Hur hjälpa sitt barn?

taccotad

Trådstartare
Sonen har i alla år kämpat med dåligt självförtroende, blyghet, den sociala biten osv. Vi har läst, funderat, pratat, peppat, köpt hem både ljudböcker och vanliga böcker som ska pusha honom i rätt riktning. Periodvis har det lättat och då känns det som vi nog har gjort något rätt.

Han pratar mycket med mig, det handlar mycket om känslor inombords, oro, rädsla, han känner sig otillräcklig, han duger inte, han är tråkig, ingen vill vara med honom osv. Det senaste handlade om att han påstår att vi vill inte ha honom, han borde inte leva och han är tråkig. Vi vänder och vrider på allt detta och jag gör allt vad jag kan för att få honom ur dessa tankebanor.

Han bor i en stabil familj med mamma pappa och lillebror. I detta fallet är lillebror en sådan utan några som helst bekymmer i sin värld, lätt för att få kompisar, omtyckt och rolig. Detta gör givetvis saken ännu värre för storebror. Han ser sig själv som en sämre person, som inte kan något.

För tillfället känns han nedstämd och som om han inte riktigt orkar bry sig, ibland får han sån himla oro i kroppen, han säger att hjärtat slår hårt och alla känslor är så dumma, gissar att det är någon form av ångest. Finns inga direkta jätteroliga saker han vill göra. Jag har innan tyckt att jag lyckats få honom åt rätt håll men nu börjar jag ta slut. Alla hans bekymmer bär jag ständigt med mig, vi pratar mycket, han vill gärna prata med mig. Men jag börjar tveka på om jag klarar det. Känns som jag behöver någon mer kunnig som vägleder mig så jag kan hjälpa honom.

I själva verket är han en klok kille, väldigt kunnig och "påläst", omtänksam. Han är klurig och rolig, vill gärna kunna gå undan när det blir för stökigt. Läser mycket. I många år har vi haft känslan att han är för klok för sitt eget bästa, det skapar ofta en oro hos honom att han vet så mycket. I skolan har han väldigt lätt för sig i de olika ämnena. Sen den sociala biten har blivit mycket mycket bättre, han leker en del på rasterna, spelar fotboll, leker gruppaktiviteter med många andra men han drar sig gärna till sin lillebror. I övrigt har han inte direkt många kompisar han umgås med på fritiden, han säger själv att han vill men samtidigt tycker han det är svårt för han är rädd att dom tycker han är tråkig. När han var mindre hade han väldigt svårt för att ta kontakt med barn, första månaderna på förskolan sa han inte ett knyst trots att han kunde prata. Han ville inte ha barn för nära.
Allt med regler är superviktigt för honom, han blir väldigt upprörd om man frångår regler i spel eller liknande.

Nu blev detta långt, hoppas någon orkat läsa. Jag ska ta kontakt med skolans kurator tänkte jag. Vet att hon pratat lite med honom men enligt han själv berättar han inget viktigt för henne. Men tänker mig att hon kanske vet var vi ska gå vidare i detta. Funderar på KBT om det kan vara något. Vi vill väldigt gärna kunna stötta honom och få honom att kunna njuta av livet. Han är bara 9 år och jag önskar att han slapp känna sig såhär.
 
Just runt 9-10 år har båda mina barn haft stora funderingar över livet, världen och varför de finns, det är jobbiga och tunga frågor men kanske inte så ovanliga i den åldern för att trösta dig lite. Men om du känner att du inte räcker till så skulle jag absolut be om hjälp, man kan behöva hjälp för att komma ur tankespår som inte leder någonstans. Kanske försöka vidare med skolans kurator, om det känns som rätt person, att han inte berättar något viktigt till att börja med är inte så konstigt, det tar ett tag att bygga tillit. Annars kanske BUP är rätt ställe att vända sig till.
 
Jag skulle välja att ta kontakt med skolpsykolog eller BUP för att få hjälp och ev utredning.

Vad skönt att han väljer att prata så mycket med dig!
 
Jag tänker också att BUP kan vara ett stöd för er och honom. Även barn kan bli deprimerade.

Sen kanske det finns möjlighet att hitta aktiviteter åt honom där han har bra förutsättningar att verkligen kunna hävda sig. För att få upp hans självförtroende. Saker som kräver lite mer hjärna, koncentrationsförmåga och tålamod.

Tex schack, skytte eller spela ett instrument.
 
@taccotad Det gör ont i hjärtat att läsa din post :(. Min partner låter väldigt lik din pojk; han är introvert, väldigt analytisk, tycker om att läsa men avskyr när det är stökigt runt omkring honom. Han har alltid kämpat med att han är otroligt intelligent - och den press som kommer utifrån till följd av det.

För honom har räddningen varit att spela i ett lag, vara med i schackklubben på skolan och att få ta ordentligt med tid att få "återhämta" sig efter mycket sociala aktiviter.

Jag tycker BUP låter som ett bra alternativ och jag hoppas verkligen att ni kan få vettig hjälp så att han slipper vara ledsen.
 
Min systerson är likadan och det har pågått i ett par år nu. Han fyller 13 i sommar. Det började med att han inte ville åka buss för då fick han ont i magen och skulle må illa. Detta har utvecklat sig genom åren till att det inte finns mycket han kan göra, ont i magen säger han.
BUP är inkopplad sedan minst ett år tillbaka men ingen utredning har gjorts. Han har inte gått hela dagar i skolan på säkert 1,5 år, om han går till skolan alls så går han max halva dagar och har bara tre ämnen att plugga. Detta oroat mig jättemycket, han är redan väldigt mycket efter i skolan och ska till hösten börja högstadiet. Han har avskärmat sig från sina kompisar och vill ogärna göra saker utan mamma och pappa i närheten. Han är omogen och vill helst sitta med sin mobiltelefon eller dator.
Jag bor 50 mil från honom och det finns inte mycket jag kan göra härifrån förutom lyssna på min syster när hon är ledsen och orolig.
Jag önskar jag kunde ge dig något tips, att min systerson blivit bättre... Men jag tror att hade min syster och hennes kille varit starkare i sig själva och slutat behandla honom som en bebis så hade problemet inte blivit så stort, samt nu, att de skulle vara tuffare mot honom och inte curla (han har inga egna sysslor hemma, jag tycker det finns massor han kan göra vid sin ålder). Jag menar absolut inte att ni gjort ngt fel, jag bara har reflekterat och funderat mycket runt min systerson och varför och vad som gjorde att han är som han är idag.

Prata med BUP och stå på er, tjata och kräv hjälp. Skolan SKA hjälpa till också och göra det bättre för din son.

Kram!
 
Svarar alla lite hastigt.

Idag har min man varit i kontakt med skolans kurator och vi ska dit och prata nästa vecka. Vi vill ju kunna vägleda honom så han slipper oro, ångest och missnöje över sig själv. Han ska såklart utvecklas till en egen person, till sig själv!! För han duger ju som han är och är världens finaste och goaste. Men han berättar själv att han inte vill må såhär.

Sen förstår jag/vi givetvis att alla är olika, har olika behov av att umgås med andra. Jag själv är en sådan som gärna är själv och behöver mycket ensam tid för att återhämta mig. Medan min man är mer social och inte alls det där behovet av att vara ensam. Men sonen själv säger att han önskar att han lekte mer med andra men är rädd för att göra det då han tror att dom tycker han är tråkig... Han är allt annat än tråkig ju!!
Han går inte alltid och är ledsen/nere, han har många glada stunder där han är positiv och ser ljust på läget. Men tyvärr har han lätt att falla ner i de negativa banorna.

Han älskar schack och spelar ofta det i skolan och ibland hemma. Har gått på skytte och gillade även det. Nu är det innebandy och judo som gäller. Judon är lite jobbig för där är han ju nära andra barn som han inte känner så ibland blir han orolig och ledsen inför de träningarna. Men han säger själv att han tycker han är en stark innebandyspelare som är viktig för laget så det känns ju bra.

Jag har funderat om han är i någon förpubertet kanske så det också påverkar honom. Det är väldigt mycket som rör sig i hans huvud för tillfället. Tankar, känslor som går upp och ner, kärlek och rädsla mm.

Tack för era tankar allihop. :)
 
Jag var kanske inte likadan, men blev lite åt det hållet då jag blev mobbad från fyran. I skolvärlden och även utanför skolan, bland de s.k. klasskamraterna, kände jag mig totalt oönskad och värdelös.
Det som räddade mig var att jag hade ett helt annat liv i stallet, där jag kunde växa som människa, kände mig säker på mig själv i kontakten med hästarna och någorlunda bra (mobbningen påverkar tyvärr mycket) även med de övriga tjejerna i stallet. Det gjorde att jag kunde överleva nästan 6 års mobbning.

Om jag överför det till din son, så tänker jag att skolvärlden är ganska onaturlig när det förutsätts att man ska vara kompis med dem man råkar hamna i samma klass som. Och funkar inte det, så görs det ändå inget åt det.
En fritidsaktivitet där sonen känner sig säker på sig själv och som passar hans personlighet kanske kan göra underverk.

Sen känner jag igen lite av det du beskriver i en av mina avkommor. (det där med förutsägbarhet och regler...) Och där har vi, efter kontakt med skolpsykologen, kommit fram till att hen har drag av aspergers syndrom. Troligen inte så mycket att hen skulle få en diagnos om en utredning gjordes (det är inte aktuellt för stunden, det viktiga var att hitta strategier för att få livet runt henom att fungera så bra som möjligt. Skolpsykologen rekommenderade oss att läsa på om NPF-diagnoser och ta till oss det som verkade stämma i vårt fall. Och vi har kommit fram till att det är asperger som ligger närmast till hands för vårt barn.
Det är inte säkert att det är detsamma för ditt barn, men även om det kanske tar emot att vara öppen för att det eventuellt skulle kunna vara en NPF-diagnos (eller något åt det hållet) så kan det vara värt att tänka tanken och kanske läsa på lite.
 
Jag tänker också att BUP kan vara ett stöd för er och honom. Även barn kan bli deprimerade.

Sen kanske det finns möjlighet att hitta aktiviteter åt honom där han har bra förutsättningar att verkligen kunna hävda sig. För att få upp hans självförtroende. Saker som kräver lite mer hjärna, koncentrationsförmåga och tålamod.

Tex schack, skytte eller spela ett instrument.
Bågskytte, Ju-jutsu, jag tänkte något liknande :) (alla är ju inte för de lagsporter som brukar erbjudas barn) (nu såg jag att han hade aktivitet åt det hållet, vad bra!)
 
Idag var vi hos kuratorn. Det kändes jättebra. Hon bekräftade verkligen allt det jag tyckt och tänkt och funderat på. Hon bekräftade även att vi hanterar honom helt rätt, vi tänker rätt kring i stort sett allt. Nu hinner man ju prata rätt mycket under en timme men överlag så kändes det väldigt givande och samtidigt väldigt skönt att kunna ställa frågor till någon som kan mer än en annan.
Hon kunde se en del tendenser till asperger men tyckte vi främst skulle se han som den personen han är och vilka behov han har och det gör vi ju redan. Både vi och skolan. Hon ser verkligen på honom med ljus framtid och hon tryckte på att tack vare att han har så stor uppbackning hemifrån så har han alla förutsättningar för att det ska bli bra. Vi ska dit igen om nån månad för att checka av lite.
 
Skönt att ni hade ett bra samtal och ni verkar ju hantera det superbra!
Men på temat att han är rädd för att andra ska tycka han är tråkig, jag är ingen "rolig" person, skämtar sällan, förstår inte ironi, skrattar inte så ofta. Men det är faktiskt okej det med!

Jag trodde länge att man behövde vara "roligare" för att hänga med andra, men så är det faktist inte
 
Bågskytte, Ju-jutsu, jag tänkte något liknande :) (alla är ju inte för de lagsporter som brukar erbjudas barn) (nu såg jag att han hade aktivitet åt det hållet, vad bra!)
Har lite samma tankar. Bågskytte o en lokal schackklubb var väldigt bra för min son i den åldern, han åkte med "gubbarna" i klubben på schackturneringar, sedan började han läsa mer o mer litteratur, mest fantasy o det tog inte lång tid innan han helst läste på originalspråk, dvs engelska som vi då oxå talade i hemmet. Slalom var mycket omtyckt, även om det var lite pussel att få till det.

mvh
 
Och där har vi, efter kontakt med skolpsykologen, kommit fram till att hen har drag av aspergers syndrom. Troligen inte så mycket att hen skulle få en diagnos om en utredning gjordes (det är inte aktuellt för stunden, det viktiga var att hitta strategier för att få livet runt henom att fungera så bra som möjligt. .

Så värt att tänka på som förälder :bow: :bow:

TS :
Att gå via BUP är ett starkt tips även från min sida, för det handlar inte om att få en diagnos utan för att få hjälp att hitta strategier precis som texten här ovan nämner.
 
Så värt att tänka på som förälder :bow: :bow:

TS :
Att gå via BUP är ett starkt tips även från min sida, för det handlar inte om att få en diagnos utan för att få hjälp att hitta strategier precis som texten här ovan nämner.

Ja vi tänkte gå via BUP. Känns som både vi och sonen har en hel del att vinna på det.

Idag fick vi dock ett rejält bakslag :/ En liten grej som han missat gjorde han till en enorm grej och hela världen rasade i samband med att jag skulle lämna honom i skolan. Han grät och grät och grät. Stod i korridoren. Men där känner jag att lärarna är guld värda. Genast kom en lärare plus biträdande rektor och stöttade och hjälpte honom genom detta. Jag skulle lämna lillebror också som även han blir bekymrad när sånt här händer. Vi la säkert 30 minuter på att resonera fram och tillbaka, han var sååå ledsen och förtvivlad. Jag kände hur påverkad jag blev hade väldigt nära till tårarna när min lille lille kille blir sådan. Men som sagt, personalen där gjorde ett enormt jobb med honom. Dom fixade och grejade, hittade lösningar, kramade honom när han ville det. Tillslut kunde han prata och allt lugnade sig. Tror att det slutade med att han fick sitta i deras arbetsrum i sällskap av en lärare, läsa en bok och bara varva ner och känna sig lugn igen.
Skulle bara vilja ta honom i famnen och köra hem när det blir såhär :( Men han fick mycket kramar både av mig och lärare och biträdande rektor. Dom lyssnade på honom och såg verkligen honom för den han är. Kändes som läget var under kontroll när jag gick. Men det är så svårt att slappna av här hemma, hade tänkt rida en runda och bara njuta av livet idag. Men i stället går jag bara och väntar på att få hämta hem honom igen.
 
Jag var kanske inte likadan, men blev lite åt det hållet då jag blev mobbad från fyran. I skolvärlden och även utanför skolan, bland de s.k. klasskamraterna, kände jag mig totalt oönskad och värdelös.
Det som räddade mig var att jag hade ett helt annat liv i stallet, där jag kunde växa som människa, kände mig säker på mig själv i kontakten med hästarna och någorlunda bra (mobbningen påverkar tyvärr mycket) även med de övriga tjejerna i stallet. Det gjorde att jag kunde överleva nästan 6 års mobbning.

Om jag överför det till din son, så tänker jag att skolvärlden är ganska onaturlig när det förutsätts att man ska vara kompis med dem man råkar hamna i samma klass som. Och funkar inte det, så görs det ändå inget åt det.
En fritidsaktivitet där sonen känner sig säker på sig själv och som passar hans personlighet kanske kan göra underverk.

Sen känner jag igen lite av det du beskriver i en av mina avkommor. (det där med förutsägbarhet och regler...) Och där har vi, efter kontakt med skolpsykologen, kommit fram till att hen har drag av aspergers syndrom. Troligen inte så mycket att hen skulle få en diagnos om en utredning gjordes (det är inte aktuellt för stunden, det viktiga var att hitta strategier för att få livet runt henom att fungera så bra som möjligt. Skolpsykologen rekommenderade oss att läsa på om NPF-diagnoser och ta till oss det som verkade stämma i vårt fall. Och vi har kommit fram till att det är asperger som ligger närmast till hands för vårt barn.
Det är inte säkert att det är detsamma för ditt barn, men även om det kanske tar emot att vara öppen för att det eventuellt skulle kunna vara en NPF-diagnos (eller något åt det hållet) så kan det vara värt att tänka tanken och kanske läsa på lite.

Ditt barn låter som mitt. Kuratorn trodde också att han drar åt aspergershållet. Har läst ditt inlägg tre gånger nu och verkligen funderat på det. Jättebra!
Detta har varit väldigt omvälvande för mig, både att få så mycket bekräftat och få veta mer på riktigt hur han är och hur han tänker. Ena stunden känner jag mig stark och att detta blir bra nästa stund gråter jag.
 
det som fick mig att inse hur läget var, var när jag googlade runt i somras och hittade detta:
http://attention-riks.se/wp-content/uploads/2014/05/ladda-ner-skriften-som-pdf.pdf
Det var liksom mitt i prick, nästan rakt igenom... Och fick mig själv att förstå lite bättre också (och det gick även fram till den tveksamme pappan...).
Ditt barn låter som mitt. Kuratorn trodde också att han drar åt aspergershållet. Har läst ditt inlägg tre gånger nu och verkligen funderat på det. Jättebra!
Detta har varit väldigt omvälvande för mig, både att få så mycket bekräftat och få veta mer på riktigt hur han är och hur han tänker. Ena stunden känner jag mig stark och att detta blir bra nästa stund gråter jag.
 
det som fick mig att inse hur läget var, var när jag googlade runt i somras och hittade detta:
http://attention-riks.se/wp-content/uploads/2014/05/ladda-ner-skriften-som-pdf.pdf
Det var liksom mitt i prick, nästan rakt igenom... Och fick mig själv att förstå lite bättre också (och det gick även fram till den tveksamme pappan...).

TACK! Det var på pricken vår son. Nu har jag sonens pappa "med mig" i detta och han är nästan lika införstådd men ska absolut visa det för honom med.
 
@ameo och @taccotad jag skulle vilja tipsa er om att googla på m som i underbar, mycket bra tips och tänkvärda saker för barn med extra allt. För mig har det varit en väldigt bra sida att följa och få lära mig mer om hur jag ska hantera barn som jag möter i livet.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Vi tillbringar emellanåt en del tid tillsammans med barnens två kusiner och deras föräldrar. När vi gör det blir det uppenbart att vi...
2
Svar
23
· Visningar
2 345
Övr. Barn Tänkte höra med er lite mer rutinerade föräldrar hur ni löser sommarsemestern med barnen? Fram till nu har jag kunnat lägga min semester...
2
Svar
31
· Visningar
1 910
Småbarn Huuuuur har du fått ditt barn att vilja äta sånt? Vår unge åt allt fram till typ 2 år. Nu är det bara barnmat typ pannkakor, hamburgare...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 031
  • Omröstning
Hästmänniskan Ett mail med den här rubriken/innehållet fick väl alla som är agriakunder igår. Jag förstår mycket väl att det är för att få ner antalet...
2 3 4
Svar
77
· Visningar
3 419
Senast: Sirap
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp