Hur mycket...

[Sleepy]

Jag tror att det är lätt att överdriva det där hur mycket som helst hos andra. Alla kompromissar. Ingen hinner allt.

Mm. Det vi ser är andras prioriteringar.

 

[lil-sis]

Kontorstider göt mig mera död än levande och jag orkar inget. Men jag jobbar oregelbundna tider kvällar och helger snittar 37 timmar per vecka och har massa energi.
Har hus, två hundar, två hästar i tävlingskondition, man och vänner
Känner mig inte det minsta stressad över att i.te hinna som jag vill. Jag tror det gäller att hitta en livsstil som passar en själv.

Kontorstider är min värsta mardröm.

Jag har testat mån-fre i snart ett år men byter tillbaka till 3-2 i december. (Jobbar 3, ledig 2, rullande schema alla dagar året om).

 

[grodan21]

Funderar lite för mycket här borta, men misstänker att min känsla av att jag hela tiden är en värdelös person som gör ett värdelöst jobb, att det inte gör att man får mer energi precis.

 

[stjarnhimmel]

Funderar lite för mycket här borta, men misstänker att min känsla av att jag hela tiden är en värdelös person som gör ett värdelöst jobb, att det inte gör att man får mer energi precis.

Vet du varför du känner så..?
Jag tycker det är lätt att stirrar sig blind på alla människor som är "lyckade". Dvs de som orkar hur mkt som helst etc. Jag som är lite introvert och rätt trött pga sjukdom och medicin kan ibland önska att jag hade mer energi. Mitt liv vore lättare då.
Men samtidigt så vet jag att jag är såhär. Och det har jag accepterat.


Min lösning är att nu gå ner i arbetstid då jag vill orka med intressen och vänner,

Dessutom tror jag många inte har så mkt intressen etc. Många vänner berättar att de jobbar och sen går hem och tittar på tv.så jag tror inte heller man ska tro att alla har så mkt för sig hela tiden.

 

[Alexis]

Man orkar det man orkar helt enkelt.

Många av de som kör på sådär hårt utan att ta stryk av det har ett bekvämt jobb eller ett jobb som passar dem väldigt bra och inte tär på dem, många är inte så lyckligt lottade i sin jobbsituation utan har det mer krävande och behöver tid att ta igen sig.

 

[Alexis]

Funderar lite för mycket här borta, men misstänker att min känsla av att jag hela tiden är en värdelös person som gör ett värdelöst jobb, att det inte gör att man får mer energi precis.

Men hade inte du bara jobbat i några veckor?

Ge det tid!

Man lär sig allteftersom och man orkar mer och mer när kroppen och huvudet vänjer sig vid jobbet.

 

[sjoberga]

Funderar lite för mycket här borta, men misstänker att min känsla av att jag hela tiden är en värdelös person som gör ett värdelöst jobb, att det inte gör att man får mer energi precis.

Fasen, jag tycker du har ganska höga ambitioner och orkar du nästan med det (som det låter) så är det banne mig inget dåligt dagsverke per vecka. Träna häst 4 dagar i veckan utöver heltidsjobb och ta hand om den i övrigt. Sedan är det inte alltid lätt att se det man gör positivt och se med klara ögon vad andra hinner med och vad de prioriterar, om man är inne i en negativ spiral.

 

[grodan21]

Men hade inte du bara jobbat i några veckor?

Ge det tid!

Man lär sig allteftersom och man orkar mer och mer när kroppen och huvudet vänjer sig vid jobbet.

Jo, försöker säga till mig själv att så läge jag inte hör något på jobbet så måste jag göra ett bra jobb, Men det är inte alltid så lätt!

 

[Pontevecchio]

Jag tror att det är lätt att överdriva det där hur mycket som helst hos andra. Alla kompromissar. Ingen hinner allt. Ingen har mer än 24h på ett dygn och en tredjedel bör gå till sömn.

Håller med dig i det du skriver och tycker att vi oftast läser om de som inte klarar av det. Fast de flesta gör det? De flesta jobbar heltid och har familj och det funkar, det är säkert tufft, särskilt med småbarn men folk vill det ändå.

 

[Pontevecchio]

Att tänka negativa tankar om sig själv hela tiden tror jag tar enormt mycket energi och snor ens återhämtning.

 

[Karma]

Jag tror att en stor del av den duktighetshetsen som märks idag märks genom sociala medier till stor del. Vi blir så himla pumpade varje dag med information om alla bra saker som folk gjort. Väldigt sällan man ser en facebookstatus där det står typ "orkade ingenting idag så har ätit ostbågar i soffan i pyjamas hela dagen".

I övrigt så läste jag någonstans (nä, minns ingen källa på det) att demenssjukdomar hos yngre människor ökar, och med yngre menas då personer i typ 50-60årsåldern. Detta för att vi ständigt pressar och aktiverar våra hjärnor, man ska minnas och kunna hantera uppgifter som är långt mycket svårare för hjärnan än det det funnits tidigare i världshistorien.

Jag är en av dom som jobbade 13-timmarspass ibland 2 veckor i rad, åkte kvart i nio på morgonen och kom hem vid halv elva på kvällen. Normalare arbetspass var på elva timmar.. Detta på ett jobb som var otroligt stressigt med dålig arbetsmiljö, vi var alltid en personal för lite pga. besparingar.

Samtidigt som jag har två hästar, ett hus och vi höll på att bygga stall..

Ja, visst var jag duktig. Jagade hela tiden efter att göra "rätt" att allt skulle vara perfekt. Städade klockan elva på kvällen samtidigt som jag lagade middag och sen gick ut i stallet.. Alla få lediga dagar (kunde vara ledig 6 dagar på en månad och inte sammanhängande då) gick åt till att göra allting man inte hunnit. Och många frågade HUR orkar du.

Här kommer sanningen: Man orkar inte. Man lipar i bilen på väg till jobbet av trötthet och utmattning, man kör över grannens postlåda när man kör hem för att man helt enkelt inte är "med" i huvudet. Jag tror jag blev utbränd tillslut. När jag försökte åka till jobbet i pyjamasbyxor och vaknade varje morgon genom att slänga mig upp ur sängen av ren stress innan jag ens hade vaknat. (Typ som att brandvarnaren hade ringt..). Så jag gjorde något åt det. Nu pluggar jag 100-150% och har ett jobb på 25% ca, och det ger mig så mycket mer tid och livskvalité.

Efter det här långa inlägget, det jag egentligen ville komma fram till, var att det tar tid att bygga ihop sig igen, att läka från stressen. Jag är inte botad än efter sex månader! Och jag trodde det skulle ta några veckor max.. Har dock insett nu att det får ta den tid det tar, kroppen måste läka och man kan inte göra mer än man orkar.

 

[BernT]

Usch kommer och tänka på 2014, då jobbade jag 0730-2130 4 dagar i veckan, sen hem och byta kläder, åka till stallet för att rida (hade varit i stallet på lunchen eller morgonen och mockat + fixat foder för att slippa de på kvällen) sen till gymet för att träna, sen hem duscha och äta. Var oftast hemma runt 02.. Pluggade lite också men har lätt i skolan så behövde bara lägga nån timme/v så det gjorde jag på helgen. Och sov då.

Mina tre lediga dagar/v sov jag mest. Mådde efter bara 3 månader riktigt dåligt. Jag orkade ju allt jag gjorde men bara ett tag. Sen sjukskrev jag mig typ 2 veckor för att sen vägra jobba de tiderna igen. Efter semestern sa jag upp mig i aug. Var "ledig" hela hösten som återhämtning.

Vissa kanske tycker att mitt schema inte var några problem men jag orkade inte. Sen vantrivdes jag på jobbet och hade noll avlastning från familj eftersom de bodde 25 mil bort. Hade jag haft familjen nära så de kunnat hjälpa med typ hästen ibland och trivts på jobbet hade det nog varit annorlunda.

 

[Raderad medlem 19815]

En grej som jag har svårt att förstå är såna som först jobbar en hel arbetsdag på kontoret och sen alltid jobbar några timmar hemma på kvällen och som dessutom har barn.

Helt obegripligt. Efter att vi har ätit, röjt i köket, plockat undan, lekt med barnen och lagt dem är klockan nio och jag är jättetrött. Att sätta sig och jobba några timmar då känns helt oöverstigligt.

(Fast i och för sig, förra året när jag sökte jobb satt jag och förberedde arbetsprover på nätterna. Det funkade men det var bara en begränsad period).

 

[stjarnhimmel]

Jag tror att en stor del av den duktighetshetsen som märks idag märks genom sociala medier till stor del. Vi blir så himla pumpade varje dag med information om alla bra saker som folk gjort. Väldigt sällan man ser en facebookstatus där det står typ "orkade ingenting idag så har ätit ostbågar i soffan i pyjamas hela dagen".
.

Jag vet inte om min bekantskapskrets är annorlunda men sånt lägger mina vänner in.
Igår tex skrev några om att de hade fikat flera timmar, en hade bilder från när hen hade druckit kaffe på altanen, en annan hade hängt i soffan med hunden, en hade haft film-maraton med Sagan om Ringen-filmer.

 

[sthu]

Jag vet inte om min bekantskapskrets är annorlunda men sånt lägger mina vänner in.
Igår tex skrev några om att de hade fikat flera timmar, en hade bilder från när hen hade druckit kaffe på altanen, en annan hade hängt i soffan med hunden, en hade haft film-maraton med Sagan om Ringen-filmer.

Såna inlägg ser jag med ganska ofta (och jag gör en hel del själv med, mest för att visa på hur duktig jag är på att göra ingenting ). Tror jag ska bli ännu bättre på att betona att jag inte orkar saker, om det gör saker lättare för andra kan jag med glädje säga att nej, jag orkar faktiskt inte längre.


Jag vet hur det är att pendla mellan att vara manisk och deprimerad. Trots att man vet att andra inte är så jäkla bra och orkar så mycket målar man upp någon slags bild av att de gör det.
I maniska skov är man själv som värsta energibomben och hinner på något sätt både jobba, sköta hushållet, träna hästarna och sy egna kläder och tycker att livet är rätt gött. Men så en morgon vaknar man och inser att man helst inte vill lämna sängen, fast inte ligga kvar där heller, jobbet blir bara jobbigt, hästarna får semester på obestämd tid trots att man känner att man borde, hushållet är obefintligt (jag tror det finns där någonstans, jag har inte sett det på länge..) och symaskinen går inte ens gå nära.
Och det värsta är känslan av "jag orkade innan".. Trots att man vet att det är okej att man inte orkar just nu, det gör ingenting, så ligger den där tanken där och gnager. "Jag borde." Problemet är att allting blir ett "jag måste, jag borde". ALLT. Herregud, jag har inte ens klätt på mig än trots att jag suttit här sen kl 7! Varför? För att klä på sig har plötsligt blivit ett fruktansvärt meningslöst "jag borde". Jag fryser om fötterna, borde verkligen ta på mig ett par sockar. Det är busenkelt, bara att gå till byrån och ta fram ett par. Men det sitter någon lite jävel i hjärnan och skrattar åt mig. Jo tjena, liksom, ta på dig sockar du. Det gör ju saken sååå mycket bättre.

Japp, det blev långt och förvirrat. Tror det var mer någon slags terapi för mig själv än ett inlägg egentligen.

 

[sjoberga]

En grej som jag har svårt att förstå är såna som först jobbar en hel arbetsdag på kontoret och sen alltid jobbar några timmar hemma på kvällen och som dessutom har barn.

Helt obegripligt. Efter att vi har ätit, röjt i köket, plockat undan, lekt med barnen och lagt dem är klockan nio och jag är jättetrött. Att sätta sig och jobba några timmar då känns helt oöverstigligt.

(Fast i och för sig, förra året när jag sökte jobb satt jag och förberedde arbetsprover på nätterna. Det funkade men det var bara en begränsad period).

Jag är en av dem. Och har många barn. Först hel arbetsdag på kontoret och sedan, ibland vid behov viket innebär kanske 2 dagar per vecka, några timmar hemma med antingen det egna företaget eller på anställningen. Det gör att jag sedan 1-2 gånger i månaden kan ta heldagsledigt och inte åka alls till kontoret (vilket i sig konsumerar 1,5h tur o retur) och göra saker med 100% fokus på familjen. För mig är det värt mycket att ha den möjligheten. Eftersom jag under sommarhalvåret (maj-september) jobbar 7 dagar i veckan är helt lediga dagar viktigt för mig.

Det löser även ett arbetsmässigt problem eftersom de flesta av kunderna befinner sig i tidszoner som innebär att det är kväll eller natt i Sverige.

Å andra sidan har det aldrig känts "oöverstigligt" att göra det, i så fall hade jag avstått.

 

[stjarnhimmel]

Såna inlägg ser jag med ganska ofta (och jag gör en hel del själv med, mest för att visa på hur duktig jag är på att göra ingenting ). Tror jag ska bli ännu bättre på att betona att jag inte orkar saker, om det gör saker lättare för andra kan jag med glädje säga att nej, jag orkar faktiskt inte längre.


Jag vet hur det är att pendla mellan att vara manisk och deprimerad. Trots att man vet att andra inte är så jäkla bra och orkar så mycket målar man upp någon slags bild av att de gör det.
I maniska skov är man själv som värsta energibomben och hinner på något sätt både jobba, sköta hushållet, träna hästarna och sy egna kläder och tycker att livet är rätt gött. Men så en morgon vaknar man och inser att man helst inte vill lämna sängen, fast inte ligga kvar där heller, jobbet blir bara jobbigt, hästarna får semester på obestämd tid trots att man känner att man borde, hushållet är obefintligt (jag tror det finns där någonstans, jag har inte sett det på länge..) och symaskinen går inte ens gå nära.
Och det värsta är känslan av "jag orkade innan".. Trots att man vet att det är okej att man inte orkar just nu, det gör ingenting, så ligger den där tanken där och gnager. "Jag borde." Problemet är att allting blir ett "jag måste, jag borde". ALLT. Herregud, jag har inte ens klätt på mig än trots att jag suttit här sen kl 7! Varför? För att klä på sig har plötsligt blivit ett fruktansvärt meningslöst "jag borde". Jag fryser om fötterna, borde verkligen ta på mig ett par sockar. Det är busenkelt, bara att gå till byrån och ta fram ett par. Men det sitter någon lite jävel i hjärnan och skrattar åt mig. Jo tjena, liksom, ta på dig sockar du. Det gör ju saken sååå mycket bättre.

Japp, det blev långt och förvirrat. Tror det var mer någon slags terapi för mig själv än ett inlägg egentligen.

Ok. Jag är rätt bra på att säga att jag inte orkar eller säga nej.
Och det är ingen sin tycker man är konstig. Tvärtom.

Jag vet vad som gör mig lycklig. Och vem jag är.
Så jag bryr mig inte om statusar på Facebook

 

[sjoberga]

Jag tror att en stor del av den duktighetshetsen som märks idag märks genom sociala medier till stor del. Vi blir så himla pumpade varje dag med information om alla bra saker som folk gjort. Väldigt sällan man ser en facebookstatus där det står typ "orkade ingenting idag så har ätit ostbågar i soffan i pyjamas hela dagen".

I övrigt så läste jag någonstans (nä, minns ingen källa på det) att demenssjukdomar hos yngre människor ökar, och med yngre menas då personer i typ 50-60årsåldern. Detta för att vi ständigt pressar och aktiverar våra hjärnor, man ska minnas och kunna hantera uppgifter som är långt mycket svårare för hjärnan än det det funnits tidigare i världshistorien.

Jag är en av dom som jobbade 13-timmarspass ibland 2 veckor i rad, åkte kvart i nio på morgonen och kom hem vid halv elva på kvällen. Normalare arbetspass var på elva timmar.. Detta på ett jobb som var otroligt stressigt med dålig arbetsmiljö, vi var alltid en personal för lite pga. besparingar.

Samtidigt som jag har två hästar, ett hus och vi höll på att bygga stall..

Ja, visst var jag duktig. Jagade hela tiden efter att göra "rätt" att allt skulle vara perfekt. Städade klockan elva på kvällen samtidigt som jag lagade middag och sen gick ut i stallet.. Alla få lediga dagar (kunde vara ledig 6 dagar på en månad och inte sammanhängande då) gick åt till att göra allting man inte hunnit. Och många frågade HUR orkar du.

Här kommer sanningen: Man orkar inte. Man lipar i bilen på väg till jobbet av trötthet och utmattning, man kör över grannens postlåda när man kör hem för att man helt enkelt inte är "med" i huvudet. Jag tror jag blev utbränd tillslut. När jag försökte åka till jobbet i pyjamasbyxor och vaknade varje morgon genom att slänga mig upp ur sängen av ren stress innan jag ens hade vaknat. (Typ som att brandvarnaren hade ringt..). Så jag gjorde något åt det. Nu pluggar jag 100-150% och har ett jobb på 25% ca, och det ger mig så mycket mer tid och livskvalité.

Efter det här långa inlägget, det jag egentligen ville komma fram till, var att det tar tid att bygga ihop sig igen, att läka från stressen. Jag är inte botad än efter sex månader! Och jag trodde det skulle ta några veckor max.. Har dock insett nu att det får ta den tid det tar, kroppen måste läka och man kan inte göra mer än man orkar.

Jag tror att du har en poäng där. Nu har jag inte facebook eller någon annan typ av sådana sociala medier (utom Buke förstås, men det är ganska annorlunda - tror jag).

Hur mycket bryr man sig om hur andra har det när man vill betrakta sitt eget liv?
Hur mycket bryr man sig om att andra ska betrakta ens livsföring som bra eller lyckad?

Eller kan man vara nöjd med att forma sitt eget liv och egentligen skita hur andra gör och vad andra tycker om mina val? Jag menar inte att man ska vara ointresserad av andra - men att man inte ska låta det i någon större utsträckning påverka vad jag själv vill göra med mitt liv.

Det spelar liksom ingen roll vad bekant X orkar eller gör - det är ju inte mitt liv. Jag måste anpassa mig efter mina förutsättningar, min vilja och mina behov. Det är ointressant vad som är norm eller vad andra gör i den kontexten.

 

[Sleepy]

man kör över grannens postlåda

F'låt.

 

[Kattennizze]

Håller med dig i det du skriver och tycker att vi oftast läser om de som inte klarar av det. Fast de flesta gör det? De flesta jobbar heltid och har familj och det funkar, det är säkert tufft, särskilt med småbarn men folk vill det ändå.

Det vet jag inte om jag håller med om. I mitt jobb träffar jag på många många yngre kvinnor som har bränt ut sig själva eller som är nära, men ofta lyckade karriärer och småbarn. De mår för jävligt helt enkelt. Psykisk ohälsa är det som ökar mest i hela västvärlden enligt WHO. Det kostar mest av alla sjukdomar i vårt samhälle. Jag tror mycket av sanningen bakom dessa siffror finns just i vår ökade stress, eller tror och tror, det är ju relativt väl vetenskapligt belagt.