Identifierar du dig med ditt landskap? (utbruten från Hur många dalahästar har ni?)

[alazzi]

Arboga och Västerås känner jag extra för eftersom jag vuxit upp där. Och Orsa eftersom släkten på mammas sida kommer därifrån och vi tillbringat många skollov i Fryksås och i Orsa.
I vuxen ålder blev det Stockholm och den staden är ju kanske inte mysig, men vacker.

 

[aiquen]

Jag är inte helt säker på att jag är med i tankegången här, men spontant vet jag inte om jag tycker att det är särskilt konstigt om ett landskap kan bli något som påverkar och i förlängningen kanske kan sägas bli en del av ens identitet. Inte konstigare än att man väl kan identifiera sig i övrigt med sin omgivning eller utifrån sitt ursprung?

Som sådant här som öppet landskap, hav eller skog. Eller maträtter, dialekter och traditioner. Landskapen har ju ändå en historia långt tillbaka och kan väl fortfarande ofta innefatta så mycket mer än bara streck på kartan.

 

[mandalaki]

Åkte till Växjö på kundbesök och drabbades av overklighetskänsla.

 

[warg]

Jag har inte någon geografisk förankring alls förutom att jag är svensk. Jag har funderat en hel del på detta, många identifierar sig ju väldigt starkt geografiskt. Men jag flyttade från Gotland, där jag är född, när jag bara var någon månad. Sedan dess har jag flyttat runt mycket. Jag har bott i sex eller sju olika landskap lite olika på hur man räknar. Jag antar att det är det som orsakar rotlösheten? Har jag någon typ av identitet är den gotländsk, men där har jag knappt bott! (jag äger ingen dalahäst eller svensk symbol för att anknyta till den andra tråden, men jag har en gotlandsljusstake och jag gör saffranspannkaka regelbundet)

 

[Brie]

Ja, det gör jag. Även om jag inte bor kvar där. På grund av en ganska rotlös uppväxt sett till kommun, då vi flyttat runt mycket i landskapet under min uppväxt, svarar jag ofta ”Jag kommer från *landskapet*” på frågan var jag är ifrån ursprungligen.

...med det sagt, så duger sällan svaret utan som ett e-mail i inkorgen kommer såklart följdfrågan ”Jaha! Vardå i *landskapet*” och så blir det till att utvecka det ändå

 

[Görel]

Det gör jag verkligen. Jag är född i Stockholms innerstad och har tillbringat halva mitt liv där. Jag är en storstadsmänniska och det här är enda stället i Sverige som jag kan tänka mig att bo på.

Jag har bott mer i Uppland än i Sörmland så om jag måste välja något av Stockholms två landskap blir det Uppland men mina rötter finns i innerstan och främst på Södermalm.

 

[Septicemia]

Jag ser mig definitivt som bleking. Inte så att det är något jag går runt och tänker på det för jämnan men det är ändå en hemkänsla och trygghet i att kunna identifiera sig i småskaligheten, den steniga naturen, alla små sjöar, den vidunderligt vackra skärgården och den fula dialekten

 

[julgrisen]

Jag är uppvuxen på varaslätten, hatade det när jag bodde där och trodde aldrig jag skulle vilja tillbaka. Skämdes för exakt allt som hade med schlätta att göra. Sen flyttade jag till Göteborg och älskade att bo där men såhär runt 14 år senare känner jag allt mer och mer en väldigt stark dragning till den där slätten. Jag kommer på mig själv med att känna sån tillhörighet när jag hör bred västgötska (som varken jag eller min familj pratar), jag inser att jag trivs bäst i platta landskap där man kan se hur långt som helst. Och jag fullkomligt älskar hältahälta, den bästa måltid som finns. Så ja, jag känner ingen speciell känsla för Västergötland som landskap men för just varaslätten är det annorlunda.

 

[warg]

Jag är uppvuxen på varaslätten, hatade det när jag bodde där och trodde aldrig jag skulle vilja tillbaka. Skämdes för exakt allt som hade med schlätta att göra. Sen flyttade jag till Göteborg och älskade att bo där men såhär runt 14 år senare känner jag allt mer och mer en väldigt stark dragning till den där slätten. Jag kommer på mig själv med att känna sån tillhörighet när jag hör bred västgötska (som varken jag eller min familj pratar), jag inser att jag trivs bäst i platta landskap där man kan se hur långt som helst. Och jag fullkomligt älskar hältahälta, den bästa måltid som finns. Så ja, jag känner ingen speciell känsla för Västergötland som landskap men för just varaslätten är det annorlunda.

Hältahälta var det konstigaste jag hört talas om när jag flyttade dit!

 

[julgrisen]

Hältahälta var det konstigaste jag hört talas om när jag flyttade dit!

Ja, jag fattade sorgligt nog aldrig grejen med det medan jag bodde där, det är när jag flyttade till Göteborg som jag började kräva av alla korvkiosker här att ordna det till mig på helgnätterna när jag ville ha fyllemat. Det är verkligen underskattat!

 

[GoLightly]

Jag är från Göteborg och även om jag inte har bott där på 20 år så identifierar jag mig mer som göteborgare än något annat. Däremot så känner jag inget för landskapet i stort (så till den grad att jag inte ens kommer ihåg vilket landskap staden ligger i ). Men Göteborg och havet är alltid

 

[Raderad medlem 94602]

Ja det gör jag.
Jag har flyttat runt en hel del i Sverige och ju längre tiden går ju mer Kulla känner jag att jag är innerst inne. Jag tycker att vi har många olika kulturer, traditioner osv inom landet beroende på var ifrån man kommer. Gillar variationen precis som olika dialekter och har på så sätt kommit att uppskatta och värdesätta det "Dalska" jag har i mig.
Synd att jag tappat dialekten till vardags.

 

[Niyama]

Nä, inte alls. Älskar att bo där jag bor, men är inte uppvuxen här och folk kommenterar mellan varven att jag pratar stockholmska. Här är jag "stockholmare", men jag identifierar mig inte alls med det heller för jag tänker på staden då och jag är verkligen ingen stadsmänniska och har aldrig bott i Stockholm. Är väl från Södermanland och bott många år i Uppland men inget av det känns "hemma" och jag vet inte ens vad det skulle vara att identifiera sig med.

 

[honung]

Superstolt öschötte. Bland annat. Självklart är jag stolt över mitt län?

 

[Vallmo]

Är stockholmare och skulle nog ha svårt att bo någon annanstans i Sverige, tror jag.
Har bott i Göteborg, men det var ingen riktig hit. Kanske berodde mer på sällskapet?

Nu bor jag inte i innerstaden, utan några mil utanför.
Det är både lantligt och civiliserat här och jag gillar den kombon.
Det tar ungefär 30 minuter med pendeln att ta sig in till stan också, så det ligger inte helt i obygden.

När det kommer till landskap är det Sörmland som gäller.

När det gäller Stockholms innerstad så är det Södermalm som gäller.
Jag är till och med så specifik att det är övervägande Katarina och Sofia församling som jag gillar bäst där.

Östermalm och city gillar jag inte alls. Undviker det så gott jag kan.

 

[DarkInNight]

Jag och mitt Dalarna
Jo nog känner jag en stark tillhörighet till mitt landskap, har aldrig tänkt på det men det är ju så självklart på något vis.

 

[Kattennizze]

Jag har noll förmåga att känna tillhörighet på det viset. Fattar inte. Samma som nationalism - det är ju ingen prestation att vara stolt över.

Alltså jag är så väldigt onationalstisk, precis som du beskriver det, men jag känner verkligen för mitt hemma- landskap, Uppland.

 

[tanten]

För mig kokar det ner till det gamla hederliga begreppet hembygd.
Dvs en plats där jag känner mig hemma. Jag är bekant med historien, människorna och trakten.

Lite samma känsla som när man kliver innanför dörren hemma, här bor jag. Så känner jag när jag passerar en viss bensnmack när jag kommit in i landskapet - nu är jag nästan hemma.

När jag är i andra delar av landet så går min dialekt att identifiera. Och då blir jag lokalpatriotisk - självklart kommer jag från X

 

[Flixon]

Jag är född och uppvuxen i Jämtland, ett landskap med väldigt mycket lokalpatriotism knutet specifikt till landskapet. Det var ju under en lång tid självständigt, innan det blev norskt och sedan svenskt. Jag har för mig att det var till viss del självstyrande en lång period även efter att det upphörde vara en egen republik, men kan inte svära på det. Men det här finns väldigt mycket kvar hos oss jämtar vi har en nationalsång, en president, en nationaldag och såklart, Storsjöyran med presidenttalet vid midnatt. Idag är det mest lite skämtsamt, men känslan av att vara lite eljest och inte riktigt identifiera sig med "storsvensken" finns ändå där, på något vis.

Jag har inte bott i Jämtland på nästan 20 år, men kommer alltid identifiera mig som jämte. Nu bor jag i Skåne, det är ju också extremt lokalpatriotiskt. Däremot upplever jag att det här nere handlar mer om ett upplevt utanförskap gentemot resten av landet, som liksom tvingat fram en reaktion av typen "vi vill ändå inte vara med er"

 

[athena_arabians]

Jag har en hatkärlek till mitt landskap... men jag är kulla, plain and simple. Det kommer jag aldrig att komma ifrån även om jag under en period verkligen försökte. Jag knätofsar inte och kommer aldrig att göra det men folkmusiken från landskapet ger alltid en genklang i mig, det är så enormt djupt rotat i mig.