Jag blir 25 i år och sambon 34, dvs det skiljer 9 år mellan oss (9,5 för att vara mer exakt). Det är inget jag någonsin tänker på, förutom på hans födelsedagar när han har världens åldersnoja, haha
Vi är på samma plan och har väldigt mycket gemensamt och drömmer om samma framtid. Det enda som känns jobbigt är att han förmodligen dör före mig, men sånt kan man ju aldrig veta och det är väl dumt att oroa sig över det nu.
Jag har bara haft ett riktigt seriöst förhållande och det är mitt nuvarande men i övrigt så har jag dejtat en person som var 1 år äldre vilket var fruktansvärt icke-givande, de andra har varit mellan 6 och 10 år äldre och även där kände jag mig som den betydligt mognare av oss i samtliga fall utom ett. Så att någon är äldre är ingen garanti för att det märks så att säga, ålder är mest en siffra, det hade säkert kunnat funka om jag lyckats träffa någon i min ålder som var på samma plan, även om oddsen såklart är högre om jag letar lite uppåt i åldrarna. Nu behöver jag ju dock inte leta eftersom jag har hittat min man
För övrigt så känner jag som
@stjarnhimmel att det är fördelaktigt att få barn innan man är t.ex. 55. Min pappa var 49 när han fick mig och är alltså 74 i år. Visserligen pigg och någorlunda frisk än så länge, men jag får totalpanik när jag tänker på att han kanske inte har så många år kvar. Trots detta håller jag med
@Centaur i att om man verkligen vill ha barn men inte har fått några tidigare i livet så ska man inte behöva avstå från det endast pga att man blivit lite äldre. Det kan ju vara en fördel på andra sätt och jag är såklart glad att min pappa fick mig när han var 49 för annars hade jag ju inte funnits alls, och jag har världens bästa föräldrar verkligen
Men
jag själv skulle inte välja att få barn såpass sent i livet, jag skulle inte vilja att mitt barn behövde leva med den här oron som jag har såhär tidigt i livet.
