Identifierar du dig med ditt landskap? (utbruten från Hur många dalahästar har ni?)

[athena_arabians]

Jag är född och uppvuxen i Jämtland, ett landskap med väldigt mycket lokalpatriotism knutet specifikt till landskapet. Det var ju under en lång tid självständigt, innan det blev norskt och sedan svenskt. Jag har för mig att det var till viss del självstyrande en lång period även efter att det upphörde vara en egen republik, men kan inte svära på det. Men det här finns väldigt mycket kvar hos oss jämtar vi har en nationalsång, en president, en nationaldag och såklart, Storsjöyran med presidenttalet vid midnatt. Idag är det mest lite skämtsamt, men känslan av att vara lite eljest och inte riktigt identifiera sig med "storsvensken" finns ändå där, på något vis.

Jag har inte bott i Jämtland på nästan 20 år, men kommer alltid identifiera mig som jämte. Nu bor jag i Skåne, det är ju också extremt lokalpatriotiskt. Däremot upplever jag att det här nere handlar mer om ett upplevt utanförskap gentemot resten av landet, som liksom tvingat fram en reaktion av typen "vi vill ändå inte vara med er"

Jag jobbar i Jämtland (är här nu ) och har gjort det i 11 år i år men, ja jämtar är ju... jämtar

 

[Flixon]

Jag jobbar i Jämtland (är här nu ) och har gjort det i 11 år i år men, ja jämtar är ju... jämtar

Jajamän, så är det

 

[athena_arabians]

Jajamän, så är det

Jag blir vansinnig på dem ibland men jag älskar att jobba här, jag trivs så bra

 

[_Taggis_]

Jag har också en sorts hatkärlek till mitt hemlandskap. Jag är faktiskt avundsjuk på de som kan bo "vartsomhelst" och känna sig hemma. Jag känner mig inte hemma nånstans. Efter en del år på annat håll flyttade jag "hem" till vad jag trodde skulle bli lugn och ro, hitta sig själv och allt det där. Men nej, efter några år som hemvändare insåg jag att jag aldrig kunde trivas. Jag hade vant mig vid annat helt enkelt, och jag såg helt plötsligt en hel del ocharmiga sidor av det som jag innan kände mig så patriotisk med. Jag var inte del av det där längre, tackolov. Jag flyttade därifrån och ja, inte kan jag påstå att jag känner mig hemma nu heller. Jag måste alltid ha en stor kontakt med det som är "Hemma" men jag kan inte bo där. Det är en sorts sorg. Jag hade önskat att jag inte kände så.

 

[Milosari]

Ja jag gör faktiskt det. Har provat att bo på lite andra ställen men kommer alltid tillbaka. Men jag skulle nog vilja säga att det är Öresundsregionen snarare än Skåne som är ”hemma”. Nationaliteten känns mixad. För danskarna är jag väldigt svensk, och jag känner det själv också i deras sällskap. Men jämfört med andra svenskar norr om Skåne? Not so much. Stockholm är inte min huvudstad och jag har så himla lite gemensamt med människor som bott i ett mindre samhälle någonstans norrut.

 

[zarmino]

Är uppväxt i Dalarna, och pappas sida är generationer av dalfolk. Men flyttade så fort jag kunde efter studenten, och det lilla dalmål jag hade försvann snabbt. Bodde borta i en massa år, bla Stockholm, Norrköping och Hudiksvall, men till slut kom jag på att jag kanske skulle leta mig hemåt igen. Jag bor i en liten kommun, räknat i invånarantal, men gillar verkligen naturen, och håller på att spara för att kunna sy upp en sockendräkt. Jag gillar helt enkelt Dalarna, även om mitt hörn inte liknar det klassiska Dalarna runt Siljan.

 

[Petruska]

Jag är från Göteborg och även om jag inte har bott där på 20 år så identifierar jag mig mer som göteborgare än något annat. Däremot så känner jag inget för landskapet i stort (så till den grad att jag inte ens kommer ihåg vilket landskap staden ligger i ). Men Göteborg och havet är alltid

Jag bor i Göteborg och vet inte heller vilket landskap staden ligger i.

Regionen identifierar jag mig inte med. I den ingår ju mängder av platser jag aldrig kommer att besöka.

 

[Petruska]

Jag har noll förmåga att känna tillhörighet på det viset. Fattar inte. Samma som nationalism - det är ju ingen prestation att vara stolt över.

Identifikation eller hemmahörighet behöver väl heller inte sammanfalla med stolthet?

 

[Petruska]

Jag är inte helt säker på att jag är med i tankegången här, men spontant vet jag inte om jag tycker att det är särskilt konstigt om ett landskap kan bli något som påverkar och i förlängningen kanske kan sägas bli en del av ens identitet. Inte konstigare än att man väl kan identifiera sig i övrigt med sin omgivning eller utifrån sitt ursprung?

Som sådant här som öppet landskap, hav eller skog. Eller maträtter, dialekter och traditioner. Landskapen har ju ändå en historia långt tillbaka och kan väl fortfarande ofta innefatta så mycket mer än bara streck på kartan.

Det som slog mig var just kopplingen till landskap, såsom Dalarna. Koppling till en landskapstyp, fjäll, skog, eller nåt, är helt begriplig för mig. Meckigt ord, landskap. Det har för många betydelser!

 

[tanten]

Jag har en hatkärlek till mitt landskap... men jag är kulla, plain and simple. Det kommer jag aldrig att komma ifrån även om jag under en period verkligen försökte. Jag knätofsar inte och kommer aldrig att göra det men folkmusiken från landskapet ger alltid en genklang i mig, det är så enormt djupt rotat i mig.

På ett stort nationellt arrangemang så tågade värdarna in bakom spelmän. Det var i enb annan del av landet men fiolspelmännen spelade Gärdebylåten och dalabänken reste sig och applåderade

 

[Petruska]

Jag är uppvuxen mestadels i Småland. Men jag är absolut inte smålänning, jag talar inte någon småländsk dialekt och jag har sedan decennier inga kopplingar alls till Småland. Ingen släkt är därifrån. Den lilla stad jag växte upp i känns inte som hemma i något avseende, och gjorde knappt under uppväxten heller.

Delar av uppväxten var i norra Halland. Där är jag nästan pinsamt hemma. Med hatkärlek.

Och delar av uppväxten var i Köpenhamn. Jag älskar Köpenhamn, men det är inte direkt hemma. Dock är dansk arkitektur och de danska kustnära landskapen EXTREMT hemma. Danska stränder och havsvyerna! Just så SKA det se ut.

 

[Kattennizze]

Det som slog mig var just kopplingen till landskap, såsom Dalarna. Koppling till en landskapstyp, fjäll, skog, eller nåt, är helt begriplig för mig. Meckigt ord, landskap. Det har för många betydelsr!

Ja jag tänker nog mest på naturen. Den natur jag är uppväxt med tycker jag mest om. Sen tänker jag på dialekt, efter 20 år i Västerbotten var jag innerligt less på att jag pratade sörländska. Jag kände aldrig att jag passade in. Men hemma i Uppland är jag liksom hemma med allt, natur, dialekt, människorna....Jag trivs utmärkt med det.

 

[julgrisen]

Jag bor i Göteborg och vet inte heller vilket landskap staden ligger i.

Regionen identifierar jag mig inte med. I den ingår ju mängder av platser jag aldrig kommer att besöka.

Och @GoLightly
Göteborg ligger i Västergötland! Det känns inte som ett landskap man identifierar sig med tycker jag. Det säger mig ingenting trots att jag bott i Västergötland hela livet.

 

[Diderot]

Jag identifierar mig med mitt fylke, där jag har bott i 4,5år, men kände mig hemma redan innan jag flyttade hit på riktigt. Jag har en vanföreställning om att jag kommer från ett nordnorskt fiskevær.

Det landskap jag är född i identifierar jag mig inte så mycket med, mina föräldrar kommer i sin tur från andra landskap. Kan tänka mig att om man har flera generationer från samma plats kan det påverka hur man identifierar sig.

 

[Kattennizze]

Om jag spinner vidare på det där, så är känslan av hemma för också trygghet och tillit. Och det är också så att jag känner att jag har mer rätt att vara här hemma ( utan att låta som en rasist) och då kan jag lättare säga ifrån om nån beter sig som ett arsle. I norr kändes det som jag fick vara där på nåder, typ.

 

[karamelldrottningen]

Bott största delen av livet i Sörmland. Gillar den naturen och alla man känner.
Bor nu i Uppland. Känns betydligt mer norrut än där jag bodde tidigare trots att det är ett grannlandskap.
Känner mig hemma

 

[Petruska]

Om jag spinner vidare på det där, så är känslan av hemma för också trygghet och tillit. Och det är också så att jag känner att jag har mer rätt att vara här hemma ( utan att låta som en rasist) och då kan jag lättare säga ifrån om nån beter sig som ett arsle. I norr kändes det som jag fick vara där på nåder, typ.

Det är ju galet intressant!

Att vara där på nåder kan jag relatera till. Sådan var den småländska delen av min uppväxt. Alla var släkt med alla utom jag, och jag saknade den "rätta" dialekten.

Men att känna en rätt att vara någonstans.... antingen gör jag aldrig det fullt ut, eller så gör jag det på ganska många platser i världen.

 

[Elektronen]

Jag identifierar mig mer med att jag är från Dalarna än från den staden i Dalarna jag är ifrån. Men det har kommit sen jag flyttade där ifrån.

Jag framhåller gärna hur vackert det är och att det finns fördelar med att bo i mindre städer, ha nära till naturen. Sånt jag saknar sen jag flyttade till Stockholm.

 

[Kattennizze]

Det är ju galet intressant!

Att vara där på nåder kan jag relatera till. Sådan var den småländska delen av min uppväxt. Alla var släkt med alla utom jag, och jag saknade den "rätta" dialekten.

Men att känna en rätt att vara någonstans.... antingen gör jag aldrig det fullt ut, eller så gör jag det på ganska många platser i världen.

Ja gud va jag avskydde det där släkt-uppräknandet, anno 1530 kom min släkting från Burträsk....eftersom jag har en förälder som inte är svensk så kanske det där blev extra känsligt och motigt för mig. Äsch jag vet faktiskt inte. Intressant är det.

 

[Trott]

Jag är kulla. Har varit på "besök" i Skåne i ca 4.5 år, och nog var Kristianstad och NV Skåne vackert, men det slår inte mitt Dalarna.
När jag hade bott i Skåne i ca 4 år var jag tillbaka hemma i Dalarna på praktik under 3 månader, och varje dag när jag körde till praktiken kände jag gud vad det är vackert varje dag. Nu har väl den känslan lagt sig lite när jag bott här uppe i 2 år, men nej, jag är tveksam om jag kommer flytta igen. Här känner jag mig hemma, i länet, inte så mycket kommunen dock, utan det är Dalarna i sig som är hemma.