Hur resonerar/gör ni?

[Cattis_E]

Om ni har en nära anhörig (tänk syskon, svägerska och liknande) som ni får veta via en annan familjemedlem är med om något som för den person har stor påverkan på välmående och vanligen medför sorg och/eller oro.
Det är inte något som just då ger ett behov av praktisk hjälp.
Vi förutsätter vi att den drabbade personen sagt okej till den person som berättade att förmedla informationen.


Kommentera gärna med hur ni själva velat att anhöriga gjorde.

 

[nightcrawler]

Dom får höra av sig själva. Jag uppskattar själv inte att folk hör av sig och ska visa stöd. Jag vill vara ifred och utgår från att andra åxå vill det. Undantaget mina bästa vänner. Det är dom enda jag pratar med och dom vet hur jag fungerar och jag vet hur dom fungerar. Vi vet när vi ska höra av oss och när vi inte ska.

 

[Cattis_E]

Dom får höra av sig själva. Jag uppskattar själv inte att folk hör av sig och ska visa stöd. Jag vill vara ifred och utgår från att andra åxå vill det. Undantaget mina bästa vänner. Det är dom enda jag pratar med och dom vet hur jag fungerar och jag vet hur dom fungerar. Vi vet när vi ska höra av oss och när vi inte ska.

Människor är verkligen olika.

Jag tycker att någon hälsning tex på sms eller via någon är helt rimligt av till exempel syskon.
Om makens syskon, svärmor eller andra hälsar via honom tycker jag inte är ett dugg konstigt.
Att bara tiga är långt ifrån hur jag funkar och vill ha det. Det ger mig en känsla av att inte bry sig om tyvärr.

Jag vill både visa medkänsla på ett respektfullt och försiktigt sätt, och få den. Man behöver ju inte höra av sig hela tiden, men en gång när man får höra.

Mina vänner vet tack och lov hur jag fungerar så att stödet kommer någonstans ifrån (mer än maken).

 

[Tystnatt]

Om personen det gäller aktivt har gett sitt medgivande till att den andra kan förmedla informationen tolkar jag det som att personen vill berätta för anhöriga men inte förmår att göra det?
Då hade jag nog skickat ett meddelande och hört om personen vill ha mitt stöd och hur. Det känns enklare med ett meddelande att säga nej till vidare kontakt tycker jag, inte lika påträngande som ett telefonsamtal enligt mig.

Har den andre pratat med personen det gäller och inget har sagts om att föra informationen vidare hade jag inte hört av mig. Det vore om det finns stor risk för allvarlig sjukdom och/eller psykiatrisk historik bakom och den andre inte kan/vill erbjuda stöttning till personen. Då hade jag nog ringt istället och inte varit lika rädd för att "förstöra förtroendet" mellan personen det gäller och den andre.

 

[parellikusken]

Såklart jag hör av mig till personen, frågar om jag kan hjälpa till med något och kollat av läget.

 

[Askur2017]

Jag ringer på en gång! Antingen svarar dem i samtal eller låter det ringa ut och svarar med SMS. Svarar de inte alls avvaktar jag någon dag eller två innan jag försöker igen.

 

[Görel]

För några år sedan hände något som gav mig en stor chock. En vän hörde av sig och skrev att jag inte ska behöva vara så ledsen och att jag kunde höra av mig om jag ville. För mig var det perfekt, stöd i stunden men ingen press på att höra av mig just då!

Jag har själv gjort liknande, talat om att jag vet och finns om personen behöver stöd.

 

[Sryoqwe]

Jag är inte nära min släkt, finns ett fåtal personer som jag hade hört av mig till om jag fick reda på att något hade hänt. De hade jag antagligen ringt, de verkar föredra det. Resten hade jag som mest skickat ett meddelande och hört om de ville ha kontakt gällande det. Inte räknat med att svaret var ja.

Hade det gällt en nära vän så hade jag skrivit till dem och sagt att de kan höra av sig när de är redo. Om jag hade möjlighet, även frågat om de ville att jag kom dit. Det är så olika hur olika människor hanterar sådana situationer och jag vill inte stressa någon.

 

[Enya]

Det beror helt på vem det är i min närhet. Är det min mamma, min ena syster eller mina barn hade jag ringt. Är det min andra syster som jag inte har kontakt med i alla fall hade jag inte hört av mig, möjligtvis skickat "meddelande" via en bekant att jag "beklagar det som hänt" eller något beroende på vad som hänt och hur allvarligt det är. Samma med min bror jag bara pratar med en två gånger om året.

Om de skulle tolka det som att jag inte bryr mig, så är det kanske rätt då? För bryr jag mig egentligen när vi inte har någon kontakt mer? Det är ju synd att de råkat illa ut osv och jag beklagar, men större engagemang än så? Nä, det tror jag inte.

De som står mig nära och väljer mig i sitt liv har också mitt engagemang, det är givet. Då hör jag av mig, per telefon. Svarar de inte ringer jag senare.

 

[Mineur]

Jag hade hört av mig på ett så icke-invasivt sätt som möjligt, vilket för mig innebär ett kort sms utan några som helst krav på återkoppling eller annat agerande. Bara för att visa att jag vet att hen har det tufft och är redo att finnas där och stötta om/när hen skulle vilja/behöva. Hade absolut inte ringt eftersom det för mig är betydligt mer påträngande, ställer mer krav på mottagaren och kan upplevas som stressande.

 

[Enya]

Jag har ju kontakt via telefon med de jag har kontakt med i dag och ringer dem, smsar inte som det är i dag i någon större utsträckning, mamma inte alls tex. Därför skulle jag i första hand ringa och inte skicka sms. Tror de skulle göra detsamma till mig om det vore något.

 

[nullo-modo]

Riktig nära så skicka sms texten "Finns tillgänglig om du behöver oavsett när".

Kommer själv ihåg när jag var med om något jobbig och tyckte ärligt att det var jobbig när folk hörde av sig, ville ha lite tid som jag kunde lossas som livet var som vanligt utan att bli påmind om att så inte var fallet.

 

[Sel]

Jag har fått flera meddelanden via messenger och telefonen sedan jag postade att jag förlorat Chika. Det är helt okej. Alla har varit noga med att påpeka att jag inte behöver svara eller höra av mig men att de finns där.
Om jag verkligen velat vara ifred hade jag ingenting sagt. På jobbet är det till exempel bara ett fåtal som vet, och de har vett att vara diskreta för där vill jag absolut inte påminnas om det.

 

[Otherside]

Till en riktigt nära (syskon, förälder, avkomma etc) hade jag ringt. Definitivt. På en gång. Gällde det någon lite avlägsnare, som jag i vanliga fall har sporadisk kontakt med bara, hade jag sms:at.

 

[Cattis_E]

Till en riktigt nära (syskon, förälder, avkomma etc) hade jag ringt. Definitivt. På en gång. Gällde det någon lite avlägsnare, som jag i vanliga fall har sporadisk kontakt med bara, hade jag sms:at.

Alla är i och för sig inte så nära sina syskon utan har mer sporadisk kontakt.
Men det är så pass nära släktband är det att jag tycker jag nog man hör av sig mwd ett meddelande åtminstone om man inte av någon anledning brutit kontakten.

 

[Red_Chili]

Det beror på hur vi brukar ha kontakt. Många personer i min bekantskapskrets skriver jag inte med speciellt mycket. Vi ses eller pratar i telefon.

Å andra sidan är jag noga med att alla jag bryr mig om vet det, och jag är ofta den första de vänder sig till för att söka stöd.

Har tex en vän som går igenom en svår period just nu. Vi hörs av i telefon flera gånger i veckan. Ibland märker jag att vännen är lite tyst/låg, pratar då om enkla saker som även är lätta att avbryta, och varje gång blir det att vännen vid något tillfälle väljer att prata av sig om det jobbiga. Jag är noga med att inte pressa fram något, men också noga med att låta vännen få utrymmet att berätta så fort det känns som att det behövs.

Rent generellt föredrar jag att prata på riktigt med folk, och att vid varje kontakt kolla av läget. Frågar jag hur det är så är det inte en artighetsfråga. Då undrar jag och är beredd att ta ett brutalt ärligt svar.

 

[Cattis_E]

Tack för alla svar.
Verkar som de flesta i undersökningen gör som jag.

Uppskattar att ni som gör annorlunda förklarat hur ni tänker.
I en tuff situation är det ju väldigt lätt att känna sig ensam och att andra inte bryr sig, trots att det inte är fallet.