Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

Nej det gör jag inte. Jag lägger inget som helst ansvar på andra människor. Det är ju för sjutton ingen i mitt umgänge som ens vet om att jag mår dåligt, dom vet dock om att jag mått dåligt, men det är ingen som vet nu förutom en person som dessutom har tagit rollen själv som stöttare så att säga.

Hur kan du säga jag lägger ansvaret på andra? Det är ju ingen inte ens min familj vet om att jag mår dåligt. Jag döljer det jäkligt bra då jag blivit bra på det genom åren. Jag spelar en roll som börjar bli en aningens svår att spela.

Hur jag kan säga att du lägger ansvaret på andra? Genom din beskrivning av hur en riktig vän bör vara.
 
Men den tryggheten måste du ha i dig själv. Det är ju det som är kraven du ställer. Vännen ska vara din trygghet.
Vännen ska ringa efter hjälp- varför gör du inte det själv?
Kanske behöver du mer hjälp av vården om du inte kan vara din egen trygghet?
Om jag ligger halvt utslagen av överdoser eller liknande så har jag svårt för att ringa och förklara det för vården själv, adress och grejer, komma ihåg koder och allt. Det är inte lätt, andra kanske klarar det men det är svårt att för mig vara rationell i dom lägena. Min vän vet precis vad det gäller nästan innan jag sagt något då den känner mig väldigt bra och då är ett samtal väldigt lätt för den att göra.

Det är inte lite deppighet det handlar om för mig, det är ganska allvarligt självskadebeteende och självmordstankar och jag och vården gör vad som går att göra. Jag har alltid haft problemen och börjar väl inse att det är såhär jag kommer få ha det förmodligen.

Och min vän vet inte att det är den enda jag har i dom lägena, om den inte vill att jag ringer så får den gärna säga det till mig. Det har varit tillfällen då den faktiskt inte hunnit prata eller kunna hjälpa och då har den sagt det och då är det ju inget med det.
 
Senast ändrad:
Hur jag kan säga att du lägger ansvaret på andra? Genom din beskrivning av hur en riktig vän bör vara.
Berätta för mig då om du förstått vad jag vill att vännerna ska göra för mig? Sen undrar jag lite vilka är det jag lägger ansvaret på? Det är ju ingen som vet om hur jag mår ens.

Att vara nervös inför ett läkarbesök och att vara nervös inför en dressyrtävling är för mig inte så olika. När jag skulle tävla ringde jag mina vänner för att liksom få lite lugnande ord om att detta går bra, inga problem, du klarar det, hästen sköter sig säkerligen osv. Jag hade bara så gärna velat kunna ringa dom inför ett läkarbesök också och gärna velat få egentligen samma svar. Att det kommer ordna sig, det går bra det här. Jag anser inte att det är för mycket att "kräva" av en vän.
 
När mina vänner haft sina svårare perioder har jag alltid varit där när dom ringt, åkt och hämtat dom på olika platser, hjälpt till att dra in dom på psyk när det gått väldigt utför. När dom helt enkelt inte klarat av vardagen själva. Det är ju vad en vän i mina ögon ska göra, men jag har väl en skev bild av hur vänner ska vara kanske. Jag tycker ju att en vän är någon man kan lita på är där villkorslöst.

Som sagt, så får man helt enkelt hitta på, ljuga och säga att allt är bra. Att inte belasta dom med sitt mående. Jag tar ju aldrig mera risken kan jag säga att förlora någon mer vän, och antagligen får jag ju då fortsätta som jag gör. Dock kommer det förr eller senare att förgöra mig, trots att jag har boendestöd, psykkontakt, läkarkontakt. Dom är dock inga som stöttar och lyssnar på det sättet en vän kan göra, dom gör sitt jobb och thats it och det märks så tydligt.

Det är ju så jag vill ha det med och har det nu. Men att inte ha någon i bekantskapen att faktiskt prata med börjar bli otroligt tyngande.

Jag blir så förvirrad för jag vet när folk har tagit livet av sig, jag hjälper till på olika håll där sådant händer och får framförallt träffa en del anhöriga, vänner osv och alla nästan, säger att "men varför sa den inget", "vi hade ju kunnat hjälpa" "hur kunde detta hända från ingenstans" osv osv. Då har tanken slagit mig väldigt att näe, men det är ju inte så konstigt egentligen då det inte verkar som att vänner ska ha den rollen. Ska bara vänrelationer vara glädjande och givande så får inte sådant plats sådant som att hjälpa till att få vännen till läkare eller psyk osv. Och trots att många säger såhär som i denna tråden att det blir för tungt etc så står ändå alltid anhöriga och vänner som frågetecken och undrar varför inte personen kom till dom.

Jag förstår varför, och jag förstår ännu mera varför efter svaren i denna tråden. Det är mycket som jag trott. Jag förstår dock ännu mindre hur en vänskapsrelation egentligen ska vara. Utnyttjar mina vänner mig då samtidigt då dom ringer ofta och pratar vardagsproblem? Det är kan jag säga inte alltid roligt att lyssna på direkt men jag vet att vissa behöver prata av sig. Framförallt när jag mår som jag gör nu så orkar jag knappast egentligen med dom problemen men jag lyssnar ändå, och sedan grubblar på hur vännen kan lösa problemen. Även om jag egentligen inte orkar med det.

Jag är smått förvirrad.

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

Det här tolkar jag som att du lägger ansvaret för ditt mående på andra genom att säga att du behöver någon som är dragande och att det kommer förgöra dig att inte ha någon att prata om de här sakerna med. Inte så att du säger till personen att du kräver det utan du förväntar dig mycket av vad du kallar riktig vänskap och blir besviken när de inte lever upp till det. Jag menar att det är du och endast du som bär ansvar för ditt mående. Du förtjänar att må så mycket bättre än vad du gör. Du skriver även att du vill att de ska ringa för du skulle aldrig göra det själv. Det är ju det du ska begära av dig själv. Jag håller med psykvården lämnar mer att önska men inte ska du låta bli att kontakta läkare för det. Du förtjänar så mycket mer och kan förvänta dig allt det här av dig själv. Det tär på relationer att känna att man bär ansvar för att hjälpa någon till läkaren. Det ställer oerhörda krav på att läsa av en annan människas mående och bedöma när det är akut eller inte. Klart att personen i fråga ställer en massa frågor och försöker dra ur dig hur du mår för att inte göra en felbedömning. Hur ska andra kunna skilja på "jag mår skit" i som "jag behöver någon som ringer ambulans" och "jag mår skit" i som" jag behöver någon som lyssnar" eller "jag mår skit" som i "jag mår skit men vill inte prata om det, ska vi gå på bio istället"? Det är det som skapar oro som gör att människor drar sig undan eller blir alldeles för involverade. Den balansen behöver en kunnig psykolog hjälpa dig att hitta
 
Det här tolkar jag som att du lägger ansvaret för ditt mående på andra genom att säga att du behöver någon som är dragande och att det kommer förgöra dig att inte ha någon att prata om de här sakerna med. Inte så att du säger till personen att du kräver det utan du förväntar dig mycket av vad du kallar riktig vänskap och blir besviken när de inte lever upp till det. Jag menar att det är du och endast du som bär ansvar för ditt mående. Du förtjänar att må så mycket bättre än vad du gör. Du skriver även att du vill att de ska ringa för du skulle aldrig göra det själv. Det är ju det du ska begära av dig själv. Jag håller med psykvården lämnar mer att önska men inte ska du låta bli att kontakta läkare för det. Du förtjänar så mycket mer och kan förvänta dig allt det här av dig själv. Det tär på relationer att känna att man bär ansvar för att hjälpa någon till läkaren. Det ställer oerhörda krav på att läsa av en annan människas mående och bedöma när det är akut eller inte. Klart att personen i fråga ställer en massa frågor och försöker dra ur dig hur du mår för att inte göra en felbedömning. Hur ska andra kunna skilja på "jag mår skit" i som "jag behöver någon som ringer ambulans" och "jag mår skit" i som" jag behöver någon som lyssnar" eller "jag mår skit" som i "jag mår skit men vill inte prata om det, ska vi gå på bio istället"? Det är det som skapar oro som gör att människor drar sig undan eller blir alldeles för involverade. Den balansen behöver en kunnig psykolog hjälpa dig att hitta
Det är ingen som känner att den måste hjälpa mig. Jag har aldrig skrivit att det är ett krav jag har. Jag har aldrig skrivit att allt hänger på att någon stöttar mig i vårdrelationerna. Däremot så hjälper det mig väldigt mycket, vilket jag tror alla som haft kontakt med vården kan intyga att det gör för det är inte lätt att få rätt hjälp.

Alternativt om någon måste ringa någon är ju att antingen dör jag eller så får jag hjälp, jag hade aldrig ringt någon av mina vänner förutom den då som vill att jag hör av mig. Det är ju liksom inte ens särskilt ofta det händer som tur är, jag kan låta bli och ringa och då kommer heller aldrig någon klandra sig om jag dör för det är ingen som vet om har något av det ansvaret ens. Det är bara en trygghet för mig, ingenting som jag säger till någon.
 
Om jag ligger halvt utslagen av överdoser eller liknande så har jag svårt för att ringa och förklara det för vården själv, adress och grejer, komma ihåg koder och allt. Det är inte lätt, andra kanske klarar det men det är svårt att för mig vara rationell i dom lägena. Min vän vet precis vad det gäller nästan innan jag sagt något då den känner mig väldigt bra och då är ett samtal väldigt lätt för den att göra.

Nej du missförstår det är inte alls ett lätt samtal för din vän att göra. Det lägger ett ansvar på din vän att om denne inte ringer så dör du. Det lägger ett stort ansvar på din vän att vara kontaktbar dygnet runt för att ett missat samtal kan innebära att du inte får vård.
 
Nej du missförstår det är inte alls ett lätt samtal för din vän att göra. Det lägger ett ansvar på din vän att om denne inte ringer så dör du. Det lägger ett stort ansvar på din vän att vara kontaktbar dygnet runt för att ett missat samtal kan innebära att du inte får vård.
Men du, det är upp till den personen att avgöra. Det är den som vill att jag ska höra av mig. Jag har inte känt denne jättelänge och har uppenbart klarat mig utan sådan trygghet också. Jag kan inte säga till den att nej, jag tänker inte ringa dig i dom krislägena för jag anser att det är för mycket ansvar på dig, den kommer inte släppa oron för det. Snarare tvärtom. Jag tror inte denna personen kan vara en passiv vän på det sättet, det fungerar inte för den, det är en person som känner att den måste agera på något vänster helt enkelt sålänge den vet att allt inte är bra.
 
Det går väl inte att få av dom anledningarna? För självmordsrisk? Eller går det tro? Hade ju varit jättebra annars faktiskt. Hade ökat min trygghet enormt.

Ta upp det med habiliteringen, jag misstänker att det behöver gå igenom dem i så fall - men jag tror att det skulle gå att få.
 
Om jag ligger halvt utslagen av överdoser eller liknande så har jag svårt för att ringa och förklara det för vården själv, adress och grejer, komma ihåg koder och allt. Det är inte lätt, andra kanske klarar det men det är svårt att för mig vara rationell i dom lägena. Min vän vet precis vad det gäller nästan innan jag sagt något då den känner mig väldigt bra och då är ett samtal väldigt lätt för den att göra.

Det är inte lite deppighet det handlar om för mig, det är ganska allvarligt självskadebeteende och självmordstankar och jag och vården gör vad som går att göra. Jag har alltid haft problemen och börjar väl inse att det är såhär jag kommer få ha det förmodligen.

Och min vän vet inte att det är den enda jag har i dom lägena, om den inte vill att jag ringer så får den gärna säga det till mig. Det har varit tillfällen då den faktiskt inte hunnit prata eller kunna hjälpa och då har den sagt det och då är det ju inget med det.
Jag får känslan av att du ställer så höga krav på vännerna. Men vänner är bara människor. De har sina problem o h sitt liv. Hur ska en vän orka? Hur ska man orka se sin vän ha ett självskadebeteende?

Hur ska en vän orka bli uppringd när du tagit överdoser? Som vän skulle jag bli så ledsen och känna hopplöshet.

Jag tror inte vi på Buke kan hjälpa dig. Jag tror en psykolog behöver prata med dig och hjälpa dig med verktyg för att klara relationer,
 
Jag blir faktiskt lite rädd när jag läser din tråd och hur den utvecklar sig. Jag är rädd för att säga något fel. Jag hoppas du tar väl hand om dig och jag hoppas du får den vård du behöver. Som jag sagt tidigare så ta det här med en psykolog istället som kan hjälpa dig med att hitta gränsen. Jag vet att jag låter hård men jag menar väl. Jag har själv brottats med depressioner. Jag lägger inte något ansvar ens på min sambo. Jag informerar honom om att nu är det inte alls bra så nu bokar jag en tid med min läkare sedan informerar jag honom om när jag har en bokad tid. Ibland ringer jag honom och säger att jag behöver prata lite, säger inte så mycket men tar kontakt och förklarar att det hjälper att prata lite. För att han ska slipp oroa sig så kontaktar jag min läkare så fort jag känner de första tecknen, det har jag berättat för honom att jag gör. Samtidigt så jobbar jag på att inte ta på mig för mycket för att undvika att krascha. Mer än så tänker jag inte delge, nu behöver jag lämna tråden.
 
Men du, det är upp till den personen att avgöra. Det är den som vill att jag ska höra av mig. Jag har inte känt denne jättelänge och har uppenbart klarat mig utan sådan trygghet också. Jag kan inte säga till den att nej, jag tänker inte ringa dig i dom krislägena för jag anser att det är för mycket ansvar på dig, den kommer inte släppa oron för det. Snarare tvärtom. Jag tror inte denna personen kan vara en passiv vän på det sättet, det fungerar inte för den, det är en person som känner att den måste agera på något vänster helt enkelt sålänge den vet att allt inte är bra.
Jag ser det nog så att du bör tala om för vännen att du inte kommer ringa hen vid krislägena för det är inte en väns uppgift. Det är faktiskt bara så! Hen må vara orolig, men det hjälper inte dig och det hjälper inte hen att hen tar på sig någon sorts vårdnadsansvar. Du säger själv att du klarat av kontakten med vården innan ni blev vänner och ändå säger du att du behöver hjälp med att kontakta vården när det krisar. Där går dina behov isär. Vad är det egentligen som säger att hen skulle lämna dig bara för att hen inte får första tjing på att få reda på när du har ett skov?

Jag har haft vänner som jag gjort jättemycket för i tron att jag vill hjälpa till på alla sätt och vis. Efter ett tag inser man dock att ens behov av att hjälpa/vara det hundraprocentiga stödet faktiskt dränerar mer än man tror. Av den anledningen tycker jag att det är din uppgift att säga stopp.
 
Jag ser det nog så att du bör tala om för vännen att du inte kommer ringa hen vid krislägena för det är inte en väns uppgift. Det är faktiskt bara så! Hen må vara orolig, men det hjälper inte dig och det hjälper inte hen att hen tar på sig någon sorts vårdnadsansvar.
Fast det hjälper ju den uppenbarligen. Den vill ju vara den typen av vän, sen har ju våran relation faktiskt till minst 80% ingenting med vård eller mående att göra överhuvudtaget. Det är mest bara vän som den är, en vän som jag inte vill förlora. Och det hjälper mig något otroligt att den är där och stöttar, dock kan den backa lite och låta vården ta hand om resten.
Du säger själv att du klarat av kontakten med vården innan ni blev vänner och ändå säger du att du behöver hjälp med att kontakta vården när det krisar. Där går dina behov isär. Vad är det egentligen som säger att hen skulle lämna dig bara för att hen inte får första tjing på att få reda på när du har ett skov?
Det är ju nätt och jämt som jag klarat av det, jag har ju gått dit för att jag inte har något val. Men som jag skrev så hjälper det mig otroligt otroligt mycket att kunna ha någon som stöttar mig i den kontakten. Och som jag skrivit flera gånger nu så vill ju denna personen hjälpa, det är den som är den drivande och har otroligt svårt att bara lämna det och nöja sig med att titta på. Jag vet inte men jag lär väl märka om personen kan ha den typen av kontakt med mig, alltså bara stötta utan att lägga sig i vården så att säga. Utan att bli frustrerad för att jag inte fixar vad den tycker jag borde klara av.
Jag har haft vänner som jag gjort jättemycket för i tron att jag vill hjälpa till på alla sätt och vis. Efter ett tag inser man dock att ens behov av att hjälpa/vara det hundraprocentiga stödet faktiskt dränerar mer än man tror. Av den anledningen tycker jag att det är din uppgift att säga stopp.
Jag kan inte ta ansvar för den personen, men det är klart att om den känner som den uppenbart gör nu och inte kan ha bara en vänrelation utan att fundera och försöka fixa allt så får jag väl säga upp denna kontakten, men det tråkigt. Trots allt så är vi varandras bättre vänner och har en stor plats i varandras liv.

Jag tror mera på att det är bättre att jag föreslår dom här anhöriggrupperna då egentligen, så kan den få hjälp med att hantera frustrationen som kommer av att ha en sådan vän som mig. Då kanske vi kan fortsätta vara vänner och den kan fortsätta att hjälpa fast på ett lite mer passivt sätt.
 
Fast det hjälper ju den uppenbarligen. Den vill ju vara den typen av vän, sen har ju våran relation faktiskt till minst 80% ingenting med vård eller mående att göra överhuvudtaget. Det är mest bara vän som den är, en vän som jag inte vill förlora. Och det hjälper mig något otroligt att den är där och stöttar, dock kan den backa lite och låta vården ta hand om resten.

Det är ju nätt och jämt som jag klarat av det, jag har ju gått dit för att jag inte har något val. Men som jag skrev så hjälper det mig otroligt otroligt mycket att kunna ha någon som stöttar mig i den kontakten. Och som jag skrivit flera gånger nu så vill ju denna personen hjälpa, det är den som är den drivande och har otroligt svårt att bara lämna det och nöja sig med att titta på. Jag vet inte men jag lär väl märka om personen kan ha den typen av kontakt med mig, alltså bara stötta utan att lägga sig i vården så att säga. Utan att bli frustrerad för att jag inte fixar vad den tycker jag borde klara av.

Jag kan inte ta ansvar för den personen, men det är klart att om den känner som den uppenbart gör nu och inte kan ha bara en vänrelation utan att fundera och försöka fixa allt så får jag väl säga upp denna kontakten, men det tråkigt. Trots allt så är vi varandras bättre vänner och har en stor plats i varandras liv.

Jag tror mera på att det är bättre att jag föreslår dom här anhöriggrupperna då egentligen, så kan den få hjälp med att hantera frustrationen som kommer av att ha en sådan vän som mig. Då kanske vi kan fortsätta vara vänner och den kan fortsätta att hjälpa fast på ett lite mer passivt sätt.
Fast du skriver ju själv att vännen har tröttnat. Då vill ju vännen uppenbarligen inte ha det som ni har haft det?
 
Är det såhär för flera av er som mår dåligt? Detta med vänner och så? Kan ni behålla vännerna år ut och år in trots att måendet inte förändras till stabilitet så att säga. Hur balanserar man en vänskap när man är sånhär? Jag kämpar ju på själv men det syns väl inte så mycket utåt då jag inte tar så mycket aktiva egna beslut i vardagen i dagsläget. Hur får man en sådan här vän som så hysteriskt gärna vill hjälpa till att förstå vilket kaos det är i huvudet, en vän som inte nöjer sig riktigt med att bara se på. För jag vill så gärna ha kvar denna vännen i mitt liv, denna vännen ger liksom mitt liv en viss mening.

Jag känner igen mig delvis i det du skriver.
För egen del har jag inga vänner som jag pratar aktivt med längre. Definitivt inga vänner jag öppnar upp och berättar hur jag egentligen mår. Det känns inte bra, det är ingen som vet hur jag egentligen mår och så gömmer man sig bakom en mask att allt är bra. Sen ligger allt där inne och bubblar, någongång måste de få komma ut annars kommer det finnas där på insidan och växa och växa. Bästa är att hitta vänner som accepterar en för den man är, varför ska jag anpassa mig efter någon annan? Det kommer inte göra mig gott heller.
Jag har klippt kontakten med gamla vänner för att det inte funkade och det känns som om jag är på rätt väg, att hitta den där vännen som jag behöver. :)
 
Fast det hjälper ju den uppenbarligen. Den vill ju vara den typen av vän, sen har ju våran relation faktiskt till minst 80% ingenting med vård eller mående att göra överhuvudtaget. Det är mest bara vän som den är, en vän som jag inte vill förlora. Och det hjälper mig något otroligt att den är där och stöttar, dock kan den backa lite och låta vården ta hand om resten.

Det är ju nätt och jämt som jag klarat av det, jag har ju gått dit för att jag inte har något val. Men som jag skrev så hjälper det mig otroligt otroligt mycket att kunna ha någon som stöttar mig i den kontakten. Och som jag skrivit flera gånger nu så vill ju denna personen hjälpa, det är den som är den drivande och har otroligt svårt att bara lämna det och nöja sig med att titta på. Jag vet inte men jag lär väl märka om personen kan ha den typen av kontakt med mig, alltså bara stötta utan att lägga sig i vården så att säga. Utan att bli frustrerad för att jag inte fixar vad den tycker jag borde klara av.

Jag kan inte ta ansvar för den personen, men det är klart att om den känner som den uppenbart gör nu och inte kan ha bara en vänrelation utan att fundera och försöka fixa allt så får jag väl säga upp denna kontakten, men det tråkigt. Trots allt så är vi varandras bättre vänner och har en stor plats i varandras liv.

Jag tror mera på att det är bättre att jag föreslår dom här anhöriggrupperna då egentligen, så kan den få hjälp med att hantera frustrationen som kommer av att ha en sådan vän som mig. Då kanske vi kan fortsätta vara vänner och den kan fortsätta att hjälpa fast på ett lite mer passivt sätt.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Hur man än gör så har man rumpan bak liksom. Något som är återkommande är att du ser dig själv som offret vilket kanske hör ihop med din problematik. Den enda som kan vända på den kakan är du själv med hjälp av professionell vård. Om vännen känner ett behov av att ta hand om dig och om du tycker det är skönt att ha det stödet från hen så finns det väl inte så mycket annat än att vänta och se vart vänskapen leder. Jag kan faktiskt inte riktigt se att du egentligen vill ha en förändring innerst inne.
 
Det känns svårt att skriva i en sån här tråd där det finns så mycket sårbarhet.
Men fundera lite mer på vad din vän behöver, och som du kan ge den, och lite mindre på vad du själv behöver. Även om folk säger "luta dig mot mig" så behöver man inte göra det, i alla fall inte hur mycket som helst, för det kan de ta stryk av. Sätt dig in i vännens situation, lyssna inte bara på vad den i all välmening har sagt. Fundera inte över hur hemskt det är att inte ha någon att berätta allt för. Låt vården ta mer av den biten, ibland behöver dom få en chans. Fundera istället över vad du kan ge till din vän. Hur kan du agera för att din vän ska ha det bättre? Vad säger din empati? Hur kan du vara en bra vän tillbaka?
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 058
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 288
Senast: Whoever
·
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
3 771
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
780

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kemisk kastration?
  • Guldfasanerna
  • Rintränings- och utställningstråd

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp