Bukefalos 26 år!

Hur lättar ni på trycket?

Jag tycker det är viktigt att acceptera att man har känslor.
Men för den skull behöver man inte nödvändigtvis agera på känslan just där och då.

Att gråta på jobbet är lite främmande för mig personligen, men ibland blir jag riktigt irriterad på en del personer.
Har ett yrke där jag inte kan visa känslor, utan är tvungen att vara korrekt även när jag blir känslomässigt engagerad.

Har därför utvecklat metoder som jag tar till när jag känner att jag kokar. T.ex säger jag "mm-mm" när jag verkligen inte orkar med nån.
Tänker på hur det känns i kroppen. Tänker på det utifrån och att jag ska spänna en muskel åt gången.

Om jag vet på förhand att nån potentiellt kan tänkas bete sig som en nöt, brukar jag skriva meningar som jag läser upp. Typ "Det här är ingenting jag kan påverka." (Funkar med vissa tjatmostrar). "Nu diskuterar vi inte den här frågan mer".

I jobbiga distanssamtal (typ Teams) brukar jag stå upp hemma/på kontoret. Tycker det ger mer pondus att ryta tillbaks när man står upp jämfört med att sitta ner.

Om det varit en riktigt jobbig dag brukar jag prata med en kollega. Väl hemma brukar jag gå en power walk och lyssna på en bra podd samtidigt. Tycker detta hjälper.
 
För ilska och frustration fick jag annars ett tips som jag tycker är helskönt av en nära släkting en gång :D
Hen brukade ha en slät sten i fickan på alla möten. Den fungerade dels som taktil ankringspunkt dvs hen kunde röra vid den med fingertoppen för att kunna få en annan input, men den hade också ett rent mental uppgift. Hen sa nämligen till sig själv att ja, om hen ville fick hen kasta stenen på den som irriterade hen. Men hen hade bara en sten och kunde alltså bara kasta en gång, och behövde spara stenen till dess att det verkligen, verkligen var läge (för annars skulle stenen vara borta).

Hen har aldrig kastat stenen kan tilläggas :p
 

Thaliaste

Trådstartare
Alltså antingen pratar jag innan jag börjar gråta, eller om jag börjar gråta 2 sec efter mötet så gråter jag klart och går sedan och pratar med någon eller så gråter jag medan jag pratar. Jag har gått i terapi i några omgångar så min förmåga att låta tårarna rinna samtidigt som jag pratar relativt sammanhängande är fullt utvecklad.

Min chef eller mina kollegor tycker sällan synd om mig. Jag brukar bara behöva prata av mig min frustration och känna att det inte är jag som är "en ensam galning".

Jag förstår. Kanske kan jag också lära mig att gråta lite mildare, det vore bra. Nu blir det mer att när det kommer till den punkten så blir det ett jättegråt och innan dess har jag inget behov av att gråta, för då funkar det att hantera frustrationen genom prat.
 

Thaliaste

Trådstartare
Jag upplever att det blir lättare med övning, speciellt efter att jag tog till mig att göra det lite mer strukturerat :)

Typ så här:
- Det här hände (beskriv situationen)
- Då kände jag (känslorna inblandade)
- Varför tror jag att jag kände just den känslan? Vad i situationen triggade mig, och vad är det för något jag associerar med känslan? Vilka tankar tänker jag?
- Är känslan direkt kopplad till den faktiska situationen eller bubblar den över av någon annan anledning?
- Med den insikt som jag nu har i vad jag känner och varför jag känner som jag gör, hur vill jag hantera situationen och mina känslor kring den? Hur har jag gjort tidigare och vad vill jag göra nu?

Jag försöker tänka på mina känslor som en värdefull input. Ibland får de ta baksätet, men de försöker sägs mig något och det är viktigt att jag försöker förstå hur jag känner. Jag själv känner mig oändligt mycket mer bekväm med mina känslor efter att ha börjat se dem som signaler, snarare än någon form av absolut sanning. Jag accepterar att känslorna finns där och försöker inte förneka dem för mig själv, men det är jag och inte min känsla som bestämmer hur jag ska agera.

Jag har gått utbildning i just den metoden och tycker den är bra som kommunikationsmetod när det är friktion i en arbetsgrupp, och även att bara använda för egen reflektion. Mitt problem i dessa situationer är att jag passerat punkten för när jag inte längre kan resonera med mig själv om saken, utan känslorna tar överhanden och då söker jag ett sätt att hantera känslorna där jag kan ta dem i mindre bitar istället för allt på en gång.

Långt innan jag når denna punkt så ser jag också känslorna som signaler. Att jag hamnade i denna situation idag är pga av hög nivå av grundstress i form av en frustration som vanligtvis är hanterbar, så att det blev för mycket idag kom verkligen inte out of the blue. Det blev bara för mycket, i en situation som redan var/är stressande. Och på längre sikt är lösningen såklart att söka mig någon annanstans om det inte blir bättre förutsättningar här, men det jag söker nu är framför allt kortsiktiga verktyg. Vad gör jag i själva situationen, om den uppstår. Jag har hela mitt liv haft just gråten som utlopp för starka känslor, har aldrig kastat något eller dylikt i hela mitt liv (fast jag har faktiskt för länge sen försökt riva sönder kuvert för att se om det kunde kännas bra, men nej, det gjorde det inte 🤣), och jag skulle vilja lära mig något annat sätt.
 
Senast ändrad:

Thaliaste

Trådstartare
För ilska och frustration fick jag annars ett tips som jag tycker är helskönt av en nära släkting en gång :D
Hen brukade ha en slät sten i fickan på alla möten. Den fungerade dels som taktil ankringspunkt dvs hen kunde röra vid den med fingertoppen för att kunna få en annan input, men den hade också ett rent mental uppgift. Hen sa nämligen till sig själv att ja, om hen ville fick hen kasta stenen på den som irriterade hen. Men hen hade bara en sten och kunde alltså bara kasta en gång, och behövde spara stenen till dess att det verkligen, verkligen var läge (för annars skulle stenen vara borta).

Hen har aldrig kastat stenen kan tilläggas :p

Låter faktiskt som något jag skulle kunna funka för mig! 😁 (brukar lära ut en besläktad metod för ett annat sammanhang)

Just idag såg jag dock inte kollegorna som idioter, och har ingen lust att kasta sten på någon av dem (inte ens i tanken). Det är inte de dom är elaka eller dumma, det är bara att de inte ser att jag hamnar i skiten pga det vi inte kommer överens om.
 
Är det möjligt för dig att förbereda dig för att vissa möten t.ex kan bli känslosamma? Alltså tänka ut strategier i förhand och acceptera att "ja nu kl 10 blir det antagligen jobbigt igen"?

Jag tycker själv att det hjälper att acceptera att det kommer att kännas jobbigt, att känslorna FÅR finnas där.

Alla känslor får finnas, alla känslor svalnar efter en stund i varje fall liksom.
 
Det skulle på ett sätt underlättat om jag tyckte att de andra var dumma i huvudet 😄 Men det tycker jag inte, inte denna gång i alla fall.
Det behöver inte nödvändigtvis vara en specifik person som är dum i huvudet, tekniken kan med fördel appliceras även på idiotisk organisation, idiotisk frånvaro av organisation, idiotiskt utformade datasystem, och andra frustrationsskapande objekt. :up:
Huvudsaken är att skapa sig ett mentalt överläge gentemot problemet, så att man sedan kan släppa problemet utan att behöva känna sig besegrad av det.
 
Jag gråter varje dag. Alla känslor = jag gråter. Men jag har också autism och jag upplever att jag har svårt att hantera alla typer av känslor och det enda som hjälper är att gråta en skvätt. 🤷🏻‍♀️
 
Ni skriver båda om att prata med någon, menar ni att ni gråtit och samtidigt pratat eller att ni då "sluppit" gråta?

Jag är helt övertygad om att minakollegor skulle bry sig om mig och lyssna, om jag började gråta på jobbet. Det är mer att jag skulle vilja ha fler sätt att lätta på trycket när jag blir alltför frustrerad än att gråta.



Tyvärr är en (del)anledning till att vi ens är i denna situation att vi inte har någon chef, utan behöver lösa vårt jobb tillsammans själva. Så när jag inte kan leverera mina uppgifter pga vi inte är överens om vad de andra behöver göra så har jag ingen att vända mig till.

Men jag har väldigt välvilliga kollegor! Det är inget som helst fel på dem och jag är helt övertygad om att om jag faktiskt börjat gråta i mötet som gick åt skogen, så hade de brytt sig om mig väldigt mycket! Men det är inte deras tycka-synd-om-Thaliaste-som-är-lite-känslosam jag behöver, och det är tyvärr det som blir effekten när tårar kommer (särskilt om det är en kvinna som gråter bland män 🙄)
Ja, jag har nog gjort både och. Men också ”bara” pratat utan att gråta. Det senare går dock bättre om det är något jag mest blir arg över. Tårarna kommer lättare om jag tex är stressad eller om någon eller något gjort mig ledsen eller rädd.
 
Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...😎

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...🙄

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE! 😭

Åh, vad jag känner igen det! Jag gråter också lätt. Speciellt när jag blir arg och frustrerad. Så jobbigt!


För att pysa ut och rensa hjärnan så lyssnar jag på Sabaton på hög volym (hörlurar). Det rensar hjärnan på nåt sätt. Vilken musik som funkar inte. Det måste vara metal och gärna riktigt snabba låtar. Jag använder ofta musik för att rensa hjärnan eller förstärka känslor om jag balanserar mellan två. Som nu en fredag morgon när jag är trött så lyssnar jag på glad pop med peppig text för att förstärka att nu är det fredag och det är härligt.
 
Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...😎

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...🙄

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE! 😭

Jag tror som @Motacilla att det är bra att skapa strategier för att förebygga. Människor är ju människor och vi tycker olika, och det kan göra att det kan vara svårt att komma fram till beslut som alla gillar. Jag tycker precis som Motacilla att bromsande standardfraser är ett utmärkt sätt att förhindra att möten rör sig i oönskad riktning.

På mitt jobb kan känslorna ibland gå höga, men vi har dels en kollegial utgångspunkt - att beslut ska förankras kollegialt, men samtidigt har vi en tydlig mötesordning och tydlighet i hur beslut ska fattas - och en ordförande som kan gå in och stoppa evighetsdiskussioner och säga att vi måste gå till beslut. Det gör att man behöver acceptera att beslut fattas som man inte alls håller med om, men om saken är principiellt viktigt för en själv så kan man reservera sig och begära att det förs till protokollet. Tips ett är med andra ord att fundera över mötesordningen på jobbet, om det är den som ställer till det, och ta det med chefen på nästa medarbetarsamtal.
 

Thaliaste

Trådstartare
Är det möjligt för dig att förbereda dig för att vissa möten t.ex kan bli känslosamma? Alltså tänka ut strategier i förhand och acceptera att "ja nu kl 10 blir det antagligen jobbigt igen"?

Jag tycker själv att det hjälper att acceptera att det kommer att kännas jobbigt, att känslorna FÅR finnas där.

Alla känslor får finnas, alla känslor svalnar efter en stund i varje fall liksom.

Ja, det är ett bra tips att förebygga genom att planera strategier, om det är ett forum eller person jag vet på förhand att det kan bli knöligt med. Och om det var något möte som skulle gå såhär, så var det detta så det var inte förvånande på så sätt. Att jag ändå blev frustrerad var för att detta möte var viktigt att komma framåt i en specifik fråga, sedan kan det vara försent att över huvud taget lösa det. Om det är möjligt brukar jag annars bryta när det blir rundgång, och ta upp frågan igen vid annat tillfälle och då bereda den så att vi inte ska hamna där igen.
 
Mediterar/utövar mindfulness. Är jag uppe i varv och har starka känslor behöver den vara guidad så då använder jag headspace-appen.

Jag har en fåtölj precis bredvid mitt skrivbord. Jag släpper helt enkelt allt, hoppar över till den och kör 15 min mindfulness och är as good as new efteråt.

Jag tänkte nog också mer i termer av att jag behövde få utlopp för känslorna förr, men har insett att det lika gärna kan eskalera någon annan känsla, såsom känslor av vanmakt osv. Meditation fungerar bättre, för mig.
 
Idag hade jag en skitdag på jobbet. Första mötet blev inte som önskat, och i frågor som är viktiga för mig så var vi inte alls överens om vad och hur vissa saker behöver göras. Tiden tog slut och vi var tvungna att avsluta eftersom vi alla skulle in i andra möten. När jag lagt på (var distansmöte) så var jag väldigt nära att börja storböla i ren frustration. Tyvärr reagerar jag nämligen så när jag blir frustrerad (eller arg, men det blir jag sällan på jobbet) och det gillar jag INTE ☹ Dels för att jag jobbar med mycket män och det är nog med att jobba för att inte bli lilla-gummad och att bli sedd som lika kompetent och professionell som dem, jag behöver inte böla framför dem också. Dels också för att även om det är skönt att släppa ut känslorna, det går då över fort, så försvinner de röda ögonen och plufsigheten inte lika fort...😎

Men visst kunde jag väl släppt ut tårarna idag eftersom jag satt hemma och ingen såg mig. Men nu ville jag inte det, eftersom jag är trött på detta sätt som kroppen reagerar på. Så istället tänkte jag att nu ska jag låta detta rinna av mig under dagen.

Men det har inte gått som önskat...🙄

Det har gått utmärkt att trycka bort allt helt, och istället fokusera på sånt som inte har något med det som gör mig frustrerad eller andra känslor. Hade två möten till under dagen om andra saker, och där var jag lika glad och positiv som vanligt (tror jag i alla fall, vet ju inte om någon där tyckte något annat). Men så fort jag tänkt något på de saker som morgonmötet handlade om, så var tårarna nära igen.

Och när jag av en slump stötte på tre positiva händelser efter jobbet - träffade två olika bekanta som jag blev glad över att de ens kom ihåg mig, och så öppnade tunnelbaneföraren dörrarna igen när jag kom springande - ja, då trängde tårarna nästan fram igen.

Min strategi var att jag tänkte att det borde gå att "pysa" ut lite frustration, istället för att allt ska komma ut snabbt och mycket på en gång i form av tårar...men jag lyckas tydligen inte?!

Hur funkar ni andra? Hur gör man för att pysa, om man inte kan eller vill storböla, pressa milen i hårt tempo, lyfta tungt och skrika, slå på boxboll etc - hur pyser man i kontorsmiljö...?

Nu funderar jag på att ändå låta tårarna komma, så jag kan bli av med den här jobbiga känslan...men jag VILL INTE! 😭
Känslor blir bara värre när man trycker undan dem. Har man sådana strategier så lägger man bara en massa känslor på hög som över tid växer och blir ännu svårare att hantera. Och man kan ju heller inte styra över vilka känslor man känner. Jag gissar att det tillsammans med ilska och frustration även fanns ledsenhet, det vore ju helt rimligt utifrån hur du beskrev situationen. Är man ledsen så är man och det bästa man kan göra är att bara låta tårarna komma + gärna söka stöd hos någon. Passar det inte att gråta i just den stunden kan man ju distrahera sig en stund, men att hålla tillbaka tårar bara för att man bestämt sig för att man inte vill gråta är bara osunt och skapar bekymmer för en långsiktigt. I ditt fall hade ju det bästa varit att gråta där hemma, kanske prata med någon om situationen och dina känslor. Finns det ilska med i bilden så behöver man sätta upp gränser och säga ifrån till de som beter sig illa på något sätt.

Det finns ingen poäng med att försöka styra över vilken känsla man känner och det är också viktigt att faktiskt uttrycka sina känslor (tex genom gråt). Man kan såklart välja sina stunder, men ju längre man går och trycker undan desto större explosion väntar när man väl släpper på trycket.

Man kan tycka vad man vill om hur man borde känna eller reagera. Känslor funkar inte så, de lever sitt eget liv och det bästa vi kan göra är att bara gilla läget och låta känslorna få utrymme så mycket som möjligt.
(Sålänge vi klarar av att både tänka och känna)
 
Jag klarar inte heller att kontrollera tårar . Nu brukar det inte hända på jobbet så ofta och när det hänt har det varit rätt befogat ändå- typ dödsfall av djur eller människa och då känns det ju rätt tillåtet.
Men oavsett anledning så när det vill komma tårar är det typ omöjligt att prata. Det absolut värsta är trevliga människor... Jag brukar inte få den känslan i en otrevlig situation så som ts beskriver. Däremot om jag skulle prata om situationen sedan kanske. Och jag har en enda metod och det är omedelbar distraktion som behöver vara rätt grov. Promenad räcker inte.

Det är ju tankar som matar känslan och känslan gör att jag tappar kontrollen över tankarna. Så meditation hade säkert varit det bästa men kräver nog träning i andra situationer först.

Känner ibland att folk som inte har problem med att gråta inför andra inte ser lika rödmosiga ut som en annan gör. De liksom släpper nån tår och torkat bort den som på film. Medan jag ser helt hemsk ut resten av dagen... Så jag förstår ditt bekymmer @Thaliaste
 
Jag reagerar periodvis också med frustrerad gråt och det går absolut inte att stoppa när det väl är på gång och det går inte heller över under dagen. Kan älta det länge och det gnager i mig. Har kommit fram till det ofta beror på två saker. 1. att jag faktiskt blivit utsatt för tradiga härskartekniker och det enda som hjälper mot det är att bemöta dem, helst där och då. Vilket @Motacilla beskrev bra genom att förbereda sig innan på hur.
2. Ibland är det nog hormonellt betingat, PMS helt enkelt. Den gråten kan bli alldeles förtvivlad och de som ser mig då tror att det har hänt något katastrofalt. Den känslan går över efter ngn dag och lämnar inga spår.

Vet inte om du kan relatera till något av detta men för att lyfta lite rotorsaker till att en reagerar kraftigt ibland.
 
Jag är tvärtom. Jag är bra på att lägga locket på och inte visa något för någon. Inte heller när jag har ont (bryter jag armen beter jag mig som att inget hänt och fortsätter med aktiviteten tills någon tvingar mig till ett sjukhus) Min bästis brukar säga att det är kattmentalitet :D
Det är dock inte alltid särskilt sunt och jag har börjat förstå att min spänningshuvudvärk som jag har varenda dag kommer ur det, stressmagen kommer förmodligen därifrån, och alla andra underliga grejer kroppen gör för att jag håller kvar känslorna inombords.

Försökte med att börja låta känslorna komma fram men då blev det kaos och jag tappade det och bara bölade hela jäkla tiden. Inte hållbart. Känner att balans är bra att försöka uppnå.
För mig har jag märkt att humor gör det lättare, att antingen skriva på buke om något korkat som hänt, eller gå igenom i huvudet på ett humoristiskt sätt, eller prata med kollegorna och skoja lite om det jag är frustrerad om.
Tyvärr funkar inte humorgrejen om jag mår dåligt, då kan det bli lite omöjligt att göra humor av det hela. Men det funkar absolut bäst.
Nu skulle jag behöva hitta ett balanserat sätt att pysa när jag mår dåligt, och det är inte det lättaste. Jag tycker dock att det hjälper jättemycket att skriva om det på buke, även när jag mår dåligt. Jag och några andra på buke har en gnälltråd där vi kan pysa ut om lite vadsomhelst. :up:
 

Liknande trådar

Samhälle Vilka positiva förändringar har ni gjort i ert liv på grund av pandemin och som ni kommer fortsätta med? Obs! Bara för att något är...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 191
Skola & Jobb Jag får börja med att jag trivs ypperligt med mitt nuvarande yrkesval! Jag jobbar som medicinsk sekreterare och favoritsysslan där är...
2
Svar
31
· Visningar
1 943
Vab
Småbarn Jag jobbar som tjänsteman inom privat sektor och har ett stort mått av flexibilitet i mitt jobb, jag kan åka hem på lunchen om förskolan...
2
Svar
30
· Visningar
3 507
Anläggning Nytt användarnamn på Buke, då jag vill vara anonym och inte skriva det här under mitt vanliga användarnamn ifall någon skulle känna igen...
2
Svar
36
· Visningar
4 140

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Påtvingad hund av sambo?
  • Valp 2022

Hästrelaterat

  • Hästar födda 2016 (forts)
  • Ryttarvikt

Omröstningar

Upp