- Svar: 17
- Visningar: 1 083
Jag har ett behov av att få ventilera den här händelsen och som synes i texten nedan så är de individerna jag skulle kunnat ventilera det här med inte aktuella, så jag skriver av mig här.
En gång när jag gick till min ssk inom psykiatrin så skedde en sak som jag har försökt hantera själv men jag kommer ingenvart med det.
Jag kom till min ssk. Vi hann prata i ca 5 min innan den fasta telefonen ringer. Ssk beter sig skumt och jag som var utsatt för telefonavlyssning i 10 år som barn (psykiatrin vet detta och vilket trauma det orsakade) reagerar direkt.
Ssk går fram till telefonen, lyfter luren, trycker på knappar så två lampor börjar lysa. Jag fattar direkt att det är mute och högtalaren som slås på. Ssk har långt hår och jag brukar ha koll på hur folk ser ut och denna dagen hade ssk allt hår framåt vilket jag misstänkte var för att dölja en öronsnäcka för annars brukar det vara bakom ryggen.
Ni som har PTSD vet själva hur noga man fångar upp detaljer om allt i sin närhet. Det sitter i ryggmärgen så att säga.
Ssk låtsades som ingenting men mitt system hade redan lagt av. Jag frös och kunde inte gå därifrån. Jag ville men det gick inte, så jag stängde ner. Det enda jag kunde tänka på var att allt upprepas igen och jag kan inte komma därifrån och jag kände hur kroppen stängde ner och satte på autopiloten. (När jag gick därifrån var jag som i en dimma och kunde knappt begripa vad som precis hänt. Hjärnan försökte processa men det var freeze och jag var fast i det läget länge.)
Sedan börjar ssk utföra en form av intervju. Det var under en tid när jag utreddes för en psykiatrisk diagnos. Den här intervjun avslutas ca 15 min innan jag ska lämna och då reser sig ssk och går fram till telefonen och lyfter luren, stänger av knapparna som börjat lysa och lägger på luren. Det var då jag var helt säker på att ssk hade någon som lyssnade av samtalet och gav ssk instruktioner om hur intervjun skulle genomföras genom öronsnäckan.
Jag dissocierar under samtalet men är närvarande under de delar där jag kunde bekräfta att det jag skriver här är vad som hände. Eftersom jag var under utredning så finns det bara två alternativ av vem som befann sig i luren och jag misstänker min dåvarande utredningspsykolog eller min dåvarande läkare, eller båda två. Jag misstänker att intervjun hölls för att kunna utreda mig.
Det var länge sen det hände och jag har försökt hantera det. Försökt ge psykiatrin många chanser men jag tappade förtroendet direkt. Det har slutat med att mottagningen numera tror att jag har en personlighetsstörning utöver annan problematik och efter många om och men med stark ambivalens om jag vill ha deras hjälp eller inte så är den korta varianten att jag numera är avslutad på mottagningen. För deras del för att de tror att jag är personlighetsstörd, för min egna vetskap om att jag inte kan lita på dom.
Jag har nu äntligen anmält händelsen till patientnämnden och fått berätta för någon.
Jag vet inte vad som händer nu eller hur man ens utreder en sån här händelse.
Men säg mig, varför känns det som det är jag som gjort fel i den här situationen? Jag är medveten om att jag inte är skyldig för deras handlande, men det är svårt att inte lägga all skuld på mig själv. Jag borde sagt något tidigare men jag visste inte hur.
Jag ville så gärna berätta för någon om vad som hade hänt, men till vem? Psykiatrin?..
Varför gör man så här, framförallt när man känner till patientens historia.
Jag fattar att inget kommer hända de som är delaktiga i det här, men jag kan inte glömma. Jag litade på dem och från den dagen så förstördes allt.
Hur ska jag våga lita på någon inom psykiatrin igen?
En gång när jag gick till min ssk inom psykiatrin så skedde en sak som jag har försökt hantera själv men jag kommer ingenvart med det.
Jag kom till min ssk. Vi hann prata i ca 5 min innan den fasta telefonen ringer. Ssk beter sig skumt och jag som var utsatt för telefonavlyssning i 10 år som barn (psykiatrin vet detta och vilket trauma det orsakade) reagerar direkt.
Ssk går fram till telefonen, lyfter luren, trycker på knappar så två lampor börjar lysa. Jag fattar direkt att det är mute och högtalaren som slås på. Ssk har långt hår och jag brukar ha koll på hur folk ser ut och denna dagen hade ssk allt hår framåt vilket jag misstänkte var för att dölja en öronsnäcka för annars brukar det vara bakom ryggen.
Ni som har PTSD vet själva hur noga man fångar upp detaljer om allt i sin närhet. Det sitter i ryggmärgen så att säga.
Ssk låtsades som ingenting men mitt system hade redan lagt av. Jag frös och kunde inte gå därifrån. Jag ville men det gick inte, så jag stängde ner. Det enda jag kunde tänka på var att allt upprepas igen och jag kan inte komma därifrån och jag kände hur kroppen stängde ner och satte på autopiloten. (När jag gick därifrån var jag som i en dimma och kunde knappt begripa vad som precis hänt. Hjärnan försökte processa men det var freeze och jag var fast i det läget länge.)
Sedan börjar ssk utföra en form av intervju. Det var under en tid när jag utreddes för en psykiatrisk diagnos. Den här intervjun avslutas ca 15 min innan jag ska lämna och då reser sig ssk och går fram till telefonen och lyfter luren, stänger av knapparna som börjat lysa och lägger på luren. Det var då jag var helt säker på att ssk hade någon som lyssnade av samtalet och gav ssk instruktioner om hur intervjun skulle genomföras genom öronsnäckan.
Jag dissocierar under samtalet men är närvarande under de delar där jag kunde bekräfta att det jag skriver här är vad som hände. Eftersom jag var under utredning så finns det bara två alternativ av vem som befann sig i luren och jag misstänker min dåvarande utredningspsykolog eller min dåvarande läkare, eller båda två. Jag misstänker att intervjun hölls för att kunna utreda mig.
Det var länge sen det hände och jag har försökt hantera det. Försökt ge psykiatrin många chanser men jag tappade förtroendet direkt. Det har slutat med att mottagningen numera tror att jag har en personlighetsstörning utöver annan problematik och efter många om och men med stark ambivalens om jag vill ha deras hjälp eller inte så är den korta varianten att jag numera är avslutad på mottagningen. För deras del för att de tror att jag är personlighetsstörd, för min egna vetskap om att jag inte kan lita på dom.
Jag har nu äntligen anmält händelsen till patientnämnden och fått berätta för någon.
Jag vet inte vad som händer nu eller hur man ens utreder en sån här händelse.
Men säg mig, varför känns det som det är jag som gjort fel i den här situationen? Jag är medveten om att jag inte är skyldig för deras handlande, men det är svårt att inte lägga all skuld på mig själv. Jag borde sagt något tidigare men jag visste inte hur.
Jag ville så gärna berätta för någon om vad som hade hänt, men till vem? Psykiatrin?..
Varför gör man så här, framförallt när man känner till patientens historia.
Jag fattar att inget kommer hända de som är delaktiga i det här, men jag kan inte glömma. Jag litade på dem och från den dagen så förstördes allt.
Hur ska jag våga lita på någon inom psykiatrin igen?