Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

Fast det hjälper ju den uppenbarligen. Den vill ju vara den typen av vän, sen har ju våran relation faktiskt till minst 80% ingenting med vård eller mående att göra överhuvudtaget. Det är mest bara vän som den är, en vän som jag inte vill förlora. Och det hjälper mig något otroligt att den är där och stöttar, dock kan den backa lite och låta vården ta hand om resten.

Det är ju nätt och jämt som jag klarat av det, jag har ju gått dit för att jag inte har något val. Men som jag skrev så hjälper det mig otroligt otroligt mycket att kunna ha någon som stöttar mig i den kontakten. Och som jag skrivit flera gånger nu så vill ju denna personen hjälpa, det är den som är den drivande och har otroligt svårt att bara lämna det och nöja sig med att titta på. Jag vet inte men jag lär väl märka om personen kan ha den typen av kontakt med mig, alltså bara stötta utan att lägga sig i vården så att säga. Utan att bli frustrerad för att jag inte fixar vad den tycker jag borde klara av.

Jag kan inte ta ansvar för den personen, men det är klart att om den känner som den uppenbart gör nu och inte kan ha bara en vänrelation utan att fundera och försöka fixa allt så får jag väl säga upp denna kontakten, men det tråkigt. Trots allt så är vi varandras bättre vänner och har en stor plats i varandras liv.

Jag tror mera på att det är bättre att jag föreslår dom här anhöriggrupperna då egentligen, så kan den få hjälp med att hantera frustrationen som kommer av att ha en sådan vän som mig. Då kanske vi kan fortsätta vara vänner och den kan fortsätta att hjälpa fast på ett lite mer passivt sätt.
Ja, och en sak till. När det gäller vänner så är det inte nödvändigtvis något krav att man ska kunna/vilja prata om allt och älta sina bekymmer. Jag har nog ingen som jag ser någon anledning till att göra det med. Vänner är för mig huvudsakligen människor som jag kan släppa det tråkiga och jobbiga och bara ha kul med. Att få ett andrum i vardagen med helt enkelt. Ältandet och malandet kan man ta med sin psykolog om man känner att man behöver ventilera just den biten.
 
Sådan lite generellt: det är tusen färger på skalan mellan att inte säga ett knyst/ljuga/vara "falsk" och att ösa ur sig hela historien om dagens illamående :).

Till exempel om man har en vän som inte vet att man har en tung psykisk ryggsäck, så kan man kort informera till att starta med. Utan värderingar ;). Därefter är det lättare att säga "Du, jag tror jag stannar hemma i dag. Kan vi ta kaffet nästa vecka, är lite hängig idag :)?"

Jag har varit dig. Jag har varit din vän. Jag har varit på bägge sidor av situationen i en partnerrelation. Det suger oavsett var man står! Man vrider och vänder sig och lever i konstant oro och besvikelse.

Som partner till en psykiskt sårbar blev det till exempel tusen gånger bättre mellan oss (inklusive nytt pirr i magen :love:) när vi blev eniga om att vi har en partnerrelation. Vi är ett kärlekspar på lika villkor och det där med vårdande av sjukdom lämnar vi till vårdapparaten! Punkt slut! Detta innebär INTE att vi döljer, spelar spel, är fake eller tvingar varandra till att le och säga att allt är bra. Men vi låter inte sjukdom ta plats i vår relation. Det har den ingen rätt till! Vi döljer inte, men vi ältar bara inte. Det är inte sjukdommen värd.
 
Jag har varit på andra sidan. För några år sedan hade jag en nära vän som precis som du mådde dåligt, väldigt dåligt. Jag stöttade fysiskt och psykiskt, ringde, kollade att vännen mådde bra, uppmuntrade till vårdkontakter, fanns alltid där som ett stöd. Nej, det var inte ett ensidigt tagande, vi hade jätteroligt tillsammans och det var inte så att hen satt och ständigt ältade hur hen mådde. Men! Alltid på lur låg den gnagande oron att jag inte gjorde tillräckligt, om hen inte hörde av sig på några dagar undrade jag om någonting hade hänt, så jag ringde, jag pushade, jag stöttade. Alltid fanns det där dåliga samvetet att jag inte gjorde tillräckligt. Att om hen gjorde någonting drastiskt så var det för att jag inte gjort tillräckligt. Fruktansvärt utmattande psykiskt och till slut fysiskt.

Till slut insåg jag att en vänskap måste ge energi inte enbart ta. Att jag inte orkade att hela tiden oroa mig, hela tiden fundera vad mer jag kunde göra för att få min vän att må bättre. Kan jag säga, göra, stötta mer för att hjälpa på ett sätt som gör att min vän mår bättre.

Jag är inte stolt över det men jag slutade svara i telefonen och bröt totalt kontakten. Hade antagligen varit otroligt mycket bättre om jag ärligt och rakt sagt till min vän att jag orkar och vill inte vara ansvarig för ditt mående. Du är en härlig människa och jag gillar dig jättemycket men du kan inte göra mig ansvarig för dig.

Om jag var du så skulle jag prata med min vän, berätta för hen vad du har skrivit om här och ärligt säga att det här behöver/förväntar jag mig av dig som nära vän till mig. Sedan är det hens ansvar att säga om hen vill och kan fortsättningsvis vara din vän. Annars kommer det en dag när du upptäcker att hen har försvunnit ur ditt liv och du vet inte varför.
 
Den här tråden skulle kunna vara skriven av mig. Men från andra sidan. Jag har levt i flera år nära en vän som var deprimerad, och med det den ständigt återkommande oron över att inte alltid kunna/orka svara när hen ringde. Tänk om det var det samtalet som gjort att hen inte skulle ta sitt liv. Om jag bara tänjt lite på mina behov just den kvällen, kunde jag finnas där för att hen skulle orka lite till.

Därför blir mina svar vinklade från den sidan. De behöver inte vara rätt, de är bara från en annan synvinkel än din @Grazing.

Jag har svårt att utläsa vad som är din egen syn, som du skulle haft oavsett de nuvarande omständigheterna, och vad som kommer från dina diagnoser/din sjukdom. Som flera andra skrivit tror jag det bästa för dig och din(a) vän(ner) är att ta upp de här funderingarna med din psykolog. Kanske kan du och din närmaste vän ha en gemensam träff med psykologen, för att bena ut hur ni vill ha det i er relation? Eller kanske finns anhörigträffar som ni kan besöka tillsammans? Jag tror det vore bra för dig att lyssna på hur andra tänker kring anhörigrollen, du skriver att du själv har erfarenhet av den sidan men det kan nog vara bra för dig att få höra andras syn på den.

Jag kan inte säga till den att nej, jag tänker inte ringa dig i dom krislägena för jag anser att det är för mycket ansvar på dig, den kommer inte släppa oron för det.

Kanske är det precis det du ska göra. Om inte annat för att öppna upp ett samtal om hur ni båda ser på er relation, och förväntningarna på varandra.

Fast det vet den ju inte om. Den vet inte att det hjälper mig så extremt mycket. Jag säger aldrig sånt till någon för det gör att det blir ett stort ansvar. Min vän hjälper mig och det gör den för att det har varit lite den som insisterat på att följa med och hjälpa till så att saker och ting blir rätt då det ju inte är lätt att ensam slåss mot läkare och allt det där.

Dock har jag ju under åren vant mig såklart vid den stöttningen och förlitat mig på den personen och det blir ju helt klart tomt och jobbigt om den helt plötsligt försvinner och jag får klara mig själv, det sätter igång smått panik hos mig iallafall.

Hur vet du det? Att hen inte vet. När någon mår dåligt ser man det ofta på person, om man känner den. Precis som du har vant dig vid den stöttningen och att du kan förlita på hen, så har med största sannolikhet personen ifråga vant sig på samma sätt. Så jag tror helt enkelt inte på att ”hen inte vet” hur mycket hen betyder för dig, jag tror att ni är två personer som är lika medvetna om detta problem i er relation.

Jag tror inte denna personen kan vara en passiv vän på det sättet, det fungerar inte för den, det är en person som känner att den måste agera på något vänster helt enkelt sålänge den vet att allt inte är bra.

Och som jag skrivit flera gånger nu så vill ju denna personen hjälpa, det är den som är den drivande och har otroligt svårt att bara lämna det och nöja sig med att titta på.

Det du skriver om din vän ger mig varningssignaler. Även om din vän gör det för att hjälpa dig är det inte säkert att det är sunt för din vän att göra som hen gör. På det du skriver får jag mer känslan av att två människor som har osunda, men omvända, behov har mötts. Lite som att en feeder mött en hetsätare, om man ska jämföra med något annat mer fysiskt påtagligt.


Utifrån tråden gissar jag att ni är i 30-årsåldern. I den åldern brukar många ha omformerat sina liv jämfört med tidigare, där jobb och familj tar en större energi av en än tidigare. Att tappa kontakten med tidigare vänner, eller att umgås/höras av betydligt mindre än tidigare, verkar vara rätt vanligt i den åldern, med eller utan diagnoser och sjukdomar i bilden. Att stötta någon i så stor omfattning att man håller kontakten med sjukvården är inte heller självklart att man orkar med just nu, även om man har gjort det tidigare. Dina vänner är också människor, med mer eller mindre ork i olika perioder. Förutom att finnas till för dig kan de också ha andra vänner som mår dåligt, äldre/sjuka släktingar, barn, jobb, hus och annat att hinna och orka med.

Jag tänker också att det är med vänskapsrelationer som med kärleksrelationer; parternas förväntningar på varandra och relationen måste matcha, det finns inget ”såhär är en xxx-relation”. Utifrån de svar som kommit i tråden verkar du ha relativt höga förväntningar på dina vänner (om än inte explicit uttryckta till de berörda personerna). Det är inte fel i sig, men det betyder att du behöver hitta vänner som har samma syn på vad en vänskap innebär, hur mycket man ska prata med varandra, vara nårbar med kort varsel, ha möjlighet att planera sitt schema för att kunna följa med på läkarbesök m.m. Ni behöver matcha, och då behöver du hitta dem som matchar dig. Hittar du inte de som matchar dig, så kanske du behöver se över dina förväntningar.
 
Jag har haft en person i mitt liv dom senaste åren nu som jag så att säga öppet kan visa hur jag är, alltså hur jag mår, visa mina "sämre" sidor, vara ärlig mot helt enkelt. Min bästa vän ska sägas att det är. Nu är det så att hen har tröttnat, verkar det som, och jag börjar få lite panik i ensamheten.

Det hade väl egentligen inte varit ett problem att stänga ute även denna vännen från mitt mående men då kommer problemet att jag inte har någon som kan fånga upp mig längre om det börjar gå utför, jag har isåfall ingen som kan hjälpa mig med kontakterna inom sjukvården osv. Jag är helt ensam helt enkelt och det är ju som bekant inte helt enkelt att stå ensam mot sjukvården och få den hjälpen som man vill ha/behöver osv. Har en aning panik för detta.

Jag tror inte denna personen kan vara en passiv vän på det sättet, det fungerar inte för den, det är en person som känner att den måste agera på något vänster helt enkelt sålänge den vet att allt inte är bra.

Fast det stämmer inte med vad du skrivit i ursprungsinlägget
Du vänder resonomanget hela tiden. Det gör det jättesvårt att komma med några råd
 
Senast ändrad:
Men tråden då (ingen nämnd och ingen glömd), nu går ni allt bra hårt åt någon med en svårare psykisk problematik än de flesta av er ens varit i närheten av. Det finns väl ingen anledning att pressa henne med rena korsförhör?

@Grazing Jag tror inte att buke är rätta stället att lösa det här. Motfrågorna verkar bara få dig att låsa dig hårdare i din egen tankefigur. Jo, en sak verkar bra, och det är att du nog fått syn på att din vän har egna motiv i det här, hen går igång på att hjälpa. Ni är nog ingen bra kombo på det sättet.

Men annars, visst har du en regelbunden psykologkontakt? Där tror jag att du kan få hjälp att hantera din oro kring dina relationer. Och lär du dig hantera den, och göra lite andra val, då kan du också förändra relationerna. Till det bättre för dig själv.
 
@Grazing
Jag tycker du ska ta hjälp av din psykolog och sluta läsa tråden nu.
Jag önskar dig verkligen all lycka och hoppas verkligen att du kommer må bättre. Det är du värd.
 
Dom vännerna jag har kvar har jag haft sen dagistiden. Det är helt enkelt vanlig vänskap, vad det nu är, jag känner mer och mer att jag inte vet vad vänner ska göra för en. Alltså jag vet ju att jag som vän mot andra ställer ju upp. När mina vänner haft sina svårare perioder har jag alltid varit där när dom ringt, åkt och hämtat dom på olika platser, hjälpt till att dra in dom på psyk när det gått väldigt utför. När dom helt enkelt inte klarat av vardagen själva. Det är ju vad en vän i mina ögon ska göra, men jag har väl en skev bild av hur vänner ska vara kanske. Jag tycker ju att en vän är någon man kan lita på är där villkorslöst. Men som givetvis ger något tillbaka. Ingen som mår dåligt mår ju dåligt 24/7 så att säga oftast, jag passar ju på att ringa mina vänner dom få stunderna jag känner mig lite mera aktiv så att säga. När jag känner att jag kan ge något av mig själv.

Höga krav för att få vara din vän.

Nej, för mig är inte en vän någon som finns där för att hjälpa mig klara vardagen, köra till psyk. Om vänskap mest går ut på att "ställa upp" så backar nog jag rätt omgående. *Jag skule aldrig få för mig att begära något sådant av mina vänner. Visst - en axel att luta sig emot vid en tillfällig kris, det är rätt sälvklart. Men att ständigt vara backup ochs tändigt finnas där. Nej, det ställer inte jag upp på. Kanske är jag kärv och otrevlig, men ska jag ha vänner ska vi berika varann. Inte bara stötta varann.
 
Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.
Ja, det är för mycket begärt av de allra flesta.
 
Jag tror att problemet är att du har en väldigt... underlig... syn på vad vänskap är. Och det blir då väldigt svårt att uppfylla kravspecen.

Nej, jag har bara vänner jag ha. MEN de är inte mina vänner för att de uppfyller min kravspec och är som jag vill ha dem. De är mina vänner för att jag tycker om dem och de är sig själv. De är inte till för mig och mina behov. De har egna liv, är egna personer. Något du när du skriver ger intryck av att ha glömt bort.

Mina vänner gör ofta saker jag inte sympatiserar med. Tar beslut som jag aldrig livet skulle fattat. Gör livsval som känns helt galna. Jag älskar dem. Just för att de lever sitt eget liv, är sina egna personer och går sina egna vägar.

Det du skriver ger mig intrycket av att du har vänner och väljer dem utifrån vad de kan göra för dig.
Yes
Precis så - fast bättre formulerat än jag förmådde.
 
Har inte anklagat någon? Jag menar bara att jag tror att många behöver även på ett privat hemmaplan någon att kommunicera med när det gäller viktiga delar i livet. Det är ju trots allt en hel del av mig själv som jag håller undan.

Många behöver en person att kommunicera med på ett privat plan - det är sant. Men att verkligen HA en sådan person är verkligen inte alla förunnat!!!

Den typen av "vänskap" är nog skapligt sällsynt?
Som sagt - du har jäkligt höga krav på vad en vän ska vara, och ställa upp med.
 
Höga krav för att få vara din vän.

Nej, för mig är inte en vän någon som finns där för att hjälpa mig klara vardagen, köra till psyk. Om vänskap mest går ut på att "ställa upp" så backar nog jag rätt omgående. *Jag skule aldrig få för mig att begära något sådant av mina vänner. Visst - en axel att luta sig emot vid en tillfällig kris, det är rätt sälvklart. Men att ständigt vara backup ochs tändigt finnas där. Nej, det ställer inte jag upp på. Kanske är jag kärv och otrevlig, men ska jag ha vänner ska vi berika varann. Inte bara stötta varann.
Ingen vänskap jag har går ut på det där . Läs vad jag skriver.
 
Ingen vänskap jag har går ut på det där . Läs vad jag skriver.
Jag har läst vad du skriver. Och svarat på det.

Antigen så skriver du inte vad du menar eller så är jag usel på svenska?

Jo, jag tycker att din vänskap som innebär att vännen är med till läkare, att vännen ringer SOS, att vännen drar i dig för att du ska få saker gjorda (allt det som du utförligt beskrivit) - allt det är alldeles för mycket för en vän.
Det är uppgifter för vården, för en personlig assistent, för PROFFS. Inte för en vän. Inte enligt mitt sätt att se det.
 
Måste ju tycka att självmord inte är konstigt i den här världen när jag läser denna tråden. Det första dom frågar om på psyk när iallafall jag kommit dit och framförallt när jag ska hem är vilket kontaktnät jag har hemma. Hur otroligt viktigt det är med vänner och andra anhöriga som kan backa upp en när man är hemma.

När folk helt enkelt inte vill röra vid dåligt mående alls överhuvudtaget för att det ska man sköta själv, man ska klara sig helt själv. Man kan inte ens be om hjälp om stöttning för att komma iväg till vården, det är tydligen ett för högt "krav" på vännerna, det är tydligen inget en nära vän ska kunna hjälpa en med.

Jag förstår att självmord är så vanligt faktiskt, att folk blir så otroligt ensamma. Och det kan inte vården göra någonting åt alls. Nej, denna tråden gör faktiskt mycket att jag ger upp det där. Det är för tragiskt, det är en tragisk värld där alla ska sköta sig själva och skita i andra. Vänner ska man bara ha kul med och inget annat, kan man inte det så ska man vara och förbli ensam. Men det är väl så det ska vara kanske, utrota dom "svaga" typerna som behöver lite mera stöttning i vardagen, som inte bara kan vara en vän man kan ha kul med jämt och ständigt. Sådana som mig behövs helt enkelt inte i den här världen.

Jag ger upp denna tråden nu...och buke för den delen.

Fyi för övrigt så inga proffs i världen kan hjälpa människan mot ensamhet. Ingen vård kan hjälpa till mot ensamheten.
 
Fyi för övrigt så inga proffs i världen kan hjälpa människan mot ensamhet. Ingen vård kan hjälpa till mot ensamheten.
Nej och det är inte deras uppgift. Ensamheten botas med vänskap. För att sen lyckas behålla den vänskapen gäller det att hitta en gräns mellan vad vården ska göra och vad en vän ska göra - vilket kan vara en svår balansgång för att det ska fungera i längden.

Ta upp det med din vårdkontakt; hur du ska hitta den balansen.
 
Måste ju tycka att självmord inte är konstigt i den här världen när jag läser denna tråden. Det första dom frågar om på psyk när iallafall jag kommit dit och framförallt när jag ska hem är vilket kontaktnät jag har hemma. Hur otroligt viktigt det är med vänner och andra anhöriga som kan backa upp en när man är hemma.

När folk helt enkelt inte vill röra vid dåligt mående alls överhuvudtaget för att det ska man sköta själv, man ska klara sig helt själv. Man kan inte ens be om hjälp om stöttning för att komma iväg till vården, det är tydligen ett för högt "krav" på vännerna, det är tydligen inget en nära vän ska kunna hjälpa en med.

Jag förstår att självmord är så vanligt faktiskt, att folk blir så otroligt ensamma. Och det kan inte vården göra någonting åt alls. Nej, denna tråden gör faktiskt mycket att jag ger upp det där. Det är för tragiskt, det är en tragisk värld där alla ska sköta sig själva och skita i andra. Vänner ska man bara ha kul med och inget annat, kan man inte det så ska man vara och förbli ensam. Men det är väl så det ska vara kanske, utrota dom "svaga" typerna som behöver lite mera stöttning i vardagen, som inte bara kan vara en vän man kan ha kul med jämt och ständigt. Sådana som mig behövs helt enkelt inte i den här världen.

Jag ger upp denna tråden nu...och buke för den delen.

Fyi för övrigt så inga proffs i världen kan hjälpa människan mot ensamhet. Ingen vård kan hjälpa till mot ensamheten.
Det är ledsamt att du ser det så, men om du såg hur vänskapsrelationerna mellan personer utan problematik som kräver vård normalt ser ut så skulle du se att det inte är någon "sköt dig själv och skit i andra" men att givandet och tagandet är jämnt fördelat mellan båda parter. Gränsen ligger när vännen blir den som förväntas hålla dig (eller någon annan som mår dåligt) över ytan varesig det är ett av vännen självpåtaget ansvar eller om det är den som mår dåligt förväntar sig det.
 
Måste ju tycka att självmord inte är konstigt i den här världen när jag läser denna tråden. Det första dom frågar om på psyk när iallafall jag kommit dit och framförallt när jag ska hem är vilket kontaktnät jag har hemma. Hur otroligt viktigt det är med vänner och andra anhöriga som kan backa upp en när man är hemma.

När folk helt enkelt inte vill röra vid dåligt mående alls överhuvudtaget för att det ska man sköta själv, man ska klara sig helt själv. Man kan inte ens be om hjälp om stöttning för att komma iväg till vården, det är tydligen ett för högt "krav" på vännerna, det är tydligen inget en nära vän ska kunna hjälpa en med.

Jag förstår att självmord är så vanligt faktiskt, att folk blir så otroligt ensamma. Och det kan inte vården göra någonting åt alls. Nej, denna tråden gör faktiskt mycket att jag ger upp det där. Det är för tragiskt, det är en tragisk värld där alla ska sköta sig själva och skita i andra. Vänner ska man bara ha kul med och inget annat, kan man inte det så ska man vara och förbli ensam. Men det är väl så det ska vara kanske, utrota dom "svaga" typerna som behöver lite mera stöttning i vardagen, som inte bara kan vara en vän man kan ha kul med jämt och ständigt. Sådana som mig behövs helt enkelt inte i den här världen.

Jag ger upp denna tråden nu...och buke för den delen.

Fyi för övrigt så inga proffs i världen kan hjälpa människan mot ensamhet. Ingen vård kan hjälpa till mot ensamheten.

Det är ett stort spann mellan "inte vara tillgänglig hela tiden för ett eventuellt behov av vårdkontakt" (för även om du tycker att det faktiska behovet inte uppstår så ofta, så är man som vän på stand by hela tiden) och att bara få ha kul med sina vänner. Det är omöjligt för oss andra här att kunna veta var någonstans däremellan dina relationer ligger idag, och var de skulle kunna vara. Jag tror det bästa för dig är att ta upp det här med din vårdkontakt, kanske har de inte förstått att du behöver mer hjälp från vården, just för att de har fått uppfattningen om att det löser sig på annat sätt.

Hoppas du får mer hjälp och mår bättre framöver, *skickar en virtuell kram*
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 057
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 278
Senast: Whoever
·
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
3 760
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
780

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp