Ignorera samvetet?

En av mina stallkamrater kastade utan omsvep ut sin sambo när han varit otrogen. Det framstod som helt självklart för henne.
Nu vet jag inte om hon på förhand hade bestämt att det där var en viktig princip.

I det förhållande jag själv ingår i, tänker jag att det som dyker upp längs vägen kan hanteras på många vis. Det är ju lite det som är livet. Saker händer. Man pratar. Osv.
 
Jag antar iofs att det lägger sordin på det roliga i att smyga och spänningsmomentet om man blir upptäckt men ändå.

...

Nuförtiden är det ju ändå "socialt accepterat" att köra den vägen och man får själv välja vem man ska gifta sig med och det går att skilja sig så att säga. Det är inte samma elände som tidigt 1900-tal.

Nu tror jag det är lite väl enkelt att tro att det bara handlar om spänning för alla. Min erfarenhet är samma som Mandalakis, att det handlar om något annat än konferensprassel. Det är inget den umgängeskrets jag har gör lättvindigt, utan snarare av kärlek och kanske p g a en död relation.

Och jag tror att många är försiktiga med att riva upp en familj och såra människor och förändra livsöden utan att vara säkra på vad de gör.
 
. Eftersom man rimligen inte är så väldigt förtjust i flickvännen. Och ja jag erkänner att jag har uppenbart dålig fantasi på området.

Fast det kan man väl visst vara? Man kanske bara inte var med på gravidtåget, och har för mycket respekt för flickvännen för att göra slut mitt under graviditeten?
 
Jag hade en grej vid sidan om i ett förhållande. Det var nog mitt sätt att avsluta men jag behövde väl en orsak för mig själv. Han var snäll men erbarmligt tråkig. Torrare än mandelkubb. Han fick aldrig nys om det.
 
Intressant! Så otrohet är olika bra/dåligt beroende på kvalitéerna hos personen din partner är otrogen med?

Jag tycker det. När jag blev bedragen var en av de saker som provocerade mig mest att "den andra kvinnan" var ett sånt jävla nerköp. Om hon varit snyggare, roligare, smartare eller mer framgångrik än jag hade det varit lättare att acceptera. Det var liksom så ovärt att skapa så mycket drama och krossa mitt hjärta över en sån luffig fjant.
 
På trådens ämne kan jag också säga att jag hade blivit komplett skogstokig om "älskarinnan" hade kontaktat mig. På nivån åka dit och sätta en yxa i pannan på henne. Jag förstår tanken att inte vilja låta den bedragna sväva i ovisshet, men för sin egen säkerhet tycker jag att det är en extremt dålig idé. Hjärtesorg och svartsjuka kan få annars vettiga människor att göra vanvettiga saker.
 
Så...du menar att du beskrev det "man" i allmänhet känner kring otrohet..? Hur går det till.

Jag förstår att du tycker det blir konstigt. Frågan i sig är konstig utan kontext. Min poäng var att jag ifrågasatte hur du kunde prata om det omöjliga att ha principer som man förutsätter att man skulle följa i skarpa lägen, medans du själv antydde att du/andra har kriterier för där du ex. skulle göra slut med partnern. Om du kan ha såna kriterier på förhand så funkar även en princip om att otrohet --->jag gör slut.

Tack för svaret iaf. Jag håller ju inte med dig, men jag vet ju såklart att många tänker som du och inte ser otrohet som något så allvarligt.

Det var ganska allmänt hållet - olika scenarior, jag har naturligtvis inte gjort anspråk på att tolka "hur det går till" i alla situationer eller för alla människor. Jag tycker att om man skriver kanske lämnar man kanske lämnar man inte är minst sagt ganska öppet.

Min erfarenhet är att folk inte är så principfasta runt just otrohet som du. Jag har varit med om många som precis som du stenhårt hävdat att jag lämnar efter otrohet. Punkt. End of stoy. Oresonligt. Men i de fall då otrohet har uppdagats så har inte alls alla varit så oresonliga om förhållandet i övrigt varit bra, om inte förr så har de upptäckt då att otrohet är ganska trivialt.

Jag har fortfarande inte skrivit om mig själv eller antytt några kriterier som jag har som principer för att lämna ett förhållande.
 
Jag tycker det. När jag blev bedragen var en av de saker som provocerade mig mest att "den andra kvinnan" var ett sånt jävla nerköp. Om hon varit snyggare, roligare, smartare eller mer framgångrik än jag hade det varit lättare att acceptera. Det var liksom så ovärt att skapa så mycket drama och krossa mitt hjärta över en sån luffig fjant.
Tråkigt sätt att se på det tycker jag, som om värdet sitter i huruvida någon är snyggare eller mer framgångsrik. Som om det hade varit fel att "byta ner sig" vad gäller partner..Det är inte fel att "byta ner sig" från en framgångsrik snygg typ till en fluffig fjant. Dramat är onödigt att skapa oavsett.

Sen är det synd också tycker jag ifall tanken är att det är mer okej att bli bedragen ifall det är ett byte uppåt.
 
Det var ganska allmänt hållet - olika scenarior, jag har naturligtvis inte gjort anspråk på att tolka "hur det går till" i alla situationer eller för alla människor. Jag tycker att om man skriver kanske lämnar man kanske lämnar man inte är minst sagt ganska öppet.

Min erfarenhet är att folk inte är så principfasta runt just otrohet som du. Jag har varit med om många som precis som du stenhårt hävdat att jag lämnar efter otrohet. Punkt. End of stoy. Oresonligt. Men i de fall då otrohet har uppdagats så har inte alls alla varit så oresonliga om förhållandet i övrigt varit bra, om inte förr så har de upptäckt då att otrohet är ganska trivialt.

Jag har fortfarande inte skrivit om mig själv eller antytt några kriterier som jag har som principer för att lämna ett förhållande.
Det vore ju helt meningslöst att ha kriterier för det. De uppenbara, så som våld och sexualiserat våld, vet vi ju tex är ganska starkt relaterade till stora svårigheter med att bryta upp. Eftersom den psykiska nedbrytningen funkar så.

I ett någorlunda fungerande och kreativt förhållande, tänker jag mig att otrohet är en av de många sorters händelser som går att hantera när/om man måste. Precis som andra motgångar och prövningar av olika slag. Jag kan inte komma på någonting där vare sig jag eller min partner skulle säga "händer x så är det tvärslut rakt av".
 
Det verkar vara många som accepterar att partnern varit otrogen/legat runt.

Personligen tycker jag inte att man gör det. Eftersom det är fult att luras och bedra och svika.
Jag tycker att man avslutar ett förhållande innan man inleder ett nytt.

Jag tycker inte heller att det är OK att ligga med någon som har en partner - man beter sig inte på det sättet mot partnern.

Men ibland kanske man inte vet att man vill avsluta eller att det ”är värt det” innan man träffat någon annan.
Man kan ju ha det okej i en relation, inte jättebra, inte dåligt men man tuffar på tills det händer något.
 
Tråkigt sätt att se på det tycker jag, som om värdet sitter i huruvida någon är snyggare eller mer framgångsrik. Som om det hade varit fel att "byta ner sig" vad gäller partner..Det är inte fel att "byta ner sig" från en framgångsrik snygg typ till en fluffig fjant. Dramat är onödigt att skapa oavsett.

Sen är det synd också tycker jag ifall tanken är att det är mer okej att bli bedragen ifall det är ett byte uppåt.

Javisst är det ologiskt, men det var min känsla. Lite som att jag på något plan kan förstå att man gör inbrott i en bil för att sno grejer som kan vara värda pengar, men det är ju helt meningslöst att bara krossa en ruta.
Att om han hade blivit intresserad av någon bättre än jag hade jag kunnat se logiken, lockelsen, men när det var någon som var sämre var ju alltihopa fullständigt meningslöst.
 
Jag kan inte komma på någonting där vare sig jag eller min partner skulle säga "händer x så är det tvärslut rakt av".

Det kan ju jag ändå. Om min fru till exempel skulle arresteras som del av NMR:s marsch för att brutit sig in i synagogan, kallblodigt skjutit ned alla barn som var där för att fira Rosh Hashana för att sedan halshugga rabbinen under aktivt skrikande "Heil Hitler!". Det skulle till och med räcka med en delmängd av ovanstående.

I min vilda fantasi kan jag nog tänka ut tusen andra saker som skulle göra att vi skulle vilja ta ett långt avstånd från varandra.

Men otrohet är liksom inte brott mot mänskligheten, eller särskild speciell och ondskefull händelse.
 
Javisst är det ologiskt, men det var min känsla. Lite som att jag på något plan kan förstå att man gör inbrott i en bil för att sno grejer som kan vara värda pengar, men det är ju helt meningslöst att bara krossa en ruta.
Att om han hade blivit intresserad av någon bättre än jag hade jag kunnat se logiken, lockelsen, men när det var någon som var sämre var ju alltihopa fullständigt meningslöst.
Om det där var skrivet med galghumor och självdistans skulle jag förstå det, men. ... För HONOM var hon uppenbarligen inte sämre?
 
Det kan ju jag ändå. Om min fru till exempel skulle arresteras som del av NMR:s marsch för att brutit sig in i synagogan, kallblodigt skjutit ned alla barn som var där för att fira Rosh Hashana för att sedan halshugga rabbinen under aktivt skrikande "Heil Hitler!". Det skulle till och med räcka med en delmängd av ovanstående.

I min vilda fantasi kan jag nog tänka ut tusen andra saker som skulle göra att vi skulle vilja ta ett långt avstånd från varandra.

Men otrohet är liksom inte brott mot mänskligheten, eller särskild speciell och ondskefull händelse.
Jo, jag tänkte på ungefär sådana saker. Men det är så till den grad osannolikt att min partner eller jag skulle göra något i den stilen. Snarare är brunhögersympatier och en massa annat så oattraktivt att man inte ens märker att man sorterar bort det redan från början.

Men visst, skulle det mot all rimlig förmodan visa sig att partner våldtar små barn, då kommer jag inte att tycka att konstruktiva samtal oss emellan är vägen framåt.
 
Tråkigt sätt att se på det tycker jag, som om värdet sitter i huruvida någon är snyggare eller mer framgångsrik. Som om det hade varit fel att "byta ner sig" vad gäller partner..Det är inte fel att "byta ner sig" från en framgångsrik snygg typ till en fluffig fjant. Dramat är onödigt att skapa oavsett.

Sen är det synd också tycker jag ifall tanken är att det är mer okej att bli bedragen ifall det är ett byte uppåt.

Jag tänker mer att om det är en slusk som partnern fallit för, så har hen helt ändrat smak och umgängeskriterier - vilket i sig är en dealbreaker. Och då har jag inte heller så stora chanser att finnas med på ett bra sätt i framtida planer.
 
Nu tror jag det är lite väl enkelt att tro att det bara handlar om spänning för alla. Min erfarenhet är samma som Mandalakis, att det handlar om något annat än konferensprassel. Det är inget den umgängeskrets jag har gör lättvindigt, utan snarare av kärlek och kanske p g a en död relation.

Och jag tror att många är försiktiga med att riva upp en familj och såra människor och förändra livsöden utan att vara säkra på vad de gör.

Jag är ganska övertygad om att den som tillåter otrohet i sitt förhållande, eller inte vill veta av den ("tala inte om något, jag vill inte veeeta", eller "är försiktiga med att riva upp en familj och såra människor och förändra livsöden utan att vara säkra på vad de gör" (!!!!) är rädd för att bli ensam, alternativt lever i ett opassionerat förhållande där de bara lever i en konstruktion som passar den livsplan de skissat upp. Ekonomisk trygghet är en annan orsak - det är "säkrare" att leva tillsammans med någon för att få livsplanen att funka.

Däremot, anser jag att det TS planerar att göra, är inget annat än ren egoistisk ondska för att ödelägga andras liv. För det första att möjliggöra otrohet - och jag skiter fullständigt i vad TS trodde - tar man del av en kaka som kallas "öppet förhållande" anser jag att alla inblandade ska veta vad villkoren är för förhållandet man kliver in i, för det andra att i efterhand när saker och ting inte var vad man trodde, att då springa in i det förhållandet och spränga en bomb alternativt förudmjuka n å g o n - det handlar inte om något annat än ondsint egoism.
 
Men ibland kanske man inte vet att man vill avsluta eller att det ”är värt det” innan man träffat någon annan.
Man kan ju ha det okej i en relation, inte jättebra, inte dåligt men man tuffar på tills det händer något.
Jag tänker till och med att det vore direkt kränkande och upprörande om partner lämnade mig för någon hen blivit betuttad i, men som hen knappt kände. Då skulle jag ju hellre se att de hade tillbringat så pass mycket tid ihop - även i sängen - att partner med någon rimlighet vet vad hen ger sig in i, och vet mot vad hen väljer bort mig. Det tycker jag inte är att begära för mycket.
 

Liknande trådar

Relationer Just nu är jag bara ledsen över situationen som uppstått. Jag har jobbat på samma jobb i några år och trivs jättebra, främst då jag... 5 6 7
Svar
121
· Visningar
17 647
Senast: QueenLilith
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är... 2
Svar
27
· Visningar
11 240
Senast: Imna
·
Skola & Jobb Jag har ett dilemma på jobbet som börjar bli väldigt påfrestande för mitt mående. Har två kollegor som jag inte kommer överens med, vi... 2 3
Svar
44
· Visningar
4 748
Senast: Keb71
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp