Hur står man ut med varandras olikheter?

[ekra]

Det hann visst komma lite inlägg medan jag skrev.

Varför skulle det vara lättare för dig att ändra dig än för honom? Du har själv konstaterat att man inte brukar kunna ändra värst mycket på folk.

Placera dig inte i den situationen att du gör våld på dig själv. Och du verkar vara en helt normal, vanlig och sund person. Hjälpen som syftas på i tråden handlar nog mer om parterapi än om att du ska söka hjälp för att stå ut/ anpassa dig.

 

[starcraft]

Ja, jag vet inte hur man ska tänka. Ibland har jag liksom tänkt tanken att borde boka tvättider åt honom, påminna honom om att städa osv. osv. Men jag lever ju med en vuxen karl, inget litet barn. Så det har stannat vid tankar. Jag vill inte köra över honom utan faktiskt försöka få honom så involverad som han kan/vill vara i hushållssysslorna. Behandla honom med respekt liksom. Och på något sätt känns lite larvigt att göra en seriös storhandling och bara strunta i de varor som han kan tänkas vilja ha för att de saknas på inköpslistan.. För jag VET ju att han inte orkar använda en lista. Men det är klart. Det är ävl lite förminskande att handla åt någon också, så jag borde kanske bara lämna det åt honom.

Jag tror att jag måste ändra på mig, vare sig jag vill det eller inte. Det går nog inte att leva med en sådan som mig. Om det är rätt eller fel eller om jag borde söka hjälp eller inte vet jag inte. Jag vet bara att man normalt sett inte får någon hjälp på typ vårdcentralen så i sådana här problem står jag ensam och just nu måste jag nog testa vad jag kan för att försöka få det här förhållandet att hålla.

Inköpsgrejen så tycker jag att du kan fråga honom om han vill att du ska handla något åt honom för den kommande veckan och det han lägger till, det lägger han till. Det som han senare saknar är han vuxen nog att ta ansvar att införskaffa på egen hand. Du behöver inte fixa åt honom, han kan göra saker själv. Låt honom ta det ansvaret, curla inte honom.

Och jag tror visst att det går bra att bo med någon som dig. Jag har haft ett stort kontrollbehov och känner igen mig i mycket av det du skriver (dock mådde inte jag bra av det, så jag har behövt ändra lite på mig, för min egna skull). Det gick finfint att bo ihop med mig då. Det var jag som gjorde slut med exet och hade han fått bestämma hade vi antagligen fortfarande varit tillsammans och bott ihop.

 

[Katti]

Varför skulle man inte kunna leva med någon som du? Vi verkar vara lika och jag är högst levamedbar . Min partner är likadan så vi har noll friktion vad det gäller hemmet.

Jag tror att jag är rätt jobbig att leva med faktiskt. Jag har svårt att koppla av och blir lätt stressad. Rutiner och vanor är jätteviktigt för mig. De flesta förstår nog inte att jag på riktigt tycker att det är jobbigt med stök, smuts etc. Det känns som gjort för konflikter. Men ja, jag hoppas såklart att vi kan ta oss ur det här!

 

[Katti]

Jag kastar ur mig ännu en liten fråga: varför är temat så laddat att ni i princip bryter ihop av att diskutera det? Ligger det andra konflikter/osäkerheter bakom eller är det samma konflikt som blivit så irriterad att ni inte klarar av att hantera den?

För jag förstår att ni inte kommer någon vart om det urartar "gråtfester" varje gång diskussionen kommer upp. Någonstans måste ni nog hitta neutral mark och ett utrymme där inte känslorna tar över så fullständigt. Parterapi vore kanske en väg att gå?

Jag vet inte varför det är så laddat. Kanske för att vi båda inser att förhållandet kan ta slut i och med det här och ingen av oss vill det. Men ja, vi borde verkligen försöka ta oss igenom det här. Vi skulle säkert behöva parterapi.

 

[Katti]

@Katti: En tanke (och jag tycker väl kanske att den egentligen inte är så jäkla bra) men kan du ha ett utrymme i er bostad där det bara inte får vara oordning? Något som kan vara din oas sas? Där det är ordning helt enkelt.

Annars, vad tror du skulle hända om du pratade med din partner om att du håller på att gå sönder som det är? För helt ärligt, det är så dina inlägg ser ut för mig. Ingen kan ändra sig helt och hållet men i ert fall verkar ingen kunna anpassa sig tillräckligt. Jag kan givetvis ha fel men det är så jag läser dina inlägg.

Givetvis menar jag också att en sådan eventuell diskussion ska tas upp när båda är lugna och inte i affekt.

Jag hade en sådan oas. Hehe. Min byrå. Men sedan lånade min sambo grejer ur den som sedan tog dagar att leta upp. Men jo, jag har några andra oaser också och det är skönt för mig. Jag har ordning och reda på datorn, i klädkammaren, i mitt jobb. Typ så.

Jag är helt trasig. Det vet min sambo. Jag har haft panikångest flera gånger den senaste tiden. Varit sängliggande hela dagar p.g.a. ångest. Så nej, det är inte bra. Men vi borde naturligtvis prata när jag mår lite bättre och så. Prata på ett mer konstruktivt sätt.

 

[Katti]

Måste det vara så svartvitt? För mig är det såpass viktigt med mat att jag nog hade tagit kontrollen över i vart fall min egen mat och sagt ifrån att det inte funkar för mig att planera en separat mat för honom, och storhandla till båda och bära hem ensam (Om han inte äter det du äter) Så får han springa och handla så ofta han vill. Kanske planerat någon gemensam middag i veckan eller två. Men på det stora hela så MÅSTE en eventuell sambo till mig klara av att ta hand om sig själv. Minimum ta ansvar för att bli mätt och ha mat hemma. Jag orkar inte serva.

Du ska inte behöva sköta hemmet ensam.

Ni behöver nog reda ut det här.

Har man aldrig behövt ta fullt ansvar för saker och ting är det lätt att glömma bort, och bara inte tänka på att någon ju måste göra det. Men det är ju inte ok! (Som det där med att bara lämna smörklet och disk till dig)

Jag hade inte brytt mig om han glömde boka tvättider, utan sagt att vi testar att var och en ansvarar för sin tvätt, så slipper du stressen över att dina plagg kanske inte är rena när du behöver dem. Och han kanske så småningom får in rutiner för tvätt.

Jag gillar inte heller att leva i smuts och sunk. Jag tror inte att det blir bra att bara ignorera problemen.

Jag blir lika upprörd varje gång jag stöter på folk som bara öser över vardagsfixet på sina partners!! Man ska ju dela och hjälpas åt. Inte vara servicepersonal till varandra.

Nej, det måste inte vara svartvitt. Vi måste hitta andra sätt att hantera det här och att dela upp saker så att det känns ok för båda. Det kan vara separata tvättkorgar, uppdelning av arbetsuppgifter, egna måltider. Jag vet inte exakt. Vi måste prata om det. Jag kommer verkligen att göra det. Känner mig mycket mer motiverad nu.

Min sambo har ju bott själv i många år, t.ex. alla år då vi var särbo och då gick ju tillvaron runt i alla fall. Men det är något helt annat sedan vi flyttade ihop. Eller så känns det bara så. Sedan lämnar han ju inte en massa sunk med vilje. Han märker det bara inte. Men det tröstar ju inte mig som allt som oftast städar upp sedan.

 

[Katti]

Jösses. Ja, du ska inte "mamma" honom, projektleda eller uppfostra honom.
Nej, du ska inte ändra på dig för att få förhållandet att hålla. Varför skulle du? Oändligt många är de som förhandlat bort sig själva i förhållanden och sen dragit en lättnadens suck efter separationen.

Man kan anpassa sig till varandra en aning, för att båda ska trivas. Men inte mer än så. Vare sig att ge upp sig själv eller försöka ändra den andre är rätt väg att gå. Det ska vara lätt att leva tillsammans. Framför allt ska det vara lätt att prata om saker och ting.

Jo, det är klokt. Jag tror inte att man ska räkna med att det är lätt att leva tillsammans dock.

 

[Katti]

Det hann visst komma lite inlägg medan jag skrev.

Varför skulle det vara lättare för dig att ändra dig än för honom? Du har själv konstaterat att man inte brukar kunna ändra värst mycket på folk.

Placera dig inte i den situationen att du gör våld på dig själv. Och du verkar vara en helt normal, vanlig och sund person. Hjälpen som syftas på i tråden handlar nog mer om parterapi än om att du ska söka hjälp för att stå ut/ anpassa dig.

Jag tror inte att det är lätt att ända sig för någon, men hu har vi bott ihop i ca ett år och har i mångt och mycket kört på med min stil och det har inte funkar och han har inte kunnat anpassa sig. Så nu är det kanske min tur att skärpa mig.
Men tack. Jag försöka att inte helt tappa bort mig själv.

 

[ekra]

Jag hade en sådan oas. Hehe. Min byrå. Men sedan lånade min sambo grejer ur den som sedan tog dagar att leta upp. Men jo, jag har några andra oaser också och det är skönt för mig. Jag har ordning och reda på datorn, i klädkammaren, i mitt jobb. Typ så.

Jag är helt trasig. Det vet min sambo. Jag har haft panikångest flera gånger den senaste tiden. Varit sängliggande hela dagar p.g.a. ångest. Så nej, det är inte bra. Men vi borde naturligtvis prata när jag mår lite bättre och så. Prata på ett mer konstruktivt sätt.

En del människor behöver ordning runtomkring sig för att känna lugn inombords. Särskilt under jobbiga perioder när mycket som snurrar i huvudet.

Har du försökt förklara det för sambon, att när det är smulor och smör på diskbänken och diskberget växer så växer också din inre oro och stress.

Om ni inte kan mötas där i graden av ordning och reda som behövs för att du ska må bra, så är det säkert klokt att ha varsina hem.

 

[Katti]

Inköpsgrejen så tycker jag att du kan fråga honom om han vill att du ska handla något åt honom för den kommande veckan och det han lägger till, det lägger han till. Det som han senare saknar är han vuxen nog att ta ansvar att införskaffa på egen hand. Du behöver inte fixa åt honom, han kan göra saker själv. Låt honom ta det ansvaret, curla inte honom.

Och jag tror visst att det går bra att bo med någon som dig. Jag har haft ett stort kontrollbehov och känner igen mig i mycket av det du skriver (dock mådde inte jag bra av det, så jag har behövt ändra lite på mig, för min egna skull). Det gick finfint att bo ihop med mig då. Det var jag som gjorde slut med exet och hade han fått bestämma hade vi antagligen fortfarande varit tillsammans och bott ihop.

Nej, jag vill inte curla honom. Vi måste bli bättre på att prata. Det är bara så.
Jag hoppas att jag går att leva med och att vi kan få det att funka.. Tiden får utvisa.
Men det känns bra att läsa om andra som har klarat av det i alla fall.

 

[aprilmaj]

@Katti Det har börjat en ny person på mitt jobb, en supertrevlig och kunnig människa. Men när det var lunchdags och hen slabbade på diskbänken utan att torka upp efter sig, så var min första tanke: -Henom skulle jag aldrig kunna bo med!

Jag har på några få dagar märkt hur detta retar upp mig till max; har muttrat om fläckar på kaklet och matrester i diskhon osv. Allt detta är helt oviktiga saker, men jag går igång. För mig blev det tydligt att just det där funkar inte för mig.

På jobbet anstränger jag mig förstås och har, sedan jag blev medveten om det, kvävt mitt mutter. Men hemma - aldrig! (Att jag har världens stökigaste altan hör f ö inte till saken )

Kanske finns det vissa saker som man bara inte står ut med?

 

[cirkus]

Precis! Vi har till exempel två system för gamla påsar här hemma. Han viker ihop sina i pyttesmå trekanter och har dom i en kökslåda bredvid spisen och jag tar mina och knör ned i en pappkasse under köksbänken.

Åh gud så roligt - vi har också olika påskultur. Han hystar in påsen i inte alltför hopknycklat tillstånd under diskbänken (så att det kommre fyra-fem påsar fladdrande varje gång man öppnar dörren där) jag vill knyckla ihop dom till yttesmå korvar och lägga dom i en påse. Vi kan ha långa diskussioner om fördelen med det egna sättet - det utmynnar alltid i skrattatacker över det fullkomligt absurda i att diskutera påskultur överhuvudtaget

 

[Katti]

En del människor behöver ordning runtomkring sig för att känna lugn inombords. Särskilt under jobbiga perioder när mycket som snurrar i huvudet.

Har du försökt förklara det för sambon, att när det är smulor och smör på diskbänken och diskberget växer så växer också din inre oro och stress.

Om ni inte kan mötas där i graden av ordning och reda som behövs för att du ska må bra, så är det säkert klokt att ha varsina hem.

Ja, jag behöver verkligen ordning, särskilt när jag inte mår bra. Men det är extra svårt att upprätthålla ordning när man knappt orkar sätta sig upp (vissa dagar). Usch.
Det är ett jätteprojekt att flytta isär och det kommer att få mig att må ännu sämre, så det känns som en lösning jag ber till gud om att få slippa. Typ.

 

[Katti]

@Katti Det har börjat en ny person på mitt jobb, en supertrevlig och kunnig människa. Men när det var lunchdags och hen slabbade på diskbänken utan att torka upp efter sig, så var min första tanke: -Henom skulle jag aldrig kunna bo med!

Jag har på några få dagar märkt hur detta retar upp mig till max; har muttrat om fläckar på kaklet och matrester i diskhon osv. Allt detta är helt oviktiga saker, men jag går igång. För mig blev det tydligt att just det där funkar inte för mig.

På jobbet anstränger jag mig förstås och har, sedan jag blev medveten om det, kvävt mitt mutter. Men hemma - aldrig! (Att jag har världens stökigaste altan hör f ö inte till saken )

Kanske finns det vissa saker som man bara inte står ut med?

Jo, absolut. Det finns nog saker, stora som små, som man helt enkelt inte står ut med. Det finns garanterat måååånga grejer som min sambo stör sig på när det gäller mig och vad jag gör.

Synd att man inte kämpar mot samma mål bara. Vore kul klart underlättande om båda tyckte att det fanns någon vits att t.ex. ta bort tandkräm i handfatet innan det har torkat fast.. Det är en av de grejer som stör mig mest just nu: att handfatet är fullt av torkad tandkräm och hår från när min sambo har rakat sig. Jag kan knappt först hur man kan gå in i vårt badrum utan att reagera över det..

 

[Fille]

Jag vet inte varför det är så laddat. Kanske för att vi båda inser att förhållandet kan ta slut i och med det här och ingen av oss vill det. Men ja, vi borde verkligen försöka ta oss igenom det här. Vi skulle säkert behöva parterapi.

Svenska kyrkan har parterapi för bara runt hundralappen per tillfälle

 

[ekra]

Ja, jag behöver verkligen ordning, särskilt när jag inte mår bra. Men det är extra svårt att upprätthålla ordning när man knappt orkar sätta sig upp (vissa dagar). Usch.
Det är ett jätteprojekt att flytta isär och det kommer att få mig att må ännu sämre, så det känns som en lösning jag ber till gud om att få slippa. Typ.

Jag förstår dig! Parterapi låter väl lite dramatiskt och besvärligt, och jag har inte provat själv. Men har vänner som gjort det, och de tyckte att det var en bra lösning. Hellre prova det än att flytta isär. Det kan ge perspektiv för er båda.

Har din sambo förståelse för hur orkeslös du känner dig? Det blir ju inte bättre av att du (verkar) känna ansvar för att hjälpa honom att styra upp saker och ting. Men skulle kanske kunna bli bättre om ni hjälptes åt mer.

 

[escodobe]

Jag tror att jag är rätt jobbig att leva med faktiskt. Jag har svårt att koppla av och blir lätt stressad. Rutiner och vanor är jätteviktigt för mig. De flesta förstår nog inte att jag på riktigt tycker att det är jobbigt med stök, smuts etc. Det känns som gjort för konflikter. Men ja, jag hoppas såklart att vi kan ta oss ur det här!

Jag tänker att du ska sluta curla honom. Han är vuxen. Han får ta sitt ansvar för sina matdagar och sin tvätt och andra delar av dina åtaganden så får ni jämkas med det nu måste göra gemensamt.

Sen hitta ett sätt att prata om det utan att det blir gråt och tandagnisslan.

@cirkus
Jag läste upp delar av tråden för min sambo och nu har jag skrattkramp. Han påstår bestämt att han INTE handlar diskmedel när flaskan är halvfull utan när först det bara är en tredjedel kvar. Jag hänvisar till att han alltid brukar gömma en reservflaska i understa kökslådan. Eftersom vi bara använt en fjärdedel av Yes flaskan såfanns dettyvärr ingen i lådan blev det oavgjort i diskussionen även om jag egentligen tycker jag vann. Det fanns nämligen TVÅ flaskor handtvål i lådan.

Han framförde dock att det han faktiskt stör sig mest på är att han så ofta måste köpa tvättmedel (just nu har vi fyra flaskor) "eftersom du gömmer flaskorna någonstans under tvättberget"
Jag tycker visserligen att det är mer logiskt att tvättmedlet är där än i städskåpet men jag får väl skärpa mig lite

Men alltså. Vi snackar om en person som hänger upp sina kläder på torktstället efter färgnyans...
Samtidigt som han påstår att han "inte ser att det är dammigt" och som gärna skulle kunna äta samma burkköttfärsås till varje mål i hel vecka.

Då får han leva med att min kläder ligger över golvet i klädkammaren och att jag har både hund, ödla och skalbaggar.

 

[snow]

Vi måste prata om det. Jag kommer verkligen att göra det. Känner mig mycket mer motiverad nu.

När jag läser dina inlägg tycker jag inte att det låter som "städproblem", utan snarare kommunikationsproblem. Du måste ju kunna berätta för honom hur du känner. I mina ögon är det inte alls konstigt att du får ångest när du försöker vända ut och in på dig själv. (Det är nästan så att jag vacklar mellan att tro att vissa inlägg är ironiska?)

 

[escodobe]

Ja, jag vet inte hur man ska tänka. Ibland har jag liksom tänkt tanken att borde boka tvättider åt honom, påminna honom om att städa osv. osv. Men jag lever ju med en vuxen karl, inget litet barn. Så det har stannat vid tankar. Jag vill inte köra över honom utan faktiskt försöka få honom så involverad som han kan/vill vara i hushållssysslorna. Behandla honom med respekt liksom. Och på något sätt känns lite larvigt att göra en seriös storhandling och bara strunta i de varor som han kan tänkas vilja ha för att de saknas på inköpslistan.. För jag VET ju att han inte orkar använda en lista. Men det är klart. Det är ävl lite förminskande att handla åt någon också, så jag borde kanske bara lämna det åt honom.

Jag tror att jag måste ändra på mig, vare sig jag vill det eller inte. Det går nog inte att leva med en sådan som mig. Om det är rätt eller fel eller om jag borde söka hjälp eller inte vet jag inte. Jag vet bara att man normalt sett inte får någon hjälp på typ vårdcentralen så i sådana här problem står jag ensam och just nu måste jag nog testa vad jag kan för att försöka få det här förhållandet att hålla.

Många kommuner har några gratisbesök man kanfå för parterapi. Det kan nog vara bra eftersom du mår så dåligt.

 

[mandalaki]

Nu när du börjar prata om panikångest pch ditt behov av rutiner så låter det nästan som att du behöver få hjälp med hur du mår först, och ta tag i arbetsfördelningen hemma sedan?