Bukefalos 28 år!

Jag behöver hjälp!

Meibla

Trådstartare
Min hane är extremt mammig, ska ALLTID vara i närheten av mej, spelar ingen roll om jag så är på toaletten.
Att lämna honom ensam hemma är totalt omöjligt, han skäller, ylar, hoppar på dörren och försöker tugga sönder den. :(

Om min sambo är hemma och jag ska åka och handla eller dyl så matvägrar han och bara gnäller.
Är vi ute och går med honom och sambon bestämmer sej för att gå hem medans jag uträttar lite ärenden så lägger sej Mulle platt på backen och vägrar röra sej. Att bära hem honom hade säkert gått om han inte hade vägt 43 kg :crazy:

Han har en väldigt taskig bakgrund och är väldigt präglad på mej.

Jag har försökt börja om från valpstadiet när d gäller att kunna vara utan matte, men jag ger snart upp :(

Nån som kan hjälpa mej?

Kanske ska nämna att vi har gått för 3 olika instruktörer och alla tre säger att han är ett "hopplöst fall".
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Aahh.. En härnösandsbo.. :)
Jag känner igen det där. Min hund är också extremt mattig..
Där jag är är hunden. Om jag går upp på natten och ska hämta vatten/gå på toa, så följer han med, går jag upp så gör han det, os.v. Om jag börjar jobba tidigare än min sambo så följer hunden med mig ner, och ligger och gnäller vid dörren tills jag kommer hem, men börjar sambon tidigare så öppnar han inte ens ögonen. Sover jag till 2 på eftermiddagen så gör han det o.sv.
Min hund matstrejkar också när jag är borta.. :crazy:
Det är jobbigt.. Jag har inga tips att ge dig, tyvärr..
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Japps, numera Härnösandsbo iaf ;)

Jobbigt är det minsta man kan säga. Enda fördelen med att han lägger sej platt på backen är ju att ingen kan sno honom om man råkar binda honom utanför kiosken i 1 min. :crazy:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Jag anser att dessa hundar inte mår så bra. Alltså missförstå mig rätt. ;)

De kan aldrig till hundra koppla av för att de behöver sådan kontroll. De finns så många tillfällen då man faktiskt måste lämna hunden ensam en stund och då mår hunden extremt dåligt under denna tid.

Har du försökt att prägla den lite mer på sambon? Är det bara du som sköter träning, utfodring och pyssel?

Har svårt att tro att hunden är "hopplöst fall", ni har bara inte hittat rätt sätt ännu. Vilket säkert inte är lätt, men det kommer troligen att gå.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Min hane blev sådär när han kom hit. Fd kappgreyhound, bott i hundgård (iofs med uppvärmd 'bodel' och så) och ingen riktigt koll på 'familjeliv'. Dock rumsren och varit inne och så i perioder när han t ex varit skadad.

Han kommer hit, och första kvälle pep han bara efter husse och matte. Sen trillade femöringen ner och han insåg att 'Wow, jag har kommit till HIMLEN'. Man fick vara inne, man fick god mat, man fick massa kel och man fick sova i soffan. Här gällde det att se till att aman inte blev deporterad!

Han var som ett KLISTER på mig. Som en skugga, reste jag mig ur soffan så var han på benen och följde mig. Det var himla kul att försöka städa, med 70 cm stor greyhound ett halvt steg bakom hela tiden. När vi dukade upp julbordet (han kom 1 dec) så var det ingen anledning att oroa sig att hunden skulle länsa det. Han gick ett halvt steg bakom mig mellan köket och matrummet, struntade i både köttbullar och prinskorv som var framdukat i det andra rummet, utan var enbart intresserad av att till varje pris hålla matte inom synhåll.

När jag tog med honom till pappa och gick in för att hämta en sak och hunden var kvar utanför (med mamma och pappa) så blev han hysterisk för jag försvann, jag hade säkert gett bort honom..

Det var väl charmigt ett par dagar men sen var det DRYGT. Jag började tidigt att lämna honom korta stunder med mamma (som bor i samma hus), men han vankade runt runt runt och 'grät', om jag så bara gick till soptunnan.

Jag kan dock vara en hjärtlös varelse ibland så jag tränade vidare. Och efter något år började det släppa. Han kunde ligga kvar i ett rum fast jag gick på toa (fast tog jag för lång tid på mig kom han och kollade var jag tog vägen). Han kunde lämnas med mamma utan att sjunga hela tiden.

Han är fortfarande väldigt mammig och är ett problem att lämna på kliniker etc. Går att lämna ensam, och går att lämna med mamma flera dagar (även fast han ynkar på nätterna och såfort han tror han hör min bil skenar till dörren, dvs håller henne vaken halva nätterna).

Han har hela tiden haft hundsällskap, av min lilla blandrastik. Dock, i april i år fick han en flickvän av samma ras och halleluja säger jag bara. Mammaigheten sjönk rejält såfort hon kom och allt fungerade mycket bättre! Dock är han fortfarande en mammagris, men nu inom rimliga gränser. Han är dock nio år idag, så det tog tre år från klisterhund till fullt dungerande (men mer mammaig än normalhunden)
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Hej!!

Hade en storpudel som också var ngt av det mammigaste i hundväg. Hon var min ständiga skugga. Kunde inte vara ensam hemma, satt bara o grät o ylade. Köpte så småningom en dvärgpincher och då släppte det faktiskt. Dessa två blev sedan ett "radarpar". Jag tror oftast det är väldigt osäkra hundar som känner sig övergivna när man lämnar dom.

Det är ju viktigt att man kan lämna hunden ensam hemma för ett par timmar. Som någon skrev här ovan - i början var det bara trevligt att hunden älskar en så mycket - men till slut stryps man då man blir fångad av sin hund......

Jag är glad att vi kunde lösa det så smärtfritt, för mig var det inget problem att ha 2 hundar. Kanske ngt att tänka på??

Lycka till!!
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Dextrosol skrev:
Hej!!

Hade en storpudel som också var ngt av det mammigaste i hundväg. Hon var min ständiga skugga. Kunde inte vara ensam hemma, satt bara o grät o ylade. Köpte så småningom en dvärgpincher och då släppte det faktiskt. Dessa två blev sedan ett "radarpar". Jag tror oftast det är väldigt osäkra hundar som känner sig övergivna när man lämnar dom.

Det är ju viktigt att man kan lämna hunden ensam hemma för ett par timmar. Som någon skrev här ovan - i början var det bara trevligt att hunden älskar en så mycket - men till slut stryps man då man blir fångad av sin hund......

Jag är glad att vi kunde lösa det så smärtfritt, för mig var det inget problem att ha 2 hundar. Kanske ngt att tänka på??

Lycka till!!

Jag såg ju också stor förändring mha hundkompis. IOfs har han HELA tiden haft hundkompis, men tydligen 'rknades' inte lillvovvan. Antagligen för hon inte är (mellan hund - hund) sen 'sällskapliga' sorten. När jag sen skaffade en tredje hund, en greyhoundtik (hanen är greyhound) så blev det STOR skillnad. Dessutom slutade han över natten att pinka inne när han blev lämnad ensam längre stunder.

Så RÄTT hundsällskap gjorde underverk här. Och de är verkligen som ler och långhalm de där två. När hanen låg på klinik visste inte tiken (stora) till sig av sorg, och när han kom hem tjöt hon rakt ut av lycka :love:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Vi tog emot en omplaceringshund på 6 år i våras. Han är också extremt "mammig".
Som flera andra skrivit så är det ju jättecharmigt i början med en hund som älskar en över allt annat men det blir lätt lite drygt i längden.
Det vi har gjort är att vi (efter tips från bukefalister..tack!) börjat om t ex ensamhetsträningen med honom som han vore en valp som aldrig varit ensam hemma, dvs korta, korta stunder som utökas. Vi ser också till att både min sambo och jag är ute med honom, att båda ger honom mat m.m. Det går sakta bättre och bättre, men visst, ibland vänder han och går hem om min sambo är ute med hundarna, och vägrar iblnd äta om inte jag är hemma. Men på det hela taget så går det i alla fall framåt.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

GaurdianAngel skrev:
Jag anser att dessa hundar inte mår så bra. Alltså missförstå mig rätt. ;)

De kan aldrig till hundra koppla av för att de behöver sådan kontroll. De finns så många tillfällen då man faktiskt måste lämna hunden ensam en stund och då mår hunden extremt dåligt under denna tid.

Har du försökt att prägla den lite mer på sambon? Är det bara du som sköter träning, utfodring och pyssel?

Har svårt att tro att hunden är "hopplöst fall", ni har bara inte hittat rätt sätt ännu. Vilket säkert inte är lätt, men det kommer troligen att gå.

Tack för svaret.

Kanske ska ge lite bakgrundsinfo om hunden som jag inte tog upp i mitt inlägg.

Från att Mulle var valp fram tills han blev 1 år så bodde jag tillsammans med mitt ex. (som fö är en riktig idiot)
Han misshandlade mej praktiskt dagligen och hunden fick ta väldigt mkt stryk. Bl a sparkar, kastad nerför trappan, slag me sopborste mm. Det är väl där jag skulle gått in och skyddat hunden, men det är inte så lätt när man ligger sönderslagen själv och inte kan/vågar ingripa.
Det slutade iaf med att så fort han kom i närheten så flög hunden upp i mitt knä och bara låg och skakade, vilket gjorde mitt ex ännu surare och proceduren upprepades. Till slut fick jag iaf nog och flyttade (snarare rymde) därifrån med hunden.

När vi senare träffade min nuvarande sambo så va ju Mulle lika livrädd för honom trots att han inte har gjort hunden något.
NU efter ca 10 mån börjar han kunna lita på sambon och vågar gosa och kela med han.
Men mer än så är det inte. :( Att ex gå på promenad utan matte är en total omöjlighet.



Vi har försökt prägla honom på sambon och han sköter utfodring, träning och pyssel när han är hemma. . Dock så är jag hemma hela dagarna nu och sambon jobbar så d blir ändå jag som sköter det mest.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Dextrosol skrev:
Hej!!

Hade en storpudel som också var ngt av det mammigaste i hundväg. Hon var min ständiga skugga. Kunde inte vara ensam hemma, satt bara o grät o ylade. Köpte så småningom en dvärgpincher och då släppte det faktiskt. Dessa två blev sedan ett "radarpar". Jag tror oftast det är väldigt osäkra hundar som känner sig övergivna när man lämnar dom.

Det är ju viktigt att man kan lämna hunden ensam hemma för ett par timmar. Som någon skrev här ovan - i början var det bara trevligt att hunden älskar en så mycket - men till slut stryps man då man blir fångad av sin hund......

Jag är glad att vi kunde lösa det så smärtfritt, för mig var det inget problem att ha 2 hundar. Kanske ngt att tänka på??

Lycka till!!


Han fick en hundkompis i augusti, en samojedvalp. Dock har d inte hjälpt mej att få bort hans mammighet. :(
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Bubbla skrev:
Vi tog emot en omplaceringshund på 6 år i våras. Han är också extremt "mammig".
Som flera andra skrivit så är det ju jättecharmigt i början med en hund som älskar en över allt annat men det blir lätt lite drygt i längden.
Det vi har gjort är att vi (efter tips från bukefalister..tack!) börjat om t ex ensamhetsträningen med honom som han vore en valp som aldrig varit ensam hemma, dvs korta, korta stunder som utökas. Vi ser också till att både min sambo och jag är ute med honom, att båda ger honom mat m.m. Det går sakta bättre och bättre, men visst, ibland vänder han och går hem om min sambo är ute med hundarna, och vägrar iblnd äta om inte jag är hemma. Men på det hela taget så går det i alla fall framåt.


Det är ju just så vi har gjort :(
 
Sv: Jag behöver hjälp!

min pudelhanne är likadan.... vi har tränat och tränat på att befästa att jag är ledaren osv, fick först för mig att han ville ha koll på mig för att jag var otydlig i mitt ledarskap. Men inte det, inte en endaste förbättring. Han gnäller om han inte får vara mig nära. Han kan inte gå ut och skita med husse utan jag måste ut med han. Han tjuter och lever jävul då folk väsnas i trapphuset (varnar mig antar jag), han gnäller ett tag efter jag lämnat honom hemma osv....

Försöker spendera mkt tid bara med honom och verkligen engagera mig i honom, men jag vettefan vad man ska göra eg.... de andra två är mkt mer självständiga. Har t.o.m funderat på att omplacera honom till någon som är hemma hela dagaran där han får vara helt själv för jag undrar om han inte skulle må bättre.... Men jag har inte hjärta att ens prova tänka och leta efter den möjligheten.... min lilla troll-pudel.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Att omplacera har jag oxå funderat på, alternativt avlivning som en av instruktörerna tyckte.
men jag vill gärna ha provat allt som går att prova innan jag ens tittar lite närmare på dom alternativen. Han är ju trots allt min förvuxna bebis. :love:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

*lånar knapp*

Mulles_matte och alla andra med hundar som hänger efter en - det är fantastiskt att ni står ut!

Jag hade själv en schäfertik som var sådär. Hon slappnade aldrig av (och inte jag heller) och det slutade till sist med avlivning. Jag hade inte hjärta att omplacera henne - hon avskydde alla människor utom mig.

Nu skriver jag detta spontant och rakt från hjärtat, så var snäll och döm mig inte för hårt. Det var fruktansvärt att låta avliva henne, för fysiska fel fanns knappt. Däremot fungerade inte vardagen med henne. Hon åt inte så bra, när jag någon gång lämnade bort henne så visste jag att hon bara pep och gnydde och väntade att jag skulle komma och hämta henne. Jag tävlade lydnad till lydnadsklass II - men hon kunde inte ligga på platsen när hon inte såg mig. Vi var uppflyttade till lägre klass spår, men misslyckades i spåret också för hunden började spåra vilt.

Jag försökte med sök och hon var duktig - men klarade inte att vara uppbunden medan jag var figurant för andra sökhundar.

Nu med facit i hand, så ser jag att jag var alldeles för stressad för att ha en sådan hund. Hon hade varit hos en familj (hon var 15 mån när jag tog över henne) där hon knappt fått gå ut, för matten var gravid och hade ont i kroppen. Jag å min sida, var 19 år - hade med hunden på jobbet, på ridklubben, på brukshundklubben, hos kompisar - ja ÖVERALLT. Min hund hatade hästar, andra hundar, andra människor...

Usch, jag får så dåligt samvete när jag skriver detta, för visst älskade jag min schäfer och jag försökte göra "rätt" saker för henne, men det blev så fel. Hon var min ständiga skugga och när jag väntade barn så bestämde jag mig. Min hund skulle aldrig behöva dela mig med någon annan.

All heder till er som klarar att hitta lösningar till era matte/hussefixerade hundar. Jag visste varken ut eller in och det var verkligen hemskt. Jag tyckte så synd om min hund som aldrig riktigt fann sig till rätta, samtidigt som jag var ganska stressad och nervig själv. Jag skulle behövt vara den familjemor som jag är nu när jag tog över henne. Hon skulle behövt lugn och ro och mindre aktivitet tills dess att hon funnit tryggheten.

Kanske är det någon nu som tycker att jag var hemsk som avslutade hennes dagar när hon bara sex år. Jag tycker själv att det var vidrigt, jag minns ännu denna smärta och de samvetskval som jag led.

Jag var bara då, oförmögen att hitta en situation som skulle fungera för både mig och hunden. Tyvärr. :cry:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Okej, tråkigt för Er båda.

Mulles uppväxt har nog satt djupa spår. 1 års misshandel glömmer man inte i första taget, om han ens kommer att göra det.

Dock kommer han nog alla gånger bli bättre. Det kommer däremot ta enormt mkt tid och frågan du ska ställa dig är om du har tid/ork med det.

Ni är nog på rätt väg. Om din sambo ger honom mat, träning och promenad så kommer det förr eller senare, och utan missöden, att bli bättre.

Viktigt är att Din sambo inte "tvingar" Mulle till kontakt/mys. Det är Mulle som ska tala om när han är redo att ta nästa steg.

Försök jobba steg för steg. Träna "koppla dig" med Mulle och låt sedan sambon ta över träningen och "koppla" Mulle. Första steget kan vara att bara sambon kopplar och belönar (ej klapp om inte mulle tycker det är ok, bättre med jättegott godis, som bara sambon får ge utav) sedan av med halsband och koppel.

Nästa steg när mulle tycker "koppla dig" övningen är helt ok. Så be sambon stå vid dörren, koppla Mulle, ta i handtaget på dörren, och belöna. Ta av koppel och halsband.

Steget därefter kan vara att öppna dörren på glänt innan du avbryter och belönar.

Försök att sätta dig ner och dela upp massor av steg. Målet ska vara att sambon kan ta Mulle på en promenad själv.

Detta kommer och ska ta veckor innan man kommit så pass långt att sambon lämnar tomten med Mulle ensam.

Har hjälp 3 hundar på detta sätt. Det har tagit allt i från 2 mån till nästan 1 år.

Det gäller att ha tålamod med dessa hundar, men det är de väl värda!
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Respekterar sådana som Dig hundra gånger mer än de som inte ser/eller väljer att inte se, att deras hund mår dåligt och låter livet bara rulla på.

En eloge till dem som ser till hunden och inte sitt eget bästa.

Hade Du haft denna hund idag och med dagens kunskap hade du antagligen lyckats få bort denna stres eller valt att avliva henne tidigare.

Tycker det är stark!
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Jag tycker inte du var hemsk som avlivade henne. Jag har sagt till min sambo att om vi inte får ordning på honom så ska han avlivas istället för att omplaceras, trots att han bara är 2 år gammal.
Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet :cry: och jag ska verkligen göra allt för att han ska fungera normalt.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

GaurdianAngel skrev:
Okej, tråkigt för Er båda.

Mulles uppväxt har nog satt djupa spår. 1 års misshandel glömmer man inte i första taget, om han ens kommer att göra det.

Dock kommer han nog alla gånger bli bättre. Det kommer däremot ta enormt mkt tid och frågan du ska ställa dig är om du har tid/ork med det.

Ni är nog på rätt väg. Om din sambo ger honom mat, träning och promenad så kommer det förr eller senare, och utan missöden, att bli bättre.

Viktigt är att Din sambo inte "tvingar" Mulle till kontakt/mys. Det är Mulle som ska tala om när han är redo att ta nästa steg.

Försök jobba steg för steg. Träna "koppla dig" med Mulle och låt sedan sambon ta över träningen och "koppla" Mulle. Första steget kan vara att bara sambon kopplar och belönar (ej klapp om inte mulle tycker det är ok, bättre med jättegott godis, som bara sambon får ge utav) sedan av med halsband och koppel.

Nästa steg när mulle tycker "koppla dig" övningen är helt ok. Så be sambon stå vid dörren, koppla Mulle, ta i handtaget på dörren, och belöna. Ta av koppel och halsband.

Steget därefter kan vara att öppna dörren på glänt innan du avbryter och belönar.

Försök att sätta dig ner och dela upp massor av steg. Målet ska vara att sambon kan ta Mulle på en promenad själv.

Detta kommer och ska ta veckor innan man kommit så pass långt att sambon lämnar tomten med Mulle ensam.

Har hjälp 3 hundar på detta sätt. Det har tagit allt i från 2 mån till nästan 1 år.

Det gäller att ha tålamod med dessa hundar, men det är de väl värda!

Tack, vi ska prova det. :bow:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Lånar knapp.

Jag dömer INTE att hunden avlivades.

Jag har haft en till 'mammig' herre. Honom returnerade jag till uppfödaren. hade det inte gått hade jag tagit bort honom. Då bodde jag nämligen i lägenhet, och när hunden konstant satt och YLADE när jag var borta, oavsett om jag bara gick ut med soporna så fick han åka tillbaka. Det hade kanske med träning gått att få bort, men försök få grannarna att 'stå ut' under den tiden liksom =/

När dne här mammiga hanen (är det en hanhundsgrej btw???) kom så bodde jag på landet, jag gick hemma sjukskriven på långtid etc. Dvs jag hade ultimata förutsättningar för att jobba med det UTAN att det innebar att jag blev vräkt, var tvungen att sluta jobba etc.

Sen var min hane väldigt lugn i övrigt, sålänge jag var i närheten var det inga problem. Däremot kunde han ju aldrig riktigt koppla av förrän jag slog mig till ro i ett rum, men då kopplade han av.

Hade jag haft jobb och bott i lägenhet hade han tyvärr inte heller gått att behålla utan fått åka tillbaka till uppfödaren. För jag hade inte haft möjligheten att vara hemma med honom så länge sm krävdes eller att kunna ensamhetsträna och stänga öronen för hans ylande. GRANNARNA hade nämligen nte uppskattat det. Och eftersom jag nte kunde lämna honom kunde jag ju inte jobba (kan inte ta med hunden när man jobbar inom restaurang) och hunddagis etc var ju inget alt, det var ju MIG han gapade efter, inte 'NÅGON'. Och inte ens att annan person ur familjen/hushållet var hemma hjälpte ju, det var MATTE han skulle ha.

Så jag har full förståelse för att man inser att det inte går längre, och för HUNDENS skull väljer att avliva istället för att omplacera.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

är det en hanhundsgrej btw???)

Tror att de är vanligare att hanhundar har detta problem. Har faktiskt aldrig hört om en tik som haft seperationsångest.
Det är väl som med tikar som det är med kvinnor...vi är lite tuffare! ;) :D :angel:


Precis som du skriver. Man kan ha tålamod och vilja av stål att träna bort detta hos hunden, men av olika själ kan man inte. Det fungerar kanske någon dag att skriva en lapp till grannarna att man tränar hunden, men dag ut och dag in. :crazy:
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
811
Senast: Trassel12
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 920
  • Artikel
Dagbok Livet som 50+kvinna Jag ramlade av hästen i våras. Hade precis köpt ny säkerhetsväst. Gjorde förbannat ont och jag fick åka in till...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 378
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 536
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp