__sofia__
Trådstartare
Det finns ju en del äldre trådar om mina hundar (alla tikar) från de senaste åren, då jag behöver bolla mina funderingar ibland. Och nu behöver jag bolla lite mer 
Äldsta (12) mår nog inte helt bra pga främst spondylos och allmän ork/mående, jag tänker kolla lite hur hon blir efter mer smärtstillande och antiinflammatoriskt när kortisonkuren mot hostan är klar. Men blir hon inte tydligt bättre får hon somna in.
Näst äldsta (9) har artros sedan i höstas, men min förhoppning där är att hon ska kunna bli bättre med mer rehab etc. Annars kommer vi nog testa Librela.
Den yngsta (4) är frisk, men hon och näst äldsta har haft en del svårigheter (hon och äldsta hunden gillar varandra mer än äldsta och nästäldsta gör - 9-åringen hade nog inte haft något emot att vara ensam hund). De blir lätt spända av varandra, troligtvis är båda lite rädda, och det har tidigare lett till några slagsmål (inga skador). Hon var iväg på prov några veckor hos en familj, efter det har det ändå gått bättre mellan dem. Det kan fortfarande bli spänt, men de verkar kunna kommunicera tillräckligt med varandra för att det inte leder till slagsmål på samma sätt. Sen finns det situationer som riskerar att trigga som jag hanterar annorlunda nu, vid gäster får minst en hund vara bakom kompostgaller i ett annat rum, de är separerade på natten etc.
Men jag har också en bebis nu, fem månader gammal, och jag funderar på hur yngsta hunden kommer fungera med honom när han börjar röra sig mer, kasta saker omkring sig etc. Det kan ju fortfarande bli spänt mellan yngsta och näst äldsta, men även om den näst äldsta hunden inte hade varit här så funderar jag på om yngsta kommer fungera så bra med ett mer rörligt småbarn. Idag är det inga problem, men jag har märkt vissa saker nu när jag haft mer gäster som sovit över som gör att jag blir mer fundersam.
Yngsta är en hund som reagerar lätt (hoppar till etc) på plötsliga rörelser och ljud, när hon plötsligt blir vidrörd etc., och hon gillar inte att bli fasthållen och liknande. När min mamma varit på besök har hon t.ex. plötsligt satt ner fötterna på golvet utan att förvarna när yngsta låg där bredvid, och hunden for då upp ordentligt och verkade skärrad (det har även hänt innan, men jag brukar nog alltid göra något ljud så att hon vet att jag håller på att resa mig). En annan gång låg hunden på sin vanliga plats i soffan, och min mamma skulle sträcka sig fram mot fönstret bakom soffan för att göra något där - hunden for upp och verkade väldigt trängd, på nivån att jag fick be min mamma att snabbt backa då det kändes osäkert. Även t.ex. när hunden legat i soffan på sin favoritplats och min mamma velat att hon skulle flytta sig - och tänkte ta handen och mjukt putta bort henne/med handen be henne flyta på sig. Hunden började morra då och visade tydligt att hon inte gillade det, och min mamma fick backa undan och jag fick bryta in och be hunden hoppa ner. Jag har inte tänkt särskilt mycket på det innan, men jag brukar alltid be henne flytta sig med rösten snarare än att fysiskt flytta på henne (troligtvis för att hon någon gång visat att hon inte gillar det, och det har inte varit något problem för mig att då ändra mitt beteende).
Även innan bebisen föddes har jag tänkt på det någon gång, att hon t.ex. legat och sovit nedanför soffan och något trillat ner från ett bord så att det blivit en plötslig duns - och hon hoppat rakt upp i luften och verkat rädd för saken. Det märks också fortfarande att hon inte är bekväm med vagnen, trots att lillpojken nu är fem månader - hon håller sig ur vägen på ett sätt som om hon tycker den är lite läskig, och om den råkar röra vid henne (både hemma i huset/trädgården eller ute på promenad) så hoppar hon till ordentligt. Även andra saker tycker hon nog är lite otäcka, hon kastar sig normalt sett genom grinden, har svårt att vara stilla när hon tar på och av halsband/sele etc. Det här märks ju också lite i hantering, hos veterinären etc - hos veterinären är hon överlycklig när hon kommer dit, men det går sen över till negativ stress och hon verkar tycka det är otäckt att vara fasthållen, bli kollad på etc. Hon har alltid haft svårt för att man håller henne direkt i halsbandet på träning etc.
Inget av det här är särskilt mycket problem för en vuxen människa, men jag är osäker på hur det blir med ett barn som rör på sig mer och plötsligt, som kanske kastar saker omkring sig, och som har svårt att förstå att man kanske inte ska göra vissa saker. Det är ju inte tänkt att bebisen ska vara ensam med någon av hundarna, och under de första åren behöver ju all interaktion troligtvis vara kontrollerad.
Är det fel att tänka att hon kanske inte kommer fungera helt bra med en lite större bebis - både att hon nog kanske inte kommer må helt bra, men också att det finns risk för att det händer en olycka med bebisen?
Äldsta (12) mår nog inte helt bra pga främst spondylos och allmän ork/mående, jag tänker kolla lite hur hon blir efter mer smärtstillande och antiinflammatoriskt när kortisonkuren mot hostan är klar. Men blir hon inte tydligt bättre får hon somna in.
Näst äldsta (9) har artros sedan i höstas, men min förhoppning där är att hon ska kunna bli bättre med mer rehab etc. Annars kommer vi nog testa Librela.
Den yngsta (4) är frisk, men hon och näst äldsta har haft en del svårigheter (hon och äldsta hunden gillar varandra mer än äldsta och nästäldsta gör - 9-åringen hade nog inte haft något emot att vara ensam hund). De blir lätt spända av varandra, troligtvis är båda lite rädda, och det har tidigare lett till några slagsmål (inga skador). Hon var iväg på prov några veckor hos en familj, efter det har det ändå gått bättre mellan dem. Det kan fortfarande bli spänt, men de verkar kunna kommunicera tillräckligt med varandra för att det inte leder till slagsmål på samma sätt. Sen finns det situationer som riskerar att trigga som jag hanterar annorlunda nu, vid gäster får minst en hund vara bakom kompostgaller i ett annat rum, de är separerade på natten etc.
Men jag har också en bebis nu, fem månader gammal, och jag funderar på hur yngsta hunden kommer fungera med honom när han börjar röra sig mer, kasta saker omkring sig etc. Det kan ju fortfarande bli spänt mellan yngsta och näst äldsta, men även om den näst äldsta hunden inte hade varit här så funderar jag på om yngsta kommer fungera så bra med ett mer rörligt småbarn. Idag är det inga problem, men jag har märkt vissa saker nu när jag haft mer gäster som sovit över som gör att jag blir mer fundersam.
Yngsta är en hund som reagerar lätt (hoppar till etc) på plötsliga rörelser och ljud, när hon plötsligt blir vidrörd etc., och hon gillar inte att bli fasthållen och liknande. När min mamma varit på besök har hon t.ex. plötsligt satt ner fötterna på golvet utan att förvarna när yngsta låg där bredvid, och hunden for då upp ordentligt och verkade skärrad (det har även hänt innan, men jag brukar nog alltid göra något ljud så att hon vet att jag håller på att resa mig). En annan gång låg hunden på sin vanliga plats i soffan, och min mamma skulle sträcka sig fram mot fönstret bakom soffan för att göra något där - hunden for upp och verkade väldigt trängd, på nivån att jag fick be min mamma att snabbt backa då det kändes osäkert. Även t.ex. när hunden legat i soffan på sin favoritplats och min mamma velat att hon skulle flytta sig - och tänkte ta handen och mjukt putta bort henne/med handen be henne flyta på sig. Hunden började morra då och visade tydligt att hon inte gillade det, och min mamma fick backa undan och jag fick bryta in och be hunden hoppa ner. Jag har inte tänkt särskilt mycket på det innan, men jag brukar alltid be henne flytta sig med rösten snarare än att fysiskt flytta på henne (troligtvis för att hon någon gång visat att hon inte gillar det, och det har inte varit något problem för mig att då ändra mitt beteende).
Även innan bebisen föddes har jag tänkt på det någon gång, att hon t.ex. legat och sovit nedanför soffan och något trillat ner från ett bord så att det blivit en plötslig duns - och hon hoppat rakt upp i luften och verkat rädd för saken. Det märks också fortfarande att hon inte är bekväm med vagnen, trots att lillpojken nu är fem månader - hon håller sig ur vägen på ett sätt som om hon tycker den är lite läskig, och om den råkar röra vid henne (både hemma i huset/trädgården eller ute på promenad) så hoppar hon till ordentligt. Även andra saker tycker hon nog är lite otäcka, hon kastar sig normalt sett genom grinden, har svårt att vara stilla när hon tar på och av halsband/sele etc. Det här märks ju också lite i hantering, hos veterinären etc - hos veterinären är hon överlycklig när hon kommer dit, men det går sen över till negativ stress och hon verkar tycka det är otäckt att vara fasthållen, bli kollad på etc. Hon har alltid haft svårt för att man håller henne direkt i halsbandet på träning etc.
Inget av det här är särskilt mycket problem för en vuxen människa, men jag är osäker på hur det blir med ett barn som rör på sig mer och plötsligt, som kanske kastar saker omkring sig, och som har svårt att förstå att man kanske inte ska göra vissa saker. Det är ju inte tänkt att bebisen ska vara ensam med någon av hundarna, och under de första åren behöver ju all interaktion troligtvis vara kontrollerad.
Är det fel att tänka att hon kanske inte kommer fungera helt bra med en lite större bebis - både att hon nog kanske inte kommer må helt bra, men också att det finns risk för att det händer en olycka med bebisen?
