Hur hantera?

[Fiorano]

När livet inte blir som ni tänkt er, när det är motgångar som staplas på varandra-om än aldrig så små, hur hanterar ni det?

Den här veckan har verkligen inte varit bra förnmig. Min ena häst har blivit behandlad i fyra leder efter att jag tyckte hon kändes ofräsch på tävling i helgen. Jag ser hur alla mål och drömmar jag har försvinner sin väg. Jag rider för dåligt och mitt mål att rida MsvB (som alla andra lyckas med) försvinner allt längre bort.

En vän jag träffar dagligen har tagit bort mig på fejan för att jag inte lajkat hennes bilder. Detta har tagit tramsigt hårt på mig. I synnerhet eftersom jag kommer fortsätta träffa henne så gott som dagligen. Vetskapen att hon tycker att jag är en ogin människa känns väldigt jobbig. Jag anar att annat ligger bakom men även när jag pratat med henne berättar hon inte vad det är.

Sen är det andra småsaker också som känns ännu större bara för att det blir för mycket. Det blir att jag tänker och ältar och fastnar i mitt huvud sas. Mitt jobb lämnar tyvärr alldeles för mycket utrymme för egna tankar och eftersom vännen som tagit bort mig finns i stallet är inte det heller den frizon det brukar vara.

Hur hanterar ni andra sånt här? Jag vill mest bara krypa ner under ett täcke och lipa. Inte så konstruktivt.

 

[purity_666]

Jag bryter ihop, kryper ner under täcket och tjurar, eller äter glass och kollar en sorglig film. Jag vältrar mig i elände och olycka... och sen går jag vidare. Jag tycker man får tillåta sig att vara eländig ibland, släppa ut allt, men sen kunna släppa det. Det är lätt att hänga upp sig på små skitsaker när man har det tufft.

 

[nevin]

När det staplar upp sig för mig brukar jag åka till barnens fars grav, tänker på en massa skit och gråter en timma eller så. Sedan känns det oftast bättre, när det fått rinna ut ur kroppen på mig. Sedan funkar livet ett tag till :-)

 

[ainasoja]

Ja vad gör man... man bryter ihop och kommer igen.

Jag har problem, stora problem. Ingen lgh, min sambo vill inte bo med mig men älskar mig, fick sälja min 14 månaders hund pga det, sonens far svarar inte i telefonen, jag har där med problem med att skriva sonen i en annan stad och i en annan skola (samma stad som hans pappa bor i nu), jag är utförsäkrad, har en rejäl försämring i min MS, mår fan av medicinen som ska hjälpa mig och fick tråkiga besked av neurologen idag och dessutom blev jag utan recept på medicinerna jag tar dagligen för att jag ska flytta till en annan stad och ett annat sjukhus och neurologen ville inte "peta" i mina mediciner, mediciner jag haft i flera år.

Så nu sitter jag här med ett glas vitt vin och försöker göra det bästa av livet ändå.... för det är inte slut ännu. Det är bara en nystart även om det känns förbannat tungt just nu!

Jag har redan brutit ihop....

 

[L8P8]

Jag gömmer det tills det inte går längre, då bryter jag ihop (oftast blir det då för en skitsak)sen, när jag gråtit Ögren ur mig, samlar man sig och går vidare....

 

[Raderad medlem 68338]

Min pappa gick bort efter några veckors sjukdom förra sommaren. Det kom som en chock. Ena helgen var han på kurs med hästen. Veckan efter fick han veta att han hade cancer. Sen blev han sämre dag för dag. Ändå fattade nog ingen riktigt. Tills jag fick ett samtal att jag måste komma hem NU. Tog första bästa flyg och det var en mardrömsresa. Direkt jag kom hem sprang jag in till pappa. Hann säga att jag älskade honom och han sa att han älskade mig. Dagen efter somnade han in. Han blev 56 år.
Min faster tog livet av sig. Hon lyckades efter flera försök. Sen gick min farfar bort. Han var gammal men jag tror att efter pappas död så orkade han inte mer. Och förra månaden avlivade jag pappas häst som jag ärvde efter honom. Det var en fantastisk häst men när han avlivades så var det mycket annat som revs upp, just att det var pappas häst och allt det där.

Jag biter ihop och försöker gå vidare. Låter jävligt "spela duktig" och pretto men jag har liksom inget val. Visst har jag grinat och mått skit bitvis men jag har liksom två val:
1. Ta livet av mig
2. Kämpa vidare

 

[pulkaskurk]

Man bryter ihop, är ledsen och tillåter sig att vara ledsen och göra ingenting om det är så och sen kommer man igen.
Det kan vara lite skönt att vara ledsen och tycka synd om sig själv en stund, bara man inte fastnar i det.
Annars är det bra att ta hjälp av en mental tränare för att komma vidare.

Å förresten så rider du inte dåligt!
En kompis som tar bort en på fb för att man inte lajkat bilder är ändå ingen vän...
Nu ska du bara komma på det själv också.

 

[Oldie]

Har varit rätt mycket sjukdom och motgångar de senaste åren. Man lär sig leva från dag till dag och i alla fall jag, försöker hålla skenet uppe. Hur jag mår inombords vet ingen.

 

[tuaphua]

När livet inte blir som ni tänkt er, när det är motgångar som staplas på varandra-om än aldrig så små, hur hanterar ni det?

Den här veckan har verkligen inte varit bra förnmig. Min ena häst har blivit behandlad i fyra leder efter att jag tyckte hon kändes ofräsch på tävling i helgen. Jag ser hur alla mål och drömmar jag har försvinner sin väg. Jag rider för dåligt och mitt mål att rida MsvB (som alla andra lyckas med) försvinner allt längre bort.

En vän jag träffar dagligen har tagit bort mig på fejan för att jag inte lajkat hennes bilder. Detta har tagit tramsigt hårt på mig. I synnerhet eftersom jag kommer fortsätta träffa henne så gott som dagligen. Vetskapen att hon tycker att jag är en ogin människa känns väldigt jobbig. Jag anar att annat ligger bakom men även när jag pratat med henne berättar hon inte vad det är.

Sen är det andra småsaker också som känns ännu större bara för att det blir för mycket. Det blir att jag tänker och ältar och fastnar i mitt huvud sas. Mitt jobb lämnar tyvärr alldeles för mycket utrymme för egna tankar och eftersom vännen som tagit bort mig finns i stallet är inte det heller den frizon det brukar vara.

Hur hanterar ni andra sånt här? Jag vill mest bara krypa ner under ett täcke och lipa. Inte så konstruktivt.

Du kommer absolut kunna rida MSV B framöver!

När jag tycker saker blir övermäktigt antingen kör jag bara vidare eller så grinar jag, tillåter mig själv att bryta ihop och känna skiten och sen komma igen.
Man blir starkare och lär sig något för varje dipp man tar sig upp ur, tror jag.
Jag kan också prata med mina nära och kära och få stöd av dem om det behövs.

Vad brukar du bli glad över? Vad brukar du tycka är kul?
Efter man grinat lite, pratat och ventilerat brukar jag försöka göra de där sakerna som ger mig glädje.

Jag har en dipp själv just nu. Jag försöker se till att göra sånt som jag vet får mig att må bättre, utöver att också tillåta mig själv att må skit då och då.

En gammal vän fick nyligen cancerbesked, en aggressiv sort som sitter i huvudet och kräver avancerad kirurgi Sverige inte kan erbjuda(dock fått hjälp utomlands genom Sverige). Hon är ung och har levt sunt. Hon har en dotter.
Ännu hemskare är att hon var gravid med sin kärleks och hennes första gemensamma barn. Det är en graviditet som inte går att fullfölja iom hennes cancer.
Hon har varit väldigt modig och skriver öppet på FB om det.
Där har hon fått enormt stöd. Utöver att hon får ventilera.
För mig är det otroligt att se hur hon hanterar sin situation!
Det är inspirerande, hennes mod! Wow!

Så att skriva funkar för vissa, antingen för sig själv eller så andra kan läsa.

Att läsa om andras svåra situationer och hur de hanterar dem tycker jag kan ge mig styrka att hantera min shit.

 

[tuaphua]

Min pappa gick bort efter några veckors sjukdom förra sommaren. Det kom som en chock. Ena helgen var han på kurs med hästen. Veckan efter fick han veta att han hade cancer. Sen blev han sämre dag för dag. Ändå fattade nog ingen riktigt. Tills jag fick ett samtal att jag måste komma hem NU. Tog första bästa flyg och det var en mardrömsresa. Direkt jag kom hem sprang jag in till pappa. Hann säga att jag älskade honom och han sa att han älskade mig. Dagen efter somnade han in. Han blev 56 år.
Min faster tog livet av sig. Hon lyckades efter flera försök. Sen gick min farfar bort. Han var gammal men jag tror att efter pappas död så orkade han inte mer. Och förra månaden avlivade jag pappas häst som jag ärvde efter honom. Det var en fantastisk häst men när han avlivades så var det mycket annat som revs upp, just att det var pappas häst och allt det där.

Jag biter ihop och försöker gå vidare. Låter jävligt "spela duktig" och pretto men jag har liksom inget val. Visst har jag grinat och mått skit bitvis men jag har liksom två val:
1. Ta livet av mig
2. Kämpa vidare

Dig är jag också impad av! Hoppas du får en lugnare och trevligare tid framöver!

 

[Sonic76]

Jag har inte mycket val annat än att bita ihop och gå vidare.
I och med min utmattningsdepression så kan jag inte bryta ihop.
Men hittills står jag upp, knappt
Har dock slutat säga att nu kan det inte bli värre

 

[Fiorano]

Bukefolket ni är tamejtusan helt fantastiska!! Jag får dåligt samvete för att mina problem är så sjukt futtiga i jämförelse med vad många här gått/går igenom. Om ni klarar det så ska även jag kunna hantera mina i sammanhanget tramsigt små bekymmer.

Kämpa på alla!

 

[athena_arabians]

Bukefolket ni är tamejtusan helt fantastiska!! Jag får dåligt samvete för att mina problem är så sjukt futtiga i jämförelse med vad många här gått/går igenom. Om ni klarar det så ska även jag kunna hantera mina i sammanhanget tramsigt små bekymmer.

Kämpa på alla!

Nej, ha inte dåligt samvete. Man kan inte jämföra smärtor och sitt mående med andras.

Jag har en kronisk sjukdom med överjävlig medicinering, båda kommer förmodligen att bidra till att mitt liv blir kortare. När jag inte tar medicin är livet inte värt att leva rent ut sagt för då får jag tillbringa större delen av tiden på en toalett.

Jag tycker ändå att jag mår rätt bra. Iaf jämfört med min moster. Hon har svår reumatism sedan många år och har fått byta ut båda höfterna innan 60 års ålder pga den. Hon tycker också att hon har det rätt bra, tidigare jobbade hon som ssk på en avdelning där många hade cancer (en gynavdelning) och det har hon ju inte plus att hon har tre fina barn osv.

Man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Ibland är det ok att bryta ihop lite och lägga sig under täcket med en balja glass om man känner för det. Nästa dag är det bara att fortsätta kämpa igen.

 

[mino]

När livet inte blir som ni tänkt er, när det är motgångar som staplas på varandra-om än aldrig så små, hur hanterar ni det?

Den här veckan har verkligen inte varit bra förnmig. Min ena häst har blivit behandlad i fyra leder efter att jag tyckte hon kändes ofräsch på tävling i helgen. Jag ser hur alla mål och drömmar jag har försvinner sin väg. Jag rider för dåligt och mitt mål att rida MsvB (som alla andra lyckas med) försvinner allt längre bort.

En vän jag träffar dagligen har tagit bort mig på fejan för att jag inte lajkat hennes bilder. Detta har tagit tramsigt hårt på mig. I synnerhet eftersom jag kommer fortsätta träffa henne så gott som dagligen. Vetskapen att hon tycker att jag är en ogin människa känns väldigt jobbig. Jag anar att annat ligger bakom men även när jag pratat med henne berättar hon inte vad det är.

Sen är det andra småsaker också som känns ännu större bara för att det blir för mycket. Det blir att jag tänker och ältar och fastnar i mitt huvud sas. Mitt jobb lämnar tyvärr alldeles för mycket utrymme för egna tankar och eftersom vännen som tagit bort mig finns i stallet är inte det heller den frizon det brukar vara.

Hur hanterar ni andra sånt här? Jag vill mest bara krypa ner under ett täcke och lipa. Inte så konstruktivt.

Med risk för att låta väldigt präktig, så hur väl känner du dig själv och kan du bena ut vad som är värst och på vilket sätt? För det verkar handla om olika typer av motgångar som inte går att hantera på samma sätt, några som du kan lösa praktiskt (skaffa en bättre ridlärare tex?) andra där du måste hantera förvåning och besvikelse över ett oväntat tjuvnyp (dumpad av kompisen på FB) och tredje en sorg (att hästen är skadad). Själv lyckas jag nästan alltid bita ihop när det gäller praktiska problem, jag är bra på att komma på lösningar. Jag kan också hantera sorgsna motgångar på sitt sätt. Men sociala tjuvnyp tar hårt på mig. Där måste jag verkligen jobba med mig själv och i den typen av mindre händelser som du beskriver helt enkelt bara bestämma mig för att jag är vuxen och jag har inte tid att låta såna här småsaker påverka mig så mycket. Folk ÄR idioter ibland, men det är deras problem.

 

[ainasoja]

Bukefolket ni är tamejtusan helt fantastiska!! Jag får dåligt samvete för att mina problem är så sjukt futtiga i jämförelse med vad många här gått/går igenom. Om ni klarar det så ska även jag kunna hantera mina i sammanhanget tramsigt små bekymmer.

Kämpa på alla!

Varför skulle dina problem vara futtiga i jämförelse med andras? Det är din upplevelse som räknas för din del, inte våra.

Man kan inte jämföra problem med varandra för att alla upplever och tar in allt på olika sätt.

 

[lil-sis]

Man gör det man måste och så småningom blir det bättre.

Att sörja förlorade drömmar är väl fullt normalt, oavsett orsak.

Man får bli ledsen över en trasig häst även om någon annan förlorat sitt barn. Olika liv har olika ledsamheter.

 

[Mammadutt]

Jag bryter ihop om jag behöver bryta ihop. Om jag väljer att motarbeta istället för tillåta känslor osv så blir det värre. Jag behöver oftast krascha för att kunna acceptera och sen gå vidare (hitta strategier för att hantera vad det nu än är). Ibland går det snabbt andra gånger tar det lång tid, många ggr kommer det i vågor.

Ts: dina problem är inte fjuttiga för dig så du ska inte ha dåligt samvete. En "liten sak" kan vara stor för en person samtidigt kan en "stor sak" vara liten för en annan, finns inga "regler". Tillåt dig själv att känna vad det nu än är du känner är det bästa råd jag kan ge.

 

[Tassetass]

Jag bryter ihop och kommer igen, skulle säga att det är min bästa gren. Tar jag mig tid till att gråta och vara förbannad, ledsen och allmänt less på läget så brukar det klarna lite i huvudet och jag kan tänka framåt igen. Beroende på problemets magnitud kan det behöva vara varje kväll under en tid, eller rent av dygnet runt, men principen är densamma oavsett om det gäller något relativt litet som stress över skolan eller något livsomvälvande som mina föräldrars tidiga bortgång. Så länge jag inte lägger locket på så brukar hjärnan fortsätta tänka framåt.

För inte så längesedan hittade jag en låt som så mitt i prick beskriver hur jag fungerar:

3 things - Jason Mraz

There are three things I do when my life falls apart
Number one I cry my eyes out and dry up my heart
Not until I do this will my new life start
So that’s the first thing that I do when my life falls apart.

Oh, the second thing I do is I close both of my eyes
And say my thank-yous to each and every moment of my life.
I go where I know the love is and let it fill me up inside
Gathering new strength from sorrow,
I’m glad to be alive.

Things are looking up
I know above the clouds the sun is shining
Things are looking up
Love is still the answer I'm relying on
Three little things
Things are looking up

The third thing that I do now when my world caves in,
is I pause, I take a breath, and bow and I let that chapter end.
I design my future bright not by where my life has been.
And I try, try, try, try, try again.
Yes I try, try, try, try, try again.

Things are looking up
I know beyond the dark the sun is rising
Things are looking up
And I know above the clouds the sun is shining
Things are looking
Love is still the answer I'm relying on
Three little things
Three little things

 

[Bison]

Jag gråter och bölar som ett litet barn.
Sen försöker jag ta en sak i taget, gå igenom vad jag kan göra och inte göra. Släppa det som jag inte kan påverka och fokusera på det jag kan.
Livet är väldigt upp och ner för de flesta och man upplever olika saker på olika sätt. Det finns inget rätt eller fel och du ska inte ha dåligt samvete.

 

[Oh_really]

Jag tror stenhårt på att "krypa under täcket och lipa" som du uttryckte det.

Tänk fördelarna med att krypa under täcket:
1. Det är varmt.
2. Det är mjukt.
3. Det avskärmar dig från synintryck ifall du är mentalt trött.
4. De närmaste i din omgivning får ett direkt budskap om ditt mående utan att du behöver verbalt förklara att något är på tok.

Fördelarna med att gråta:
1. Det frigör en coctail av lugnande hormoner.
2. Du blir trött.
3. Du sover sannolikt bättre än om du bitit ihop.
4. Se punkt 4 i föregående lista.

Jag kan garantera dig att du efter en periods lipande under täcket sannolikt känner dig bättre. Du kommer garanterat inte ligga kvar där under täcket för alltid. Till slut vill du sträcka på benen och möta världen igen.
Trust your instincts!