Hur slutar man vara en tyst grå mus?

[Wingates]

Då ville den väl inte prata? Det är väl inte rövhattigt att inte vilja prata? Måste man prata ständigt? Rövhattigt att tro det om folk i så fall, att alla är som en själv och vill höra sin röst ständigt.

Nu pratar jag naturligtvis om personer som sedan klagade på att de inte fick plats.

 

[skiesabove]

Bara för att någon inte alltid kommer till tals behöver ju faktiskt inte folk runt omkring vara rövhattar.

Jag har haft folk i min närhet som hur mycket man än bjöd in till samtal etc aldrig deltog ändå. Det är väl isf minst lika rövhattigt med den logiken?
Jag umgås inte med dessa längre för det tas en jävla massa energi att bjuda in någon och få hen att delta men aldrig få gensvar.

Har lite svårt för inställningen att det alltid är oss andra det är fel på. Det KAN det säkert vara i vissa situationer men knappast alltid.

Nej, inte om ni bjöd in och gav utrymme men det inte togs. Då fanns ju valmöjligheten och ett socialt samspel.

 

[Iamia]

Sedan gäller det ju inte bara samtal heller, utan också i helt andra situationer. Ett praktexempel är tex att beställa något i en bar. Speciellt om det är lite mer folk och inte knäpptyst. Vissa får uppmärksamhet direkt genom att bara finnas till. Jag kan vifta, veva och som det känns, hojta och skrika, men ingen ser ändå… Jag måste ju bete mig på något mystiskt sätt som gör mig liksom osynlig? Hur har jag ingen aning om. (Nu tillbringar jag ju väldigt lite tid i just barer, men det illustrerar ”grå mus-känslan” väldigt bra tycker jag.)

 

[tanten]

Jag vände mig mest mot TS. Om man umgås med rövhattar är det lätt att börja tro att det är något fel med en själv, när det egentligen är tvärtom.

Man ska inte behöva stå på sig för att komma till tals bland vänner.

Jag kopplade inte alls situationen till vänskapskretsar.
Jag tänkte direkt på andra sammanhang. På jobbet t.ex.

 

[Araminta]

Jag tänker att man kan behöva olika strategier i olika sällskap. Är det nära vänner, familj eller arbetskamrater så kan man lyfta sina känslor med dem, försöka markera och, om det inte hjälper, fundera på vad man egentligen får ut av situationen/relationen och om det är värt det. Är det större sällskap (släktmiddagar, jobbdiskussioner) så kan man även be om hjälp om att bli tilldelad ordet ("vad tycker du X?", "Förlåt nu hörde jag inte vad du sa, X?) av någon som man känner förtroende för och som är duktig på att både ge och ta ordet på ett smidigt sätt.

Är det mer opersonliga sammanhang med ytligt bekanta eller främmande så finns det retoriska grepp som går att lära sig. Dels den egna rösten och kroppsspråket, dels att faktiskt också själv komma in i samtal med rätt timing och tydlighet. Hitta goda förebilder bland folk runt dig och försök få syn på hur de gör.

 

[soom]

Jag känner igen mig i frågeställningen och har kommit en bit på vägen, främst med hjälp av psykoterapi. Min dåliga självbild påverkar det min utstrålning/vad jag förmedlar till andra. När jag har börjat tänka på och förändra det har jag märkt skillnad i vad jag får för respons från andra. Det har också varit viktigt att sluta tänka så mycket på vad jag ska säga/göra och istället börja fokusera på vad andra säger/gör och intressera mig för det. Jag har också haft en hel del skam som ställt till det för mig, och där har det gjort förvånansvärt stor nytta att sätta ord på det, det har gjort att det har krympt.

 

[Masqueradee]

Jag tycker att det tillhör lite allmänt hyfs att bjuda in alla till samtal och inte bara vänta på att andra ska ta plats. Det har jag fått jobba på! Generellt är jag en person som babblar på, antingen för att jag är nervös, exalterad, engagerad etc. Så jag har länge arbetat med att försöka att inte alltid fylla tystnader med prat, ställa direkta frågor till de som inte sagt något på ett möte eller börja prata med någon på en fest som inte sagt något i den stora gruppen. En vanesak helt enkelt!

 

[nightcrawler]

Jag är också en sådan… Sjukt jobbigt. För mig beror det nog på allmänna sociala svårigheter i kombination med att aldrig riktigt blivit på lyssnad på och tagen på allvar som barn. Jag har försökt metoden att vara mer ”högljudd”/framåt i nya situationer/grupper, men halkar alltid tillbaka efter ett tag. Det tar så sjukt mycket både mod och energi för mig att försöka, eftersom jag ju inte är sådan som person. Jag blir helt matt bara av att liksom vara i den där nya situationen helt utan att också på samma gång tvinga mig att låtsas vara social och framåt… Jag har faktiskt gett upp och accepterat att det är väl sån jag är. Det är väl inte riktigt bra, men orkar inte riktigt efter nästan 50 år…

Sån är jag med. Blir så sjukt obekväm när jag tvingas ta plats även om jag egentligen vill.

 

[Hoarfrost]

Jag har varit sådan och är fortfarande, men har hittat mitt sätt att vara på. För mig handlar det nog mer om att det är min personlighet snarare än att jag är osäker eller så. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska prata om jag inte har något att säga. Eller varför jag ska berätta något för folk som de inte är intresserade av eller som inte gagnar dem.

Jag hade som liten vissa kretsar där jag kunde vara mer babblig men oftast var jag tyst och även om jag ville säga något blev jag överpratad. Det var på gymnasiet det ändrade sig. Då fick jag en mentor som såg mig och till och med hade ett litet peptalk med mig. Hon förklarade att jag var smart och hade viktiga saker att säga och att hon tyckte det var synd att det inte kom fram. Att det kunde vara bra att öva på att vara mer framåt för framtiden, och att hon inte menar att jag ska tvinga mig själv eller ändra min personlighet utan hitta en gyllene medelväg. En där jag är mig själv men samtidigt har möjligheten om jag vill att säga ifrån, ta över i ett samtal och uttrycka mig.
Hon hjälpte mig under alla 3 år på gymnasiet och satte alltid mig som teamledare på grupparbeten etc, just för att jag skulle få öva i trygg miljö. Vi hade en superklass där alla var kompisar - så det var ganska lättsamt att öva där.
Sista dagen på gymnasiet grät hon när hon signerade min mössa. "Fortsätt öva på att vara en jobbig finne i röven".
Vet inte varför hon gav mig allt detta, men kan lugnt säga att hon gjort stort intryck på mig, stor skillnad i mitt liv, och var en helt ovärderlig lärare. Hon skulle lära mig svenska men lärde mig även helt andra ovärderliga saker.

Efter gymnasiet har det fortsatt och jag har fortsatt träna. Jag började jobba på Sweden international horse show där man helt enkelt måste kliva fram lite. Jag gick en utbildning som till stor del gick ut på att ha möten med "kunder" och "pitcha idéer" där man helt enkelt måste tro på sig själv och sina idéer. Jag gick en utbildning i retorik där jag fick möta min största rädsla att prata inför människor - den värsta var när vi skulle hålla tal om oss själva.

Nu skulle jag säga att jag är väldigt nära att hitta den gyllene medelvägen. Jag behöver inte vara den som pratar mest och högst hela tiden, men jag kan (ganska) bekvämt hoppa in och prata och ta plats om jag vill eller känner att jag har något att säga. Det gör ganska stor skillnad när man kan ta för sig i livet på många vis. Tyvärr.
För att ge ett exempel fick jag minimala löneökningar i många år från en chef med hänvisningen att jag inte var så aktiv och pratade på möten. Nuvarande chef ger mig bra löneökningar - och när jag tog upp min tysthet på möten som en svaghet tittade hen bara på mig och sa typ "Nej, men du är ju aktiv när du har någonting att säga? och varje gång du säger något är det något relevant och hjälpsamt. Jag önskar att fler var som du!"
Eller när jag skulle ta körkort. Jag spenderade minst 4 lektioner med körskolan på att bara "spela teater" för att lära mig hur jag skulle röra på huvudet och prata för att den jag körde upp med skulle förstå att jag hade koll när jag körde.
Körskoleläraren sa att han hade varit superosäker när han började köra med mig, men att han ganska snart hade fattat att jag till och med i bland hade bättre koll än vad han hade - jag visade det bara inte.

 

[Nebraska]

Jag är och har alltid varit den tysta lilla musen som alla kör över, avbryter, överröstar eller helt enkelt bara ignorerar. Den som aldrig hörs i samtal och som alltid är i princip osynlig. Och jag är innerligt trött på det! Min röst försvinner i mängden och hörs inte, blir alltid likadant oavsett sällskap. Jag är helt enkelt ingen man lyssnar på eller respekterar öhvt.

Är du medlem i ett LOfack kan jag verkligen rekommendera dig att gå deras förtroendeutbildningar. Kanske inte det första man tänker på, men det kan verkligen ge råg i ryggen. Men främst också en massa övning i att tala inför folk.

 

[Badger]

Jag är och har alltid varit den tysta lilla musen som alla kör över, avbryter, överröstar eller helt enkelt bara ignorerar. Den som aldrig hörs i samtal och som alltid är i princip osynlig. Och jag är innerligt trött på det! Min röst försvinner i mängden och hörs inte, blir alltid likadant oavsett sällskap. Jag är helt enkelt ingen man lyssnar på eller respekterar öhvt.

Nu skriver jag säkert någonting knäppt eller knasigt. Och jag ber om ursäkt om det är så. Men ändå.

Hur känner du att du får ta plats här i tråden? Känner du att du har plats att uttrycka dig eller blir osynlig?

Jag bara tänker på att jag inte fått en känsla av att du gjort inlägg sedan det första och att om du ville skulle du kunna göra inlägg i tråden och protestera mot våra förslag och känna det som att det var en start mot att ta plats med din röst -uhm text, att bli lyssnad på?

 

[Mirre]

Jag har läst era svar men inte orkat svara än Jag ska svara mer uförligt men kort sagt så ja, jag har alltid varit den som inte tar så mycket plats. Jag läser retorikprogram på universitetet och det har ändå gått bra, vi har muntliga presentationer, debatter, håller tal osv, men då blir det en annan situation. Då är det planerat i förväg vem som ska prata när sas.

 

[CaisaCax]

Om det är någon tröst… Jag har aldrig varit den tysta lilla musen. Jag är den som alltid hörs i samtal och som aldrig är osynlig. Jag är en social motor de lux. Och jag är innerligt trött på det! Jag är helt enkelt den man lyssnar på hela tiden. Man blir trött på sig själv.