Sorry att jag kapar hela tråden men....
Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det
@mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.
Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...
Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt
lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.
Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.
Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag
aldrig få.
Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.
Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga...
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?
Sorry för långt och rörigt inlägg...
