Kärlek. Hjärnan.

Det är den tiden på året igen. Det är väl vad man kan säga sommar. Det är snart vår bröllopsdag. Den 1 juli. Samma dag vi träffades första gången, året innan. Ja, det gick undan, så här i backspegeln ångrar jag inte det. Sommar. Det var det också när han dog. Sommar. Den 24 juli. Det var vackert ute när vi träffades. Det var vackert ute när vi gifte oss. Det var vackert ute när han dog. Sol. Klarblå himmel. Varmt. Sommar. Det ger alltid mig en speciell känslan efter det, som om jag inte är riktigt, riktigt ensam. Och när sommaren bryter av mot hösten bryter "tillsammanskänslan" jag kunnat känna under sommaren av mot sorg och förlust, det vi hade, det sista han kände, såg och upplevde försvinner i takt med att trädens löv gulnar och faller av. Höst är en vacker årstid, men åh vad ont den gör varje gång. Som en förlust igen av något slag.

Jag har funderat massor den senaste tiden. På kärlek. På otrohet. På vad jag känner. Kan man älska mer än en person? Hur kan jag älska min man och samtidigt vilja finna någon att dela mitt liv med igen? Älskar jag min man mindre då? Kan man vara otrogen mot sin döda man? Om inte, varför känns det så? Är det jag känner för honom egentligen en viss del kärlek men även kanske en stor del "trygghet", som i att det är säkrare att älska honom än att ge sig i kast med att känna något för någon annan? Är älska honom mer vant och bekant än just älska numera?

Vad är kärlek egentligen och varför håller vissa äktenskap och andra skiljer sig? Hur tar kärleken slut? Ibland i mina mörka stunder önskar jag att kärlek till honom hade tagit slut istället, ett avslut, ingen mer kärlek, inget att älska. Och därmed ingen sorg.

Personen jag var på dejt med och som jag även skrev och pratade i telefon med började jag känna något för. Vad det var vet jag ännu inte, det kom aldrig så långt att vi kunde utforska det närmare. Men det väckte också känslan av svek och otrohet mot min man. Känslor är komplicerade. Och det väckte en massa frågor om hur man egentligen gör i ett nytt förhållande när man har en man som dött. Bör man uppmärksamma sin bröllopsdag, hans födelsedag, hans dödsdag? Ska foto på honom finnas i hemmet? Vad är rätt mot ens nästa så att säga? Om man nu kan älska mer än en, behöver man radera den som inte lever då?

Jag behövde bara skriva av mig lite. Mycket väcks. Som känslan "Vad skönt att det inte blev mer med dejten!" och på samma gång "Vad synd det inte blev mer med dejten!".

Är inte mitt liv rätt sorgligt med allt det här?!

 

[Otherside]

Om jag dör före min man, vill jag inget hellre än att han hittar en ny, fin och bra, livskamrat! Utan minsta tvekan.

 

[Enya]

Om jag dör före min man, vill jag inget hellre än att han hittar en ny, fin och bra, livskamrat! Utan minsta tvekan.

Det skulle jag också vilja, om jag varit i den situationen. Och jag gissar att han velat det. Men det känns ju ändå fel- och rätt, liksom som otrohet, som ett svek och liknande.

 

[DarkInNight]

Jag är helt säker på att man kan älska fler än en

 

[Enya]

Jag är helt säker på att man kan älska fler än en

Men hur gör man? Hur funkar det rent praktiskt? Vem vill ha någon som älskar någon annan?

 

[SiZo]

Men hur gör man? Hur funkar det rent praktiskt? Vem vill ha någon som älskar någon annan?

Min erfarenhet är att det inte finns någon som förväntar sig att man slutar älska en partner som har gått bort. Och att de allra flesta skulle kunna tänka sig att ha en relation med någon som har förlorat en tidigare partner.

 

[Enya]

Min erfarenhet är att det inte finns någon som förväntar sig att man slutar älska en partner som har gått bort. Och att de allra flesta skulle kunna tänka sig att ha en relation med någon som har förlorat en tidigare partner.

Kommer ihåg att min dotters pappa hävdade att ingen vill ha mig eftersom min man är död och jag har tre barn. Vem vill ha en sån liksom. Nu är barnen vuxna och åren har gått så det borde vara annorlunda kanske.

 

[SiZo]

Kommer ihåg att min dotters pappa hävdade att ingen vill ha mig eftersom min man är död och jag har tre barn. Vem vill ha en sån liksom. Nu är barnen vuxna och åren har gått så det borde vara annorlunda kanske.

Är din dotters pappa en person som normalt sett är väldigt klok och insiktsfull? Brukar han alltid sätta ditt välmående i första rummet?

Jag tänker anta att du kommer svara nej på båda frågorna.

Varför lyssnar du på honom? Han har fel.

 

[Roheryn]

Min mamma dog rätt långt före min pappa - hon var bara 60 när hon dog - och pappa hade två olika förhållanden efter det. Den första kvinnan han träffade var frånskild och hade levt som singel i ganska många år innan de träffades, och det höll bara något år. Pappa kommenterade inte det jättemycket, men det han sade indikerade att hans nya kvinna inte hade någon större förståelse för hans känslor för mamma. Hon hade ju, precis som du @Enya skriver, slutat älska i och med sin skilsmässa, medan pappa inte hade det. Nästa kvinna han träffade var själv änka och det verkade mycket enklare för dem båda - de var liksom "på samma plats" på ett helt annat sätt. Pappa och hon var gifta i 12 år innan pappa gick bort.

Jag vet att mamma visste att pappa skulle träffa någon ny - och att hon inte gillade det. Men jag ser det ändå inte som att pappa gjorde något fel eller att han på minsta vis var otrogen mot mamma - han gjorde det han behövde för att må bra och jag vet att han inte hade mått bra om han varit ensam de nästan femton år som gick efter att mamma dog alltför tidigt. Jag tänker att de levande måste få leva vidare på det sätt som är bäst för dem själva och det är ingenting konstigt i att längta efter närhet, kärlek och tvåsamhet. Det gör inte kärleken till den döda maken/makan på något sätt mindre!

 

[Roheryn]

Kommer ihåg att min dotters pappa hävdade att ingen vill ha mig eftersom min man är död och jag har tre barn. Vem vill ha en sån liksom. Nu är barnen vuxna och åren har gått så det borde vara annorlunda kanske.

Jaha? Men verkligheten visar att han har fel, tycker jag. Det finns faktiskt hyggligt många i världen som gifter om sig efter en partners död!

 

[Enya]

Är din dotters pappa en person som normalt sett är väldigt klok och insiktsfull? Brukar han alltid sätta ditt välmående i första rummet?

Jag tänker anta att du kommer svara nej på båda frågorna.

Varför lyssnar du på honom? Han har fel.

Nej.
Nej.


Det har bara fastnat hos mig, och han är man, jag är ju inte, jag vet inte hur män tänker ens.

 

[Enya]

Min mamma dog rätt långt före min pappa - hon var bara 60 när hon dog - och pappa hade två olika förhållanden efter det. Den första kvinnan han träffade var frånskild och hade levt som singel i ganska många år innan de träffades, och det höll bara något år. Pappa kommenterade inte det jättemycket, men det han sade indikerade att hans nya kvinna inte hade någon större förståelse för hans känslor för mamma. Hon hade ju, precis som du @Enya skriver, slutat älska i och med sin skilsmässa, medan pappa inte hade det. Nästa kvinna han träffade var själv änka och det verkade mycket enklare för dem båda - de var liksom "på samma plats" på ett helt annat sätt. Pappa och hon var gifta i 12 år innan pappa gick bort.

Jag vet att mamma visste att pappa skulle träffa någon ny - och att hon inte gillade det. Men jag ser det ändå inte som att pappa gjorde något fel eller att han på minsta vis var otrogen mot mamma - han gjorde det han behövde för att må bra och jag vet att han inte hade mått bra om han varit ensam de nästan femton år som gick efter att mamma dog alltför tidigt. Jag tänker att de levande måste få leva vidare på det sätt som är bäst för dem själva och det är ingenting konstigt i att längta efter närhet, kärlek och tvåsamhet. Det gör inte kärleken till den döda maken/makan på något sätt mindre!

För mig är det det här med att sluta älska och att inte sluta älska som just krockar, att känna samma sak för en person som inte finns som för en person som finns, hur det skulle vara möjligt. Och nu känner jag mig otrogen också och det var ju inte ens meningen.

Tycker din pappa gjorde rätt för övrigt! Förstår att det blev rätt med förhållande två efter din mamma.

 

[SiZo]

Nej.
Nej.


Det har bara fastnat hos mig, och han är man, jag är ju inte, jag vet inte hur män tänker ens.

Det är en såndär kommentar som han skickar iväg bara för att göra ner dig. Det är så otroligt fult och elakt.

Jag tänker såhär, antingen så får du känslor för en ny person och då älskar du två helt plötsligt, och sen är det inte mer med det. Eller så kommer det inte några känslor, och det är också okej.

Känslan av att du sviker din man är knepigare såklart. Jag tänker att det kanske måste få vara en process? Det är inte som att man kommer vakna en dag och bara "Nu är jag redo att träffa en ny man".

 

[Tualma]

@Enya, här kommer mina tankar om min situation och det jag utläser och uppfattar om din (det är ju min tolkning och ingen sanning).
Jag kommer alltid att älska min man. Men jag är inte kär i honom längre.

Det blir en speciell och svårbearbetad situation när den man älskar plötsligt inte finns längre. Kärleken finns ju kvar. Man har inte tagit något beslut om att göra slut, inte blivit bortvald.

Sakta, sakta har förälskelsen ebbat ut. Jag kan inte vara kär i någon som är borta. Han kan inte ge mig något av det jag behöver.
Jag är kär i en annan man nu. Jag kommer alltid att älska min man.
I stort ser jag inget motsatsförhållande i dessa faktum, inget svek. Det gör inte min partner heller. Som sagt, hjärtat är stort och rymmer oändligt med kärlek.
Men visst pågpår det någon form av bearbetning för att bå acceptans någonstans i mig ändå.
Det är mest tydligt i drömmarna. Där kommer min man tillbaka från döden och tror att allt ska vara som vanligt och så är jag tillsammans med hans bästa vän.
I de drömmarna får jag chansen att konfronteras med mina känslor. Sorg, skam, kärlek, saknad, ilska, attraktion och lust. Jag får möta min man igen. Och göra slut. Gång, efter gång, efter gång. För det BEHÖVER JAG för att komma vidare.

Alla har vi vår egen inre resa genom sorgen. Men det förefaller som om du, @Enya har fastnat och inte kan ta dig vidare.
Att fortsätta leva är inget svek mot den som dött.
Jag är också 100 procent stensäker på att min man var han än är är otroligt nöjd över hur jag lever idag.
Han kommer alltid att finnas med mig, hålet efter honom kommer alltid att vara kvar. Den del av mig som var han är amputerad. Det är den jag är nu och den som en partner får. En partner får ta mig, eller dig, som vi är.

Du behöver inte sluta älska din man för att fortsätta leva och få chansen till mer kärlek.

Men du måste fortsätta sorgeprocessen som verkar ha stannat av. Så att du kan känna att du är värd att älskas, inte minst av dig själv. Kanske behöver du professionell hjälp för det.

 

[Tualma]

Hemma har vi foton uppe. Hans jackor hänger fortfarande framme. Även om jag skulle flytta ihop med någon skulle hans foton ha sin självklara plats. Dock skulle jag nog inte ha bröllopsfotot uppe, kanske.

Sorgen blir fysisk i april-maj då han föddes och dog. Jag får sådana magsmärtor att jag måste sjukskriva mig.

NU delar ju min partner och jag sorgen, men jag tror att även någon som inte kände honom kan känna att det är fint att man tänker på och hedrar den döda. Jag visar ju också min partner hur mycket han betyder för mig. Och uppmuntrar honom att berätta för mig om han skulle uppleva att det blir jobbigt i hur jag pratar om och känner för min man.
Som i alla relationer är det (edit. rättade stavfel) kommunikation och viljan att förstå varandra, att vilja varandras väl som är nyckeln till att växa med varandra.

 

[athena_arabians]

Jag är helt säker på att man kan älska fler än en

Exakt. Kärlek är inte en ändlig resurs, det finns så mycket en behöver av den

Jag skulle tycka det vore väldigt sorgligt om min partner valde bort en potentiell ny partner om jag går bort före honom. Träffar han någon som gör honom lycklig så är det ju underbart.

 

[tuaphua]

Men hur gör man? Hur funkar det rent praktiskt? Vem vill ha någon som älskar någon annan?

Tycker @Tualma skriver och resonerar så klokt.

Jag har flera runt mig som förlorat en älskad för tidigt. Någon har valt att vara singel och fylla livet med andra relationer. Men de flesta har med tid och ibland hjälp kunnat gå vidare och träffat partners. Tre stycken har tyvärr behövt förlora två makar. Men har ändå hittat partners som förstår att de alltid kommer älska de/dem de förlorat och ibland drabbas av sorg över det. Det finns såna och det kan gå att komma vidare.

 

[Unafraid]

För att ge ytterligare ett perspektiv, jag älskar mitt ex på ett sätt så att jag skulle dö för honom. Han är dock vid liv och frisk, samt att vi egentligen inte har någon relation över huvud taget i dagsläget. Kommer ändå inte sluta älska honom, det är var jag känner just nu i alla fall. Vad åren kommer göra återstår att se. Min nuvarande vet om det och accepterar det.

 

[Enya]

Det är en såndär kommentar som han skickar iväg bara för att göra ner dig. Det är så otroligt fult och elakt.

Jag tänker såhär, antingen så får du känslor för en ny person och då älskar du två helt plötsligt, och sen är det inte mer med det. Eller så kommer det inte några känslor, och det är också okej.

Känslan av att du sviker din man är knepigare såklart. Jag tänker att det kanske måste få vara en process? Det är inte som att man kommer vakna en dag och bara "Nu är jag redo att träffa en ny man".

Jag trodde en stund att jag faktiskt var redo för nytt. Går i terapi och där har vi pratat om min man och sorgen efter honom, och jag trodde att jag helt enkelt hade börjat känna mig redo.

Nu har jag pratat med några stycken och varit på en dejt med en person jag till och med började känna något för, men nu när det ändå inte blir något, vare sig med dejten eller de andra (de dissade jag genast pga hur de uttryckte sig) så känner jag att det ändå är bra, och synd på samma gång. Men bra för att jag fortfarande älskar min man, jag trodde jag var redo, men så känner jag mig mer otrogen än redo nu. Och synd för att jag fick en glimt av livet med någon annan- och livet från vår tid tillsammans egentligen. Nu känner jag saknad för det också.

 

[Enya]

@Enya, här kommer mina tankar om min situation och det jag utläser och uppfattar om din (det är ju min tolkning och ingen sanning).
Jag kommer alltid att älska min man. Men jag är inte kär i honom längre.

Det blir en speciell och svårbearbetad situation när den man älskar plötsligt inte finns längre. Kärleken finns ju kvar. Man har inte tagit något beslut om att göra slut, inte blivit bortvald.

Sakta, sakta har förälskelsen ebbat ut. Jag kan inte vara kär i någon som är borta. Han kan inte ge mig något av det jag behöver.
Jag är kär i en annan man nu. Jag kommer alltid att älska min man.
I stort ser jag inget motsatsförhållande i dessa faktum, inget svek. Det gör inte min partner heller. Som sagt, hjärtat är stort och rymmer oändligt med kärlek.
Men visst pågpår det någon form av bearbetning för att bå acceptans någonstans i mig ändå.
Det är mest tydligt i drömmarna. Där kommer min man tillbaka från döden och tror att allt ska vara som vanligt och så är jag tillsammans med hans bästa vän.
I de drömmarna får jag chansen att konfronteras med mina känslor. Sorg, skam, kärlek, saknad, ilska, attraktion och lust. Jag får möta min man igen. Och göra slut. Gång, efter gång, efter gång. För det BEHÖVER JAG för att komma vidare.

Alla har vi vår egen inre resa genom sorgen. Men det förefaller som om du, @Enya har fastnat och inte kan ta dig vidare.
Att fortsätta leva är inget svek mot den som dött.
Jag är också 100 procent stensäker på att min man var han än är är otroligt nöjd över hur jag lever idag.
Han kommer alltid att finnas med mig, hålet efter honom kommer alltid att vara kvar. Den del av mig som var han är amputerad. Det är den jag är nu och den som en partner får. En partner får ta mig, eller dig, som vi är.

Du behöver inte sluta älska din man för att fortsätta leva och få chansen till mer kärlek.

Men du måste fortsätta sorgeprocessen som verkar ha stannat av. Så att du kan känna att du är värd att älskas, inte minst av dig själv. Kanske behöver du professionell hjälp för det.

Fint och klokt svar! Beklagar också bortgången av din make!

Du beskriver flera saker jag också tänker på. Det där med att man inte har skilt sig, och man har inte blivit bortvald tex. Det enda jag egentligen kan jämföra med i nutid är dejten som jag började få någon form av känslor för. Jag upplevde att han plötsligt ghostade mig- från att ringa 4 gånger per dag, skicka massor med meddelande och kalla mig kärleksfulla ord till att bara kort höra av sig om att något hänt och sedan inte mer på några dagar, sedan igen något kort osv så skrev jag att jag fattade att han ghostade mig och att det för mig inte är ett ok beteende, från allt det där till tystnad och känslokyla utan att förklara, jag skrev att det är ok med att behöva space men att förklara för mig vore vettigt, jag tänkte inte höra av mig mer. Han hörde inte av sig alls och tog bort och blockade mig överallt trots att jag stod för mitt ord och inte har hört av mig alls. På något vis var det både han och jag som avbröt det här vi hade på gång. Trots att jag började få någon form av känslor så känns det ändå helt annorlunda (och då tänker jag inte bara för att jag älskar min man djupt och inte ens är i närheten av samma känslor för dejten) just för att det hela bröts, av honom eller av mig vette tusan egentligen, men det gick inte vidare i alla fall. Med min man har ju inget brutits alls. Tvärtom fördjupades känslorna tiden före.

Du nämner ord som älska, kär och förälskelse. Jag har alltid tänkt att man älskar sin man, men ju längre man är gift desto mindre förälskad och kär är man kanske, känslorna har bytts ut till djup kärlek, älska. Därför har jag svårt att se skillnad på det bara för att han är död. Vad du däremot har givit mig att fundera på är att han inte kan ge mig något tillbaka, eftersom han är död. På något vis kände jag av det med dejten ändå, medan min man bara är mottagare av min kärlek och jag inte får något tillbaka var dejten mottagare och avsändare. Kär, förälskelse, älska, jag struntar i orden här känner jag, vi kom inte så långt, men just det du skriver att din man inte kan ge dig något var känslan jag kände med dejten. Att han gav mig något, som min man inte kunde längre. Skratt, sällskap, närhet. Tvåsamhet. Vi. Sex. Och Gud i himlen vad jag har saknat det. Känslan nu efter är att jag är OERHÖRT ensam, mer ensam än vad jag kände mig tidigare. Och kanske är det den känslan som gör att jag känner mig skyldig, som om jag sviker min man och har varit otrogen?

I och med terapin drömmer jag massor av mardrömmar, där är min man tyvärr också inblandad, tex hur han dör, att jag inte räddar honom, att jag inte märker det, att jag inte kan göra något, att jag är handfallen osv. Mardrömmar om en hel del annat också förstås, men ju längre terapin pågått desto fler "konstiga drömmar" har jag också börjat få. Jag drömmer mycket om min man som inte är mardrömmar, han är bara med i olika scenario, i vanligt, vardagligt liv.

Du beskriver det bra det där med amputerad, det är så det känns.

Min sorg hade nog stannat av, men i och med terapin har den kommit igång igen, det är nog därför jag har de här 3000 frågorna och känslorna på samma gång nu, tidigare har jag inte ens kunnat se åt en annan man ens. Den radarn har varit helt avstängd.