Hur många dagar hade ni lämnat barnen ensamma hemma för jobbresa?

[nyttnick]

Omöjligt att svara på utan att själv känna barnen, bara ena förälderns version är lite lite att ha som utgångspunkt tycker jag. För mig var det inget problem alls bara det fanns mat hemma även när jag var yngre än de i tråden.

En orosanmälan hade jag definitivt inte gjort för något sådant här.

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

 

[nyttnick]

Låter bedrövligt. Kan du åka och hämta barnen?

Yngsta kommer och sover här lite senare. Men är väldigt orolig för att pappa ska bli arg. Både på mig och på hen. Och tycker att det är "orättvist" att jag inte får en längre paus utan barn Det är liksom inte så att jag ogillar att ha barnen omkring mig. Och jag har ju "paus" ungefär 50% av tiden (även om det är en sanning med modifikation, för det är mycket att fixa och skjutsa även när det inte är "mina" dagar.

 

[vilde]

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

Ta inte mitt inlägg så utan bara att jag tycker det är en viktig sak men som är svår att ha en uppfattning om på ett forum. Pappans version som du beskriver den hade jag definitivt inte stöttat

 

[nyttnick]

Ta inte mitt inlägg så utan bara att jag tycker det är en viktig sak men som är svår att ha en uppfattning om på ett forum. Pappans version som du beskriver den hade jag definitivt inte stöttat

Men det är så det är. Du får alltid bara en sida i alla diskussioner här och det är det du får svara på. Eller om du tror att det är skevt beskrivet så kan du väl låta bli att svara. För det ska gudarna veta att jag inte kommer att bjuda in den andra parten till den här tråden.

 

[MiaMia]

Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.

Det där skulle jag kalla psykiskt våld.
Men då lever jag med (ohanterade) följder av något som kan anses vara en parallell. (Din reaktion ska utrotas, om du inte anammar samma verklighetsbeskrivning som jag så behövs ännu mer åtgärd av samma typ för att få dig på rätt spår) Så jag kanske hårddrar det?

Kan säga att självständig, stark och kapabel är inte det som man blir av det.

Vill barnet själv bo med den fördelning mellan föräldrarna som är?

 

[nyttnick]

Det där skulle jag kalla psykiskt våld.
Men då lever jag med (ohanterade) följder av något som kan anses vara en parallell. (Din reaktion ska utrotas, om du inte anammar samma verklighetsbeskrivning som jag så behövs ännu mer åtgärd av samma typ för att få dig på rätt spår) Så jag kanske hårddrar det?

Kan säga att självständig, stark och kapabel är inte det som man blir av det.

Vill barnet själv bo med den fördelning mellan föräldrarna som är?

Så är det. Lydnad är viktigare än förtroende och trygghet.

Båda barnen älskar såklart pappa trots allt. Därav får de styra händelseutvecklingen till stor del. Vi pratar mycket om det.

Det äldre barnet stänger av och lyssnar inte så noga. Kallar det för lögner och bullshit, men vill ha en relation med pappa. Har lättare att stänga av känslor och är mer pragmatiskt lagd dessutom. Men checkar in med jämna mellanrum för att ventilera och få höra att hen tänker vettigt. Tar striden för sig själv och för sitt yngre syskon vid behov, men känner att hen är mer förälder till syskonet än vad pappan är och upplever det bitvis som jobbigt. Pappan vill ochså att hen förklarar vad som gör att det yngre syskonet "alltid blir ledsen och har överdrivna reaktioner" och förväntar sig att hen ska ha alla svaren på det.
Trots det vill hen bo 50/50 och då är det inget jag motsätter mig.

Det yngre vet jag inte riktigt. Det yngre barnet tar ansvar för allas känslor, framförallt vuxnas känslor (jättejobbigt för det är det sisst man vill som förälder ju). Vill inte göra pappa ledsen, särskilt inte efter en rymning hit under sommaren(efter att barnet verkligen inte orkade mer efter många år med att känna sig osedd, oviktig och alltid den som måste vika sig för alla andras viljor och behov) när pappan sen i ett samtal med barnet fick det att handla om hur synd det var om honom i stället för att höra på och möta barnets behov. Han till och med fejkgrät för att trycka på lite hårdare. Det yngre barnet älskar absolut pappa, för han har sina bra stunder. Men barnet hoppas ju hela tiden på att det ska vara "bra-pappa" som är där, men blir oftast besviken då bra-pappan inte dyker upp så ofta. Det yngre barnet säger alltid att hen inte vet vad hen vill, men gräver man i det så vet hen det, men är rädd för konsekvenserna av att säga vad hen verkligen önskar. Även där så tänker jag inte pusha om barnet inte uttrycker önskemål om att bo här. Fast jag erkänner att det är jobbigt. Första dagen/dagarna här är alltid kaos med alla känslor som ska ut och ångesten sista dagen är också jobbig. Barnet vill helst inte kliva ur bilen vid lämning, men vill inte heller åka med tillbaka. Jag känner mig lika skurkig oavsett om jag skulle pusha för att allt kommer att bli bra hos pappa, som om jag skulle pusha för att barnet inte ska vara lika mycket där. Så det blir mycket tålamod och många kramar.

 

[athena_arabians]

Så är det. Lydnad är viktigare än förtroende och trygghet.

Båda barnen älskar såklart pappa trots allt. Därav får de styra händelseutvecklingen till stor del. Vi pratar mycket om det.

Det äldre barnet stänger av och lyssnar inte så noga. Kallar det för lögner och bullshit, men vill ha en relation med pappa. Har lättare att stänga av känslor och är mer pragmatiskt lagd dessutom. Men checkar in med jämna mellanrum för att ventilera och få höra att hen tänker vettigt. Tar striden för sig själv och för sitt yngre syskon vid behov, men känner att hen är mer förälder till syskonet än vad pappan är och upplever det bitvis som jobbigt. Pappan vill ochså att hen förklarar vad som gör att det yngre syskonet "alltid blir ledsen och har överdrivna reaktioner" och förväntar sig att hen ska ha alla svaren på det.
Trots det vill hen bo 50/50 och då är det inget jag motsätter mig.

Det yngre vet jag inte riktigt. Det yngre barnet tar ansvar för allas känslor, framförallt vuxnas känslor (jättejobbigt för det är det sisst man vill som förälder ju). Vill inte göra pappa ledsen, särskilt inte efter en rymning hit under sommaren(efter att barnet verkligen inte orkade mer efter många år med att känna sig osedd, oviktig och alltid den som måste vika sig för alla andras viljor och behov) när pappan sen i ett samtal med barnet fick det att handla om hur synd det var om honom i stället för att höra på och möta barnets behov. Han till och med fejkgrät för att trycka på lite hårdare. Det yngre barnet älskar absolut pappa, för han har sina bra stunder. Men barnet hoppas ju hela tiden på att det ska vara "bra-pappa" som är där, men blir oftast besviken då bra-pappan inte dyker upp så ofta. Det yngre barnet säger alltid att hen inte vet vad hen vill, men gräver man i det så vet hen det, men är rädd för konsekvenserna av att säga vad hen verkligen önskar. Även där så tänker jag inte pusha om barnet inte uttrycker önskemål om att bo här. Fast jag erkänner att det är jobbigt. Första dagen/dagarna här är alltid kaos med alla känslor som ska ut och ångesten sista dagen är också jobbig. Barnet vill helst inte kliva ur bilen vid lämning, men vill inte heller åka med tillbaka. Jag känner mig lika skurkig oavsett om jag skulle pusha för att allt kommer att bli bra hos pappa, som om jag skulle pusha för att barnet inte ska vara lika mycket där. Så det blir mycket tålamod och många kramar.

Tyvärr känns det som att det är dags för en soc-anmälan (inte bara för att de ska lämnas ensamma den här gången). Det han gör är faktiskt barnmisshandel på en väldigt ohygglig och utstuderad nivå.

 

[monster1]

Två nätter, tre dagar, ingen annan vuxen att kontakta (jo, jag finns, men de har blivit uppmanade att INTE kontakta mig för att de ska öva på att vara självständiga).

Jobbresan är ca 30-35 mil bort, så ca 4 timmar

Jag tycker det är för långtid (ett dygn/över natten hade varit acceptabelt) och att vara utan vuxen att kontakta är oacceptabelt. Vad förväntas barnen göra om någon skadar sig, blir sjuk eller liknande. Ska de själva ta beslut och kontakt med vården, räddningstjänsten och liknande. Läste också att det var en hund inblandad som de har ansvar för, är det deras ansvar att den kommer till veterinär vid behov också? Jag skulle inte ens låta en så unga barn passa min katt utan vuxet bakgrundstöd som kan fatta beslut om tex vård behövs.

Har svårt att tro att myndighetssverige skulle tycka det var ok heller speciellt inte på skoldagar om det är sådana, dvs att barnen själva ska ta fullt ansvar för allt som det innebär på en vardag.

Helt orimligt i mina ögon.

 

[Scata]

Jag är äldst av mina syskon och när jag var tonåring så behövde jag aldrig vara barnvakt om jag inte själv ville det. Min mamma sa alltid till sina vänner (som tyckte att jag skulle barnvakta oavsett) att hon inte satt barn till världen för att dom ska passa yngre syskon - det är alltid föräldrarnas ansvar!
Det har jag alltid tyckt varit så kloka ord och något som jag själv levt efter.

Dessutom kan man inte ge föräldraansvaret till en icke myndig person som inte har annan vuxen att kontakta, det är vansinne. Som flera skriver - tänk om något händer
Ytterst oansvarlig pappa, anser jag.

 

[Görel]

Jag är storasyster och tyckte under uppväxten att våra föräldrar några gånger ville lägga lite för stort ansvar på mig gällande att ta hand om mitt yngre syskon. Ansvar för övernattning hade jag inte velat ha förrän jag var 18.

Det som beskrivs ovan är inte okej alls. Varken utifrån barnens ålder, att det gäller flera nätter och att det inte finns backup.

 

[Ullmerkott]

Vid 15 är det ju många (åtminstone här på landsbygden med obefintlig kollektivtrafik) som flyttar hemifrån till egen lägenhet när de ska börja på gymnasiet. Att vara själv i trygg hemmiljö tillsammans med ansvarsfullt äldre syskon en natt eller två som 13-åring tycker jag alltså inte låter orimligt. MEN det förutsätter ju att ungdomarna känner sig trygga med det, och att de har någon vuxen som backup inom rimligt avstånd om det skulle uppstå några katastrofer som behöver hanteras.

 

[Inte_Ung]

Mitt mellanbarn var vid 14 års ålder ensam hemma i sin pappas stora hus i en vecka.

Men

Det barnet var extremt självständigt och njöt av att ha huset för sig själv.
Det fanns matlådor av olika slag i frysen (mest Dafgård) och kylen var full av sådant som barnet ville ha.
Och vi hade pratat om det noga alla tre, barnet, pappan och jag.
Jag och min sambo (bonuspappa) samt ett äldre syskon på 17 år fanns alltid tillgängliga på telefon och kunde störta dit på nolltid.
Det äldre syskonet hade ett eget rum i samma hus, men bodde hos mig.

Naturligtvis så gick det utmärkt även om vi andra nästan fick magsår.
Och det är inget som de övriga 2 barnen hade velat göra.
Helt ärligt så är det inget som vi skulle tvinga någon att göra, inte ens en vuxen.
Varför skall man behöva vara ensam hemma när man har en familj?
Om man inte vill det då.

 

[skiesabove]

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

Det låter som att soc skulle ha blivit inblandade för länge sen. Dom finns där för att hjälpa er alla så att barnen kan ha det bra.

Ring dom och prata om läget.

 

[Badger]

borttaget

 

[Badger]

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

Tänker att det där låter ju som själva motsatsen till hur självständighet och självförtroende skapas.

 

[Görel]

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

Det där låter som ett alldeles utmärkt sätt för att skapa ett otryggt barn som inte litar på att vuxenvärlden ger det stöd som behövs utan överger en istället.

Och om det skulle vara så att man själv blev självständig på det sättet måste man ha förståelse för att vi är olika. Jag sov ensam hemma redan som 14-åring medan mitt syskon inte var trygg med det vid den åldern.

 

[nyttnick]

Återigen - tack alla som engagerar sig! Jag läser allt, har säkert missat att gilla eller svara direkt på några svar här i tråden, det betyder inte att de var dåliga eller oviktiga, bara att det har varit stort inflöde samtidigt som jag haft långa jobbdagar och ovanpå det alla tankar runt given situation.

Sammanfattningsvis, om man ser till den stora massan i mitten, så tycker de flesta inte att (givet de omständigheter som är) det låter vettigt. Det stärker mig lite i att jag inte är helt överdriven när jag tycker att det känns fel.

Angående soc eller inte. Jag kan inte skriva ut allt som har varit, allt som är, allt vad barnen tänker osv. Det finns anledningar till att jag inte har kontaktat dem i form av orosanmälan. Men vi har haft samarbetssamtal på familjerätten (men samarbetet gick då från noll till minus 15000), det har varit jurister med genom åren och jag går regelbundet och pratar med föräldrastödet (men där är det svårt med akuta tider precis när något händer, det brukar ta några dagar). Sen kan jag tycka att det är den andra föräldern som ska ha föräldrastöd, men det är ju en utopi.

Att det rör sig om psykisk misshandel vet jag. Det är skuldbelägganden, manipulation genom sorg, gaslighting, härskartekniker osv. Jag har bott med personen i fråga, så det gör att jag ändå kan hjälpa barnen med vad som händer. Det fattar de visserligen till stor del själva, utan min hjälp, men jag kan backa dem i det.

Däremot är jag nästan övertygad om att föräldern i fråga inte alls ser eller förstår vad han gör. Jag är övertygad om att han tror att han gör rätt. Men han har alltid en uppsättning regler för sig själv och en annan för andra. Gör han en sak så är det rätt och det bästa, gör barnen eller jag samma så är det fruktansvärt och skadligt. Samma situation kan användas på diametralt olika situationer. Är att gå åt höger fel ena dagen så får vi alla skit för det. Nästa dag går han åt höger (för att han vinner på det), men även om det är rätt får vi andra inte följa med. Frågar man varför så blir det synd om honom och han förstår inte varför vi måste fråga, eftersom hans liv då blir jobbigare. Alla är spelpjäser för att göra hans liv bättre. Mycket egocentrisk. Konstigt nog inte ointelligent, men just det här förstår han inte. Att förstå att alla inte tänker som han finns inte på kartan, inte ens på ett teoretiskt plan. Empati för och att sätta någon annan före sig själv - har aldrig hänt, men gör inlärda saker för att han vet att man ska eller borde. Så att det ser bra ut på ytan. Troligtvis inte medvetet elak, men lämnar en krigszon efter sig där han går fram. Vänskapsrelationer funkar bättre, nära relationer havererar förr eller senare.



Yngsta barnet sov här och sov gott hela natten. Imorgon kommer de hit, så det ser jag fram emot.

Jag informerade igår om att yngsta valt att sova här för att orka skolan. Inte en reaktion hittills på det, så jag hoppas att det inte blir för tufft ikväll för barnet. I bästa fall är han bara förbannad på mig.

 

[yamyam]

Men usch vad arg jag blir. Självklart är det du som har ”rätt” i den här situationen, det är aldrig konstruktivt att tvingas in i någonting, framförallt inte sk självständighet - det är som gjort för att skapa och befästa mer oro och otrygghet oavsett om det gäller barn eller djur, det är enkel psykologi.

Jag är i grunden oroligt lagd och otrygg. Jag föddes sådan, det är sårbarheter jag bär genom min ADHD, så jag kan förstå lite av din yngstas stormiga känsloliv och särskilt i den pressade situationen.

Självklart blir INGEN trygg genom tvång, varken normalfungerande eller högkänsliga. Att hjälpa sitt barn utforska självständighet, att stärka deras självkänsla och självförtroende, det är gott föräldraskap. Att putta någon som inte kan simma i djupa änden av bassängen och säga du måste klara det här själv, är en jämförelse till vad pappan gör mot er yngsta genom sitt förhållningssätt.

Jag började ändå klara av att vara hemma ensam dag och natt när jag var 12-13, men då hade jag flera år av att öva på att vara hemma själv korta stunder och växte med det eftersom jag aldrig var tvungen. Jag hade också våra djur som sällskap, grannar att gå till, mina föräldrar att ringa när som och de fanns under 1h bort i vår sommarstuga. Obs att vara själv över nätter eller flera dagar var endast på sommarlov, det hade inte funkat så tidigt under skoldagar.

Blir pappan arg på dig är det ytterligare ett tecken på att han inte är klok. Låt det rinna av dig (i den utsträckning det går) och ta stöd där det är möjligt. Har ni någon kontakt med BUP för yngsta? Tänker att ett samtal där (för er föräldrar) kring hans angreppssätt kanske kan skänka honom någon klarhet. Eller inte, men om inte kanske det ändå är skönt för dig att få bekräftelse från psykologen.

 

[Midsommarblomster]

Och du kan få den andre förälderns version:
Jag vill att mitt barn ska klara mer än det gör. Därför psuchar jag barnet, oavsett om det gråter, skriker, rymmer hemifrån eller får panikattacker. All gråt, panik och skrik kommer att försvinna bara jag puschar tillräckligt hårt och gör klart att det inte är okej att känna känslor som inte jag har godkänt.
Problemet är att barnet har en mamma som gör allt för att jävlas, som katastroftänker (jag menar - vad sjutton kan hända om man kör en bebis framåtvänd i bilen, lämnar en 5-åring hemma ensam på natten för att gå och dricka alkohol med vänner eller låter de icke- simkunniga barnen bada själva i sjön för att det är ju ändå trevligt att sitta på ett café och fika) och som inte förstår att det kommer att gå åt skogen i framtiden eftersom 8-åringen inte klarar av att laga en avancerad middag åt mig när jag själv inte orkar laga mat efter jobbet.

Så nu gör jag slag i saken, hemlighåller min jobbresa, säger åt barnen att de inte får skvallra för mamma och säger att det här är det bästa sättet för dem att vara självständiga. Att lämnas utan att ha någon vuxen att gå till stärker ju karaktären. Vad kan gå fel liksom?

Förlåt om jag uttrycker mina ord lite oputsat här men det här är bland det vidrigaste jag läst av en förälder.

Däremot är jag nästan övertygad om att föräldern i fråga inte alls ser eller förstår vad han gör. Jag är övertygad om att han tror att han gör rätt. Men han har alltid en uppsättning regler för sig själv och en annan för andra.

Det där är väl ganska vanligt när det kommer till svinerier? Jag tror att det är ytterst få svin som själva tycker att dom är det. Det finns alltid förklaringar, anledningar, ursäkter och förmildrande omständigheter. Det är alltid dom som vet bäst.

All styrka till dig och dina barn. Hoppas ni, med tiden, kan ta så långt avstånd från den här människan som ni bara kan.

 

[vemsomhelst123]

Jag och min syster var ensamma när mamma var på en jobbresa med en granne som bakjour. Tanken var att någon finns som har ett ansvar ifall en kris skulle uppstå, vi skulle om allt flöt på kunna klara oss själv, men givetvis hade vi även kunnat gå dit med en småsak också. (före mobiltelefonens tid så inte jämförbart, och jag minns inte exakt ålder, en eller två nätter)

Men det jag minns mycket väl var hur effekten att hon fanns där bakom gjorde att vi faktiskt kunde klara mycket mer utan att använda hjälpen.
Enligt min bedömning kunde vi på det viset vara ensamma 2-3 år innan det hade varit ok att vara helt ensamma utan bakjouren.

Precis, jag var själv hemma 5-6 nätter i den yngstas ålder (vägrade följa med på familjesemester) men då hade jag grannar (3 familjer i hus nära som visste om det och som jag kände) och både mor och farföräldrar som hälsade på och lämnade mat och någon natt tog med mig hem 30 min bort. Sen är barn olika, mitt barn (lågstadieåldern) vill gärna vara själv hemma betydligt mer än hen får (typ 5 min i stan och kanske 20-25 min på landet om någon är själv och springer lite fram och tillbaka för att kunna röra på sig, dvs springer förbi huset var 5:e minut) hen har kompisar som knappt klarar av att bli lämnade på kalas av sina föräldrar. Alla är vi olika. Och även om vi inte lämnar själv speciellt länge i stan så vet barnet precis vilken backup som finns om något händer (två grannar hen känner och hittar till i huset som vet att vi har dem som backup).