M
Melissa
När ens häst, själafrände och bästa vän dör?
Jag har aldrig varit med om en värre dag än idag.
Jag har aldrig varit med om en värre dag än idag.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det är alltid så svårt att säga nåt...
De flesta av oss har ju varit där någon gång...
Själv ansåg jag mig som ganska avtrubbad när jag jobbade med hästar, dom såldes, dom togs bort, man grät en skätt om det var en av favoriterna, snöt sig och sen jobbade man vidare och väntade tills en ny favorit dök upp....
Men sommaren -04 ändrades allt.
Min DRÖMHÄST föddes, tyvärr med senkontrakturer fram och dåligt utvecklade muskler vid bogarna = dålig koll på frambenen.
Då det var stoets första föl, så gav hon snart upp och brydde sig inte nämnvärt om fölungen. Så vi flaskmatade.
Jag hade redan bestämt att DEN hästen släpper jag aldrig!
(till och med min sambo måttligt road av hästar avgudade henne)
Ägaren till hästen, tyvärr lite äldre och inte så frisk bestämde sig dock efter två veckor att ta bort henne.
Hade jag haft de möjligheter jag har idag så hade hon levt.
Vår ordinarie veterinär hade jag på "min sida" och hade övertalat ägaren att prata igenom det med henne igen innan avlivning.
Tyvärr så kunde inte hon komma utan distriktarna skickade en annan vet. Då gjorde jag mitt livs värsta misstag som jag grämer mig till vansinne över än idag.
Hon var min lilla bebis och tog mitt hjärta med sig till trapalanda när hon somnade in med huvudet i min famn 16 dagar gammal![]()
"avtrubbade" jag-lipar fortfarande när jag ser bilder eller tänker på lilla Tindra, trots att det snart är tre år sedan!
Trots den smärta jag känt så var det ändå de finaste dagarna jag haft, och jag är glad att jag ändå hann träffa min drömhäst även om tiden med henne blev väldigt knapp.
Det enda råd jag kan ge är att vara glad för tiden man fått med sin häst och glädjas över de minnen man har.
*kramar till alla som förlorat sina hjärte-vänner*