Sv: Hur gammal var du när du fick ditt första barn?
Jag kan delvis känna igen mig i ditt resonemang. Jag brukar säga att om någon yngre person skulle FRÅGA mig om jag rekommenderar dem att vänta så länge som jag gjorde så skulle jag säga nej. Inte för att jag tycker jag är "för gammal" eller att det är "försent"; faktiskt inte heller för några äldre morföräldrars skull. Snarare; om man VILL ha barn så finns liksom ingen anledning att vänta så länge som jag gjorde. Detta är av två huvudsakliga skäl:
1. Risken är större att det faktiskt inte blir några barn alls.
2. Om man märker att man gillar föräldraskap och barn så har man betydligt svårare att välja att skaffa fler än 1-2 barn. Någon "sladdis" är heller inte att tänka på.
Dock så är det ju så att livet blir liksom som det blir. Det handlar ju om relationer till andra också; vem man ska dela föräldraskapet med. Om man som jag är i en samborelation som tar slut vid 28 års ålder och sen är i lite olika kortare relationer under flera år innan man hittar den man vill dela det med; tja, då blev det ju liksom så. Och det är inget att ångra kan jag känna.
Jag är sällan sådan som ångrar, vare sig det jag gjort eller inte gjort, i livet. Det är så himla meningslöst att göra, det går ju liksom inte att förändra i alla fall. Istället tror jag det är bättre att glädjas här och nu!
Förresten; är dina föräldrar äldre? För att om de inte ska leva till ditt barn tar studenten kräver ju att de i så fall är minst 78-80 år då...
Troligen är risken rätt stor att i alla fall min pappa, kanske också mamma är döda när vår son tar studenten. Jag kan å andra sidan känna: varför är just att de ska leva när han tar studenten så viktigt? Och, fram till den dagen de dör så kommer de istället ha en mycket mycket närmare kontakt med sina barnbarn än vad de kanske haft om jag fått barn för 10-15-20 år sen. De är nämligen pensionärer nu OCH har dessutom köpt hus nära oss. Våra barn kommer alltså att växa upp med mormor och morfar 600 m bort. Mina mor- och farföräldrar som var kanske strax under 50 när jag föddes bodde 15 respektive 100 mil bort.
Jag var 31 år gammal när vi fick våran lilla tjej. Hon var planerad men att jag skulle bli gravid efter första försöket hade vi inte räknat med
Visst känns det som vi fick henne i en rätt bra ålder men ibland kan jag känna en stor sorg över att vi inte fick barn tidigare. Allt med henne är så underbart och jag önskar att vi tänkt till lite tidigare. Hon verkligen älskar sina morföräldrar och jag blir ledsen när jag tänker på att de inte kommer att finnas med när hon tar studenten osv. Jag har en otroligt bra vänskap/relation med mina föräldrar så därför kan jag ångra att vi inte försökte tidigare. Ibland undrar jag vad vi gjorde med all vår tid innan lillan kom och önskar att hon alltid hade funnits i vårt liv. Nu funderar vi kring ett syskon men jag vet inte........
Jag kan delvis känna igen mig i ditt resonemang. Jag brukar säga att om någon yngre person skulle FRÅGA mig om jag rekommenderar dem att vänta så länge som jag gjorde så skulle jag säga nej. Inte för att jag tycker jag är "för gammal" eller att det är "försent"; faktiskt inte heller för några äldre morföräldrars skull. Snarare; om man VILL ha barn så finns liksom ingen anledning att vänta så länge som jag gjorde. Detta är av två huvudsakliga skäl:
1. Risken är större att det faktiskt inte blir några barn alls.
2. Om man märker att man gillar föräldraskap och barn så har man betydligt svårare att välja att skaffa fler än 1-2 barn. Någon "sladdis" är heller inte att tänka på.
Dock så är det ju så att livet blir liksom som det blir. Det handlar ju om relationer till andra också; vem man ska dela föräldraskapet med. Om man som jag är i en samborelation som tar slut vid 28 års ålder och sen är i lite olika kortare relationer under flera år innan man hittar den man vill dela det med; tja, då blev det ju liksom så. Och det är inget att ångra kan jag känna.
Jag är sällan sådan som ångrar, vare sig det jag gjort eller inte gjort, i livet. Det är så himla meningslöst att göra, det går ju liksom inte att förändra i alla fall. Istället tror jag det är bättre att glädjas här och nu!
Förresten; är dina föräldrar äldre? För att om de inte ska leva till ditt barn tar studenten kräver ju att de i så fall är minst 78-80 år då...
Troligen är risken rätt stor att i alla fall min pappa, kanske också mamma är döda när vår son tar studenten. Jag kan å andra sidan känna: varför är just att de ska leva när han tar studenten så viktigt? Och, fram till den dagen de dör så kommer de istället ha en mycket mycket närmare kontakt med sina barnbarn än vad de kanske haft om jag fått barn för 10-15-20 år sen. De är nämligen pensionärer nu OCH har dessutom köpt hus nära oss. Våra barn kommer alltså att växa upp med mormor och morfar 600 m bort. Mina mor- och farföräldrar som var kanske strax under 50 när jag föddes bodde 15 respektive 100 mil bort.
