Hur bemöta vän som fått missfall?

[Mineur]

Nästa vecka ska jag äta middag med två vänner, varav den ena för några veckor sedan fick missfall ganska sent i graviditeten och under ganska traumatiska förhållanden. Vi har inte träffats sedan dess och heller inte pratat om det mer än ett par korta meddelanden fram och tillbaka när det just hade hänt (mest det vanliga "beklagar och säg till om jag kan göra något"). Vi i kompisgänget skickade även blommor och choklad när det hade hänt.

Nu känner jag mig lite osäker på hur jag bör bete mig när vi ses nästa vecka - ska jag säga något om saken eller vänta på att vännen själv tar upp det, om hon nu gör det? Det känns på ett sätt som en ganska konstig grej att bara ignorera, men samtidigt vill jag ju inte göra henne ledsen eller obekväm genom att dra upp det. Vännen är ganska privat av sig och är definitivt den som hellre pratar om "lätta", glada ämnen än om livets svåra men det kan ju vara så att det här är något hon vill/behöver prata av sig om.

Hur hade ni gjort?

 

[Sleepan]

Jag hade nog frågat henne hur hon vill ha det. Om hon vill prata om det.
Typ "ska bli så fint att ses på middag. Har tänkt så mycket på er senaste veckorna. Vill du prata om det när vi ses eller vill du hellre prata om andra saker?" typ

 

[McFlurry]

Jag hade nog frågat henne hur hon vill ha det. Om hon vill prata om det.
Typ "ska bli så fint att ses på middag. Har tänkt så mycket på er senaste veckorna. Vill du prata om det när vi ses eller vill du hellre prata om andra saker?" typ

Det tycker jag låter som en jättebra lösning!

 

[cherie]

Jag hade nog frågat henne hur hon vill ha det. Om hon vill prata om det.
Typ "ska bli så fint att ses på middag. Har tänkt så mycket på er senaste veckorna. Vill du prata om det när vi ses eller vill du hellre prata om andra saker?" typ

Håller med! Inkännande och fint Samtidigt kan det ju vara svårt att svara "jag vill prata om det" (dvs för personer att våga ta lite plats, man kanske känner sig till besvär för andra om man vill berätta tunga och ledsamma saker osv), så minsta lilla svar som skulle antyda att det t.ex. är okej att prata om det skulle jag ta som en signal för att man kanske kan öppna den dörren när man ses...

Om du inte skriver och frågar innan skulle jag helt sonika ge personen världens största kram när vi sågs och varmt fråga "Hur är det? Jag har tänkt så mycket på dig". Ja, det kan med stor sannolikhet trigga en del sorg och att saker bubblar upp - men jag tycker det är viktigt att visa att man kan härbärgera det som vän också. Visa att ledsenheten inte är fel, farlig eller ovälkommen i mitt sällskap. Om personen dock direkt signalerar "Men åh, jag ville inte bli ledsen idag, jag ville bara ha kul och tänka på annat" skulle jag snabbt ställa om, visa förståelse för det och sen försöka avleda . Kanske lyfta bästa skvallret osv, som verkligen för tankarna till annat. Men för mig hade det varit viktigare att velat visa omtanke och tydliggöra att jag inte "struntar" i personens sorg än att följa någon rädsla för att göra "fel". De flesta jag mött i jobbiga situationer tycker oftast det är skönt att ventilera det, åtminstone en kort stund, innan man kan gå vidare. Eller åtminstone bli sedd och hörd i det, även om man sen inte vill prata om det. Då är det avklarat och alla vet, man har fått pysa ut, det är inte gömt under bordet. Om ingen lyfte en sådan stor sak med mig, skulle åtminstone jag känna att det låg kvar och skavde - vågar ingen ens nämna detta? Sen är alla såklart olika, men min upplevelse är också att många som inte vill prata alls om saker som precis skett, brukar säga till innan man ses isf (just för att de förstår att det annars kommer komma).

Lycka till

 

[strawberrysylt]

Jag tycker du fått bra svar i tråden. Att inte ta upp det blir konstigt, så att fråga om hon vill prata, men också kunna backa om hon inte verkar vilja prata om det tror jag blir bra utifrån min erfarenhet.

Det är väl samma sak som vid (andra) dödsfall, folk är rädda för att "påminna" personen genom att ta upp det, men det är ju inte som om det inte är ständigt närvarande. Det värsta har liksom redan hänt, det kan inte bli värre.
Sen skulle jag säga att det är bättre att säga typ "jag vet inte vad jag ska säga, men jag beklagar och du kan prata om det med mig om du vill" än klyschor, det kan ju bli jättekonstigt.

 

[Mineur]

Tack för input hörni, det låter väldigt vettigt tycker jag! Tänker att jag ska ta upp det med den andra kompisen i förväg också så att vi går in med ungefär samma "strategi".

 

[Phaedra]

Jag hade nog frågat henne hur hon vill ha det. Om hon vill prata om det.
Typ "ska bli så fint att ses på middag. Har tänkt så mycket på er senaste veckorna. Vill du prata om det när vi ses eller vill du hellre prata om andra saker?" typ

Det här hade jag uppskattat om jag var i hennes situation. Jag är också en privat person och hade velat bestämma själv om jag vill ha en kväll där jag tänker på annat. Min uppfattning är att människor som inte fungerar som mig lätt blir lite pushiga i deras välvilja vilket kan förstöra min kväll. De i sin tur kan tycka att jag är kall. Med det sagt så känner du din kompis bäst.

 

[zassoo]

Du har fått jättebra svar i tråden Beroende på hur långt gången graviditeten var tycker jag det kan vara bra att undvika att benämna det som ett missfall, oavsett vad vårdens definition är. Utan snarare att personen förlorat ett barn. Det finns såklart ingen exakt gräns för det så kanske man får känna sig fram, för vissa personer är det nog mer känsligt än för andra.

 

[Mineur]

Du har fått jättebra svar i tråden Beroende på hur långt gången graviditeten var tycker jag det kan vara bra att undvika att benämna det som ett missfall, oavsett vad vårdens definition är. Utan snarare att personen förlorat ett barn. Det finns såklart ingen exakt gräns för det så kanske man får känna sig fram, för vissa personer är det nog mer känsligt än för andra.

Jag funderade just på det efter att jag skapat tråden, att jag inte riktigt är säker på var gränsen går eller vad som räknas som vad. Har aldrig reflekterat över det förut. Tack för input!

 

[FeatherCloud]

Jag funderade just på det efter att jag skapat tråden, att jag inte riktigt är säker på var gränsen går eller vad som räknas som vad. Har aldrig reflekterat över det förut. Tack för input!

Oavsett vad som räknas som vad så handlar det kanske ändå mest om hur din vän känner. Även ett tidigt missfall innebär att drömmen om barnet man går och väntar på dör. Jag hade tex ett ma före vecka 12 innan jag fick mina två barn och det barnet som inte blev tänker jag fortfarande på ibland, trots att fostret inte var större än ett hallon.

 

[Mineur]

Oavsett vad som räknas som vad så handlar det kanske ändå mest om hur din vän känner. Även ett tidigt missfall innebär att drömmen om barnet man går och väntar på dör. Jag hade tex ett ma före vecka 12 innan jag fick mina två barn och det barnet som inte blev tänker jag fortfarande på ibland, trots att fostret inte var större än ett hallon.

Ja gud ja, det var ett rent sidospår i min hjärna och ingenting med den specifika situationen att göra, men det borde jag ha förtydligat när jag skrev det där inlägget (som jag såhär i efterhand känner var ganska onödigt av mig, men men...)

 

[FeatherCloud]

Ja gud ja, det var ett rent sidospår i min hjärna och ingenting med den specifika situationen att göra, men det borde jag ha förtydligat när jag skrev det där inlägget (som jag såhär i efterhand känner var ganska onödigt av mig, men men...)

Jag fattar. Det var inte menat som kritik utan mer vidare reflektion

 

[Seaside]

Jag har en vän som avbröt en graviditet sent (runt 20 veckor) pga extremt ovanlig kromosomavvikelse. I efterhand har jag förstått att det sårade henne att inte så många vänner visade intresse eller vågade prata om barnet. Det blev mycket fokus på barnets diagnos och förlossningen men själva barnet pratade vi alldeles för lite om

Så mitt tips är att vara öppen för att prata om din väns förlorade barn, om hon vill och orkar.