Hur vet man att man är redo för barn

[KarinStarfighter]

Hej,

Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.

Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.

Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.

Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.

Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,

men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?

Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...

Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?

 

[nagelbitarn]

Genom att inse att jag aldrig skulle bli redo och att vill vi så går det.
Fyller 29 i år, har aldrig önskat att bli mamma men drabbades av barnlängtan ganska tidigt i mitt nuvarande förhållande.
Precis när vi började köra skarpt så drabbades jag av en djup depression och vi slutade såklart tänka på familj, men efter behandling och terapi mådde jag snabbt bra igen. Min lille son blev till lite oväntat men efterlängtat och timingen var usel, vi har under graviditeten flyttat utomlands och innan jag visste att jag var gravid hann vi köpa hund...

Det jag menar är, vissa saker går inte att ha full kontroll över utan man måste luta sig tillbaka och acceptera det som sker. Visst livet ändras när man får barn, min förlossning var inte kul och jag var sjukskriven halva graviditeten ( foglossning)... Min depression lär komma tillbaka och dödligheten är hög hos oss med återkommande depression.

Men att få vara mamma till den här lilla plutten är så omvälvande och fantastiskt, för min del ser jag förändringar i resande framför mig, lite mer planering.. Men så kul det ska bli att visa honom geyser på Island, djuren på Kolmården, konsten i Milano ... Han får ju se allt jag visar för första gången och istället för att slöa på stranden kan vi bygga sandslott, leka krokodil i havet och titta på fiskar

 

[Melisen]

Jag visste inte att jag var redo och funderar fortfarande på om det här verkligen är en bra idé!!??? Hade bf i torsdags men ännu är hon på insidan

Det som ändå fick oss att besluta oss för att testa att bli gravida var för att vi har bestämt att vi vill leva med varandra, jag är 32 (nu blev vi gravida på första försöket men det visste vi ju inte innan), jag är mån om att göra "karriär" men några småbarnsår nu kommer inte förstöra något. Dock var min sambo arbetslös när vi började försöka, vi bodde på 59kvm (han har även en 4-årig dotter som bor varannan vecka), vi levde på bara min lön. Det fanns alltså mycket som talade både för och emot men allt löser sig och varken jag eller sambon är av typen att vi ser tillbaka och grämer oss över fattade beslut. Men hade jag väntat på att känna mig redo så hade det aldrig blivit nåt barn... men dom flesta stora förändringar i mitt liv (längre flyttar, universitetsstudier, chefstjänst) har varit sånt som jag absolut inte kände mig redo för innan men jag har vuxit in i det och det har alltid landat i att bli häftiga delar av mitt liv. Tänker lite lika med den här skaffa-barn-grejen, det kommer bli ett häftigt livslångt äventyr

 

[Andromedae]

Vi hade pratat om det ett tag. Och så bestämde vi oss då slutligen. Det handlade mest om vad vi ville, skulle jag tro: vi ville bara ha barn och vi var överens om att vi skulle börja försöka. Två veckor senare testade jag positivt och helt plötsligt kändes det som att allt gick tusen gånger snabbare än vad jag hade trott att det skulle göra

Barnet är idag 17 månader, vår bådas sol och ska om lite drygt en månad följa med oss på sitt livs tredje utlandsresa (apropå det där med resande ...).

Jag tror inte att det finns något generellt svar på när man vet. Jag tror att de flesta liksom bara känner att nu, nu är fördelarna större än nackdelarna. Sedan kan för- och nackdelar vara emotionella, materiella, tidsmässiga - ja, whatever. Men jag tror att de flesta som planerar barn ändå har en känsla av att nu vill jag mer än vad jag inte vill (om du förstår hur jag menar).

 

[californication]

Jag är gravid i vecka 21 och är nog fortfarande inte redo egentligen. Aldrig velat ha barn förrän jag träffade nuvarande sambo och han har varit tydlig med från början att barn är väldigt viktigt för honom. För min del så ändrade jag mig nog just för att han är så barnkär och verkligen ser barn som prio 1 i livet. Det ingav liksom trygghet, typ "det här blir nog bra". Kommer nog aldrig bli mer redo än vad jag är nu.

 

[Elisha]

Hej,

Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.

Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.

Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.

Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.

Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,

men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?

Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...

Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?

Nu är jag visserligen yngre än dig, 24, men har precis fått mitt första barn. Mannen min är 22 bara och vi har visserligen fasta jobb båda två men inte pluggat vidare eller så, dock fin bostadsrätt, är gifta etc men har inte varit tillsammans så länge heller (1 år och 3 månader nu, 5 månader när jag blev gravid). Barnet var dock planerat. Har också känns mig väldigt orolig då jag (vi) har mycket intressen som i teorin kan vara svårt att ha med småbarn på, gillar att impulsivt resa iväg etc. Men eftersom vi hade okej förutsättningar iaf ekonomiskt och tidsmässigt och inga såna hinder som kan bli problem av valde vi att "chansa", tror aldrig man blir redo, eller åtminstånde känns det inte som man känner sig redo.

Dock nu när hon är född är vi mer än redo och allt känns såå rätt, inga tvivel alls längre!

 

[lil-sis]

Livet blir aldrig perfekt, så vill du ha barn, börja nu.

Jag bestämde mig vid just 30, är 34 idag och har hunnit byta sambo en gång och vara gravid två gånger men inget barn i sikte.

 

[hvala]

Angående detta med sömnen. Jag har också stort behov av att få sova. Första månaderna med bebisen var rätt tuffa eftersom nätterna blev så upphackade (plus att vi fick en magknipsbebis som skrek massor - vilket visat sig vara mjölkproteinallergi) och jag var också inställd på att det "skulle vara så". Men allt eftersom bebisen blivit äldre har det blivit bättre. Från att ha varit uppe till efter midnatt och vaknat tre gånger varje natt har det minskat till två, en, och nu noll samtidigt som nattningstiden blivit tidigare och tidigare. För närvarande sover bebisen 20-06. Vi turas om att gå upp med henne så att den andra förälderna kan få sova längre om det behövs.

Visst har vi tur att det funkar så bra men om jag frågar runt bland vänner med barn så sover de flesta faktiskt rätt bra när de är runt halvåret eller äldre. Jag vet att en del fortfarande har det besvärligt men min erfarenhet är att bebisar/barn överlag sover betydligt bättre och mer än jag hade trott innan. Har man riktig tur sover de hela nätter från tre veckors ålder men det är inget man ska hoppas för mycket på dock

 

[Inte_Ung]

Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?

När jag kunde kontrollera all den där oron med ett "det finns alltid en lösning".
Oron blir tyvärr större av att ha barn så man måste ha metoder för att hantera den.
Har du fått hjälp att hantera dina tankar efter cancern?
Det är ju en ganska traumatisk upplevelse att bli sjuk i en sådan sjukdom.

 

[Blueberry]

Hej,

Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.

Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.

Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.

Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.

Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,

men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?

Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...

Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?

Jag är 29, och ligger här bredvid min bebis i sängen. Han är två och halv månad ungefär.

Jag insåg att jag inte kunde gå och vänta på att jag skulle känna mig redo, för då skulle det aldrig bli något barn. Min man hade velat ha barn länge, och jag insåg att jag liksom inte kunde förhala det längre.

Fick en enorm chock när jag insåg att jag var gravid. Ångest och ånger och hela baletten. Det höll i sig länge och släppte inte helt förrän han vant ute...

Nu vet jag att det här med att vara mamma aldrig kommer vara ett hinder för mig. Jag kommer fortfarande kunna göra det jag vill göra, och åka dit jag vill åka.

Det kommer dessutom vara roligare än om jag inte hade barn, för jag kan knappt vänta på att få visa den här ungen att han har alla möjligheter i hela världen.

 

[aemaria]

Jag tror aldrig heller att man blir helt redo. För mig blev det tydligt att jag ville ha barn när jag träffade min man. Innan trodde jag inte att jag ville, men när jag träffade han som verkligen kändes som "pappan till mina barn" kändes det rätt.

 

[jerseyko]

Mina barn är 1, 5 och 7 år. Jag vet fortfarande inte om jag är redo. Bra svar va?

Barn förändrar inte ens liv, de förgyller

 

[Kilauea]

Är snart 32 och vi (jag och sambon) har precis börjat försöka utöka vår familj.
Tankarna kommer typ varannan dag och jag har förstått att det nog är rätt så normalt. Jag har accepterat tankarna, även om jag som sagt funderar väldigt mycket vissa dagar.

 

[Raderad medlem 19815]

Hej,

Jag är 30(!) år. Lever sen tre år tillbaka med min fina sambo. Vi har båda långa utbildningar, fasta jobb, bra löner och bostadsrätt (även om vi behöver köpa större boende om vi blir tre). Det är liksom inga problem.

Vi har det senaste året börjat prata mer och mer om att skaffa barn. Min sambo som är 35 längtar verkligen eftersom alla hans vänner och syskon har barn. Jag älskar barn, jobbar med barn och har alltid sett mig ha egna barn i framtiden. Jag tror att vi skulle bli jättebra föräldrar och att min sambo skulle ställa upp till tusen. Men, nu när det börjar bli "verkligt" så känner jag mig så osäker.

Jag var sjuk i cancer för några år sedan. Är friskförklarad och min läkare avråder inte från att skaffa barn, men jag har generellt blivit mer orolig sen jag blev sjuk.

Jag är en person som är generellt orolig för förändringar, även om jag innerst inne vet att förändringen är till det bättre kan jag behöva övertala mig själv till exempelvis säga upp mig från ett jobb där jag kanske inte trivs.

Ena halvan av mig vill inget hellre än att bli mamma medan andra halvan oroar sig för allt. Jag läser allt på förälder, jag tittar efter barnkläder och planerar föräldraledighet,

men jag är orolig för att inte kunna resa som tidigare. Jag älskar att resa och inser att även om man kam resa med barn så kommer det inte att bli som det varit, men samtidigt undrar jag om jag nån gång kommer känna mig klar med mitt resande? att inte hinna träna som nu, dessutom är jag en person som behöver sova för att fungera vilket jag ju inser kommer bli lidande i kanske flera år. Sen tänker jag mycket kring hur vår relation kommer påverkas och även hur kroppen kommer att bli. Såklart oroar jag mig också för hur det kommer bli med graviditet och förlossning. Tänk om det händer nåt med bebisen?

Sen är det klart att min sjukdom påverkar mig. Tänk om jag blir sjuk igen? Tänk om jag dör när bebisen är liten. Trots allt har min diagnos 87% överlevnad inom 5 år så även om prognosen är bra så är det ju ett orosmoment...

Hur visste ni att ni var redo? Hur vet man det?

Jag har varit väldigt förskonad från hemska saker som sjukdomar och så, så jag oroade mig inte så mycket innan jag fick barn.

Däremot har jag personligen blivit mer känslig och orolig sen jag fick barn. Jag har liksom blivit medveten om hur sköra de och vi är, det kom som en chock nästan direkt efter förlossningen och håller i sig än, även om det har avtagit lite (stora barnet är 3,5). Jag kan oroa mig för att de ska bli sjuka, råka ut för olyckor eller drabbas på andra sätt.

Det låter ju som att ni vill ha barn! Kan du gå och prata med någon och få hjälp att hantera din oro? Att avstå från barn på grund av oro känns ju olyckligt.

 

[WBanna]

Jag tror aldrig heller att man blir helt redo. För mig blev det tydligt att jag ville ha barn när jag träffade min man. Innan trodde jag inte att jag ville, men när jag träffade han som verkligen kändes som "pappan till mina barn" kändes det rätt.

Det var exakt likadant för mig. Först var jag inte speciellt intresserad av barn, men när jag träffade min man så ändrade jag mig.

 

[Imogen]

Sitter här med en 8 dagar gammal bebis på armen och har ingen aning om ifall jag var redo eller inte! Det var ju inte så att all världens mammavisdom damp ner sekunden han föddes

För oss var det lite känslan "vad väntar vi på" som sa att det var dags. Vi visste inte om vi var redo men samtidigt kunde vi inte komma på något som skulle kunna inträffa för att vi skulle känna oss mer redo.

Det visar väl sig om vi var redo eller inte. Världens finaste son har vi fått i allafall

 

[KarinStarfighter]

När jag kunde kontrollera all den där oron med ett "det finns alltid en lösning".
Oron blir tyvärr större av att ha barn så man måste ha metoder för att hantera den.
Har du fått hjälp att hantera dina tankar efter cancern?
Det är ju en ganska traumatisk upplevelse att bli sjuk i en sådan sjukdom.

Jag har gått i samtalsterapi tidigare då jag hade en annan jobbig period i livet (det blev lite mycket med flytt, nytt jobb, lägenhetsköp och kraschad relation) men upplever inte att jag var så hjälpt av det. Min bästa vän är leg. psykolog och är ett stort stöd för mig. Även om det inte blir samma som att gå till en "professionell" så upplever jag att det är betydligt lättare för mig att öppna mig för henne. Sen tycker jag ändå att det blir bättre och bättre. Är inte alls lika orolig för att cancern ska komma tillbaka som jag var det första året. Jag kan nu berätta mer öppet om det utan att bryta ihop och känner inte att det tar upp alla mina tankar. Sen ska jag inte sticka under stol med att det är jobbigt, men det kanske inte är så konstigt att känna så?

 

[KarinStarfighter]

Jag är 29, och ligger här bredvid min bebis i sängen. Han är två och halv månad ungefär.

Jag insåg att jag inte kunde gå och vänta på att jag skulle känna mig redo, för då skulle det aldrig bli något barn. Min man hade velat ha barn länge, och jag insåg att jag liksom inte kunde förhala det längre.

Fick en enorm chock när jag insåg att jag var gravid. Ångest och ånger och hela baletten. Det höll i sig länge och släppte inte helt förrän han vant ute...

Nu vet jag att det här med att vara mamma aldrig kommer vara ett hinder för mig. Jag kommer fortfarande kunna göra det jag vill göra, och åka dit jag vill åka.

Det kommer dessutom vara roligare än om jag inte hade barn, för jag kan knappt vänta på att få visa den här ungen att han har alla möjligheter i hela världen.

Har följt din resa här på Buke i skymundan. Är rädd att jag som du skulle få ångest om jag plussade (men för dej verkar det ju ha gått jättebra ändå, även om det varit en resa?)

 

[KarinStarfighter]

Är snart 32 och vi (jag och sambon) har precis börjat försöka utöka vår familj.
Tankarna kommer typ varannan dag och jag har förstått att det nog är rätt så normalt. Jag har accepterat tankarna, även om jag som sagt funderar väldigt mycket vissa dagar.

Jo, men lite så tänker jag, att det nog är sunt att verkligen tänka efter

 

[KarinStarfighter]

Jag har varit väldigt förskonad från hemska saker som sjukdomar och så, så jag oroade mig inte så mycket innan jag fick barn.

Däremot har jag personligen blivit mer känslig och orolig sen jag fick barn. Jag har liksom blivit medveten om hur sköra de och vi är, det kom som en chock nästan direkt efter förlossningen och håller i sig än, även om det har avtagit lite (stora barnet är 3,5). Jag kan oroa mig för att de ska bli sjuka, råka ut för olyckor eller drabbas på andra sätt.

Det låter ju som att ni vill ha barn! Kan du gå och prata med någon och få hjälp att hantera din oro? Att avstå från barn på grund av oro känns ju olyckligt.

Jo, jag har funderat lite på att kanske ta den kontakten, men har som jag skrivit ovan inte så bra erfarenheter från tidigare samtalskontakter.