Hur orkar man gå vidare?

[Melissa]

När ens häst, själafrände och bästa vän dör?
Jag har aldrig varit med om en värre dag än idag.

 

[minternet]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

OJ! Vad har hänt?

Svårt att säga hur man gör...
För min del gäller det att prata om det och gråta ur sig...ingen idé att hålla det inne...
Jag ältar...om och om igen...tills det inte gör lika ont längre.
Jag går igenom händelseförlopp och olika sätt man kunnat handla på och sedan försöker jag "rättfärdiga" just mitt (eller andras) handlande. Det blir så mycket lättare att leva med något som man bestämt sig för att det är okej, eller något som inte kunde göras annorlunda.

// M

 

[satanic]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

kramar!

vet hur det känns min försvann för ca en mån sen dock var jag o hämtade en ny pga vissa omständigheter o det var nog bra för mig.
säger inte att det är bra för nån annan men ta dig tid att sörja...

 

[Jennifer80]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Tråkigt! Jag vet hur det känns och många andra har ju varit i din situation med!
nu är det snart ett år sedan jag var tvungen att ta bort min ponny p.g.a. ett avsparkat ben.

Jag gråter ibland, blir väldigt ledsen. Jag har köpt en ny pålle ganska så efter det min ponny dog och det hjälpte mig att klara sorgen bättre! Min nya pålle är fin på sitt sätt, min förra var fin på sitt sätt.

Min moster sade en gång:

Där livet ibland stänger en dörr, så öppnar det en ny någon annanstans, man måste bara öppna ögonen och letar efter den! Och hon hade rätt!!! Jag hittade en ny kompis, visst kommer jag alltid saknar min förra men det ska man ju göra också!

Stor kram på dig!

 

[Jack Sparrow]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Jag beklagar verkligen!!

Ledsen men jag vet inte... Har aldrig haft en häst som gått bort, däremot en väldigt nära anhörig. Vad gör man? Jag har då aldrig fått lära mig hur man gör! Nummer 1 tror jag är att låta det ta tid. Gör det som du känner för, vill du prata med någon gör det, vill du inte så stäng av telefon etc. Försök inte förtränga utan som någon skrev, gå igenom det om och om igen. Försök få upp känslorna, efter ett tag blir inte känsloreaktionerna så starka. Vet att det är SVÅRT i början...

Igen, beklagar verkligen.

 

[crax]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Jag har inget recept, men när min första katt dog blev jag sinnessjuk i exakt tre dagar. Satt på golvet och vaggade, ömsom grät jag och ömsom ylade jag. Det gör ont att förlora någon man älskar!
Hitta ett sätt att bara orka gå upp på morgonen, för det allra värsta går över, även om man inte tror det i början.
Kanske kan det vara ett bra tips att ge dig ut i stall så snart som möjligt igen? Hästdoft och varm päls mot kinden läker det mesta.
Skickar styrkekramar!

/Cristel

 

[Mansoura]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Jag är verkligen ledsen för dig!
En av familjens hästar fick fel på hjärtat förra sommaren och det har varit väldigt jobbigt. Som tur var har vi dottern kvar = min häst. Vi gjorde en grav där vi grävde ner askan och planterade en nyponbuske på, eftersom hon älskade nypon. Den finns i hästhagen och på nåt sätt så känns det fint när jag ser min häst stå brevid. Om ett tag kanske hon kommer att äta nypon från busken.
Sluta inte tänk på din häst utan gör det ofta! Prata med nån som också kände din häst så kan ni dela fina minnen med varandra.
Stor kram
/Lova och Musse

 

[Equiform]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Det är så otroligt svårt när ens häst dör. Själv så kunde jag gråta i sömnen ibland när jag drömde om min gamla, en låååång tid efter att hon hade tagits bort. Mitt tips är att ge det tid och att inte må dåligt bara för att man är ledsen, då blir det en ond cirkel... Ta det som naturligt att sörja.

 

[Thora]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Jag vet precis hur du känner dig. Jag var tvungen att ta det tunga beslutet i början av december förra året. Min lilla hade spatt med lösa benbitar. Det svåraste var att ringa bilen och dagarna innan den kom. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Tårarna kommer när jag skriver det här. Men det känns faktiskt bättre redan. Vi pratar mycket om henne hemma.
Jag har tidigare varit med om att förlora en mycket kär gammal häst. Men den tog vi bort pga ålder. Det var tungt även då men då såg mitt liv lite annorlunda ut mot nu, så det smärtade inte lika mycket.
Men vad hände med din? Var det akut eftersom det hände så tidigt på morgonen?
Det känns nog bättre för dig om du berättar lite.
Försök att prata med någon nu. För du är väl inte ensam hoppas jag.

 

[Moori]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Beklagar...

Själv har jag varit med om att min kära mamma gått bort... Liksom 3 av mina absoluta favoriter och ögonstenar, den första var min första sköthäst, Majsan, ett stooort halvblod. Så snäll var hon, när lilla 9 åriga jag kom med borstar i högsta hugg.
Sen var den min favorit som jag skötte i flera år, som jag hängde med i vått och torrt, så mycket jag varit med om med den hästen... Allt från tävlingar, transportolycka och mys i skogen och stallet. Och sist men inte minst den häst jag kom så bra överens med och tävlade med och gud vet allt, som bara ajg fick rida för han var så stor och speciell och ingen annan ville... Han fick mig även att sluta rida i 2 år för att han gick bort i cancer. Usch..
Men livet går vidare, man måste försöka tänka positivt. Det kommer dagar då man är ledsen och det måste man få vara då. Din vän finns alltid kvar hos dig, i ditt hjärta.
Hoppas du mår bättre snart. Nu sitter jag själv och blir ledsen...

 

[Norrsken81]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Det är alltid så svårt att säga nåt...
De flesta av oss har ju varit där någon gång...
Själv ansåg jag mig som ganska avtrubbad när jag jobbade med hästar, dom såldes, dom togs bort, man grät en skätt om det var en av favoriterna, snöt sig och sen jobbade man vidare och väntade tills en ny favorit dök upp....
Men sommaren -04 ändrades allt.
Min DRÖMHÄST föddes, tyvärr med senkontrakturer fram och dåligt utvecklade muskler vid bogarna = dålig koll på frambenen.
Då det var stoets första föl, så gav hon snart upp och brydde sig inte nämnvärt om fölungen. Så vi flaskmatade.
Jag hade redan bestämt att DEN hästen släpper jag aldrig!
(till och med min sambo måttligt road av hästar avgudade henne)

Ägaren till hästen, tyvärr lite äldre och inte så frisk bestämde sig dock efter två veckor att ta bort henne.
Hade jag haft de möjligheter jag har idag så hade hon levt.
Vår ordinarie veterinär hade jag på "min sida" och hade övertalat ägaren att prata igenom det med henne igen innan avlivning.
Tyvärr så kunde inte hon komma utan distriktarna skickade en annan vet. Då gjorde jag mitt livs värsta misstag som jag grämer mig till vansinne över än idag.
Hon var min lilla bebis och tog mitt hjärta med sig till trapalanda när hon somnade in med huvudet i min famn 16 dagar gammal

"avtrubbade" jag-lipar fortfarande när jag ser bilder eller tänker på lilla Tindra, trots att det snart är tre år sedan!
Trots den smärta jag känt så var det ändå de finaste dagarna jag haft, och jag är glad att jag ändå hann träffa min drömhäst även om tiden med henne blev väldigt knapp.

Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*

 

[schelin_j]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Äsch ni får inte göra så här mot mig. Nu sitter jag på jobbet och grinar igen. Lilla Tindra var ju så fin. Bilden där ni sover tillsammans gjorde att jag började blöta ned tangentbordet.

Till TS och alla - jag förstår inte heller hur man skall kunna klara det. Jag har aldrig varit där än, och hoppas på något sätt att det aldrig skall hända även om jag vet att det rimligen kommer att göra det en dag. Tror att det är som med alla svåra sorger dock, man får lov att sörja, gråta och skrika om man behöver, ligga i sängen och titta i taket i timtals, dagar, veckor och så småningom kommer man till en punkt där man känner att man måste börja resa sig igen. Men det lär ta tid.

 

[Thunder]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Min ena häst är snart 22 år .. Fick honom när jag var 8 och han 10.. Jag trodde aldrig att han skulle leva så här länge men jag är oerhört tacksam för varje dag som går och han är fortfarande pigg och glad. Men jag tänker alltid på hur det blir den dagen han dör. Han har funnits i mitt liv så länge och lärt mig allt jag kan. Han är inte längre en häst utan min bästa vän.. Han fick en allvarlig skada förra vintern och då trodde jag att nu är det kört, men tack vare hans starkhet och min vetrinärs otroliga arbete blev han frisk. Men det var också då jag fick mig en tankeställare.. Ska jag någonsin kunna titta på en ny häst och skapa samma band ? Så jag gick och köpte mig en till häst. Mest för att den gamle ska få vara gammal, och få gå och njuta av livet.
Mina hästar går tillsammans i hagen och mina nya 3 åringen ser den gamle som en "pappa" och följer varje steg den gamle tar och gör samma saker som den gamle.
Så när den gamle dör så har jag min lille kvar, som har lärt sig av den gamle och sett upp till den gamle. På så sätt har jag lite av den gamle kvar.. Men den dagen den gamle dör, dör en del av mig. Och jag fasar verkligen för den dagen ..

 

[GotAsecret]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Det är alltid så svårt att säga nåt...
De flesta av oss har ju varit där någon gång...
Själv ansåg jag mig som ganska avtrubbad när jag jobbade med hästar, dom såldes, dom togs bort, man grät en skätt om det var en av favoriterna, snöt sig och sen jobbade man vidare och väntade tills en ny favorit dök upp....
Men sommaren -04 ändrades allt.
Min DRÖMHÄST föddes, tyvärr med senkontrakturer fram och dåligt utvecklade muskler vid bogarna = dålig koll på frambenen.
Då det var stoets första föl, så gav hon snart upp och brydde sig inte nämnvärt om fölungen. Så vi flaskmatade.
Jag hade redan bestämt att DEN hästen släpper jag aldrig!
(till och med min sambo måttligt road av hästar avgudade henne)

Ägaren till hästen, tyvärr lite äldre och inte så frisk bestämde sig dock efter två veckor att ta bort henne.
Hade jag haft de möjligheter jag har idag så hade hon levt.
Vår ordinarie veterinär hade jag på "min sida" och hade övertalat ägaren att prata igenom det med henne igen innan avlivning.
Tyvärr så kunde inte hon komma utan distriktarna skickade en annan vet. Då gjorde jag mitt livs värsta misstag som jag grämer mig till vansinne över än idag.
Hon var min lilla bebis och tog mitt hjärta med sig till trapalanda när hon somnade in med huvudet i min famn 16 dagar gammal

"avtrubbade" jag-lipar fortfarande när jag ser bilder eller tänker på lilla Tindra, trots att det snart är tre år sedan!
Trots den smärta jag känt så var det ändå de finaste dagarna jag haft, och jag är glad att jag ändå hann träffa min drömhäst även om tiden med henne blev väldigt knapp.


Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*

'*STORTJUTER!*

TS *bamsekramar* låt det ta sin tid...en dag kommer det att kännas lättare....inte heller jag har något bra botemedel tyvärr!

 

[Willebillebus]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Beklagar sorgen, det enda man vet är att sorgen lättar med tiden men försvinner nog aldrig helt!
Det är 6 månader sedan vi fick ta det tunga beslutet att ta bort våran 23 åring.
Han hade varit dålig en tid, för att till slut nästan tyna bort helt, denna stora ståtliga varelse som förgyllt våra liv så länge var nu bara som skinn och ben!
Vetrinären trodde att det förmodligen var cancer, då avmagringen skedde på så kort tid.
När vi tagit bort honom mådde jag fruktansvärt dåligt och hade hela tiden tankar kring om vi verkligen tagit rätt beslut, hade vi kunnat göra något mer?? Även att jag visste innerst inne att det var det rätta, så kunde jag inte låte bli att tänka så.
Det var nog det jobbigaste.

Vi tände ljus i flera månader på det stället han fick ta sina sista andetag.
Jag får fortfarande gråten i halsen när jag ser den kala plätten, där det inte länge växer något gräs...

Kämpa på det blir lättare, dom finns ju alltid kvar i våra hjärtan!

 

[Beemergirl]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Beklagar din sorg.... Vad hände?

Jag har tyvärr inga egna erfarenheter av att nån av mina egna hästar dött men som många andra skrivit så fasar jag för den dagen då nån av de två jag har nu går bort...

Den store köpte jag när han var 6 månader och nu är han 15 år, den lille sällskapsponnyn va 3 år när han kom till mig och är nu 17 år. Har tänkt mycket den senaste tiden på den dag jag måste ta det jobbiga beslutet att skicka dem till trappalanda.... Dom har ju vuxit upp tillsammans och är verkligen bästa vänner !!! Jag skulle kunna tänka mig att den som blir kvar så att säga kommer att sörga sig till döds när den som åkt är borta...

Det är ett jobbigt skeende men det kommer ju förr eller senare, det vet man ju redan den dag man skaffar sig ett djur. Jag försöker tänka så att jag njuter av varje dag dom är hos mig och sen när dom är borta får jag minnas alla de fina stunderna...

Mitt bästa råd är att sörja ordentligt, behöver du gråta - gör det, behöver du prata - gör det, det är bättre att låta det "onda" och saknaden komma ut och tänk på alla era fina stunder tillsammans.

 

[Melissa]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Tack snälla ni
Ja, han dog igår min häst. Jag vet inte vad jag ska leva för längre. Han blev 22 år.

 

[Norrsken81]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Jag är hemskt ledsen för din skull *kramen*
Hoppas iallafall att du hann samla ihop många fina minnen med pållen att trösta dig med.

 

[mariajonsson]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Lider med dej.
Det är inte roligt när man måste ta bort en häst! Men jag måste endå säga att man måste sätta allt i ett perspektiv. Innom en månad har jag varit varit tvungen ta bort två hästar. Jag är lessen, ja visst,inget snack om saken!!!! Men det är ingen mot när min lillebror dog när han var sexton år! Så jag sörjer, ja visst , men man kanske ska sätta det i proportion till livet i övrigt. För det är ju så, att många värre saker kan hända. Men jag har full förståelse för att du sörjer din häst.
tröst kramar
maria

 

[anna_bpj]

Sv: Hur orkar man gå vidare?

Ett år efter att jag köpt min första häst (en ardenner) så hade min mor bestämt sig för att ta upp hästintresset igen ihop med mig. Vi hittade ett varmblod och en shettis som behövde nytt hem akut. Vi ville egentligen bara haft varmblodet men eftersom dom gått ihop i över 15år så hade vi inte hjärta att dela på dom
3 dagar efter att vi fått hem dom bryter varmblodet benet och vi blir tvugna att ringa efter nödslakten. Vi var såååååå ledsna vi hade inte ens hunnit rida henne Men den som blev mest ledsen tror jag så var det shettisen han gnäggade i flera veckor efter henne