Hur långt/ofta går ni promenader med era hundar?!

[Lattematte]

J

Jag skulle kunna korta ner promenaden med en kvart och lägga den tiden på träning eller så kan jag skippa långpromenaden en kväll och bara lägga spår den kvällen. Det ser jag inte något problem med

Jag har idag en storpudel på 10 år och hon skulle nog gärna ha lite mer träning på bekostnad av promenader så jag borde kanske lyssna på mina egna råd och regelbundet byta ut en av promenaderna mot rejäl träning. Nu får hon nöja sig med trickträning någon gång i veckan och i övrigt promenader eller cykel om jag inte känner för promenad.

Det kanske passar din pudel, men absolut inte mina brukshundar. De behöver röra på sig.

 

[Daff]

Vet åtminstone två schipperke som tävlat i elitklass, och då är det inte en ras jag följer. På vår klubb är bc, aussie, schäfer och labbe oftast förekommande på startklasspallen. Men visst händer det att andra raser letar sig dit. Framför allt är det ett mer varierat urval raser som får uppflyttningspoäng, om man jämför med hur det var i lkl 1.

Jag tycker ganska ofta att jag läser om pudlar som tävlar i lydnad, agility, rally eller tom bruks så tycker inte att det borde vara en helt ovanlig ras på klubbarna? Och det är ändå en sällskapsras tänker jag.

 

[Daff]

Det kanske passar din pudel, men absolut inte mina brukshundar. De behöver röra på sig.

Så dina hundar tränar aldrig lydnad eller sök då för att dom måste få sina promenader?

Min pudel gillar sina promenader men träning smäller högre för henne så det är främst för min skull som vi promenerar. Hade hon fått välja skulle vi nog köra sök iaf 2 dagar i veckan, 2 dagar lydnad, promenader i nya områden och lek med andra hundar.

Vad är det för ras på dina hundar förresten?

 

[Dentaku]

Sedan klarar sig brukshundar utmärkt utan strukturerad aktivitet. De behöver definitivt aktivitet, gärna genom att använda sin näsa, men själva strukturen är ju det som gör att hundar av andra raser än arbetande tröttnar.

Hundarna får inte spåra i det tempo de föredrar, de får inte gå över till en nyare del av spåret om de vädrar en sådan del, de måste markera ointressanta träpinnar etc. etc. Detaljerna strider mot allt hundar är hårdkodade att göra.

Om man inte fått sin hund att tycka att träpinnarna är superintressanta, oavsett vilken ras man har, så har man misslyckats med sin träning. Det är ju precis samma princip som när man lär in basala kommandon. En hund är ju inte hårdkodad att sätta sig när den hör ett visst ljud.
Våra tamhundar är däremot hårdkodade att kunna samarbeta med människor på ett tämligen unikt sätt och att leva i människors närhet.

Om sällskapsraser hade svårt för att lära sig att markera specifika saker/lukter skulle f ö knappast så många hundar av icke-bruksraser vara så duktiga på nosework. I förra årets noseworktävlingar fanns bl a dansk-svensk gårdshund, whippet och rhodesian ridgeback i högsta klassen. Inte bara i startlistan, utan på prispallen.

 

[WildWilma]

Jag tycker kanske att pointer är ett dåligt exempel på konstiga raser i brukset, i och med att en fågelhund som pointern är minst lika dresserbar och uthållig som brukshundsraserna. Vorstehn som har samma funktion är ju inte okända på brukstävlingar. Om du hade nämnt någon av de ganska vanliga raserna whippet, beagle eller husky till exempel, hade jag blivit förvånad och imponerad! I lydnadslydnaden kan det dyka upp duktiga hundar av ovanliga raser, men det är ju för att det inte krävs lika kompletta hundar där som i brukset. Om det är så att hundar av de tre raserna jag nämnde ovan (där det finns viltspårmeriterade hundar) bara krävde liiite mer jobb för att få godkänt på appellspåret, varför är det så förtvivlat ont om exempel? Är beagle- whippet- och huskyägare mycket, mycket sämre än vad du och jag är på att träna sina hundar? Personligen tror jag inte det.

Själv tycker jag det är jättesvårt att hitta varierande underlag när man cyklar, asfalt eller gropig grusväg är alternativen som finns här. Och på asfaltsvägar måste man alltid samsas med annan trafik, vilket känns farligt när folk kör som galningar, (och hur nyttigt är det för hundarna att mala på kilometervis på hårt underlag?). Men är man så lyckligt lottad att det finns en väg att cykla på utan motorfordon (och galna MTBare), där det går att ha hundarna lösa är det ju fantastiskt! För mig är det alltid jobbigare att springa än att cykla, men hundarna har nog inte märkt skillnaden på om jag går eller joggar.

Det är skillnad på skador och skador, dels finns det trauman, dvs säga det som kan inträffa plötsligt när två hundar leker med varandra, och så finns det förslitningsskador. Den första sorten kan oftare läka ut eller rehabiliteras, en förslitningsskada kan gå att kompensera med rätt rehab, men det som är utslitet kommer att fortsätta vara slitet.

Det går bara att konstatera att vi har olika sorters hundar, skulle mina få välja på 20 minuters lydnadsträning och ett tävlingsmässigt uppletande, och en promenad på 60 minuter skulle de välja promenaden. Allra helst skulle de förstås göra både och!

Du hävdade att det inte fanns någon bredd på raserna och enligt mig så är det bra bredd även om det är olika typer av arbetande raser. Jag skulle säga att en brukstävling med kanske 10 startade varav en är en pointer och en annan en kelpie och sen 3 eller 4 olika raser till rasmässigt har väldigt stor bredd med tanke på det lilla antalet startande.

Du skrev något om att det enbart var brukshundar som var intresserade av strukturellt arbete. Mig veterligen klassas exempelvis inte Pointer som en brukshund utan en stående fågelhund om än avlad för arbete. För mig är brukshundarna de raser som SBK har avelsansvaret för och utöver det finns många fler raser som i grunden är arbetande hundraser. Sen finns det riktigt fräna "sällskapshundar" som säkerligen skulle kunna tävla och deras ägare hade de ambitionerna men det är liksom få som köper en bischon frisé men ambitionen att tävla i bruks eller ens träna alls. Ja jag tror att ägarna är det som gör den största skillnaden i vad en hund aktiveras med. Inte att de ägarna är sämre i grunden på att träna hund men de väljer att inte utveckla sina hundträningsförmågar mer än till det mest nödvändiga. Håller just nu två kurser med totalt 11 hundar av 11 olika raser där endast 1 är en brukshund och alla förutom möjligtvis Bassetten skulle nog vara fullt möjliga att träna till tävling i lydnad om deras ägare skulle vilja. De är alla lätta att motivera och älskar att träna när ägarna anstränger sig och tänker på hur de agerar.

Mina hundar har inga som helst problem med gropiga grusvägar och håller för några km trav på asfalt. De kan välja att springa i gräskanten den större delen av tiden. De är avlade för att arbeta och ska således klara att röra sig flera mil om dagen på olika underlag och olika tempo (trav/galopp) när de är i kondition. Långa koppelpromenader har faktiskt varit värre för för min vuxna hane, det blir inte samma flyt som när han får trava samma sträcka.

Ja det är jobbigare att jogga än att cykla, just därför har jag kompletterat träningen med cykelturer då och då eftersom jag joggar och långsamt för kort för att det ska bli träning för mina hundar när de är i bra kondition.

Jag är inte alls lika säker på att ett akut trauma är att föredra trauma framför långsam förslitning. Trauma på ligament och senor kan vara fruktansvärt svårläkta. Lindrig artros är fullt behandlingsbart men nej det kommer aldrig försvinna. Vad jag vet har man inte heller sett någon direkt koppling mellan mängd rörelse/motion och slitage. Där är nog vikten och anatomin mer avgörande.

Min snart 7-åriga hund med lätt artros i SI-led och tassarna kan utan problem jogga och följa med på cykelturer (ej snabba och långa det vågar jag inte) men han kan inte rusa runt i trädgården med vår andra hund utan att få ont på kvällen. Eftersom han har syskon med liknande problem som levt helt andra liv så tror jag inte orsaken till problemet är motionen utan exteriören.

Mina hundar hade alla gånger både valt och blivit mer nöjda av 20 minuter träning än en 60 minuter lång promenad. Men hade jag haft en timme på mig så hade vi promenerat 20 minuter och sen tränat i 40 minuter (fördelat på två hundar).

 

[linnsan]

Det går bara att konstatera att vi har olika sorters hundar, skulle mina få välja på 20 minuters lydnadsträning och ett tävlingsmässigt uppletande, och en promenad på 60 minuter skulle de välja promenaden. Allra helst skulle de förstås göra både och!

Fast den arbetsdag du bara hinner med en sak, vilken aktivitet väljer du då?

Fast man kan ju göra både och? Lägg ett spår, gå en sväng och gå sen spåret. Eller gå 15 min kortare och kör lite specialsök, eller trickträning, eller lydnad. Eller cykla, eller ridtur eller vad man nu vill och behöver göra för att hunden ska vara nöjd.

Ingen har väl heller sagt att man måste träna med hunden mentalt varje dag bara för sakens skull?

Vad har du för brukshund som väljer promenad framför jobb?

Detta känns som en så udda diskussion ärligt talat.
Har du själv inte stött på alla Svenssons som skaffar hund som inte förstår hur man tränar basic saker som täcker hundens behov utan går runt som en stoppkloss i andra änden av kopplet och tycker hunden är jobbig som är hyper/skäller överdrivet/inte vill lyssna osv. De går ju mycket med den så de förstår verkligen inte hur hunden inte blir trött. Och de satt ju faktiskt i köket och tränade sitt och hit på valpkursen så varför lyssnar inte hunden?

Jag kommer fortsätta hävda att många hundar behöver göra något mer än promenader. Både med sina ägare för att bygga en bra relation men också med nosen och få ta i lite mer med kroppen ibland.

Vad det innebär för just den aktuella hunden är ju helt olika.

 

[Tibialis]

Att jogga med hunden på stigar eller joggingspår är att föredra alla dagar i veckan eftersom hund och joggare jobbar lika mycket, och underlaget är mer varierat. Men jag är medveten om att alla hundägare inte har de fysiska förutsättningarna för att jogga, eller helt enkelt inte gillar träningsformen, och då ska man självklart avstå med gott samvete eftersom man ska ha kul med sin hund.

Sedan klarar sig brukshundar utmärkt utan strukturerad aktivitet. De behöver definitivt aktivitet, gärna genom att använda sin näsa, men själva strukturen är ju det som gör att hundar av andra raser än arbetande tröttnar.

Hundarna får inte spåra i det tempo de föredrar, de får inte gå över till en nyare del av spåret om de vädrar en sådan del, de måste markera ointressanta träpinnar etc. etc. Detaljerna strider mot allt hundar är hårdkodade att göra.

Många hundar av alla raser älskar att leka kurragömma. Bruksgrenen sök är strukturerad kurragömma. Om en sökhund har hittat en figurant, och vädrar en annan figge på samma sida stigen får den inte genast springa dit och hitta den figgen, utan ska följa med in till stigen och springa ut och leta efter andra människor på andra sidan stigen, samtidigt som den vet var nästa figge finns. Detaljerna i markeringarna ska vi inte prata om! Det är bara brukshundar, fågelhundar och vallhundar som accepterar strukturen som för vilken hund som helst är helt meningslös. Vanliga hundar ruttnar, fullständigt förståeligt.

Pratar inte i egen sak, eftersom jag har brukshundar som accepterar lekens regler eftersom jag vill tävla. Men jag vet att de skulle vara lika nöjda och glada efter omgång kurragömma, eller efter att ha fått spåra den där grävlingen som gick förbi.

Varför ska hund och förare jobba lika mycket? Vad spelar det för roll, alls?

Hur du beskriver spårarbete är väldigt långt från hur spårarbete ser ut i min värld. Mina hundar som är av rasen American Akita, har inga som helst problem med att markera spårapporter, det gör de med glädje, för jag har lagt värde i att hitta dom. De får spåra i det tempo de föredrar, varför skulle de inte få det? Den ena är lite långsam och den andra snabb. Vi går både personspår och viltspår. De hoppar ofta över oblodade återgångar i viltspåret exempelvis.

Jag har tävlat sök med min äldre och tränat med min yngre, de har inte haft några problem med att lära sig söksystematiken, tar fastrullen efter några få pass och går som klockor i sökarbetet. Att springa ut, hitta och markera är fullt naturligt för rasen. Hur tror du det skulle se ut om en jakthund som ställer en björn och får vittring på en till släpper första björnen och börjar leta efter nästa? Ingen vidare jakthund...

 

[Tibialis]

Jag tycker kanske att pointer är ett dåligt exempel på konstiga raser i brukset, i och med att en fågelhund som pointern är minst lika dresserbar och uthållig som brukshundsraserna. Vorstehn som har samma funktion är ju inte okända på brukstävlingar. Om du hade nämnt någon av de ganska vanliga raserna whippet, beagle eller husky till exempel, hade jag blivit förvånad och imponerad! I lydnadslydnaden kan det dyka upp duktiga hundar av ovanliga raser, men det är ju för att det inte krävs lika kompletta hundar där som i brukset. Om det är så att hundar av de tre raserna jag nämnde ovan (där det finns viltspårmeriterade hundar) bara krävde liiite mer jobb för att få godkänt på appellspåret, varför är det så förtvivlat ont om exempel? Är beagle- whippet- och huskyägare mycket, mycket sämre än vad du och jag är på att träna sina hundar? Personligen tror jag inte det.

Det går bara att konstatera att vi har olika sorters hundar, skulle mina få välja på 20 minuters lydnadsträning och ett tävlingsmässigt uppletande, och en promenad på 60 minuter skulle de välja promenaden. Allra helst skulle de förstås göra både och!

Vad menar du med att det inte krävs lika kompletta hundar i tävlingslydnad som brukset? Bedömningen av lydnadsdelen i brukset är mycket snällare än i tävlingslydnaden är min erfarenhet av att ha tävlat båda former.

Specialdelarna av brukset briljerar mina hundar i (vi tränar personsök och personspår av bruksets grenar). Det tog mindre än 10 träningspass för min yngre att lära sig systematiken i personsök, söka på fulldjup, göra fina, raka slag och markera figuranter med lösrulle, göra utmärkta påvis. Min äldre minns jag inte hur lång tid det tog men hon går som en klocka också. Spårarbetet är inga problem heller, båda markerar spårapporterna med glädje, den ena frysmarkerar den andra apporterar. Längden på spåret eller liggtid spelar ingen roll alls.

Min ras, American Akita, motsvarar hundraserna du nämner ovan i träningsvillighet, de har absolut noll will to please, gör enbart sånt som de tycker lönar sig för stunden. Jag har tävlat och tränar både tävlingslydnad, brukssök, rallylydnad mm med uppflyttningar. De har även meriter i viltspår och nosework och utställning. Allt handlar om att hitta vad som motiverar hunden.

Mina tycker att det är roligt att arbeta och de tycker att det är roligt att gå på promenad, framförallt när vi åker iväg någon annan stans. Jag ser till att vi inte behöver välja, vi både tränar olika grenar och promenerar...

 

[Lattematte]

Om man inte fått sin hund att tycka att träpinnarna är superintressanta, oavsett vilken ras man har, så har man misslyckats med sin träning. Det är ju precis samma princip som när man lär in basala kommandon. En hund är ju inte hårdkodad att sätta sig när den hör ett visst ljud.
Våra tamhundar är däremot hårdkodade att kunna samarbeta med människor på ett tämligen unikt sätt och att leva i människors närhet.

Om sällskapsraser hade svårt för att lära sig att markera specifika saker/lukter skulle f ö knappast så många hundar av icke-bruksraser vara så duktiga på nosework. I förra årets noseworktävlingar fanns bl a dansk-svensk gårdshund, whippet och rhodesian ridgeback i högsta klassen. Inte bara i startlistan, utan på prispallen.

Men vi är ju överens. Det finns massor av duktiga viltspårchampions av sällskapsraserna som man sällan eller aldrig ser på bruks- eller lydnadstävlingar. Alltså är det inte nosarna eller spårlusten som brister.

Varför, varför finns det så få av dem som har startat i bruksets appellklass och ens blivit godkända? Jag tror att en anledning är att hundarna inte finner det meningsfullt att göra appellklassens hela lydnadsprogram, i varje fall inte utan regelbundna materiella belöningar. Jag tror inte det beror på att de hundarnas förare är tråkigare eller oskickligare.

Har haft en medelstor sällskapshund som var duktig på personspår, mycket spårnoga med låg nos hela tiden, behagligt tempo, hela tiden med sträckt lina utan att dra eller bli stark. Den tunnpälsade hunden tävlade jag aldrig med, dels för att hon inte ville spåra om vädret inte passade, vägrade att sitta, ligga eller lägga sig om det var det minsta fuktigt eller kallt på marken, och för att vi inte kom till slutet på vart tredje spår. Då skulle vi ändå fått säkra tior på inkallning, apportering, budföring och hopp, (förutsatt att marken var torr och inte kall för då hade hon inte satt sig).

Min nästa hund blev en brukshund. Vi har visserligen bara startat en spårtävling, men det blev uppflytt till högre och pallplats, så jag tycker att vår spårkarriär har varit lyckad om än väl kort på grund av pandemin. Det tog tid innan jag kunde starta eftersom hon vill spåra i söktempo som är hennes huvudgren, och är jättestark. Finvädershunden var trevligare och bekvämare att spåra med. Eftersom brukshunden är hård, energisk och mycket entusiastisk vill jag kanske inte att hon tycker att pinnarna är superintressanta, för då går de sönder. Det räcker så bra med att hon noterar dem.

Jag tycker att det är roligt att nose-work är en sport för många olika raser, för det är ju som jag redan har skrivit inget fel på nosarna och lusten att använda dem. Fast min tes var att det är väldigt få icke-arbetande raser som lyckas bra i brukset, jag vet om någon amstaff, några cane corso, någon pudel, och några terrierraser, (och tydligen några akitor!). Och jag tycker att om man inte själv bruksutbildat, tränat och tävlat bruks med en ovanlig ras, så är det fånigt och överlägset att hävda att det bara handlar om att träna mer och roligare så kan man lyckas med den sortens ras.

Eftersom det är hur lätt som helst att gå in i hunddata och ta fram hur många polarhundar, vinthundar och drivande hundar som har bruksmeriter, tycker jag att du ska göra det och övertyga mig om att jag har fel.

 

[Lattematte]

Jag tycker ganska ofta att jag läser om pudlar som tävlar i lydnad, agility, rally eller tom bruks så tycker inte att det borde vara en helt ovanlig ras på klubbarna? Och det är ändå en sällskapsras tänker jag.

När jag pratar om hundar som kräver lite mer av sin förare för att lyckas, så är det polarhundar, drivande hundar och vinthundar till exempel. De pudlar jag vet om tävlar lydnad upp i elit, och agility. Finns det inte pudel-sm i alla lydnadsklasser? De raser jag tänker på har inga lydnads-sm...

 

[Dentaku]

Men vi är ju överens. Det finns massor av duktiga viltspårchampions av sällskapsraserna som man sällan eller aldrig ser på bruks- eller lydnadstävlingar. Alltså är det inte nosarna eller spårlusten som brister.

Varför, varför finns det så få av dem som har startat i bruksets appellklass och ens blivit godkända? Jag tror att en anledning är att hundarna inte finner det meningsfullt att göra appellklassens hela lydnadsprogram, i varje fall inte utan regelbundna materiella belöningar. Jag tror inte det beror på att de hundarnas förare är tråkigare eller oskickligare.

Har haft en medelstor sällskapshund som var duktig på personspår, mycket spårnoga med låg nos hela tiden, behagligt tempo, hela tiden med sträckt lina utan att dra eller bli stark. Den tunnpälsade hunden tävlade jag aldrig med, dels för att hon inte ville spåra om vädret inte passade, vägrade att sitta, ligga eller lägga sig om det var det minsta fuktigt eller kallt på marken, och för att vi inte kom till slutet på vart tredje spår. Då skulle vi ändå fått säkra tior på inkallning, apportering, budföring och hopp, (förutsatt att marken var torr och inte kall för då hade hon inte satt sig).

Min nästa hund blev en brukshund. Vi har visserligen bara startat en spårtävling, men det blev uppflytt till högre och pallplats, så jag tycker att vår spårkarriär har varit lyckad om än väl kort på grund av pandemin. Det tog tid innan jag kunde starta eftersom hon vill spåra i söktempo som är hennes huvudgren, och är jättestark. Finvädershunden var trevligare och bekvämare att spåra med. Eftersom brukshunden är hård, energisk och mycket entusiastisk vill jag kanske inte att hon tycker att pinnarna är superintressanta, för då går de sönder. Det räcker så bra med att hon noterar dem.

Jag tycker att det är roligt att nose-work är en sport för många olika raser, för det är ju som jag redan har skrivit inget fel på nosarna och lusten att använda dem. Fast min tes var att det är väldigt få icke-arbetande raser som lyckas bra i brukset, jag vet om någon amstaff, några cane corso, någon pudel, och några terrierraser, (och tydligen några akitor!). Och jag tycker att om man inte själv bruksutbildat, tränat och tävlat bruks med en ovanlig ras, så är det fånigt och överlägset att hävda att det bara handlar om att träna mer och roligare så kan man lyckas med den sortens ras.

Eftersom det är hur lätt som helst att gå in i hunddata och ta fram hur många polarhundar, vinthundar och drivande hundar som har bruksmeriter, tycker jag att du ska göra det och övertyga mig om att jag har fel.

Jag citerade ingenting som hade med lydnad att göra. Tvärtom ditt påstående om att vittringsapporterna skulle vara "ointressanta träpinnar" för hunden och att det var denna typ av struktur som gjorde att sällskapsraser inte skulle passa för arbetet.

Just därför tog jag också upp nosework, som inte heller har någon lydnad och som passar utmärkt för sällskapshundar. Precis som med vittringsapporter handlar det om att lära hunden att markera något.

Om vi är överens så antar jag att du formulerade dig slarvigt när du skrev att "själva strukturen är ju det som gör att hundar av andra raser än arbetande tröttnar."

och sedan inte pratade om lydnadsarbetet utan om spårarbetet:

"Hundarna får inte spåra i det tempo de föredrar, de får inte gå över till en nyare del av spåret om de vädrar en sådan del, de måste markera ointressanta träpinnar etc. etc. Detaljerna strider mot allt hundar är hårdkodade att göra."

Det var det uttalandet som gjorde att jag överhuvudtaget kommenterade - och plockade fram en whippet som kommit på pallplats i NW3.

 

[Lattematte]

Vad menar du med att det inte krävs lika kompletta hundar i tävlingslydnad som brukset? Bedömningen av lydnadsdelen i brukset är mycket snällare än i tävlingslydnaden är min erfarenhet av att ha tävlat båda former.

Specialdelarna av brukset briljerar mina hundar i (vi tränar personsök och personspår av bruksets grenar). Det tog mindre än 10 träningspass för min yngre att lära sig systematiken i personsök, söka på fulldjup, göra fina, raka slag och markera figuranter med lösrulle, göra utmärkta påvis. Min äldre minns jag inte hur lång tid det tog men hon går som en klocka också. Spårarbetet är inga problem heller, båda markerar spårapporterna med glädje, den ena frysmarkerar den andra apporterar. Längden på spåret eller liggtid spelar ingen roll alls.

Min ras, American Akita, motsvarar hundraserna du nämner ovan i träningsvillighet, de har absolut noll will to please, gör enbart sånt som de tycker lönar sig för stunden. Jag har tävlat och tränar både tävlingslydnad, brukssök, rallylydnad mm med uppflyttningar. De har även meriter i viltspår och nosework och utställning. Allt handlar om att hitta vad som motiverar hunden.

Mina tycker att det är roligt att arbeta och de tycker att det är roligt att gå på promenad, framförallt när vi åker iväg någon annan stans. Jag ser till att vi inte behöver välja, vi både tränar olika grenar och promenerar...

Det är precis det jag hävdar, nästan alla hundar gillar nosarbetet. Men det kräver en duktig förare med mycket kamplust för att komma till start i bruksklasserna med hundar som bara har will-to-please-themselves. Hade du haft min finvädershund som var snabb och flashig på appellplanen när temperaturen och fuktigheten passade och stjärnorna stod rätt, skulle hon kommit upp i elitklass.

Beundrar dig som kamplusten och energin att tävla och lyckas med den typen av hund. Tycker att mina hundar är nästan perfekta i arbetshänseende, men jag tycker det krävs mycket jobb och träning för att komma till start även med dem.

 

[Lattematte]

Varför ska hund och förare jobba lika mycket? Vad spelar det för roll, alls?

Hur du beskriver spårarbete är väldigt långt från hur spårarbete ser ut i min värld. Mina hundar som är av rasen American Akita, har inga som helst problem med att markera spårapporter, det gör de med glädje, för jag har lagt värde i att hitta dom. De får spåra i det tempo de föredrar, varför skulle de inte få det? Den ena är lite långsam och den andra snabb. Vi går både personspår och viltspår. De hoppar ofta över oblodade återgångar i viltspåret exempelvis.

Jag har tävlat sök med min äldre och tränat med min yngre, de har inte haft några problem med att lära sig söksystematiken, tar fastrullen efter några få pass och går som klockor i sökarbetet. Att springa ut, hitta och markera är fullt naturligt för rasen. Hur tror du det skulle se ut om en jakthund som ställer en björn och får vittring på en till släpper första björnen och börjar leta efter nästa? Ingen vidare jakthund...

Ditt sätt att beskriva spårarbete är helt främmande för mig. Tror inte du hade hängt med min äldre hund om du låtit henne spåra i det tempo hon föredrar, om du inte är mycket snabb, (typ världsbästalistan i terränglöpning). Nu är hon brukshund, och köper att jag bromsar henne hela tiden, men det krävs att föraren har bra kondition och är fysiskt stark för att klara att gå ett 1500meters spår i terräng med henne. Apporterna har aldrig varit något problem, utom att hon är hård i käften.

Den yngre hunden tränar jag för att en femåring eller 75-åring ska kunna spåra med henne i terräng när hon är färdig. Och den här gången blir liggmarkeringar, inte att hunden tar spårapporten i munnen och apporterar den.

Det är imponerande att du lyckas så bra med dina hundar, men hur många akitaägare är det som är så aktiva på tävlingsbanan som du? Jag har ingen koll, är du bara en akitaägare i mängden, eller är du unik i det avseendet?

 

[Lattematte]

Jag citerade ingenting som hade med lydnad att göra. Tvärtom ditt påstående om att vittringsapporterna skulle vara "ointressanta träpinnar" för hunden och att det var denna typ av struktur som gjorde att sällskapsraser inte skulle passa för arbetet.

Just därför tog jag också upp nosework, som inte heller har någon lydnad och som passar utmärkt för sällskapshundar. Precis som med vittringsapporter handlar det om att lära hunden att markera något.

Om vi är överens så antar jag att du formulerade dig slarvigt när du skrev att "själva strukturen är ju det som gör att hundar av andra raser än arbetande tröttnar."

och sedan inte pratade om lydnadsarbetet utan om spårarbetet:

"Hundarna får inte spåra i det tempo de föredrar, de får inte gå över till en nyare del av spåret om de vädrar en sådan del, de måste markera ointressanta träpinnar etc. etc. Detaljerna strider mot allt hundar är hårdkodade att göra."

Det var det uttalandet som gjorde att jag överhuvudtaget kommenterade - och plockade fram en whippet som kommit på pallplats i NW3.

Det är väldigt bekvämt att bortse från lydnaden om brukset diskuteras, för det var den jag i huvudsak syftade på, eftersom det är den mest strukturerade disciplinen av alla. Även den lite mer tillåtande brukslydnaden saknar ju frihetsgrader och självbelönande moment för många, inte alla, raser med lite will-to-please.

 

[Lattematte]

Så dina hundar tränar aldrig lydnad eller sök då för att dom måste få sina promenader?

Min pudel gillar sina promenader men träning smäller högre för henne så det är främst för min skull som vi promenerar. Hade hon fått välja skulle vi nog köra sök iaf 2 dagar i veckan, 2 dagar lydnad, promenader i nya områden och lek med andra hundar.

Vad är det för ras på dina hundar förresten?

Mina hundar springer sig ganska nöjda på sökbanan, så den dagen blir det ingen långpromenad. Mesta lydnadsträningen sker i femminuterspass på tomten eller inomhus hemma. Jag tycker att det svårt att koncentrera mig längre om man jobbat en hel dag. En fördel är att hundarna aldrig hinner ledsna utan tycker det är toppen när de vid sällsynta tillfällen får gå ett lydnadspass på 15-20 minuter.

En stor brukshundsras har jag, lite för stor och stark tycker jag ibland.

 

[Tibialis]

Ditt sätt att beskriva spårarbete är helt främmande för mig. Tror inte du hade hängt med min äldre hund om du låtit henne spåra i det tempo hon föredrar, om du inte är mycket snabb, (typ världsbästalistan i terränglöpning). Nu är hon brukshund, och köper att jag bromsar henne hela tiden, men det krävs att föraren har bra kondition och är fysiskt stark för att klara att gå ett 1500meters spår i terräng med henne. Apporterna har aldrig varit något problem, utom att hon är hård i käften.

Den yngre hunden tränar jag för att en femåring eller 75-åring ska kunna spåra med henne i terräng när hon är färdig. Och den här gången blir liggmarkeringar, inte att hunden tar spårapporten i munnen och apporterar den.

Det är imponerande att du lyckas så bra med dina hundar, men hur många akitaägare är det som är så aktiva på tävlingsbanan som du? Jag har ingen koll, är du bara en akitaägare i mängden, eller är du unik i det avseendet?

Vad i min beskrivning av spårarbete är främmande för dig? Hundar som spårar i lämpligt tempo och med glädje markerar föremål? I viltspår får inte hundarna hetsa, dra och streta då får du underkänt, så de måste lära sig att spåra i ett lämpligt tempo.

Nej jag hade med största sannolikhet inte hängt med din hund, men det var du som hävdade att folk inte låter hundarna spåra i det tempo de vill. Det går att bromsa hundar som inte är brukshundar också, varför skulle man inte kunna det? Tror du en jakthund slutar spåra för att föraren bromsar?

Min yngre var väldigt entusiastisk i viltspåret i början, då fick jag slå linan runt träd för att inte släpas med i 190, efter några spår var det inte fullt lika upphetsande och hon insåg att det går smidigare att spåra i ett tempo som jag hänger med i. Jag kan lova att du inte orkar hålla 40 kg upphetsad spårande jakthund heller...

Jag är väl ganska unik nu för tiden, förr fanns det fler, men vad spelar det för roll? Jag har inte sagt att att de är lätta, tvärt om. Jag kan inte se att de skiljer sig från polarhundar, vinthundar och drivande jakthundar som du skriver om. De är i grunden ställande jakt- och vakthundar, jagar björn och storvilt.

Självklart är det lättare att klättra i klasserna med en hund avlad för samarbete med människan, det är det väl ingen som sagt emot?

 

[Dentaku]

Det är väldigt bekvämt att bortse från lydnaden om brukset diskuteras, för det var den jag i huvudsak syftade på, eftersom det är den mest strukturerade disciplinen av alla. Även den lite mer tillåtande brukslydnaden saknar ju frihetsgrader och självbelönande moment för många, inte alla, raser med lite will-to-please.

Tja, då var det du som var bekväm. Du måste inse att det är rätt svårt att inse att det framför allt är lydnaden du syftar på när du i det inlägg som jag citerade, där du pratar om strukturer, inte nämner den en enda gång. Cykling, joggning, spår och sök - men inte ett ord om lydnad. Och jag är inte tankeläsare.

 

[Snurrfian]

Cykelmotion är ingen idealisk hundmotion, enformig, ofta på för hårt underlag (asfalt) eftersom det är ont om grusvägar (som också kan vara för stumma), som passar för cykling och inte förstör själva cykeln. Dessutom blir cyklisten inte trött alls, medan det sliter på hundens rörelseorgan. Olycksrisken är inte heller obetydlig, både för den som cyklar och hunden.

Du behöver inse att alla har inte exakt samma förutsättningar. Jag behöver antingen gå 100 meter på asfalt eller 75 meter över ett gärde som ligger i träda för att komma åt miltals av grus och skogsvägar. Dessutom behöver min jakthund betydligt längre sträckor i kroppen än vad jag kan erbjuda som löpare. Det finns gott om cyklar som är anpassade för den typen av cykling utan att ta stryk.

Utöver cykel motion promenerar vi visserligen mycket för att jag tycker om det, hunden uppskattar cykling betydligt mycket mer, eller simning, något som vi också gör regelbundet när det är lämplig badtemperatur. Dessutom tränar vi apportering och spår, men samtidigt tycker vi båda att det är grymt kul med trickträning och rallylydnad. Tävlingslydnad intresserar inte mig men det skulle säkert hunden också tycka om med en förare som gillar det. Överlag är min självständiga jakthund mycket intresserad av all sorts träning, men det finns inte en chans att jag skulle kunna gå honom trött.

 

[Lattematte]

Tja, då var det du som var bekväm. Du måste inse att det är rätt svårt att inse att det framför allt är lydnaden du syftar på när du i det inlägg som jag citerade, där du pratar om strukturer, inte nämner den en enda gång. Cykling, joggning, spår och sök - men inte ett ord om lydnad. Och jag är inte tankeläsare.

Sorry, I thought it was a fact that goes without saying.

 

[Dentaku]

Sorry, I thought it was a fact that goes without saying.

Du är nog rätt ensam om den slutsatsen.