I sorgens stund

[Casteloro]

Jag måste få hjälp att bearbeta min sorg. Det värsta är nog inte att jag är tvungen att ta bort min prins, det värsta är väntan på den dagen. På torsdag morgon har jag en bokad tid åt min älskade vän, har tagit allt med ro och tänkt att jag aldrig skulle ha kvar ett djur som har ont av att leva. För det är precis vad han har, ont och jag skulle aldrig ha samvete att ha honom kvar, ens som hagkompis.

Vill inte tänka på det outredde i bakdelen, men framhovarna och dess leder är riktigt fula med fula pålagringar, fula utväxta pålagringar som ser ut som krokar på allra värsta tänkbara ställe. Diffusa helvetespålagringar som finns där och som man inte kan göra något åt. Jag accepterar ju att det är så här det är, har åtminstone hela tiden gjort det. Nu, nu drömmer jag bara mardrömmar och gråter om kvällarna ju närmare det kommer.

Frågar mig hur sjutton man skall kunna åka iväg med den mest älskade vän jag någonsin haft. Det känns inte rättvist på något sätt... Jag vet att han inte kommer att lida av det, det är bara min saknad som gör att jag kommer att lida. Visst, tiden läker alla sår, det är jag medveten om, det är inte första gången jag tvingas avliva en vän. Men aldrig en sån här nära vän, aldrig en sån här individ som lärt mig så mycket om mig själv och om hästar i överlag.

När jag åker till stallet och ropar på honom i hagen, svarar han med ett ljudligt, hjärtligt gnägg. Hur ska man klara sig utan det? Hur ska man klara sig utan leken tillsammans med honom som om att han ser mig som en riktig hästkompis (vilket iof kan vara farligt ibland när han kommer som en ångvält mot mig)? Hur sjutton klarar man sig?

All sorg jag känner nu, är för alla glädjande stunder tillsammans med honom. Jag vet det, men för tillfället lindrar det inte min sorg som bara väller ut över kanten.

Jag vill bara veta hur man orkar sig igenom detta?

 

[Skogstrollet]

Sv: I sorgens stund

Fram till den dagen fokusera på att göra varje dag så bra du bara kan. Dels underlättar det nu men blir även en tröst efteråt.

På själva dagen gör man vad man måste, för man rent logiskt vet att det är det enda rätta. Man bryter ihop efteråt och tillåter sig att släppa ut all ilska och sorg man burit på.

Efter den dagen kommer sorgen, men också en känsla av lättnad. Man klarade av att göra det rätta, man vet att vännen nu har frid och mår bra och man gjorde sitt bästa fram till den sista dagen.

Sorgen finns kvar men lättar med tiden och de ljuvliga minnen framträder allt oftare. Tårarna övergår till leenden och man blir tacksam för den tiden man fick. Man tittar på ett foto och tänker på den härliga dagen man hade då, inte smärtan och eländet på slutet.

Dagarna fram till den dagen är den värsta tiden. Så upplevde jag det och jag har sett andra skriva liknande saker här.
Man orkar för att man måste.

 

[Sickan]

Sv: I sorgens stund

Det är tufft att vara människa ibland. Särskilt om man är en kännande, ansvarsfull person och som har förmåga att tänka utanför sig själv. Som du skrev så lider hästen mer nu, men även du mår dåligt av att veta att han har ont. Efter torsdagen står du ensam kvar med lidandet. Det finns ingen enkel väg eller ett piller man kan ta för att ta bort smärtan, det är bara till att kliva rakt i det och låta det göra ont. Tiden läker alla sår och man lär sig leva med ärren. När det värsta är förbi kommer det att kännas bra att du var stark nog att fatta detta beslut i kärlek till en annan varelse.

 

[Lovisaleonora]

Sv: I sorgens stund

Jag orkar. För att jag måste. Det finns liksom inga riktigt bra alternativ. Det är bara att ta en timme i taget. Tiden innan, den utmätta tiden, tycker jag är förfärlig. Även om jag har bestämt mig är det ju tid då det fortfarande går att ombesluta. Även om jag aldrig gör det, finns möjligheten fortfarande kvar. Den där vansinniga möjligheten att jag vaknar en morgon och djuret är helt friskt. I en annan värld, i en annan verklighet. Under den utmätta tiden är det både sorg och ångest.

När det väl är över tar den rena sorgen över, saknaden, hela kroppen skriker att det fattas något.

Det är en sorg. Det går inte att göra bättre eller skynda på. Det måste få ta den tid det tar. Själv har jag inga problem med att skaffa en ny häst eller en ny hund, det finns ändå ingen som kan ersätta den som är borta, men jag är en hästmänniska och en hundägare. Jag vill ha djuren nära mig.

Ta hand om dig, var snäll mot dig. Inse att det tar tid, men att det blir lättare, eller i alla fall mindre svårt. Låt det ta den tid det tar, boka inte upp dig hysteriskt för att sminka över din saknad, utan möt smärtan och sorgen och låt den få ta plats, då försvinner den fortare.

 

[Ever]

Sv: I sorgens stund

Kanske idiotiskt. Men jag skulle nog kanske säga hejdå till min älskade häst och sedan lämna henne till ngn trygg person som hästen känner och jag litar på att vara med de sista minuterna. För mig och min häst skulle det inte funka att jag var med till slutet, hon skulle bli väldigt orolig om jag var ångestfylld och ledsen. Jag vet med mig att jag inte kan kontrollera mig när det gäller min egen häst. Sen kan jag känna att man behöver skydda sig själv litegrann. Jag vill inte SE det hända, det skulle aldrig försvinna från min näthinna. Har händelser att jämföra med och jag kan säga såhär i efterhand att jag gärna sluppit se det. Men jag har inte varit i din situation och kan inte föreställa mig ångesten du måste känna. Våndas för din skull och imponeras samtidigt av din styrka. Var säker på att din häst vet att du älskar honom. Gör den sista dagen så normal som möjligt för er båda. Kan du inte vara stark så be ngn om hjälp. Och efteråt, gråt. Kramar till dig!

 

[Tussinussen]

Sv: I sorgens stund

Jag vill bara veta hur man orkar sig igenom detta?

Jag kan bara säga att jag lider med dig, och att ja, du orkar, även om det inte känns så nu. Jag hade exakt samma fråga när jag skulle ta bort min älskling för 2 år sedan - jag kände att jag skulle sprängas i småbitar och vaknade på nätterna av att det var blöt på kudden av tårar jag hade gråtit i sömnen. Skrev här på Buke och fick svar av många andra som inte var mer eller mindre människa än jag och som hade just - orkat. Som hade tagit sig igenom precis samma sak. Jag kände att om dom överlevde detta, så gör väl jag det också.

Ta det en dag i sänder. Säg allt till din häst som du vill ha sagt. Sen går du igenom den hemska stunden och har minnena kvar och vet att du har gjort det bästa för honom, in i det sista.

Ja jag vet inte om det hjälper ett enda j-a dugg, men det är det enda jag kan komma på att säga.... skickar tusen tröstkramar

T

 

[Skogstokan]

Sv: I sorgens stund

Sorgen, är kärlekens pris. Tyvärr är det så.

Genom att älska någon, helhjärtat, oändligt, så vet man också med ens att det tar slut en dag. Men slutar man älska för det? Nej, så fungerar det inte. För mig var det så, när den värsta, rivande sorgen lagt sig, så insåg jag att det varit värt det. Att jag vilken dag som helst skulle kunna öppna mitt hjärta för en ny vän igen eftersom att han, det sorgliga avskedet till trots, gett mig så otroligt mycket mer. En älskad vän ska man sörja, det är den oändliga kärleken som får ett att må fördjävligt.

Jag gick i som en bubbla de sista dagarna, var nog nästan som vanligt fast lite frånvarande. Kunde inte, ville inte, förstå. Så kom dagen och jag började inte gråta förrän jag skulle leda iväg honom, då slog allt mig i magen och hjärtat slets ur bröstet. Sedan grät jag i bilen hem, hela kvällen och hela natten. Jag vaknade nästa morgon och började gråta igen. Jag tog ledigt från jobbet (tycker att de borde ha några slags "nära anhörig-dagar" för djur också). Sedan när det värsta lagt sig så fick jag nästan dåligt samvete när jag log åt något som min sambo sa, när jag längtade efter att rida eller till och med var hungrig. Jag förstod inte hur min kropp kunde fungera normalt efter det som hänt. Men såhär i efterhand så förstår jag att det var precis så det måste få vara, det är så man läker. För mig gick sorgen i vågor och jag tillät mig själv att vara "som vanligt" när jag ville och att gråta när jag kände för det. Jag lät det ta tid. Det går fortfarande i vågor, även om gråtattackerna kommer alltmer sällan och de ljusa minnena oftare och allt klarare. I november är det två år sedan och jag saknar honom så. Varje sorg har sitt antal tårar och en dag kommer jag att minnas honom med ett leende på läpparna.

Många tröstkramar!

 

[B-uke]

Sv: I sorgens stund

Åh...

Jag känner dig inte men lider med dig, bävar för att den stunden ska komma... Jag har aldrig varit med om det du ska gå igenom. Skickar tröst- och styrkekramar genom cyberrymden... Din vän galopperar snart på de evigt gröna ängarna och slipper ha ont.

 

[EmmaPrahl]

Sv: I sorgens stund

Skogstokan, måste säga att det va riktigt bra skrivet!

Strindlund: Jag har själv tagit väck min älskade vän. Det var det hemskaste jag någonsin gjort, men det blir bättre. Håll bara inte inne dina känslor, dom måste få komma ut. Gråt hur mycket du vill över din vän. Tänk på allt fint ni har haft tillsammans. Jag kan inte säga att smärtan går över men det blir bättre och du kommer lära dig att leva med det.

Ta vara på dagarna du har kvar, va stark!

ett farväl är ej för alltid

 

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

Om du inte misstycker vill jag använda allt det där i min blogg.

Sorgen, är kärlekens pris. Tyvärr är det så.

Genom att älska någon, helhjärtat, oändligt, så vet man också med ens att det tar slut en dag. Men slutar man älska för det? Nej, så fungerar det inte. För mig var det så, när den värsta, rivande sorgen lagt sig, så insåg jag att det varit värt det. Att jag vilken dag som helst skulle kunna öppna mitt hjärta för en ny vän igen eftersom att han, det sorgliga avskedet till trots, gett mig så otroligt mycket mer. En älskad vän ska man sörja, det är den oändliga kärleken som får ett att må fördjävligt.

Tack så mycket för era värmande och stöttande ord. Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det här, men precis som Lovisaleonora säger så finns det ännu tid att ångra sig, se sig om efter andra alternativ. Trots att jag vet att det är bäst att det får bli så här. Om en häst inte klarar av att vara häst, ens i hagen på grund av smärta, det säger sig självt.

Jag vill fortfarande hoppas på mirakel, att han skall bli frisk och kry som om det här aldrig hade hänt. Det är någonting jag har hoppats på varje dag, men att komma till stallet och upptäcka att han är lite försiktig när han tar sig fram på ojämn mark, då är det så uppenbart vad som är rätt. Var upp till honom idag, satte mig ned i gräset och lät honom äta äpplen, morötter och päron. Han tuggade och njöt, jag pussade honom och älskade varje sekund. Ytterligare en egenskap jag kommer att sakna, möjligheten att bara vara mig själv, tillsammans med honom och känna enorm kärlek.

Det känns orättvist, fruktansvärt orättvist att en häst på 9 år skall behöva gå detta öde till mötes. Han och jag hade så mycket framför oss, lärde oss tillsammans. En individ som skeppats runt från ägare till ägare sen han slutligen kom till mig för snart två år sedan. Det var en häst då, och en häst nu. Vi var långt ifrån något elitekipage, mer bara hobbyekipage som älskar att träna och utvecklas tillsammans. Känns så typiskt att det här skulle hända honom...

Men jag ångrar inte att jag köpte honom, trots de veterinärräkningar som jag fått stå ut med det senaste halvåret. Trots det som händer nu, för vi har haft så oerhört mycket glädje med varandra. Och sorg, förstås. Grät varje dag när jag for från stallet i början, ville faktiskt inte annat än att låta honom gå till slakt. Trodde i mitt svagaste ögonblick att det var något fel på honom, i hans huvud. Nu vet vi att det inte är så, smartare häst får man leta efter. Han är en kärleksfull individ som älskar livet precis lika mycket som jag har gjort sedan jag köpte honom.

Älskade vän.

 

[Skogstrollet]

Sv: I sorgens stund

, men precis som Lovisaleonora säger så finns det ännu tid att ångra sig, se sig om efter andra alternativ. Trots att jag vet att det är bäst att det får bli så här. Om en häst inte klarar av att vara häst, ens i hagen på grund av smärta, det säger sig självt.

Det var samma för mig och det var nog därifrån lättnaden kom när det var slut. Det fanns ingen poäng med att tvivla, hoppas eller söka längre. Det var det som tog energin, hade det inte funnits något tvivel alls om att det var rätt sak att göra hade det varit enklare att leva med. Men vem vill leva utan hopp.

1,5 år fick jag ha honom, i två veckor var han friskförklarad och det slutade med en tom grimma och stooora skulder som det tog år att betala av. Jag ångrar inte en sekund.

Flera år efteråt drömde jag en mardröm som fick mig att vakna kallsvettig. Jag drömde att jag hade gjort det jag i hemlighet ville göra då, stalla upp hästen i ett hemligt stall i skogen och "förtränga" skadan och bara låtsas som att allt var bra. Jag fick en chans att se hur det skulle ha gått då och det dåliga samvete jag vaknade med var förlamande och en bekräftelse på att jag gjort rätt, det som var rätt för hästen.

 

[Skogstokan]

Sv: I sorgens stund

Om du inte misstycker vill jag använda allt det där i min blogg.

Självklart inte, jag blir bara glad över att jag kunde skicka ett par tänkvärda och förhoppningsvis tröstande ord.

Fortsatta styrkekramar!

 

[thalia7]

Sv: I sorgens stund

ta så mkt foto du kan.. Var stolt över att du gör det du måste, har hästen ont och inget finns att göra för honom så finns det ingen annan väg att gå än den du går på nu..

INGET man kan säga eller göra kommer göra att det gör mindre ont.. Du kommer höra hur han gnäggar i hagen fast han inte är där, du kommer höra hans hovar mot marken och vända dig om för att se att ingen finns där..
Ha någon med dig som du kan luta dig på, du kommer behöva det.. Det är svårt att lämna sin häst i boxen på kliniken och vända om och gå, det är det värsta man kan tänka sig. Man skriker inombords och tvivlar på sitt beslut, men du gör det du gör för att du älskar honom.
Ta vara på den tiden som ni har kvar, säg allt du vill ha sagt till honom, det är något du kommer vara tacksam för i framtiden, att du fick säga i ord hur du känner, för din egen skull..

Har varit i din sits mer än 1 gång och det går inte att linda in det, det är hemskt och fruktansvärt och ja, det blir tomt.. Ditt hjärta spricker, men du kommer värdera er tid tillsammans och han kommer alltid leva i ditt minne..

Mina tankar är med dig i denna svåra stund..

 

[Lindsen]

Sv: I sorgens stund

Jag vill bara veta hur man orkar sig igenom detta?

Usch Lider med dig

Man orkar sig igenom det för att man inte har något val.

För mig var/är saknaden efter min älskade vän otroligt stor.
Kände aldrig någon lättnad när det var över, utan bara saknad, saknad och ännu mera saknad.

Nu har det precis gått ett år och jag tänker på honom varje dag, gråter inte varje dag men saknar honom fortfarande väldigt intensivt.

Mitt sätt att orka är nog att inse att jag alltid kommer sakna honom och så får det vara.

Köpte en ny häst för ett tag sedan och det fick mig att focusera mer på honom än på saknaden av min älskling.

Skickar dig en massa styrkekramar

 

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

Måste få visa en bild på min prins

Det är fortfarande oerhört svårt att åka till stallet och inse att han följer mig som en liten hundvalp. Visst, han vet att jag matar honom med äpplen och morötter, men det är vad han har gjort alltid. Lika jobbigt är det att åka därifrån, vill bara sitta med honom hela dagen. Inget blir bättre av det dock. Rider en gammal gumma i samma stall, så det hjälper mig och hon kan lära mig mycket, men det är ändå jobbigt.

Ville bara ringa runt till olika veterinärer idag och få en bekräftelse på att min nuvarande veterinär har gjort en felbedömning. Att det går att rädda honom trots allt, men min veterinär är en av landets bästa. Utan tvivel. Jag har själv sett plåtar på ett friskt skelett, och jag har sett min hästs plåtar. Man måste vara blind för att inte förstå.

Usch.

 

[Skogstrollet]

Sv: I sorgens stund

Vacker häst med fantastiska ögon.

 

[thalia7]

Sv: I sorgens stund

Vill inte ge dig falka hopp men,
Självklart ska du begära mer än 1 bedömning av din häst..

Här kommer nu 2 sanna historier:

Hade en häst som fick cystor i båda bakknäna, detta visste jag inte utan vad jag märkte var att hästen började få korsgalopp och jag åkte till klinik..
På ATG sa de efter röntgen att han hade cystor i båda bakbenen och att de var så svåra att det inte fanns någon som helst framtid för hästen och de dömde ut honom direkt..

Med gråten i halsen åkte jag hem, helt förtvivlad..

Ringde därefter Flyinge och åkte dit med hästen.. De röntgade och sa att han hade cystor i båda knäna bak och att det inte skulle kunna gå att göra något och att hästen bara skulle få mer och mer ont och de bedömde att han borde tas bort fortast möjligt..

Jag grät floder och spenderade en vecka med min ögonsten... Tog farväl på något sätt..

Av någon anledning ringde jag trots allt en tredje klinik..
Jag åkte dit, fick hästen röntgad och javisst, han hade cystor i båda knäna bak, MEN; detta kunde de operera! Eh vad sa jag? Operera??
Jag dök på det och bokade tid för operation, båda knäna samtidigt..
Hästen blev opererad och hade sin konvalecens med allt vad det innebär, åkte sedan på återbesök och..

HAN var helt återställd!!!!!!!!!!!! Cystorna var urgröpta och inte aktiva, han hade ingen hälta någonstans!!

Denna 3.e klinik ; Stenested; räddade hans liv!!

Händelse 2..

Hade en häst i min ägo som sedan såldes för en karriär hos en annan tjej..

Fick på omvägar höra ett halvår senare att hästen var utdömd och skulle avlivas.. jag blev helt bestört och kontaktade veterinären som gjort bedömningen..
Han menade på att kotorna var uppdrivna på ett sätt bak som skulle göra att hästen skulle få svår artros och få stor smärta och bli kroniskt halt och att dessa kotor hade blivit så efter 2 månaders ridning..Avlivning var den enda utvägen.
Jag informerade veterinären att hästen hade haft kotorna så i många år och aldrig hade haft några problem och att hästen var röntgad och fått ok på dem på klinik tidigare..veterinären fick dessa tidigare röntgenbilderna skickade till sig och såg att hästen såg likadan ut som för nästan 10 år tidigare..

Hästen slapp avlivning och nu flera år senare fungerar den fortfarande som rid/tävlingshäst utan problem..

Självklart ska du ha mer än 1 utlåtande innan du avlivar din vän. jag menar inte att du kommer få annat svar i ditt fall, men du bör få minst 2 utlåtanden innan du tar bort din häst, tycker jag..

Kontakta kliniker som har expertis för just sådant som din häst har.. Inte bara de som är i ditt område utan just de som är bäst på just detta..

Så kommer du få bättre samvete också när du vet om att du fick det dubbel eller trippelkollat , tro mig....

Gör det, för din skull och för din hästs skull..

 

[Flixon]

Sv: I sorgens stund

de var något av det bästa jag läst vad gäller att sätta ord på känslorna när man måste ta farväl av ett djur, en vän. sitter här med tårar i ögonen och minns tillbaka...

till TS: du vet uppenbarligen att du gjort rätt val, men jag förstår att det inte gör det lättare. jag har "förlorat" både hästar, hundar, släktingar och vänner och det blir aldrig lättare. däremot lär man sig att hantera smärtan och som någon skrev så känns det ofta lättare när allt är gjort, för då kan man ta farväl och har ingen möjlighet att ändra sig. gråt, skrik, stäng in dig eller gör vad som känns bäst för dig, men minns det bästa, det fina. och släpp in en ny vän i ditt liv med vetskapen om att du gjorde det allra finaste någon kan göra för en annan; du lindrade h*ns smärta och gjorde det värsta som kan begäras av en djurvän.

all kärlek och styrka till dig!

 

[Casteloro]

Sv: I sorgens stund

Jag förstår vad du menar, men jag har två utlåtanden. Det första utlåtandet var dock ett humbug-utlåtande av en orutinerad veterinär, den andra en av landets mest respekterade. Min häst har kronisk, svår artros i båda hovlederna fram, det går inte att operera och han har ont. Även om det gick att operera, så skulle jag nog inte överväga det eftersom jag inte anser att min häst förtjänar det. Han behöver röra på sig, mycket och ofta, annars mår han dåligt både i kropp och knopp. Stod i samma stall som en som hade exakt samma typ av artros, fast på kotorna, detta gick att operera men chansen var 50-50 och man kunde inte då heller garantera att hästen blev bra.

Det är skillnad från fall till fall, och vissa klarar sig trots olika artroser, min veterinär sa dock att min häst drabbats av det som hör till de värsta sämsta tänkbara platserna i kroppen. Och tänk då medel till svår artros på ett ställe som är inte går att operera, nej, det finns inga som helst framtidshopp för min kille. Överhuvudtaget. Jag vill faktiskt inte chansa på att han kanske håller som sällskapshäst i hagen, särskilt inte när han kräver sitt dagliga arbete. Men jag lovar dig, just i detta nu, känner jag bara hur jag vill ångra mig och skjuta upp på avlivningen. Men ett förlängt lidande? Nej, det vill jag inte att han ska ha, min veterinär dömer inte ut en häst och starkt rekomenderar avlivning istället för triangelmärkning om han inte måste. Han sa rent ut till mig; Jag tycker inte att vi behandlar mer, jag tror tvärr inte att han kommer bli bra igen och jag rekomenderar att vi ger honom ett värdigt avslut. Varpå vi började att diskutera olika tillvägagångssätt.

 

[thalia7]

Sv: I sorgens stund

Då vet du att du gjort allt..
Fruktansvärt för dig, men har han ont och inget finns att göra, då har du tagit rätt beslut för din vän..
Inget vi kan säga kommer göra att det känns bättre, ta vara på denna dag och lukta, klappa, prata, bara vara ... Det är inte alla som får en chans att ta farväl, försök att se det så..
Du kommer tvivla på dig själv, du kommer ångra dig, men det är bara mänskligt, det du bestämt är det enda rätta och det vet du längst inne om..
Mina tankar är med dig...