Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

[Grazing]

Helt ärligt är det inte DU som ska svara på frågan. Det är dina vänner. Du kan inte tala för dem.

Men snälla du, vänner sen dagistiden, över 25 år snart med jäkligt bra kontakt med varandra. Jag tror faktiskt jag vet hur våran relation är med varandra och vad dom anser. Hade dom tyckt att jag inte gav dom något så antar jag att dom inte heller hade hört av sej särskilt ofta heller eller velat umgås särskilt mycket.

 

[stjarnhimmel]

Jo, men det är ju vad jag känner. En viktig person i mitt liv som är påväg bort helt enkelt, vem får inte panik över det. Att jag känner det betyder ju inte att jag sagt det till personen, det skulle jag aldrig göra.

Och som jag skrev i ett svar sedan så handlar detta om att fånga upp när jag mår dåligt helt enkelt inte om att fånga upp och lös mina problem och att allt hänger på den utan att den kan hjälpa mig helt enkelt att få kontakt med vården i akuta situationer. Som för övrigt händer väldigt sällan som tur är. Det är ju inte direkt så att jag begär att den ska komma och hjälpa mig utan det räcker med ett samtal så är det problemet löst.

Det är för övrigt heller inget jag säger till personen, alltså att den är den enda jag kan kontakta i dom situationerna.

Har du tänkt på vilket ansvar det är att vara den som ska hjälpa dig att få kontakt med vården i akuta situationer?
Det är ett ENORMT ansvar. Personen kan ju aldrig koppla av då? Den har ansvar för ditt liv!

Jag tycker det är helt orimligt att förvänta sig att vänner alltid ska göra det.

 

[Lovisaleonora]

Men återigen: dessa vänner har du ju inga problem med - säger du själv.

Det är din senaste bekantskap som du känner är i... obalans? Du ljuger, du förvränger. Du anser att dina vänskaper ska vara villkorslösa och nu känner du ju att du har problem med att behålla vänner - se trådstart och överskrift.

Mitt enkla svar på frågan du ställer: var den vän du vill ha. Låt bägge ta lika mycket plats, lägg dig vinn om att du vet vad din vän vill ha ut av er vänskap. Låt inte din vän jobba som din oavlönade personliga assistent. Använd inte din vän som ersättning för professionell hjälp du inte får (få iväg dig till läkare, sköta din kosthållning etc).

Dränera inte din vän på energi, låt denne vara ett energitillskott genom att INTE höra ihop med dina diagnoser. Var en person, inte en sjukdom.

 

[Mixoman]

Men snälla du, vänner sen dagistiden, över 25 år snart med jäkligt bra kontakt med varandra. Jag tror faktiskt jag vet hur våran relation är med varandra och vad dom anser. Hade dom tyckt att jag inte gav dom något så antar jag att dom inte heller hade hört av sej särskilt ofta heller eller velat umgås särskilt mycket.

Då är det också bara du som kan svara på din ursprungliga fråga.

 

[Monstermom]

Men det faktum att dom visste att jag ofta var inlagd, att jag ofta hade det svårt gjorde att dom drog sig undan. Oavsett hur bra vi hade det annars, vad hjälper det när dom trots allt vet om att dom står maktlösa inför att hjälpa mig bli av med problemen. Då gör det ju inte någon skillnad i att vi har det kul och gör aktiviteter och annat ihop. Det är fortfarande lika jobbigt för dom, vetskapen och maktlösheten är ju påfrestande.

Försök tänka på det som att du satt i rullstol istället, och se om det kan ge några nya infallsvinklar? Om dina vänner skulle försöka lyfta upp dig hela tiden för att du ska nå översta hyllan, då har ni en väldigt osund relation. Om de förväntar sig att de på något sätt ska kunna få dig att börja gå igen, då har ni en väldigt osund relation. Om det ni gör handlar om att släta ut hinder för din rullstol, då har ni en väldigt osund relation. Osv.

Försök tolka om hur ni förhåller er till varandra och dina problem till ett fysiskt, tydligt hinder och se om du kan se de rimliga gränserna tydligare då. Om du kanske kan göra klart för dig vad som är vänskap och vad som är omhändertagande. (Rullstolen är såklart bara ett klumpigt exempel. )

 

[Grazing]

Då är det också bara du som kan svara på din ursprungliga fråga.

Vadå?

Min fråga ursprungligen var att hur balanserar man ett dåligt mående med vänner utan att behöva stänga ute dom. Om det finns någon som mår dåligt som ändå är öppen mot det med vännerna. Alltså ett långvarigt riktigt dåligt mående. Hur man kan få vännerna att inte oroa ihjäl sig, dock så fanns det ju anhöriggrupper som jag titta mer på. Då om dom vill fortsätta vara vän med mej och tycker det blir för jobbigt så kanske dom kan söka sig till en sådan för att lära sig att hantera det.

Och nej, det handlar inte om att jag ska kunna älta mina problem dygnet runt och använda dom som psykologer. Det handlar om att dom ska kunna hantera oron som kommer oavsett vad jag säger eller gör.

 

[Mixoman]

Vadå?

Min fråga ursprungligen var att hur balanserar man ett dåligt mående med vänner utan att behöva stänga ute dom. Om det finns någon som mår dåligt som ändå är öppen mot det med vännerna. Alltså ett långvarigt riktigt dåligt mående. Hur man kan få vännerna att inte oroa ihjäl sig, dock så fanns det ju anhöriggrupper som jag titta mer på. Då om dom vill fortsätta vara vän med mej och tycker det blir för jobbigt så kanske dom kan söka sig till en sådan för att lära sig att hantera det.

Och nej, det handlar inte om att jag ska kunna älta mina problem dygnet runt och använda dom som psykologer. Det handlar om att dom ska kunna hantera oron som kommer oavsett vad jag säger eller gör.

Jag tycker du ska fråga vännerna vad de tycker.

 

[Grazing]

Försök tänka på det som att du satt i rullstol istället, och se om det kan ge några nya infallsvinklar? Om dina vänner skulle försöka lyfta upp dig hela tiden för att du ska nå översta hyllan, då har ni en väldigt osund relation. Om de förväntar sig att de på något sätt ska kunna få dig att börja gå igen, då har ni en väldigt osund relation. Om det ni gör handlar om att släta ut hinder för din rullstol, då har ni en väldigt osund relation. Osv.

Försök tolka om hur ni förhåller er till varandra och dina problem till ett fysiskt, tydligt hinder och se om du kan se de rimliga gränserna tydligare då. Om du kanske kan göra klart för dig vad som är vänskap och vad som är omhändertagande. (Rullstolen är såklart bara ett klumpigt exempel. )

Låter inte alls som en dålig idé faktiskt. Det ska jag nog faktiskt ta upp nästa gång jag pratar med min vän som jag skrev om i första inlägget. Som uppenbart inte kan riktigt låta bli att hjälpa till, det kanske kan få henom att se på saken på ett annorlunda sätt för mycket av det som hen tycker är enkelt i livet är ju inte enkelt för mig. Kommer förmodligen aldrig bli heller.

 

[Sleepy]

Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

Istället för att ringa en vän när du behöver hjälp, så ring 112.

 

[Monstermom]

Låter inte alls som en dålig idé faktiskt. Det ska jag nog faktiskt ta upp nästa gång jag pratar med min vän som jag skrev om i första inlägget. Som uppenbart inte kan riktigt låta bli att hjälpa till, det kanske kan få henom att se på saken på ett annorlunda sätt för mycket av det som hen tycker är enkelt i livet är ju inte enkelt för mig. Kommer förmodligen aldrig bli heller.

Precis.

Och även om tex skavsår från stolen är ett jäkligt jobbigt problem så är det varken någon hemlighet eller något som behöver pratas igenom i detalj. "Hur mår du?" kan bemötas med allt från "Som vanligt" till "Svider lite men annars hankar det på" osv, medan "Jodu, vänta ska jag visa vilken gräslig infektion jag har!" är att gå rätt långt över gränsen.

 

[Rina]

Vad är det du inte får ihop?

"Jag om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden"

"Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket"

"Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu."

"Den vännen jag har "problem" med nu är den nyaste vännen, inte känt så extremt många år men den enda vännen jag kunnat vara och är helt öppen och ärlig mot och som själv tagit en viss roll att hjälpa mig vid sidan om vänskapsrelationen så att säga."

"Fortsätter hen att dra ur mig hur saker och ting är och fungerar trots att jag inte ger någon större respons och sedan fortsätter att bli frustrerad när jag inte gör framsteg eller står still eller går bakåt så får jag väl avbryta det helt enkelt."

Det här får jag inte ihop

Du vill att en vän ska lyssna på ett sätt som boendestädjaren inte gör för du "om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden". Sedan anklagar du vännen som hjälper dig för att lägga sig i.
Jag får inte ihop det. Vad är det du vill egentligen?

Jag tror som jag tidigare sagt att du blandar ihop vänskap med omsorg. Låt vännerna vara vänner och vården vara omsorgen.
Som många har påpekat i tråden så är det höga krav att begära att vänner ska bära ansvaret för att dra dig till läkaren eller ringa sjukvården men det är inte ett för högt krav att berätta att du inte mår bra eller att du är inlagd.
Den gränsen kanske en psykolog kan hjälpa dig att hitta.

 

[Grazing]

Du vill att en vän ska lyssna på ett sätt som boendestädjaren inte gör för du "om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden". Sedan anklagar du vännen som hjälper dig för att lägga sig i.
Jag får inte ihop det. Vad är det du vill egentligen?

Har inte anklagat någon? Jag menar bara att jag tror att många behöver även på ett privat hemmaplan någon att kommunicera med när det gäller viktiga delar i livet. Det är ju trots allt en hel del av mig själv som jag håller undan.

Boendestödet är för övrigt inget annat än någon som hjälper till med tvätt och ser till att det blir städet och ska eventuellt om det fungerar som det ska kunna följa med en till olika viktiga möten. Men det är ju ingen som man pratar med eller så, inte för mig iallafall, dom jag har träffat är inte ens personer jag känner att jag kan dela med mig av.

Som många har påpekat i tråden så är det höga krav att begära att vänner ska bära ansvaret för att dra dig till läkaren eller ringa sjukvården men det är inte ett för högt krav att berätta att du inte mår bra eller att du är inlagd.
Den gränsen kanske en psykolog kan hjälpa dig att hitta.

Det är ingen av mina vänner som har ansvar för någonting. Dock så hjälper det mig väldigt i den stöttningen som jag fått av denna vännen. Som jag skrev förut så har jag ju kontakt med vården oavsett ändå, men det underlättar otroligt mycket för mig att ha någon med mig.

 

[Monstermom]

Har inte anklagat någon? Jag menar bara att jag tror att många behöver även på ett privat hemmaplan någon att kommunicera med när det gäller viktiga delar i livet.

Det är ingen av mina vänner som har ansvar för någonting. Dock så hjälper det mig väldigt i den stöttningen som jag fått av denna vännen. Som jag skrev förut så har jag ju kontakt med vården oavsett ändå, men det underlättar otroligt mycket för mig att ha någon med mig.

Att det hjälper dig lägger dock ett stort ansvar på den vännen, vare sig du avsiktligt menar att hen ska ha ansvar eller ej. Att aktivt låta bli att hjälpa någon som man vet behöver ens hjälp (ens alldeles unika, livsavgörande hjälp...), det är inte något man lätt rycker på axlarna åt.

 

[Grazing]

Att det hjälper dig lägger dock ett stort ansvar på den vännen, vare sig du avsiktligt menar att hen ska ha ansvar eller ej. Att aktivt låta bli att hjälpa någon som man vet behöver ens hjälp (ens alldeles unika, livsavgörande hjälp...), det är inte något man lätt rycker på axlarna åt.

Fast det vet den ju inte om. Den vet inte att det hjälper mig så extremt mycket. Jag säger aldrig sånt till någon för det gör att det blir ett stort ansvar. Min vän hjälper mig och det gör den för att det har varit lite den som insisterat på att följa med och hjälpa till så att saker och ting blir rätt då det ju inte är lätt att ensam slåss mot läkare och allt det där.

Dock har jag ju under åren vant mig såklart vid den stöttningen och förlitat mig på den personen och det blir ju helt klart tomt och jobbigt om den helt plötsligt försvinner och jag får klara mig själv, det sätter igång smått panik hos mig iallafall.

 

[Monstermom]

Fast det vet den ju inte om. Den vet inte att det hjälper mig så extremt mycket. Jag säger aldrig sånt till någon för det gör att det blir ett stort ansvar. Min vän hjälper mig och det gör den för att det har varit lite den som insisterat på att följa med och hjälpa till så att saker och ting blir rätt då det ju inte är lätt att ensam slåss mot läkare och allt det där.

Dock har jag ju under åren vant mig såklart vid den stöttningen och förlitat mig på den personen och det blir ju helt klart tomt och jobbigt om den helt plötsligt försvinner och jag får klara mig själv, det sätter igång smått panik hos mig iallafall.

Fast jag tror inte alls att behovet behöver vara uttalat för att vara tydligt närvarande tyvärr.

 

[stjarnhimmel]

Fast det vet den ju inte om. Den vet inte att det hjälper mig så extremt mycket. Jag säger aldrig sånt till någon för det gör att det blir ett stort ansvar. Min vän hjälper mig och det gör den för att det har varit lite den som insisterat på att följa med och hjälpa till så att saker och ting blir rätt då det ju inte är lätt att ensam slåss mot läkare och allt det där.

Dock har jag ju under åren vant mig såklart vid den stöttningen och förlitat mig på den personen och det blir ju helt klart tomt och jobbigt om den helt plötsligt försvinner och jag får klara mig själv, det sätter igång smått panik hos mig iallafall.

Jag tror att den vänskapen har gjort att du fått orimliga krav. Och uppenbarligen tycker din vän också det om hen är på väg bort.

Om en vän till mig skulle försvinna skulle jag bli ledsen.
MEN inte för att min hjälp försvinner. Utan jag kommer sakna personen. Inte främst hjälpen. Men du verkar främst sakna hjälpen och det är orimligt enligt mig.

 

[Rina]

Dock har jag ju under åren vant mig såklart vid den stöttningen och förlitat mig på den personen och det blir ju helt klart tomt och jobbigt om den helt plötsligt försvinner och jag får klara mig själv, det sätter igång smått panik hos mig iallafall.

Återigen blandar du ihop vänskap och omsorg

Du lägger väldigt mycket ansvar för ditt mående på andra människor

 

[Grazing]

Jag tror att den vänskapen har gjort att du fått orimliga krav. Och uppenbarligen tycker din vän också det om hen är på väg bort.

Jag har ju inga krav, det är ju den som är den drivande när det gäller att hjälpa till. Jag vill ju att Hen backar och bara blir mera passiv, att nöja sig med att bara stötta mig på håll så att säga. Ingen skulle bli gladare än jag då jag har fått väldigt krav som jag inte klarar av pga av min vän som inte riktigt förstår problematiken och blir frustrerad när den ser mej agera som jag gör. Den tar det ju lite för personligt av någon anledning.

Jag slår annars vad om att mina andra vänner som jag ju stängt ute lätt skulle stötta mig i kontakten med vården också, det är för mig inte så orimligt sålänge det inte handlar om att jag överhuvudtaget inte går dit om inte dom agerar. För så är det inte och har aldrig varit. Jag går ju trots allt dit då jag ju inte har så mycket val.

Om en vän till mig skulle försvinna skulle jag bli ledsen.
MEN inte för att min hjälp försvinner. Utan jag kommer sakna personen. Inte främst hjälpen. Men du verkar främst sakna hjälpen och det är orimligt enligt mig.

Det är ju tryggheten och hela paketet så att säga jag har panik över ska försvinna. För som sagt har vi jäkligt kul ihop, vi tar med varandra på roliga aktiviteter och gör roliga saker ihop större delen. Så det är ju allt, en stor del av livet skulle försvinna om den försvann.

 

[Grazing]

Återigen blandar du ihop vänskap och omsorg

Du lägger väldigt mycket ansvar för ditt mående på andra människor

Nej det gör jag inte. Jag lägger inget som helst ansvar på andra människor. Det är ju för sjutton ingen i mitt umgänge som ens vet om att jag mår dåligt, dom vet dock om att jag mått dåligt, men det är ingen som vet nu förutom en person som dessutom har tagit rollen själv som stöttare så att säga.

Hur kan du säga jag lägger ansvaret på andra? Det är ju ingen inte ens min familj vet om att jag mår dåligt. Jag döljer det jäkligt bra då jag blivit bra på det genom åren. Jag spelar en roll som börjar bli en aningens svår att spela.

Det jag hade velat ha av alla mina vänner, är att bara kunna prata om det, vilja berätta att ja, den tiden ska jag till läkaren och det känns sådär jobbigt. Jag vill bara kunna få lite uppmuntrade ord om att det går säkert bra, det ordnar sig. Att vara med på telefon om det är så om jag blir för nervös eller ängslig för besöket. Sen inte gå in på detaljer och djupgående men så enkla saker som ändå är en stor del av mitt liv. Jag har svårt att se att det skulle vara att lägga ansvaret på dom. Jag gör det ju ändå, går till mötena ändå men lite stöttande ord skadar aldrig från en vän.

 

[stjarnhimmel]

Men den tryggheten måste du ha i dig själv. Det är ju det som är kraven du ställer. Vännen ska vara din trygghet.
Vännen ska ringa efter hjälp- varför gör du inte det själv?
Kanske behöver du mer hjälp av vården om du inte kan vara din egen trygghet?