L
Lollo25
Suck. Kommer min ridning någonsin bli så när som okomplicerad? Det känns som att min häst aldrig kommer att ändra sig vid ridningen. O jag blir ledsen. För jag älskar honom. Vill inte ha någon annan!!!! Men varför har det börjat gå utför igen..? Problemen är som följer; Hans tittighet på saker och hans istadighet. Envishet och rädsla. Jag vet inte längre när det är vad. Jag har börjat tappa greppet om hur han fungerar. Haft honom i fyra år. Har alltid jobbat med honom och ridningen och det har gått två steg fram o ett steg bakåt. NH i all sin välsignelse, utan allt jobb med ledarskap skulle vi inte vara där vi är idag. O ändå känner jag mig lägre i min naturliga hantering än jag någonsin varit.. jag uppför mig så illa att jag skäms. Tålamodet är borta. Det rinner av mig. Våldet tar vid. För nu är jag trött på att inte kunna rida normalt. Hemskt trött.
Istadigheten fick jag tydligen vid köpet. Han gick inte en meter från stallplan till en början. Men vi har klättrat framåt. Och stundtals har det varit ett nöje att rida. Fast det kommer alltid något hinder, något han tittar till på och så var vi på andra sidan vägen igen, han är inte helt med mig, han bryr sig för mkt om allt runt omkring honom. Han är LÄRD som utställningsarb att titta på saker o reagera. Vad gör man. Kanske det aldrig försvinner. Kanske han aldrig blir ridbar som ridhäst, som man kan rida långa sträckor rakt fram utan att han hoppar till, skyggar eller stannar. Nu har problemen vid ridningen blivit värre igen. Bytte stall för 2 månader sen. Nu trivs han så bra att han inte vill gå därifrån. Samma problem som jag hade i första stallet. Jättetråkigt. Nu tittar han på allt o tvärstannar. Vill inte. Hjälper inte vad jag gör, o jag blir bara argare och argare, det blir soppa. Spöet hjälper inte. Skänklar hjälper inte. Röst hjälper inte. Som fastfrusen o jag hoppar av o leder- tillbaka på ruta ett. Varför? O varje gång det här händer känner jag att vi glider längre från varandra. Idag var han skräckslagen för mig. Jag snärtade varannan sekund med tygeln på hans rumpa då jag hoppat av o bad honom springa på framför mig, driva honom. Efter ett tag satt jag upp o då var tempot helt annorlunda, men det var också ingen harmoni över honom utan ett nervöst, titta men springa förbi saker så inte matte blir arg om jag stannar igen- beteende som grundade sig i rädsla. Jag hade honom i ett annat stall i vintras och då gick ridningen ute toppen- detta för att han tyckte det var roligt, eftersom det inte hände någonting i stallet och hagen. Därvid blev han motiverad till att bli riden! Men nu, trivs han så bra med hästkompisarna att han blivit omotiverad att ridas. Har ökat på havren men det hjälper inte. Han vill inte. Han vill stanna i stallet. Man ska ju inte behöva stå i ett trist stall för att få fram motiveringen till ridningen? Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet inte om jag ska lägga ner ridningen på honom. För jag vill inte att våran relation ska gå förstörd- då är det bättre att inte rida alls. Som det känns nu så bråkar vi bara o jag är ledsen varje gång, både på honom och mig själv. Mest känner jag mig som världens sämsta ryttare. Bäst o ta ett break nu. Men vad gör man åt ridningen? Känner mig så uppgiven. Har inte ens en padock eller rundcorall nu där vi kan leka o ha kul o träna lite tillit.
Istadigheten fick jag tydligen vid köpet. Han gick inte en meter från stallplan till en början. Men vi har klättrat framåt. Och stundtals har det varit ett nöje att rida. Fast det kommer alltid något hinder, något han tittar till på och så var vi på andra sidan vägen igen, han är inte helt med mig, han bryr sig för mkt om allt runt omkring honom. Han är LÄRD som utställningsarb att titta på saker o reagera. Vad gör man. Kanske det aldrig försvinner. Kanske han aldrig blir ridbar som ridhäst, som man kan rida långa sträckor rakt fram utan att han hoppar till, skyggar eller stannar. Nu har problemen vid ridningen blivit värre igen. Bytte stall för 2 månader sen. Nu trivs han så bra att han inte vill gå därifrån. Samma problem som jag hade i första stallet. Jättetråkigt. Nu tittar han på allt o tvärstannar. Vill inte. Hjälper inte vad jag gör, o jag blir bara argare och argare, det blir soppa. Spöet hjälper inte. Skänklar hjälper inte. Röst hjälper inte. Som fastfrusen o jag hoppar av o leder- tillbaka på ruta ett. Varför? O varje gång det här händer känner jag att vi glider längre från varandra. Idag var han skräckslagen för mig. Jag snärtade varannan sekund med tygeln på hans rumpa då jag hoppat av o bad honom springa på framför mig, driva honom. Efter ett tag satt jag upp o då var tempot helt annorlunda, men det var också ingen harmoni över honom utan ett nervöst, titta men springa förbi saker så inte matte blir arg om jag stannar igen- beteende som grundade sig i rädsla. Jag hade honom i ett annat stall i vintras och då gick ridningen ute toppen- detta för att han tyckte det var roligt, eftersom det inte hände någonting i stallet och hagen. Därvid blev han motiverad till att bli riden! Men nu, trivs han så bra med hästkompisarna att han blivit omotiverad att ridas. Har ökat på havren men det hjälper inte. Han vill inte. Han vill stanna i stallet. Man ska ju inte behöva stå i ett trist stall för att få fram motiveringen till ridningen? Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag vet inte om jag ska lägga ner ridningen på honom. För jag vill inte att våran relation ska gå förstörd- då är det bättre att inte rida alls. Som det känns nu så bråkar vi bara o jag är ledsen varje gång, både på honom och mig själv. Mest känner jag mig som världens sämsta ryttare. Bäst o ta ett break nu. Men vad gör man åt ridningen? Känner mig så uppgiven. Har inte ens en padock eller rundcorall nu där vi kan leka o ha kul o träna lite tillit.
Ge inte upp, framför allt om du vet att han är go i grund och botten. På min funkar det absolut inte att bli arg, hon blir bara värre då, så försök att vara lugn, och gör bara sånt ni klarar av nu så allt blir positivt igen.
