Varnar för röriga tankar.
Jag är i ett förhållande sedan 8 månader sedan med en kille i samma ålder. Vi är väldigt olika men det var väl det som gjorde att vi fick intresse av varandra även om jag var den som var motvillig i början. Han "jagade" mig ganska länge innan jag faktiskt insåg att jag var kär i honom. Vi bestämde oss för att bli ihop och testa om det var något för oss. Det har varit mycket drama, på gott och ont, vi har ändå lyckats ta oss igenom en del jobbiga bråk och situationer. Problemet är just nu jag. Jag förstår inte varför jag analyserar allt han säger eller vad jag sagt till honom. Jag är en osäker person i grund och botten, haft problem med vänner sedan jag kan minnas, mobbad, varit med om en olycka som gjorde så jag stängde in mig i flera månader. Allt detta kom jag över, jag klarade skolan, jag har nu vänner som jag älskar så mycket och som älskar mig tillbaka. När jag ändå är i en bra situation så kan jag inte sluta leta problem? Det är som om jag söker dem.
Som med honom, han älskar mig, han stöttar mig, tror på mig, säger att jag är det bästa som har hänt honom. Han är rak, intelligent, snygg som fan, rolig, men ÄNDÅ kan jag inte sluta älta. Jag blir nervös om han inte vill ses och det kan vara för att han är trött eller bara vill umgås med sin familj en kväll. Jag tar åt mig så in i bomben om han kan skämta om något så banalt betydelselöst som att han påpekar att min humor är riktigt torr(förvisso är den riktigt torr men ändå). Jag har en sådan skev och självdestruktiv självbild att jag kan älta i flera timmar. Hur ska jag sluta? Jag vill vara med honom, han vill vara med mig och det känns rätt när vi väl är men det är när jag är ifrån honom som detta tankemönster härjar. Jag är väl rädd att han ska lämna mig och det i sig grundar sig nog i att det har hänt, fast med "vänner" sedan jag gick på dagis fram tills det att jag var 19.
Någon som har något tips på hur/vad jag ska göra?
Jag är i ett förhållande sedan 8 månader sedan med en kille i samma ålder. Vi är väldigt olika men det var väl det som gjorde att vi fick intresse av varandra även om jag var den som var motvillig i början. Han "jagade" mig ganska länge innan jag faktiskt insåg att jag var kär i honom. Vi bestämde oss för att bli ihop och testa om det var något för oss. Det har varit mycket drama, på gott och ont, vi har ändå lyckats ta oss igenom en del jobbiga bråk och situationer. Problemet är just nu jag. Jag förstår inte varför jag analyserar allt han säger eller vad jag sagt till honom. Jag är en osäker person i grund och botten, haft problem med vänner sedan jag kan minnas, mobbad, varit med om en olycka som gjorde så jag stängde in mig i flera månader. Allt detta kom jag över, jag klarade skolan, jag har nu vänner som jag älskar så mycket och som älskar mig tillbaka. När jag ändå är i en bra situation så kan jag inte sluta leta problem? Det är som om jag söker dem.
Som med honom, han älskar mig, han stöttar mig, tror på mig, säger att jag är det bästa som har hänt honom. Han är rak, intelligent, snygg som fan, rolig, men ÄNDÅ kan jag inte sluta älta. Jag blir nervös om han inte vill ses och det kan vara för att han är trött eller bara vill umgås med sin familj en kväll. Jag tar åt mig så in i bomben om han kan skämta om något så banalt betydelselöst som att han påpekar att min humor är riktigt torr(förvisso är den riktigt torr men ändå). Jag har en sådan skev och självdestruktiv självbild att jag kan älta i flera timmar. Hur ska jag sluta? Jag vill vara med honom, han vill vara med mig och det känns rätt när vi väl är men det är när jag är ifrån honom som detta tankemönster härjar. Jag är väl rädd att han ska lämna mig och det i sig grundar sig nog i att det har hänt, fast med "vänner" sedan jag gick på dagis fram tills det att jag var 19.
Någon som har något tips på hur/vad jag ska göra?
