Relationer Hur kär är du i din partner?

#61
Ja, och jag får väl erkänna att de få gånger vi blir upprörda på varandra så har det ju oftast varit en bidragande faktor.

Men en del tjafsar ju i princip jämt. Om allt och inget typ. Och det är ju okey om man vill det båda två. Men jag får ångest av bara tanken på att ha det så.
Men jaa! Har vänner som knappt kan prata med varandra utan att tjafsa. Typ ena säger i normal ton ”köpte du mjölk på väg hem?” ”Nej shit jag glömde” (sur ton)
Person 1 svara då (jättearg) ”men du skulle ju köpt mjölk!!!!!!!!!!!!!!” Person 2 (arg med) ”du kunde köpt mjölk!!!!!!!!!!!!” Okej dåligt exempel men har vänner som inte kan prata med varandra i normal samtalston. Så sitter man där och känner okeeeeej.

Ändå ska de va ihop trots tjafs jämt. Så hade jag aldrig velat ha det. Hade blivit ledsen av sånt.
 
#62
Själv blir jag oftare arg för att jag tycker att någon annan gör fel, än för att felet är att någon annan har råkat såra mig.

Men oavsett så kan man ju hantera det på olika vis. Mina vis ihop med partner är ofta "nu tycker jag att du gör fel men jag äter något, så får vi se". När jag har.ätit gör partner plötsligt inte fel längre.

Eller "nu tycker jag att vi känns väldigt lättretliga, om jag fixar mat kan du väl gå och köpa kaffe". Sen slutar vi vara lättretliga, som genom ett mirakel.

Med den jag var ihop med för 30 år sedan, hade istället båda gått igång, i båda fallen. Och sen en stor scen. Det kallar jag drama.

Nu möter jag rätt lite stora känslor på jobbet, men om jag gjorde det skulle jag värdesätta nuvarande hanteringssätt i hemmet ännu mer.
Och vad händer i dig när du tycker att någon gör fel? Jo känslor väcks. Och känslor är inte drama. Sen kan man ha stora svårigheter att hantera relationer och känslor och då kan det leda till drama. Men det är olika saker.

De flesta människor får svårare att tänka klokt eller hantera känslor när de är hungriga. Det är mänskligt. Hur ”dramatiskt” det blir beror nog på andra saker.

Det är väldigt dömande (och felaktigt) att liksom generellt koppla ihop osämja med dramatik. Osämja kan bli dramatiskt om någon eller båda har svårigheter med känslor, men för många människor är osämja väldigt odramatiskt.

Personligen vill jag vara i en relation där känslor ses som viktiga och betydelsefulla. Jag vill att mina genuina känslor ska få finnas och jag låter min partners känslor finnas. Vi hjälper varandra och söker stöd hos varandra. Oftast är vi helt sams, ibland (eftersom vi är människor) så råkar vi såra den andra och då behöver vi hantera det. Ibland blir vi osams, ibland inte. Hur den där osämjan ser ut kan variera beroende på en massa saker. Det blir mer ”dramatiskt” om det handlar om något som är extra svårt för oss båda.
 
#64
Och vad händer i dig när du tycker att någon gör fel? Jo känslor väcks. Och känslor är inte drama. Sen kan man ha stora svårigheter att hantera relationer och känslor och då kan det leda till drama. Men det är olika saker.

De flesta människor får svårare att tänka klokt eller hantera känslor när de är hungriga. Det är mänskligt. Hur ”dramatiskt” det blir beror nog på andra saker.

Det är väldigt dömande (och felaktigt) att liksom generellt koppla ihop osämja med dramatik. Osämja kan bli dramatiskt om någon eller båda har svårigheter med känslor, men för många människor är osämja väldigt odramatiskt.

Personligen vill jag vara i en relation där känslor ses som viktiga och betydelsefulla. Jag vill att mina genuina känslor ska få finnas och jag låter min partners känslor finnas. Vi hjälper varandra och söker stöd hos varandra. Oftast är vi helt sams, ibland (eftersom vi är människor) så råkar vi såra den andra och då behöver vi hantera det. Ibland blir vi osams, ibland inte. Hur den där osämjan ser ut kan variera beroende på en massa saker. Det blir mer ”dramatiskt” om det handlar om något som är extra svårt för oss båda.
Jag gör nog en ganska stor skillnad mellan känsloupplevelse och känslouttryck. Jag tror inte att storleken på det senare på något självklart sätt berättar något om kraften hos det första. Vilket också betyder att stora känslouttryck inte alls på något självklart sätt handlar om mer genuina känslor än vad uttryck i små bokstäver gör.

Och, nu valde jag ett exempel med mig själv i huvudrollen när jag använde ordet drama. Jag säger inte det till folk i skarpt läge.
 
#65
Jag gör nog en ganska stor skillnad mellan känsloupplevelse och känslouttryck. Jag tror inte att storleken på det senare på något självklart sätt berättar något om kraften hos det första. Vilket också betyder att stora känslouttryck inte alls på något självklart sätt handlar om mer genuina känslor än vad uttryck i små bokstäver gör.

Och, nu valde jag ett exempel med mig själv i huvudrollen när jag använde ordet drama. Jag säger inte det till folk i skarpt läge.
Ja, jag skiljer också på upplevelse och uttryck. Men det är naturligt att det finns ett samband kring styrkan i båda.
Och det är fortfarande inte likställt med drama per automatik om känslouttrycken är stora.
 
#66
För mig är det förövrigt värre att försöka ha en relation med någon som vill dra sig undan när det är jobbigt. Fy, sånt stressar upp mig deluxe.
Om min partner mår dåligt på ngt sätt men vill hantera det själv, utan mig, så känner jag mig väldigt utestängd. Det är ett distanstagande som inte jag vill ha på regelbunden basis.
Det är dessutom som gjort för att dra igång drama eftersom utestängandet lämnar fullt utrymme för skenande fantasi hos den andra.

Min erfarenhet (som privatperson och kliniker) säger mig att det alltid blir minst drama när man visar känslor och pratar med varandra. Även om det bara är att man haft en tuff dag på jobbet.
 
#67
Och det är fortfarande inte likställt med drama per automatik om känslouttrycken är stora.
Ja, att hålla på att prata om drama är så otroligt nedlåtande verkligen.

Det jag gillar i min och min makes relation är att vi är väldigt bra på att inte tycka att saker är så himla stora. Vi kan vara trötta och slutkörda bägge två och råka missförstå varandra och bli arga men det går över snabbt och vi gör ingen grej av det, mitt i så kan vi börja skratta och sen är det slut på bråket. Vi behöver inte sitta och analysera eller hacka i efterhand utan vi skriver av det som att vi var trötta och that's that. Det funkar ju dock såklart bara eftersom vi bråkar bra - vi är inte elaka, vi säger inte dumma saker som vi sen ångrar, vi bråkar inte om nåt av substans (aldrig någonsin om pengar, vem gör vad hemma etc etc).
 
#68
Och vad händer i dig när du tycker att någon gör fel? Jo känslor väcks. Och känslor är inte drama. Sen kan man ha stora svårigheter att hantera relationer och känslor och då kan det leda till drama. Men det är olika saker.

De flesta människor får svårare att tänka klokt eller hantera känslor när de är hungriga. Det är mänskligt. Hur ”dramatiskt” det blir beror nog på andra saker.

Det är väldigt dömande (och felaktigt) att liksom generellt koppla ihop osämja med dramatik. Osämja kan bli dramatiskt om någon eller båda har svårigheter med känslor, men för många människor är osämja väldigt odramatiskt.

Personligen vill jag vara i en relation där känslor ses som viktiga och betydelsefulla. Jag vill att mina genuina känslor ska få finnas och jag låter min partners känslor finnas. Vi hjälper varandra och söker stöd hos varandra. Oftast är vi helt sams, ibland (eftersom vi är människor) så råkar vi såra den andra och då behöver vi hantera det. Ibland blir vi osams, ibland inte. Hur den där osämjan ser ut kan variera beroende på en massa saker. Det blir mer ”dramatiskt” om det handlar om något som är extra svårt för oss båda.
Jag ser skillnaden i hur man hanterar sina känslor, jag skulle inte orka vara tillsammans med någon som skrek på mig eller kallade mig för fula ord.
 
#69
För mig är det förövrigt värre att försöka ha en relation med någon som vill dra sig undan när det är jobbigt. Fy, sånt stressar upp mig deluxe.
Om min partner mår dåligt på ngt sätt men vill hantera det själv, utan mig, så känner jag mig väldigt utestängd. Det är ett distanstagande som inte jag vill ha på regelbunden basis.
Det är dessutom som gjort för att dra igång drama eftersom utestängandet lämnar fullt utrymme för skenande fantasi hos den andra.

Min erfarenhet (som privatperson och kliniker) säger mig att det alltid blir minst drama när man visar känslor och pratar med varandra. Även om det bara är att man haft en tuff dag på jobbet.
För mig är drama att skrika, kalla den andra för fula ord, slå i dörrar, klampa omkring och ha sönder saker (möbler tekoppar etc). Att ha känslor bli ledsen eller uppriven är inte drama för mig i varje fall, det är ju sådant som händer när man pratar om något känsligt.
 
#70
Vi kunde bråka ganska rejält i början på vårat förhållande. Men bråkar aldrig längre. Finns liksom inget att bråka om och det ger oss absolut ingenting, så vi erkänner våra misstag när vi gjort fel. Vi skulle aldrig börja bråka för att någon känner sig irriterad någon dag eller har en dålig dag etc.
 
#71
Detta har jag funderat mycket på det senaste. Har själv en pojkvän sen 4år tillbaka, vi har våra duster emellanåt, men inte mer än så. Vi har inget vardagstjafs, diskuterar aldrig matlagning, disk, ekonomi m.m. Inget ämne vi undviker, men vi är helt överens. Men som sagt, ibland har vi våra duster, och då har jag svårt att komma till rätta igen. Säg att han gör något jag inte uppskattar, eller rent ur sagt något jag tycker är idiotiskt eller elakt. Det tar "lång" tid för mig att komma över det. Inget uttalat så, men har svårt att se charmen i honom och få tillbaka lusten, funderar på om han är den "rätta". Som tur är händer inte detta ofta.

Då tänker jag på andra. Jag vet ett par som inte kommer överens om ekonomin. Iallafall var varannan/tredje gång jag träffar dom tar hon upp hur orättvist uppdelad ekonomi dom har enligt henne, som att det ligger som ett täcke över förhållande. Hur kan hon samtidigt pussa på honom, vilja bo med honom, se en framtid ihop?? Jag fattar inte, detta har pågått i flera år.

Samma sak med ett annat par, dom ska munhuggas hela tiden. Han klankar ner på henne och hon på honom. Det är typ som att dom ska bevisa för varandra att dom är den bättre halvan, men inte genom att göra bra saker, utan att påpeka vad den andra gör dåligt. Helt öppet framför alla, jag vill inte veta hur dom låter när dom är själva. Hur kan man vilja ha det så? Sist berättade dom att dom planerade barn, jag hade snarare förväntat mig att dom skulle göra slut. Jag förstår verkligen inte, att dom någonstans däremellan ens kan tänker tanken att skaffa familj, kan kolla varandra i ögonen och säga att dom älskar varandra. Helt otänkbart för mig om jag hade tjafsat så med min pojkvän.

Ett tredje par. Han festar hela tiden och är ute med "grabbarna", hon är bara hemma. Inte för hon uppskattar egentid hemma, utan för hon kan inte vara med andra själv, när han är iväg på annat. Hon ringer och SMS:ar honom hela tiden och mår allmänt dåligt. Han tar ingen hänsyn alls till hennes känslor utan tycker bara hon är jobbig och festar ännu mer och "glömmer" mobilen. Samma sak där, nyss förlovade dom sig, trots de konstanta omständigheterna.

Ett fjärde par blev ovänner på en fest. Hon tog sitt pick och pack och flyttade hem till sina föräldrar på stört. Tre veckor senare gick dom ut med att dom förlovat sig och bokat kyrka för att gifta sig!

Fattar ingenting

Hur kära är ni i er partner? Hur mycket olikheter är ni beredda på att offra för förhållandet? Känner ni att den andra offrar lika mycket? Känner ni varje dag att ni är kära, att det är den personen ni vill spendera resten av livet med? Eller "rullar" det mest på? Har ni "göra-slut" konflikter och sen löser sig allt? Tvekar ni mycket? Eller som man säger ibland, har ni "bestämt er"?

Berätta gärna!

Vi har haft det väldigt bra. Vi har haft det väldigt gott och känts jätte bra. Jag älskar min make men det visade sig inte vara ömsesidigt.
 
#72
Jag har funderat en del på detta.
Vad är bråk?
En äldre släkting sa, när hennes make dog, att de aldrig hade bråkat.
Medan min mor krasst brukade säga att om två inte bråkar har den ena slutat tänka.

I min relation var vardagssurhet ständigt närvarande. Han sa inte -kan du skicka saltet utan itället -ska du ha saltet hela dagen? Små stick, syrligheter och elakheter. Han hade vuxit upp så och visste nog inte om något annat.

Den första halvan av vårt liv ihop bråkade vi inte så mycket. Men sticken, syrligheten och ironin fanns där dagligen. Sedan åt det upp mig så jag började svara tillbaka och bråken var ett faktum.

Han älskade mig antagligen djupt och uppriktigt. Men han tyckte inte om mig.

Kärlek och brist på bråk hänger inte ihop. Jag vet par som sällan "bråkar". Men det finns inga andra känslor heller.
 
#73
Jag har funerat en del på detta.
Vad är bråk?
En äldre släkting sa, när hennes make dog, att de aldrig hade bråkat.
Medan min mor krasst brukade säga att om två inte bråkar har den ena slutat tänka.

I min relation var vardagssurhet ständigt närvarande. Han sa inte -kan du skicka slatet utan itället -ska du ha saltet hela dagen? Små stick, syrligheter och elakheter. Han hade vuxit upp så och visste nog inte om något annat.

Den första halvan av vårt liv ihop bråkade vi inte så mycket. Men sticken, syrligheten och ironin fanns där dagligen. Sedan åt det upp mig så jag började svara tillbaka och bråken var ett faktum.

Han älskade mig antagligen djupt och uppriktigt. Men han tyckte inte om mig.

Kärlek och brist på bråk hänger inte ihop. Jag vet par som sällan "bråkar". Men det finns inga andra känslor heller.
Jag blir alltid så ledsen när jag läser om din relation! Jag önskar så att du möter någon som älskar dig och att du får känna dig uppskattad och respekterad.
 
#75
Jag har funderat en del på detta.
Vad är bråk?
En äldre släkting sa, när hennes make dog, att de aldrig hade bråkat.
Medan min mor krasst brukade säga att om två inte bråkar har den ena slutat tänka.

I min relation var vardagssurhet ständigt närvarande. Han sa inte -kan du skicka saltet utan itället -ska du ha saltet hela dagen? Små stick, syrligheter och elakheter. Han hade vuxit upp så och visste nog inte om något annat.

Den första halvan av vårt liv ihop bråkade vi inte så mycket. Men sticken, syrligheten och ironin fanns där dagligen. Sedan åt det upp mig så jag började svara tillbaka och bråken var ett faktum.

Han älskade mig antagligen djupt och uppriktigt. Men han tyckte inte om mig.

Kärlek och brist på bråk hänger inte ihop. Jag vet par som sällan "bråkar". Men det finns inga andra känslor heller.
Eller också så att säga bråkade han hela tiden, men du deltog först efter ett bra tag? Ett av mina favoritcitat på temat kommer från Jonas Gardell: Det är sällan tvås fel att en träter. :D

Jag menar att det ligger rätt mycket i det. Sådan taskighet som din ex-make visade dig, kan ju ha handlat om ungefär vad som helst. Hans frustrationer, hans bristande folkvett, eller vad vet jag. Men den form sådant landar i hos i varje fall mig, är som öppningar till bråk. Och då bråk om i princip ingenting.

Bråk om ingenting, är något jag skyr som pesten sedan ett antal decennier. Jag upplever att jag syskongrälade om ingenting genom hela min barndom med min syrra, och sen fortsatte det några år med ett ex. Sen fick jag nog.

Idag skulle jag tänka att om exet tyckte du var så tröttsam att dela matbord med att till och med din hantering av saltet irriterade honom så att han blev snäsig, så borde han ha tagit tag i separationen. Varför stå ut med något sådant? Vem vill bo med någon som inte ens kan hantera salt till belåtenhet? Och vem vill bo ihop med någon tillsammans med vilken man blir en surpuppa som gnäller över salt?

Alltså, jag menar inte att du saltade felaktigt. Det hoppas jag framgår! Jag menar att jag inte fattar vilken behållning de som agerar som din man gjorde har av sitt sätt att agera.
 
#76
Eller också så att säga bråkade han hela tiden, men du deltog först efter ett bra tag? Ett av mina favoritcitat på temat kommer från Jonas Gardell: Det är sällan tvås fel att en träter. :D

Jag menar att det ligger rätt mycket i det. Sådan taskighet som din ex-make visade dig, kan ju ha handlat om ungefär vad som helst. Hans frustrationer, hans bristande folkvett, eller vad vet jag. Men den form sådant landar i hos i varje fall mig, är som öppningar till bråk. Och då bråk om i princip ingenting.

Bråk om ingenting, är något jag skyr som pesten sedan ett antal decennier. Jag upplever att jag syskongrälade om ingenting genom hela min barndom med min syrra, och sen fortsatte det några år med ett ex. Sen fick jag nog.

Idag skulle jag tänka att om exet tyckte du var så tröttsam att dela matbord med att till och med din hantering av saltet irriterade honom så att han blev snäsig, så borde han ha tagit tag i separationen. Varför stå ut med något sådant? Vem vill bo med någon som inte ens kan hantera salt till belåtenhet? Och vem vill bo ihop med någon tillsammans med vilken man blir en surpuppa som gnäller över salt?

Alltså, jag menar inte att du saltade felaktigt. Det hoppas jag framgår! Jag menar att jag inte fattar vilken behållning de som agerar som din man gjorde har av sitt sätt att agera.
Det finns ju många anledningar till varför en beter sig som den här mannen med saltet. Usch jag vet flera par där det där ständiga hackandet pågår. Men det är ju inte enkelt att gå. Det är lättare att stå ut än att gå ut tyvärr.
 
#77
Det finns ju många anledningar till varför en beter sig som den här mannen med saltet. Usch jag vet flera par där det där ständiga hackandet pågår. Men det är ju inte enkelt att gå. Det är lättare att stå ut än att gå ut tyvärr.
Jag har lätt att förstå varför den som blir pikad inte går. Men jag har väldigt svårt att förstå varför den som pikar står ut.
 
#78
Men jag har väldigt svårt att förstå varför den som pikar står ut.
Visst är det märkligt? Min terapeut sa det till mig när jag träffade henne innan jag skiljde mig; "he's never gonna leave you, he'll make you think you're always in the wrong but he won't leave you. These men never do". Och det verkar ju vara så. De är så jäkla nöjda med någon de "kan" trycka till.
 
#79
Visst är det märkligt? Min terapeut sa det till mig när jag träffade henne innan jag skiljde mig; "he's never gonna leave you, he'll make you think you're always in the wrong but he won't leave you. These men never do". Och det verkar ju vara så. De är så jäkla nöjda med någon de "kan" trycka till.
Mitt gamla ex höll också på och var allmänt missnöjd med mig och arg på mig för allt och inget. Och när jag till sist tog mig samman och dumpade, så var han nedbruten i längre tid än vad vi hade varit ihop! Och då var vi ändå unga, med alla möjligheter i världen att nybilda relationer och bilda familj av hjärtans lust. Själv vara jag vara lättad över att vara av med honom.

Och även medan han var nedbruten av olycka, så var han arg. Länge efter förhållandet, även om jag ju inte kom i skottgluggen lika ofta då.
 
#80
Mitt gamla ex höll också på och var allmänt missnöjd med mig och arg på mig för allt och inget. Och när jag till sist tog mig samman och dumpade, så var han nedbruten i längre tid än vad vi hade varit ihop! Och då var vi ändå unga, med alla möjligheter i världen att nybilda relationer och bilda familj av hjärtans lust. Själv vara jag vara lättad över att vara av med honom.

Och även medan han var nedbruten av olycka, så var han arg. Länge efter förhållandet, även om jag ju inte kom i skottgluggen lika ofta då.
Japp. Typ exakt så var det för mig också (iofs hade vi barn med i bilen). Men han var totalt oförstående och kränkt liksom. Min terapeut sa också att han (och män som honom) har en sån skev bild av sin person att de tror att de är så attraktiva (som partners) att man inte vill lämna dem.
 

Hästar nu

Övrigt nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Rekommenderas av Google:
Upp