- Svar: 14
- Visningar: 1 978
Slut med särbon. Inte så mycket att säga om det egentligen. Jag har inte varit den mest stabila personen psykiskt så när han började må dåligt för ett par år sedan så har det gått utför. Nu har han bestämt att vi är dåliga för varandra och att det inte går att fixa. Jag tror han träffat någon annan, orkar inte gräva i det ärligt talat. Är det något jag alltid lyckats med när relationer är slut så är det att böna och be inför någon som ändå inte vill ha mig, och jag tänker inte börja nu.
Det har gått ett par dagar och jag växlar mellan att känna att det är ganska okej, att jag kan fokusera på mig och att jag fortfarande har en bra relation till mina föräldrar och ett par ytliga vänner, att jag inte är ensam, och att känna att livet är över i princip. Jag har brottats med depression och självmordstankar i många år och just nu känns det som att det snart kokar över.
Nätterna är jobbiga, att vara ensam. Jag har som sagt andra relationer kvar, jag vet att jag inte är ensam på jorden. Men den personen som jag kunde dela allt med, som förstod mig och som jag kunde öppna mitt inre för, den personen är borta.
Sen finns såklart de vanliga tankarna, att min framtid är borta, att ingen kan förstå mig så här igen och jag aldrig kan komma så här nära någon annan. Jag vet egentligen att det är bullshit, folk träffar nya hela tiden efter de trodde att de förlorat sin "the one" , herregud jag själv har gått igenom det tidigare.
Men det gnager ändå, ännu en relation som gått i kras och jag blir ju inte yngre. Är 34 nu och det känns liksom som att det börjar bli för sent. Borde oavsett vara ensam och jobba på mig själv, jag har vetat det ganska länge men det steget ut i otryggheten tar man ju inte ensam. Men nu sitter jag där så ja.. det är väl bara att ta en dag i taget antar jag.
Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag fortsätter sätta mig själv i den här situationen där den jag är i en relation med liksom blir mitt allt, nu har jag ju ingen. Så jävla lätt också att hitta vänner när man bor i en liten håla och är introvert, eller inte. Pissliv.
Det har gått ett par dagar och jag växlar mellan att känna att det är ganska okej, att jag kan fokusera på mig och att jag fortfarande har en bra relation till mina föräldrar och ett par ytliga vänner, att jag inte är ensam, och att känna att livet är över i princip. Jag har brottats med depression och självmordstankar i många år och just nu känns det som att det snart kokar över.
Nätterna är jobbiga, att vara ensam. Jag har som sagt andra relationer kvar, jag vet att jag inte är ensam på jorden. Men den personen som jag kunde dela allt med, som förstod mig och som jag kunde öppna mitt inre för, den personen är borta.
Sen finns såklart de vanliga tankarna, att min framtid är borta, att ingen kan förstå mig så här igen och jag aldrig kan komma så här nära någon annan. Jag vet egentligen att det är bullshit, folk träffar nya hela tiden efter de trodde att de förlorat sin "the one" , herregud jag själv har gått igenom det tidigare.
Men det gnager ändå, ännu en relation som gått i kras och jag blir ju inte yngre. Är 34 nu och det känns liksom som att det börjar bli för sent. Borde oavsett vara ensam och jobba på mig själv, jag har vetat det ganska länge men det steget ut i otryggheten tar man ju inte ensam. Men nu sitter jag där så ja.. det är väl bara att ta en dag i taget antar jag.
Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag fortsätter sätta mig själv i den här situationen där den jag är i en relation med liksom blir mitt allt, nu har jag ju ingen. Så jävla lätt också att hitta vänner när man bor i en liten håla och är introvert, eller inte. Pissliv.
