Inte bara nätdejting - del 5

Status
Stängd för vidare inlägg.
shit så länge sedan det var jag var inne här... MEN det är värt att nämna i tråden att jag just var på semester med vänner och en person jag inte träffat tidigare. Den personen och jag ... gillade varandra hehe.. så nu har jag hånglat på sydligare breddgrader i en hel vecka :love: . Det var SÅ länge sedan det kändes så här och det var verkligen hur härligt som helst!

om några dagar kommer vi vara på samma festival. inget är uttalat förutom att vi båda är medvetna om vilken bubbla det kan vara att vara på semester. sedan är det en 10 år åldersskillnad - men det kanske inte spelar så stor roll... hoppas jag :D
 
Samtidigt som det är rätt skönt att slippa hetsa upp sig över vad andra idioter kläcker ur sig
Det enda/bästa en kan göra är att hålla på avstånd
Om någon börjar stalka, då polisanmäler en puckot
Jo, precis!
Liksom, är det någon som i detalj börjar beskriva hur denne vill våldta mig, upprepade gånger hotar att hemsöka mig m.m. tar jag det på större allvar m.m.
Men håller med dig, är det folk som allmänt bara trakasserar brukar jag skita i det om det inte går helt över styr.
 
Sorry att jag kapar hela tråden men....

Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det @mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.

Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...

Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.

Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.

Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag aldrig få.

Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.

Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga... :(
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?

Sorry för långt och rörigt inlägg...
 
Sorry att jag kapar hela tråden men....

Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det @mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.

Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...

Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.

Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.

Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag aldrig få.

Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.

Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga... :(
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?

Sorry för långt och rörigt inlägg...
Tycker det är jättebra att du tog dig igenom och analyserade vad de har skrivit :up: Tyvärr finns det många grodor där ute :cool: Men ha känselspröten på så brukar deras dåliga sidor visa sig snabbt och du behöver inte ödsla mer tid på dem! Utan fortsätt tindra du, tycker jag :) Merparten utav de som nätdejtar råkar ut för puckon som du säkert har läst om här, men det finns guldkorn oxå.
 
Sorry att jag kapar hela tråden men....

Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det @mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.

Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...

Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.

Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.

Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag aldrig få.

Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.

Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga... :(
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?

Sorry för långt och rörigt inlägg...
Först och främst, ta det lugnt och känn dig inte stressad! Framförallt så undvik att öht nämna att du är oskuld, snacka inte sex med okända för det triggar en del knäppskallar enormt. Undvik att alls prata om intimitet, styr undan alla samtal som hamnar där och var "tråkig" och säg ifrån till de som inte kan uppföra sig.

Ha inte bråttom, jag vet att det låter tråkigt, men hellre att du känner dig bekväm med den som kommer ge dig din första kyss än att du bara vill ha det överstökat. Samma sak när det gäller sex, när du kommer så långt så berätta att du är oskuld men ha inte bråttom med att få det avklarat. Att ha sex första gången är sällan någon fantastisk upplevelse, men med någon som tar det lugnt och tänker på dig så kan det bli bra ändå.

Vi är många singlar på buke som varit singlar i många år. Jag vet att det inte låter som någon drömtillvaro men det är bättre att vara själv än stressa in i något du inte är mogen för och med fel person. Var självisk, gå efter magkänslan, får han dig att bli glad, må bra, har ni roligt tillsammans, känner du dig trygg med honom?

Om du svarar nej på något av ovanstående så säg nej, låt dig aldrig pressas till något, ställ inte upp på något du inte vill själv. Om du däremot svarar ja så go for it, glöm inte bort att skydda dig för även om du är oskuld så kan han dragit på sig någon skit. Ställer han inte upp på att använda kondom är han fel kille.
 
Sorry att jag kapar hela tråden men....

Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det @mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.

Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...

Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.

Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.

Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag aldrig få.

Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.

Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga... :(
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?

Sorry för långt och rörigt inlägg...
Vad har du skrivit i din presentation?
Om du skriver att du bara vill ha tillfällig dejt så kan det misstas för att du bara är ute efter sex
Det finns flera här på forumet som nätdejtar vettiga killar. Fråga någon av dom om dom kan hjälpa dig med en bra presentation

Det finns vettiga killar, det gäller bara att hitta guldkornen
 
@Dressyrtjejen_97 Jag tänker rent spontant att du kanske kan försöka se asen som ett sätt att öva på att stå upp för dig själv, typ? Det finns bra killar, men man lär nästan vada i skiten för att hitta de - så då kanske man kan vända det till något positivt, menar jag. Med det menar jag givetvis inte att fortsätta ha kontakt med asen men se varje idiot som en lärdom.

Ang oskulden så kan jag säga av egen erfarenhet att du är skitung än. Själv var jag 24 första gången, likadant med första kyssen och allt. Såhär i efterhand känner jag bara... Och? Vad i hela helvete var grejen egentligen? Hell jag minns inte ens hur det gick till, det blev lite för mycket alkohol och ett par minnesluckor kring akten. Och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre i det heller, för så viktigt var det inte.
Kort och gott - oskulden blir bara så viktig som man gör den. Den behöver inte betyda ett skit (och är väl snarast ett påhitt för att kontrollera kvinnor skulle jag vilja säga), det enda som betyder något är att om du inte vill ha sex så låter du bli och har du sex så ska det rimligtvis vara för att du själv vill det. That's it. Inget magiskt händer första gången, oskulden är inget fysiskt som faktiskt finns, det är ingen mödomshinna som ska spräckas under superromantiska former som på film, utan som med precis allt man gör så gör man nånting en första gång bara och kommer förmodligen vara lika dålig på det som man är när man för första gången hoppar upp på en cykel utan stödhjul och brakar in i en buske.
 
Sorry att jag kapar hela tråden men....

Vissa nätter snurrar tankarna bara lite för mycket, och i natt är en sådan natt. Funderar på varför jag ens försöker - och tror att jag på allvar skulle kunna hitta någon vettig på nätet.
Efter det @mandalaki skrev om att jag borde börja sätta ner foten ordentligt mot oschyssta killar har jag börjat tänka, väldigt mycket faktiskt. Jag har gått igenom chattkonversationer, jag har analyserat m.m. Jag har kommit fram till att faktiskt inte en enda av alla de killar jag snackat med varit helt igenom okej. Alla har antingen bett om nakenbilder, velat visa sig själva naken, försökt hota sig till bilder på ett eller annat sätt, tjatat om möten mitt i natten osv. Kort och gott har jag fått minst ett utbrott/blivit ordentligt irriterad minst en gång på varje kille. Oftast flera gånger.
Det här är ju egentligen inte okej. Jag menar, killar ska inte tillåtas trakassera, hota och ofreda än, ens över en dejtingsida. Men det är ju vad "alla" gör i någon mån. Och jag har aldrig ens reagerat på det, trodde alla "hade sina fighter" med dem de snackade med. Men som sagt, detta är nog inte så normalt.

Så jag började fundera... Anledningen till att jag ens är ute på Tinder m.m. är att jag vill träffa någon "för tillfället". Är inte mycket för tvåsamhet och tror inte på kärleken, dessutom är jag mina 18, snart 19 år till trots både okysst och oskuld (vilket jag skäms så innerligt över!).
Det känns som att det inte finns några vettiga killar alls på denna jord. Söker killar födda på 90-talet, har i princip inga krav på utseende, men däremot desto högre krav på insidan (läs: de ska gå att diskutera med, inte bete sig som svin m.m.). Tidigare har min definition av "svinigt beteende" varit såna som i detalj beskrivit hur de velat bryta sig in (hos mig) och våldta mig mitt i natten typ. Annars har jag sett mellan fingrarna på det allra mesta. Tänkt att "killar i 20 års åldern är väl tyvärr inte mognare än så" typ. Men jag är väl avtrubbad sen alla år med mobbningen, då man varenda eviga dag fick höra hur kort, fet och ful man var, och tidvis blev hotad (med *föremål*) och slagen på veckobasis. Så vad folk käftar om på Tinder har liksom runnit av mig bara...

Så det mina tankar har surrat om i natt huruvida jag ens ska nätdejta. Jag menar, de enda som skriver med mig är ju uppenbarligen mer eller mindre skitstövlar, iaf objektivt sett. Inte heller är jag särskilt sugen på att träffa sådana som håller på som beskrivet i ovan stycke. Visst, skriva är en sak, men jag blir faktiskt lite osäker inför att träffa folk som försöker hota sig till nakenbilder m.m. Jag skulle nog aldrig göra det, för gud vet vad det skulle sluta någonstans.

Men samtidigt, om jag slutar "Tindra", vad händer då? Kan låta hur knäppt som helst, men jag har ju då aldrig varit med någon kille än, är oskuld, okysst m.m. och snart 19 år gammal. Det "tär" på mig också. IRL skulle jag ju än mindre hitta någon än på Tinder. Jag festar inte, jag dricker inte alkohol, jag är inte ute på nätterna m.m. Så jag träffar inga killar IRL. För den mesta av min tid IRL, särskilt nu under sommarlovet, spenderas i stallet istället, och med att träna, tävla m.m.

Eller alltså nu när jag tänker efter, så det finns två killar från mitt IRL-förflutna, som jag skulle kunna tänka mig att dejta. Den ena är min "barndoms/ungdoms crush" från när jag var typ 12 år gammal. Har träffat honom som hastigast (på typ tåget, i mataffären m.m.) även på senare år, och han är liksom en 10-poängare både på ut- och insidan. Ser bra ut, och är väldigt trevlig. Dock är han mig veterligen bortrest nu.......
Sen har vi ytterligare en, som är väldigt "populär", men samtidigt extremt snäll och rar. Han är ansedd som en 15-poängare på en 10-gradig skala av många, inte bara mig. Chansen att jag skulle få dejta honom är väl -100 000 typ. Det är bara att lägga ner direkt, honom skulle jag aldrig få.

Visst, teoretiskt skulle jag väl kunna leta upp någon gammal skolkamrat och ragga på, men många killar från grundskoletiden var ju inte så himla snälla (om vi säger så...), och även om det kanske finns någon som ändå var snäll/neutral så känns det ju konstigt att börja ragga från ingenstans typ 5-10 år senare.

Varför skriver jag då ens denna roman på Buke? För att jag behöver reda ut tankarna. Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Polletten har äntligen på allvar trillat ner hos mig och jag har insett att killarna på Tinder visst inte är så rara när de håller på (även om de 75-90% av tiden kan bete sig "hyfsat" ändå) och att de inte är något att ha. Men samtidigt är ju mina chanser att träffa någon IRL ännu mer obefintliga... :(
Vad gör man? Fortsätter "Tindra" och hoppas på att det finns någon där ute på Tinder med mer än 2 fungerande hjärnceller? Eller bara helt enkelt inse att man ser för j*vlig ut, och är för blyg för att någonsin hitta en dejt?

Sorry för långt och rörigt inlägg...
Jag kan ha fel men jag får känslan att du inte vet var du ska sätta gränsen när det gäller sexsnack på nätet. Jag nätdejtande ett tag och dom flesta killar skriver inte "visa pattarna" i första inlägget till en. Dom pejlar av läget först för att se var gränserna går
När jag hade kontakt med män på nätet så va jag pryd som värsta nunnan. Alla antydningar om sex naket stoppades direkt. Där måste en vara övertydlig vad gränsen går
Fattar dom ändå inte, så blockas dom direkt

Mitt råd
Om du vill prata om sex, gör det när du träffat och känner killen väl och när du är trygg med honom
 
@Dressyrtjejen_97 Jag tänker rent spontant att du kanske kan försöka se asen som ett sätt att öva på att stå upp för dig själv, typ? Det finns bra killar, men man lär nästan vada i skiten för att hitta de - så då kanske man kan vända det till något positivt, menar jag. Med det menar jag givetvis inte att fortsätta ha kontakt med asen men se varje idiot som en lärdom.

Ang oskulden så kan jag säga av egen erfarenhet att du är skitung än. Själv var jag 24 första gången, likadant med första kyssen och allt. Såhär i efterhand känner jag bara... Och? Vad i hela helvete var grejen egentligen? Hell jag minns inte ens hur det gick till, det blev lite för mycket alkohol och ett par minnesluckor kring akten. Och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre i det heller, för så viktigt var det inte.
Kort och gott - oskulden blir bara så viktig som man gör den. Den behöver inte betyda ett skit (och är väl snarast ett påhitt för att kontrollera kvinnor skulle jag vilja säga), det enda som betyder något är att om du inte vill ha sex så låter du bli och har du sex så ska det rimligtvis vara för att du själv vill det. That's it. Inget magiskt händer första gången, oskulden är inget fysiskt som faktiskt finns, det är ingen mödomshinna som ska spräckas under superromantiska former som på film, utan som med precis allt man gör så gör man nånting en första gång bara och kommer förmodligen vara lika dålig på det som man är när man för första gången hoppar upp på en cykel utan stödhjul och brakar in i en buske.
Så bra skrivet.
Jag tycker att man ibland överdriver grejen av oskuld.
@Dressyrtjejen_97 ta det lugnt bara och försök att inte ha panik. Jag vet att det är lätt att säga men ha inte sex förrän du känner för det
 
Först och främst, ta det lugnt och känn dig inte stressad! Framförallt så undvik att öht nämna att du är oskuld, snacka inte sex med okända för det triggar en del knäppskallar enormt. Undvik att alls prata om intimitet, styr undan alla samtal som hamnar där och var "tråkig" och säg ifrån till de som inte kan uppföra sig.

Ha inte bråttom, jag vet att det låter tråkigt, men hellre att du känner dig bekväm med den som kommer ge dig din första kyss än att du bara vill ha det överstökat. Samma sak när det gäller sex, när du kommer så långt så berätta att du är oskuld men ha inte bråttom med att få det avklarat. Att ha sex första gången är sällan någon fantastisk upplevelse, men med någon som tar det lugnt och tänker på dig så kan det bli bra ändå.

Vi är många singlar på buke som varit singlar i många år. Jag vet att det inte låter som någon drömtillvaro men det är bättre att vara själv än stressa in i något du inte är mogen för och med fel person. Var självisk, gå efter magkänslan, får han dig att bli glad, må bra, har ni roligt tillsammans, känner du dig trygg med honom?

Om du svarar nej på något av ovanstående så säg nej, låt dig aldrig pressas till något, ställ inte upp på något du inte vill själv. Om du däremot svarar ja så go for it, glöm inte bort att skydda dig för även om du är oskuld så kan han dragit på sig någon skit. Ställer han inte upp på att använda kondom är han fel kille.
Jag glömde bort en sak, lämna för allt i världen inte ut uppgifter så någon kan söka upp dig! När du träffar någon gör det på neutral plats och där det finns andra människor. Åk aldrig hem till någon du inte känner.
 
@Dressyrtjejen_97, jättebra att du börjat fundera kring det där, verkligen! Det låter ju dessutom som om du tänker på ett väldigt klokt och bra sätt. Fortsätt så.

Jag håller helt med de andra som skrivit här om vad du kan göra. Vad jag dock funderade på, som jag inte vet något om, men är inte Tinder en väldigt utseendefixerad dejtinggrej? I så fall skulle det ju kunna vara värt att skippa tinder och istället regga sig på en lite mindre utseendefixerad sida. Minns att det var någon här på buke som dessutom skrev att efter att hon tagit bort sina snyggaste bilder och hade mer "vardagsbilder", någon bild på henne med hästen osv så blev det fler och fler vettiga män som skrev. Det kan vara värt att testa om du vill fortsätta få kontakt med män på nätet.
 
Kjell 57 år: hej en fråga kan man kyssas med ring i läppen har du flera kram kjell
Jag: Nej, det går inte att kyssas med en ring i läppen.
Kjell: det var et jag trodde har du på flera ställe kram kjell
Jag: Ja, jag har en piercing i underlivet också.
Kjell: nä du skojar med mej en tjej sa till mej att hon hade bättre sex stämmer det hon hade i clitoris var har du kram kjell
Jag: Hon ljög, det går inte att ha sex med underlivspiercings.
Kjell: okej har du i blygdläpparna eller var du ser skön ut kram kjell
Jag: Ja de är ihoppiercade.
Kjell: okej du vill ha en yngre kille ingen dejt bara
Jag: Vill ha en kille som aldrig vill kyssas eller ha sex. Är det du?
Kjell: nej det blir nog tråkigt tror jag har du inga behov eller känslor
Jag: Nej inga behov eller känslor alls.
Kjell: okej jag förstår
Jag: Duktig pånke.
Kjell: tack flicka lilla
Jag: Varsågod.
Kjell: ok
Jag: Ja.

:)
Du är min idol nu. :love:
 
Tack för all bra input! :bow: :heart
Nej, står inget om vad jag söker för något i min presentation, inte heller ger jag ut några direkt "spårbara detaljer" om mig. Frågar någon var jag bor så säger jag Stockholm eller Stockholms län, mitt efternamn står inte heller någonstans. Så för att hitta mig ändå måste man nog vara en riktig j*kla stalker...
Har inte heller massa "snyggbilder" utan hälften ganska vardagliga selfies och hälften bilder med mig/hästen.
Såna som börjar hålla på och äckla sig direkt ryker också. Problemet har varit de som först varit vettiga, men sen "börjat smyga in på fel saker" för att sedan total-eskalera. Där har jag inte riktigt satt gränsen. Brukar inte heller direkt nämna att jag är okysst/oskuld, har gjort det vid något tillfälle, men ofta har det varit efter "påtryckningar" (typ tjat) jag sagt det... Och sen har det rullat vidare på samma tema, efter mer eller mindre påtryckningar...:crazy:

Känns som att jag är någon slags "magnet" för diverse kriminella, potentiella våldtäktsmän och annat löst pack.... :arghh:
Förstår inte varför det blivit så heller, visst jag har haft svårt att gränser i vissa situationer, men det är ju inte precis som att jag skrivit bara "Hej och välkomna allt löst pack - skriv med mig!" heller.... :cautious:
Eller är det så att just alla knäppgökar i åldern 18-26 år samlats på Tinder? :banghead: Jag vet inte, men det känns ju så ibland....
 
Tack för all bra input! :bow: :heart
Nej, står inget om vad jag söker för något i min presentation, inte heller ger jag ut några direkt "spårbara detaljer" om mig. Frågar någon var jag bor så säger jag Stockholm eller Stockholms län, mitt efternamn står inte heller någonstans. Så för att hitta mig ändå måste man nog vara en riktig j*kla stalker...
Se till att du inte använder ditt riktiga förnamn heller. För det är rätt lätt med väldigt lite extra information att t.ex finna rätt Anna Eriksson i Stockholm, om man bara vet vad man ska sålla på.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Alltså jag spricker! Jag träffade precis en kille som va sååå söt! Hade jag inte varit i en monogam relation hade jag definitivt velat... 2
Svar
35
· Visningar
3 324
Senast: Palermo
·
  • Omröstning Omröstning
Relationer Om man är bilägare och singel är det ju rätt självklart att man kör själv, men när man lever i ett förhållande och delar hushåll, vem är... 7 8 9
Svar
173
· Visningar
6 260
Senast: Mia_R
·
Relationer Hej! Jag har börjat dejta en kille. Han är gullig och snäll och så, jag är 33 år och han är 28 år. Är 5 års åldersskillnad för mycket ? 2
Svar
34
· Visningar
2 450
Relationer Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en... 2
Svar
26
· Visningar
2 041
Senast: Roheryn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Sängproblem...
  • Eurovision 2025
  • Vad gör vi? Del CCXIII

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp