Hur kommer det sig att man blir på ett visst sätt?

[Voeux]

Jag är övertygad om att det har med grupptillhörighet att göra.
Man vill vara som de människor som man vill umgås med.
En identitetsfråga helt enkelt.
Vi som hör ihop gör likadant.

Tänker också så. Sen gör vi ju inte allt vi gör i syfte att platsa in utan någonstans har vi ju också ett tycke för sakerna vi skaffar oss, våra sysselsättningar osv. Så det är nog en salig blandning av allt möjligt. Ingen undkommer nog identitetsfrågan helt men den kan ju vara olika stark för olika individer, samt faser i livet.

 

[Ainon]

Det hänger nog inte ihop med självkänsla för för de med allra bäst självkänsla jag känner är också väldigt materialistiska statusjägare. Skulle enligt min lilla världsbild isåfall vara precis tvärt om

Jag och min bror är uppvuxen med en förälder som är väldigt materialistisk och statusjägare (och andra föräldern väldigt mitt i mellan) och varken jag eller min bror är lik vår förälder i det avseendet. Däremot vår statusjagande förälders syskon är precis likadana alla tre (sjukt jobbiga pinsamma statusmätar’tävlingar’ på alla släktsammankomster ) Där tror jag det handlat mycket om tävling under uppväxten som drivit fram det hos alla tre. Jag och min bror har aldrig konkurrerat med varandra, kanske om vi varit mer nära så hade vi blivit annorlunda

Över jul hade vi som firade ihop en diskussion om materialism. Den kommer från att en av våra vänner träffat en tjej som är väldigt materialistisk. Det ledde till en vidare diskussion kring hur man blir som man blir. Vad är det som gör att vi blir på ett visst sätt? Är det arv? Miljö? Bara slumpen som avgör? Tänker att brorsan och jag är uppvuxna i ungefär samma förhållanden, och brorsan är betydligt mer materialistisk än vad jag är. Jag önskar ibland att jag hade "en lite högre standard" men jag är inte så knusslig. Jag mår lika bra i ett par begagnade skor jag fått av någon kompis, som jag gör i ett par Manolo Blahniks. Jag hade tjock-tv väldigt länge, bryr mig liksom inte. Jag har inte så höga krav.

Men det innebär inte att jag har bättre självkänsla än tex den tjejen kompisen träffat. För vissa under jul trodde att det var en självkänsla-grej, men det köper inte jag. Så hur kommer det sig att man blir som man blir? För det handlar inte bara om intresse. För ingen har allting i livet som ett intresseområde.

Detta är ingen tråd att någonting är bättre än det andra. Utan vi är alla som vi är och vi får självklart göra de val vi gör i livet. Att vara materialistisk är ingenting negativt ur denna synvinkeln.

 

[Voeux]

Det hänger nog inte ihop med självkänsla för för de med allra bäst självkänsla jag känner är också väldigt materialistiska statusjägare. Skulle enligt min lilla världsbild isåfall vara precis tvärt om

Min gissning är att det nog inte har någonting alls med självkänsla att göra, om man ser på mänskligheten i stort. Visst finns det många med låg självkänsla som försöker köpa sig till en tillhörighet men det finns nog precis lika många med låg självkänsla som inte har ett materiellt intresse alls, och vice versa. Låg eller hög självkänsla kan nog ta sig hemskt många olika uttryck.

Många med goda ekonomiska förutsättningar i livet har ju också haft en trygg uppväxt, vilket kan ha gett både mersmak för fina saker och inre trygghet. I andra änden kanske också ett umgänge med viss tävlingslyst så ja, man kan ju resonera om dessa faktorer fram och tillbaks i en evighet märker jag.

 

[Ramona]

Det hänger nog inte ihop med självkänsla för för de med allra bäst självkänsla jag känner är också väldigt materialistiska statusjägare. Skulle enligt min lilla världsbild isåfall vara precis tvärt om

Den är ju väldigt märklig enligt mig. För det är enligt min världsbild och fördomar de som är "svaga" som köper grejer och statusprylar för att passa in, eller helt enkelt för att duga. Inom hästvärlden ser vi ju detta hela tiden med märken som är populära och vissa fabrikat av lastbilar/hästtransporter som är mer status än andra. Folk vill inte bli sedda i sånt som är passé och de tar heller inga direkta chanser att köpa sånt som är nytt på marknaden utan att någon annan använder det först.

En människa som är trygg i sig själv och sitt eget värde är ju de som heller inte behöver imponera på någon. En av mina grannar på Irland var arvtagare till Philip Morris (tobaksbolaget). Hon äger aktier som inte finns längre. I hennes släkt har ingen jobbat sedan mitten på 1800-talet eftersom de lever på utdelning. Hon är den jag känner som är mest jordnära, enkel och den som minst jagar status. Hon rider rävjakt tre dagar i veckan på vintern, men har en medioker liten häst, kör en gammal Ford och har ett enhästarssläp från 70-talet. Hade man sett henne en vanlig tisdag hade man trott att hon är fattig faktiskt. Men när det är tillställningar, tex jaktbal, så märker man ju att det finns pengar och status för sådana diamanthalsband som hon ärvt och använder, köper liksom inte gemene man. Men hon är lika nöjd över att prata med mig som med någon bättre bemedlad. Människor som jagar status är ju inte intresserade att prata med de som är "under" dem, de vill ju bara klättra uppför i den sociala trappan.

 

[prinsessfeminist]

Den är ju väldigt märklig enligt mig. För det är enligt min världsbild och fördomar de som är "svaga" som köper grejer och statusprylar för att passa in, eller helt enkelt för att duga. Inom hästvärlden ser vi ju detta hela tiden med märken som är populära och vissa fabrikat av lastbilar/hästtransporter som är mer status än andra. Folk vill inte bli sedda i sånt som är passé och de tar heller inga direkta chanser att köpa sånt som är nytt på marknaden utan att någon annan använder det först.

En människa som är trygg i sig själv och sitt eget värde är ju de som heller inte behöver imponera på någon. En av mina grannar på Irland var arvtagare till Philip Morris (tobaksbolaget). Hon äger aktier som inte finns längre. I hennes släkt har ingen jobbat sedan mitten på 1800-talet eftersom de lever på utdelning. Hon är den jag känner som är mest jordnära, enkel och den som minst jagar status. Hon rider rävjakt tre dagar i veckan på vintern, men har en medioker liten häst, kör en gammal Ford och har ett enhästarssläp från 70-talet. Hade man sett henne en vanlig tisdag hade man trott att hon är fattig faktiskt. Men när det är tillställningar, tex jaktbal, så märker man ju att det finns pengar och status för sådana diamanthalsband som hon ärvt och använder, köper liksom inte gemene man. Men hon är lika nöjd över att prata med mig som med någon bättre bemedlad. Människor som jagar status är ju inte intresserade att prata med de som är "under" dem, de vill ju bara klättra uppför i den sociala trappan.

Sista meningen är mycket intressant.
Jag har erfarenhet i arbetslivet från en sådan chef, som bara fokuserade uppåt i hierarkin.

För mig var det obegripligt eftersom jag är mer intresserad av själva syftet med jobbet, alltså de vi är till för.

Det var lätt att bli besviken på en sådan chef, då insikten om varför denna person gick till jobbet, var totalt olik min inställning.

 

[prinsessfeminist]

Över jul hade vi som firade ihop en diskussion om materialism. Den kommer från att en av våra vänner träffat en tjej som är väldigt materialistisk. Det ledde till en vidare diskussion kring hur man blir som man blir. Vad är det som gör att vi blir på ett visst sätt? Är det arv? Miljö? Bara slumpen som avgör? Tänker att brorsan och jag är uppvuxna i ungefär samma förhållanden, och brorsan är betydligt mer materialistisk än vad jag är. Jag önskar ibland att jag hade "en lite högre standard" men jag är inte så knusslig. Jag mår lika bra i ett par begagnade skor jag fått av någon kompis, som jag gör i ett par Manolo Blahniks. Jag hade tjock-tv väldigt länge, bryr mig liksom inte. Jag har inte så höga krav.

Men det innebär inte att jag har bättre självkänsla än tex den tjejen kompisen träffat. För vissa under jul trodde att det var en självkänsla-grej, men det köper inte jag. Så hur kommer det sig att man blir som man blir? För det handlar inte bara om intresse. För ingen har allting i livet som ett intresseområde.

Detta är ingen tråd att någonting är bättre än det andra. Utan vi är alla som vi är och vi får självklart göra de val vi gör i livet. Att vara materialistisk är ingenting negativt ur denna synvinkeln.

För att återknyta till ursprungsfrågan.

Jag har, ju äldre jag blivit, konstaterat att det mesta i ens personlighet verkar vara genetiskt betingat.

Det är för det första väldigt svårt att "ändra sig själv". Tro mig, jag har försökt. Lika svårt verkar det vara att genom uppfostran av barn "få dem som man vill att de skall vara".

Det verkar snarare vara så att vi alla är som vi är, i ganska stor utsträckning.

Vad gäller materiella ting, så har jag varit mer intresserad av det förr. Inte för att ha särskilda märken som var "rätt", utan för att jag var en sucker för viss kvalitet eller att jag bara tyckte något var särskilt snyggt.

Jag har dock ändrat mig, lite grand och tycker numera att "kvalitet" är en viss stam på hästen eller att tränaren vi anlitar har ett särskilt fokus eller liknande. Det är lite djupare än bara "saker".

Men jag har vänner i samma ålder som fortfarande är svaga för just de rätta märkena på kläderna, eller den rätta resan eller konserten osv. Det märks inte minst på sociala medier hur många kämpar för att passa in i mallen.

Det kan jag tycka är tråkigt och intetsägande, men kanske är det jag själv som är tråkig och intetsägande, som inte bjuder på bilder på alla rätt saker själv?

Bara lite tankar...

 

[Eurydome]

För att återknyta till ursprungsfrågan.

Jag har, ju äldre jag blivit, konstaterat att det mesta i ens personlighet verkar vara genetiskt betingat.

Det är för det första väldigt svårt att "ändra sig själv". Tro mig, jag har försökt. Lika svårt verkar det vara att genom uppfostran av barn "få dem som man vill att de skall vara".

Det verkar snarare vara så att vi alla är som vi är, i ganska stor utsträckning.

Vad gäller materiella ting, så har jag varit mer intresserad av det förr. Inte för att ha särskilda märken som var "rätt", utan för att jag var en sucker för viss kvalitet eller att jag bara tyckte något var särskilt snyggt.

Jag har dock ändrat mig, lite grand och tycker numera att "kvalitet" är en viss stam på hästen eller att tränaren vi anlitar har ett särskilt fokus eller liknande. Det är lite djupare än bara "saker".

Men jag har vänner i samma ålder som fortfarande är svaga för just de rätta märkena på kläderna, eller den rätta resan eller konserten osv. Det märks inte minst på sociala medier hur många kämpar för att passa in i mallen.

Det kan jag tycka är tråkigt och intetsägande, men kanske är det jag själv som är tråkig och intetsägande, som inte bjuder på bilder på alla rätt saker själv?

Bara lite tankar...

Rätt resa eller rätt konsert - kan inte det helt enkelt handla om att man tycker om en viss grupp/artist eller ett visst resmål?

 

[EmmaBovary]

Den är ju väldigt märklig enligt mig. För det är enligt min världsbild och fördomar de som är "svaga" som köper grejer och statusprylar för att passa in, eller helt enkelt för att duga. Inom hästvärlden ser vi ju detta hela tiden med märken som är populära och vissa fabrikat av lastbilar/hästtransporter som är mer status än andra. Folk vill inte bli sedda i sånt som är passé och de tar heller inga direkta chanser att köpa sånt som är nytt på marknaden utan att någon annan använder det först.

En människa som är trygg i sig själv och sitt eget värde är ju de som heller inte behöver imponera på någon. En av mina grannar på Irland var arvtagare till Philip Morris (tobaksbolaget). Hon äger aktier som inte finns längre. I hennes släkt har ingen jobbat sedan mitten på 1800-talet eftersom de lever på utdelning. Hon är den jag känner som är mest jordnära, enkel och den som minst jagar status. Hon rider rävjakt tre dagar i veckan på vintern, men har en medioker liten häst, kör en gammal Ford och har ett enhästarssläp från 70-talet. Hade man sett henne en vanlig tisdag hade man trott att hon är fattig faktiskt. Men när det är tillställningar, tex jaktbal, så märker man ju att det finns pengar och status för sådana diamanthalsband som hon ärvt och använder, köper liksom inte gemene man. Men hon är lika nöjd över att prata med mig som med någon bättre bemedlad. Människor som jagar status är ju inte intresserade att prata med de som är "under" dem, de vill ju bara klättra uppför i den sociala trappan.

Ditt exempel med f.d grannen är väl ganska tydligt exempel på klassamhälle, snarare än självkänsla?

 

[Inte_Ung]

Ja, när det gäller statusjägare är det säkert så, men för den andra delen av spektrumet? Är "bohemer" så för att de vill umgås med och imponera på andra bohemer?

Det handlar inte om att imponera utan om att höra till.
Bohemer är också en grupp och D&G skulle inte passa in där.
Det är inte status som eftersträvas utan samhörighet.

 

[Ramona]

Ditt exempel med f.d grannen är väl ganska tydligt exempel på klassamhälle, snarare än självkänsla?

Såklart handlar det om klass. Men vad hon är ger också en trygghet i att hon är vad hon är och att hon inte behöver imponera. Jämför det med någon som strävar efter rikedom så blir det ju väldigt tydligt att de måste se väldigt rika ut. Min fd granne hade aldrig de behoven. Hon skiter i vilket. Hon har liksom inget behov att visa vad hon är.

 

[Lingon]

För att återknyta till ursprungsfrågan.

Jag har, ju äldre jag blivit, konstaterat att det mesta i ens personlighet verkar vara genetiskt betingat.

Det är för det första väldigt svårt att "ändra sig själv". Tro mig, jag har försökt. Lika svårt verkar det vara att genom uppfostran av barn "få dem som man vill att de skall vara".

Det verkar snarare vara så att vi alla är som vi är, i ganska stor utsträckning.

Vad gäller materiella ting, så har jag varit mer intresserad av det förr. Inte för att ha särskilda märken som var "rätt", utan för att jag var en sucker för viss kvalitet eller att jag bara tyckte något var särskilt snyggt.

Jag har dock ändrat mig, lite grand och tycker numera att "kvalitet" är en viss stam på hästen eller att tränaren vi anlitar har ett särskilt fokus eller liknande. Det är lite djupare än bara "saker".

Men jag har vänner i samma ålder som fortfarande är svaga för just de rätta märkena på kläderna, eller den rätta resan eller konserten osv. Det märks inte minst på sociala medier hur många kämpar för att passa in i mallen.

Det kan jag tycka är tråkigt och intetsägande, men kanske är det jag själv som är tråkig och intetsägande, som inte bjuder på bilder på alla rätt saker själv?

Bara lite tankar...

Menar du att folk går på konserter för att passa in/få status? Jag går ofta på konsert men bara på de jag verkligen gillar!

Jag har alltid gått emot strömmen. På lågstadiet när det coolaste man kunde lyssna på var Guns 'n' Roses lyssnade jag stolt på Army of Lovers. Bara ett exempel bland många. Jag undrar vad det säger om mig? Att jag absolut inte vill passa in eller att jag bara skiter i vilket.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att den här är talande.

 

[Inte_Ung]

Många med goda ekonomiska förutsättningar i livet har ju också haft en trygg uppväxt, vilket kan ha gett både mersmak för fina saker och inre trygghet. I andra änden kanske också ett umgänge med viss tävlingslyst så ja, man kan ju resonera om dessa faktorer fram och tillbaks i en evighet märker jag.

Det ger olika effekter på olika människor.
Vissa blir totalt blasé också.

 

[Inte_Ung]

Men hon är lika nöjd över att prata med mig som med någon bättre bemedlad. Människor som jagar status är ju inte intresserade att prata med de som är "under" dem, de vill ju bara klättra uppför i den sociala trappan.

Om man är tillräckligt väl förankrad högt upp i hierarkin så riskerar man inte att åka nedåt genom att prata med alla nivåer i hierarkin.

 

[MiniLi]

Wow!
Jag måste säga att jag är chockad över hur lite hemmiljön spelar in! Aggression 0?
Jag tänkte ju att i saker som konflikthantering, stress och aggressivitet spelade familjen stor roll.
Om det beror på genetiska faktorer, då var man ju körd redan från början.

Det är ju ganska komplext, för även om två personer har samma hemmiljö så har de ändå olika ”unik hemmiljö” sas. Man har inte samma relation till föräldrar bara för att man är syskon, man har olika temperament vilket interagerar olika med hemmiljön mm.

Jag skulle definitivt inte säga att man är körd från början. Men man har lite olika förutsättningar och olika typer av sårbarheter som såklart kommer påverka.

 

[Voeux]

Menar du att folk går på konserter för att passa in/få status? Jag går ofta på konsert men bara på de jag verkligen gillar!

Nu var jag visserligen ung när jag vistades mestadels tillsammans med någon form av självutnämnd kulturelit men OH JA, det var oerhört viktigt att tycka om rätt musik. Satt man på en middag och pratade kultur och musik var det väldigt pinsamt att inte veta vilka vissa kompositörer, musiker, bandmedlemmar, regissörer eller designers var. Det förekom ”namedropping” på hög nivå och vissa gjorde verkligen en sport av att få andra att känna sig dumma. Här var det bildning som gav status, så ju mer påläst du var desto mer beundransvärt. Nu tillhör det här beteendet kanske ungdomen till stor del men jag har svårt att se att det inte fortfarande förekommer inom kulturkretsarna på sina håll.

 

[Voeux]

Jag skulle definitivt inte säga att man är körd från början. Men man har lite olika förutsättningar och olika typer av sårbarheter som såklart kommer påverka.

Enligt en dokumentärserie som jag nyligen såg är ungefär 50% av vår personlighet genetisk, och resten miljö. Den miljö som påverkar allra mest är tydligen de vänner vi umgås med under tonåren.

Så vi föräldrar kan nog vinka hejdå till att påverka vilka våra barn blir Det vi kan bidra allra mest med är anknytning och grundtrygghet. Men personlighet? Nej.

 

[MiniLi]

Enligt en dokumentärserie som jag nyligen såg är ungefär 50% av vår personlighet genetisk, och resten miljö. Den miljö som påverkar allra mest är tydligen de vänner vi umgås med under tonåren.

Så vi föräldrar kan nog vinka hejdå till att påverka vilka våra barn blir Det vi kan bidra allra mest med är anknytning och grundtrygghet. Men personlighet? Nej.

Det är nog en förenkling. Man påverkas av olika personer under olika delar av livet. Små barn påverkas av relationen till föräldrarna och från tonåren blir kompisar viktigare.
Sen ska man inte underskatta det där sista du nämner med anknytning och grundtrygghet - där läggs ju en bas som har stor påverkan på hur man tar sig an senare relationer och därmed på vilket sätt man påverkas av vänskapsrelationer, partners osv

 

[Voeux]

Det är nog en förenkling. Man påverkas av olika personer under olika delar av livet. Små barn påverkas av relationen till föräldrarna och från tonåren blir kompisar viktigare.
Sen ska man inte underskatta det där sista du nämner med anknytning och grundtrygghet - där läggs ju en bas som har stor påverkan på hur man tar sig an senare relationer och därmed på vilket sätt man påverkas av vänskapsrelationer, partners osv

Det är absolut en förenkling, vem man blir består nog av tusentals komplexa små pusselbitar. Men det var så de beskrev det, med hälften genetik. Framför allt temperamentet skulle vara medfött. Sen att vänkretsen i tonåren skulle vara den som påverkar mest betyder ju bara det, sen finns det ju väldigt mycket annat som också påverkar mycket. Det jag menar som förälder är att du inte kan bestämma dig för om ditt barn ska bli en känslig eller slitstark individ, gilla sport eller konst. Du har ganska lite inverkan där.

”Det första året” på Netflix, om någon skulle vara intresserad!

 

[prinsessfeminist]

Menar du att folk går på konserter för att passa in/få status? Jag går ofta på konsert men bara på de jag verkligen gillar!

Jag har alltid gått emot strömmen. På lågstadiet när det coolaste man kunde lyssna på var Guns 'n' Roses lyssnade jag stolt på Army of Lovers. Bara ett exempel bland många. Jag undrar vad det säger om mig? Att jag absolut inte vill passa in eller att jag bara skiter i vilket.

Jag tror nog en del går på det som är "rätt", för att det förväntas.

Men det är väl egentligen inte konstigare än att man köper "rätt" bil osv, för den klass man tillhör.

Jag tror man gillar det man exponeras för.

Sedan är det olika viktigt för olika personer. Det tycker jag märks på sociala medier. En del måste visa upp sig, i alla sammanhang, medan andra kanske är mer sparsmakade.

Men åter till @Ramona - visst verkar det dock vara så, att våra olika personligheter styr i stor utsträckning?

En del verkar ha ett stort personligt behov av att uttrycka sin samhörighet och andra inte.

Jag har till exempel, med stigande ålder och erfarenhet, kommit fram till att jag inte är så social, trots allt. Ändå har jag haft utåtriktade jobb där jag synts.

Det är en ansträngning att vara med i matchen, och jag är nog alltid lite orolig att jag inte riktigt passar in. Jag har gärna vänner och vill träffa personer som jag gillar, men sammanhang där man förväntas vara "rätt", gör mig lite obekväm. Det är inte naturligt för mig att bara smälta in.

Jag avundas då och då sådana här trevliga personer som liksom bara får till det och alla trivs med dem.