Hur lär man sig att bli snällare?

Även när man säger ifrån så går det att vara noga att försöka skilja på perssonen och hur den betett sig. Förvånande ofta upptäkcker jag för min del att även perssoner som beter sig rigtigt grisigt åt kan vara trevliga som perssoner. Har några gånger faktiskt dristat mig till att använda detta när jag sagt ifrån: -Hur kommer det sig att du som verkar vara en så genomtrevlig mäniska beter dig så illa så jag blir både ledsen och förbannad? Tog skruv åtafan! Vid nåt tillfälle så intresserade den andre sig för vad jag upplevt som besvärligt och det blev utrett, inte för att vi blev kamrater men kunde vara i samma rum utan att kallsvettas. Med nånannan var det jag som vär ärkeskurk och rövhatt på riktigt - den undviker jag på alla sättochvis fortfarande. Men jag försökte åtminstonne ta det på lite trevligare väg än att sura och gnälla bakom ryggen.
Där är väl en sak med att försöka bli trevligare, ta det direkt i stunden och direkt med perssonen så att det inte växer i onödan. En bit där jag själv helt klart kommer till korta ordentligt!
 
Med snäll menar jag att vara trevlig, kunna hålla sig lugn istället för att bli arg, utgå från att även andra människor vill väl och att det är extremt ovanligt att folk gör dumma saker bara för att jäklas. Även att vara generös med beröm och annan positiv feedback och att säga det man menar istället för att vara ironisk.

Finns det några supertips? :)

Jag blir ofta våldsamt irriterad på saker jag inte kan göra något åt, och som ändå inte är ”så farligt”. Tex tröga kollegor, trafikdrullar, när datorn kraschar, burkar som inte går att öppna... Ja ni vet, LIVET.
Läste en fackbok om hästhantering nyligen och där fanns ett tips på hur en kunde öva upp sitt tålamod. Nämligen att se alla situationer där man varvade igång som tålamodsträningssituationer. Så om jag tänker att jag håller mig lugn för att det i slutänden ska gynna mig och min häst.
Fast ibland glömmer jag det och blir jättearg och skriker och slår näven i bordet. Fast bara när jag är själv :D

Men jag tycker själv att jag blivit snällare när jag flyttade hem från Storbritannien, slapp jobba 12h/dygn och därtill blev ihop med en väldigt snäll person. Har helt seriöst fått folk att börja gråta på jobbet för jag varit så bitchig, men det är verkligen inte hur jag tycker att jag är egentligen.
 
Med snäll menar jag att vara trevlig, kunna hålla sig lugn istället för att bli arg, utgå från att även andra människor vill väl och att det är extremt ovanligt att folk gör dumma saker bara för att jäklas. Även att vara generös med beröm och annan positiv feedback och att säga det man menar istället för att vara ironisk.

Finns det några supertips? :)

Jag har inga tips men jag har gett upp, de har kvittar i år hur snäll jag har varit så är de kaos. nummera går jag ifrån denna personen innan jag säger något dumt. Lugnast så för min del
 
Jobbar inom vården. Har svart bälte i att vara trevlig och snäll på jobbet. Privat kan det vara värre. :angel: På jobbet så kör jag alltid med taktiken "killing them with kindness", hur otrevlig man än är så får man ett leende och nån som lyssnar. Det brukar avväpna de allra flesta faktiskt, även dryga kollegor som tycker att de är lite bättre än alla andra. Den stora skillnaden för mig tror jag är att jag gör stor skillnad på om nån beter sig som en reaktion på en jobbig/ hemsk situation, eller om det är ett angrepp på min person. Går man obefogat på mig som person, då är det stopp och belägg direkt. Men man kan vara rak och sätta gränser utan att gapa och skrika. Det brukar t.om vara effektivare.
 
Absolut, här håller jag helt med dig. Jag menar inte att man ska leta allt vad man kan för att hitta något att berömma hos någon som bara är taskig/otrevlig/skitstövlig. Den personen kan man bara strunta i istället.

Jag kanske har tur, men jag tycker inte jag vet någon som är medvetet elak till vardags.
Jag kan säkert räkna upp ett tiotal personer som ägnar sig åt medveten vuxenmobbning mot diverse människor i bekantskapskretsen, en granne som flugit ut och slagit folk på käften för att dom gått förbi på grusvägen utanför hans hus samt en som stulit ordentliga summor pengar från sin dementa mamma så där har vi nog lite olika utgångspunkter. Men självklart finns det genuint bra människor också som är värda allt beröm dom kan få.
 
Jag tror att om man har god självkänsla och ett gott självförtroende så har man ett rejält försprång i hur lätt det är att vara snäll. De som är elaka är ofta de som är osäkra, som behöver trycka ner någon annan för att själv verka bättre. Men frågan är om det räcker till annat än det direkta bemötandet?

Jag skulle vilja säga att tid och ork är en avgörande faktor, men så har jag träffat en hel del människor som varken har det ena eller det andra, men som ändå är genuint vänliga. Gemensamt för dessa är att de har haft en livsåskådning som säger att kollektivet är viktigare än individen.

Men den typiske svensken är nog en egotrippad individualist, och då tror jag att man behöver få sina egna behov någorlunda tillfredsställda för att ha energi nog att vara vänlig mot andra.

Intressant fråga egentligen. Ska fundera lite till!
 
Jag har en tanke som tröstar och stärker mig i många fall där jag tidigare gått i försvarsställning, nämligen att alla människor gör det bästa de kan i den situation de befinner sig.

Det hjälper mig att vara snällare, och även kunna släppa taget om upplevda oförätter lättare (annars är jag en ganska långsint typ).
Den var fin!
 
Jag skulle vilja säga att tid och ork är en avgörande faktor, men så har jag träffat en hel del människor som varken har det ena eller det andra, men som ändå är genuint vänliga. Gemensamt för dessa är att de har haft en livsåskådning som säger att kollektivet är viktigare än individen.


…eller i alla fall att kollektivet påverkar individen. Individen är en del av gruppen och om gruppen mår bra så kommer även individen att få en lättare/trevligare situation.


Associationer:
Arbetsmiljö är en tacksam liknelse. Om kollegorna mår bra, kan utföra sina uppgifter och känner sig trygga - då kommer även mitt arbete bli lättare. Så det finns en egokoppling i snällheten, om man nu vill dra åt det hållet. Jag tjänar på att människor i min omgivning mår bra fysiskt och mentalt.

Väldigt ekonomiskt/fysiskt utsatta människor kan också vara oerhört tillmötesgående, men det är ofta en rädsla för konsekvenserna av att inte vara det snarare än välvilja.
 
Det svåraste av allt med att försöka vara snäll är att lära sig att helt ignorera att andra bär sig dumt åt och inte fara illa av det heller.

Välja sina strider i alla fall.

Jag är ingen uppfostrare av vuxna människor och väljer i vissa fall att inte umgås med någon för att spara min egen hälsa och egna välbefinnande.
 
Jag tänker "spelar det här någon roll om 5 år" samt " vad kan jag påverka i denna situationen" - inte lönt o jaga upp sig över sådant man ändå inte kan påverka.

Som tex när jag fick fortkörningsböter i Norge på 6500 NOK (!! Kör inte för fort i Norge folk!) - förstås otroligt surt, men inte så mycket att göra åt situationen än att betala och gå vidare. Att vara arg eller irriterad hade bara tagit energi.

Någon annans körning kan du inte påverka, och om fem år spelar det nog ingen roll om du ankom 4 minuter senare än planerat, så jag hanterar andras körning, snarare än att jag har några större förväntningar på den.
 
Jag tycker att den till synes enkla insikten att var och en (också jag själv) är ansvarig över sina egna handlingar har hjälpt mig att bli en snällare människa. Om jag träffar/utsetts för någon som beter sig illa eller som jag blir jäkligt irriterad på så är det ändå mitt egna val att reagera som jag gör. Eget val, eget ansvar.
 
Jag tänker att jag ska bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Jag kan bara agera utifrån hur jag är och vad jag kan just nu, och alla andra har precis samma situation fast med sig själva.

Jag har haft jättekort stubin, men nu så försöker jag att antingen sakligt bemöta/be dem utveckla idiotin (det är i princip bara kvinnohat och rasism som smäller för mig nu) eller lämna situationen.

En stor grej för mig har varit att inse att jag är inte perfekt, långt ifrån. Att inse det på riktigt liksom, inte bara veta det, och samtidigt se att jag ändå har ett värde.
 
Jag tror det är rätt effektivt att helt enkelt inte ta saker och ting personligt.
Folk tror nog oftast att jag är lite dumsnäll och naiv i arbetssituationer och gruppdynamik, och det är jag kanske sådär på en kant, fast för det mesta orkar jag helt enkelt inte bry mig eler ta åt mig, utan behandlar och bemöter de flesta människor med samma sorglösa "Jahapp" varje dag.
Jag går ju ändå hem till mig själv sedan och vad andra människor tycker eller gör påverkar väldigt sällan min vardag. :)
 

Liknande trådar

Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 582
Senast: Enya
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 041
Senast: LiviaFilippa
·
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
697
Senast: Trassel12
·
Hästhantering Hej! Jag skulle behöva lite tips och råd från er kunniga. Jag har en tvåårig valack som är mer vild än tam och i stort sätt omöjligt...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 628
Senast: co-SMAD4
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp