Bukefalos 28 år!

Jag behöver hjälp!

Sv: Jag behöver hjälp!

Haha, förresten.. Var det någon mer än jag som som liten drömde om just en sådan där hund. Ens om bara älskade DIG och bara följde och löd DIG?

Jag gjorde det, det och en enmanshäst som ingen annan kunde rida mer än jag.

Jag har fått båda delarna och jag säger ju bara NEJ TACK. Det var som bara mysigt i teorin, i praktiken är det ett helvete..

Men jag behövde nog uppleva det för att den där drömmen skulle dö.. För i början tyckte jag bara det var charmigt och sött med mammiga vovven (och hästen som bara släpper upp mig på ryggen) men sen insåg man NACKDELARNA med det. Och jag har ägnat ÅR i bägge fallen att träna bort det. Och min dröm är numera en hund/häst som vet att matte är Matte med stort M men som fungerar lika bra md alla människor och oavsett. Ganska stor skillnad mot de rosaskimrande flickdrömmarna inspirerade av äventyrsböcker ;)

TIKEN är unerbar så, jag är matte och matte ÄR bäst, men alla andra är bra (om de inte är veterinärer). När hon kom hit så var jag och hämtade henne hos uppfödaren (omplaceringshund som haft mer hem än en fyraåring borde ha, fem hem på fyra år) så när vi skulle åka så hoppade hon in i bilen, la sig lugnt och sträckte ut sig på sidan, gäspade och sa 'hejdå husse, skönt att slippa dig ungefär' (och husse var snäll, och hon var väl omhändertagen). Kom hem hit, gick ett varv och sa 'okej, det duger, här bor jag' och gick och la sig i sin nya korg och trynade.

Samma sak när man tar med henne eller lämnar bort henne. Hon går ett varv, konstaterar att 'sure, det duger, det finns käk, det finns vatten och det finns en säng och det finns pipleksaker' och kollar knappt upp när jag går. Och är som om hon bodde där när jag är borta.

SÅDANA hundar vill jag ha numera =)
 
Sv: Jag behöver hjälp!

GaurdianAngel skrev:
Tror att de är vanligare att hanhundar har detta problem. Har faktiskt aldrig hört om en tik som haft seperationsångest.
Det är väl som med tikar som det är med kvinnor...vi är lite tuffare! ;) :D :angel:


Precis som du skriver. Man kan ha tålamod och vilja av stål att träna bort detta hos hunden, men av olika själ kan man inte. Det fungerar kanske någon dag att skriva en lapp till grannarna att man tränar hunden, men dag ut och dag in. :crazy:

Inte heller hört om ngn tik, därför det slog mig när jag skrev att det borde vara en hanhundsgrej?

Nej, jag hade redan tänjt på grannarnas välvilja genom att tala om att det skulle komma en nu hund och kunde vara lite gnälligt/skälligt. Och alla, inkl barnfamiljen med spädbarn vägg i vägg, hade accepterat det. Men att knacka på igen och säga 'Hej, du det kan nog bli gnälligt och skälligt och ylande närmsta året, vi jobbar med separationsångest och dessutom måste jag ju jobba, är det okej?' så tror jag inte de varit lika välvilliga. Och i en PERFEKT värld hade jag ju flyttat och bytt jobb, men så fungerar det ju inte.

Den hunden omplacerades fö ut på landet till en familj där kvinnan i familjen var 'hemmafru' och på sin höjd åkte och handlade. Sist jag hörde något mådde han prima, jagade höns och mådde kanon OCH var lugn när de lämnade honom för att åka och handla eller så, men gick fortfarande inte att lämna längre stunder utan att yla konstant. Men det gjorde inte dem något, eftersom de aldrig behövde lämna honom så. Så slutet gott och allting gott. (Uppfödaren var noga med att efter jag returnerat honom bara omplacera till där de var hemma hela dagarna)
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Hårt men sånt är livet... Min äldre tik åt upp hela min lägenhet när hon var yngre. Hon var tyst, men det hade aldrig gått med en hund som tuggar och tuggar för jämnan. Det kunde räcka med att gå ut med soporna så hade hon satt i sig en sko eller två. Men som tur var så löste det sig. Jag vet inte riktigt hur jag fick bort hennes nervositet av att vara ensam hemme. Vi flyttade och jag började om från noll. Kanske var det det som var räddningen. Annars hade det inte gått och jag hade inte haft henne kvar. Hon är lite änslig för främmande människor och trots att hon är rätt så självständig så visst vill hon vara mig i hälarna jämt. Hon är hellre inne med mig än badar och busar med andra ute... En hund som jag ALDRIG skulle omplacera. Det finns ingen chans i livet att jag gör det.(De som är vana att leva med hundar med så mycket skärpa och försvar är nog inte intresserad av en Labrador :) De har nog en Belgare eller nått!) Min andra hund skulle jag bebort till nästan vem som helst och jag vet att det skulle gå bra :D

Som situationen var då och där så gjorde du rätt. LIte uppoffringar får man ju göra. Men man kan inte vända ut och in på sig själv. Det är inte bara hunden som ska må bra. Ägaren ska må bra också!! Att vara hemma 100% med en hund är kanske lätt i början. Men efter nästan 1 år så var iaf jag nästan knäckt...
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Det här har nog inget med HUNDEN att göra, tror jag. Snarare med matte. En hund som inte respekterar sin flockledares integritet respekterar inte heller sin flockledare. Säg ifrån. Precis som till en människa kan man säga till en hund att man faktiskt vill vara ifred. Ett ögonkast räcker dock på hundar. Sån är jag med mina hundar, vi ignorerar i princip varandra förutom när hunden eller jag känner för det. Min hund får gärna tigga, ligga i min säng och vara hur närgången som helst, men absolut inte om jag inte vill det. I hundvärlden är det en extrem kränkning att inte låta flockmedlemmarna vara ifred. På samma sätt stör inte jag mina hundar när de inte vill.

Fast jag vet ingen annan som gör så, det är ingen bevisad metod och jag har aldrig pratat om den med någon tidigare, men det funkar och känns rätt.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Javisst är det så!

Men en hund med ångest kan bara inte släppa det. Det är som att nån bara skulle säga skärp dig och gapa åt dig om du var rädd för spindlar. Du skulle inte känna mindre oro och ängslan för det. Däremot så skulle du kunna jobba bort det om någon lärde dig.

Men på en hund som är på "rätt sida" så att säga så funkar det med att "bara" vara fast och tydlig.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Tican skrev:
Det här har nog inget med HUNDEN att göra, tror jag. Snarare med matte. En hund som inte respekterar sin flockledares integritet respekterar inte heller sin flockledare. Säg ifrån. Precis som till en människa kan man säga till en hund att man faktiskt vill vara ifred. Ett ögonkast räcker dock på hundar. Sån är jag med mina hundar, vi ignorerar i princip varandra förutom när hunden eller jag känner för det. Min hund får gärna tigga, ligga i min säng och vara hur närgången som helst, men absolut inte om jag inte vill det. I hundvärlden är det en extrem kränkning att inte låta flockmedlemmarna vara ifred. På samma sätt stör inte jag mina hundar när de inte vill.

Fast jag vet ingen annan som gör så, det är ingen bevisad metod och jag har aldrig pratat om den med någon tidigare, men det funkar och känns rätt.

Fast det där fungerar inte med en otrygg 'ångesthund'. De blir fullständigt förstörda när man gör så. grunden med dessa mammiga hundar är ju OTRYGGHET. De litar inte på det som alla andra hundar kan lära lita på, t ex att matte alltid kommer tillbaka. Utan de tror oavsett hur många ggr man bevisar motsatsen för dem att matte övergett dem. Och/eller SKA överge dem vilken sekund som helst.

Det är ju inte TRYGGA hundar vi talar om som beter sig sådär, utan orygga. Och de mår bara ännu sämre och blir ännu mer otrygga om de blir avvisade.

Bättre (tycker JAG) fungerar det då att gradvis minska uppmärksamheten de får. Från början behöver de otroligt myckets töd, men sedan gradvis minska det och fasa ut det så man är nere i en normal nivå (förhoppningsvis) tillslut. Dock, även om man får bort klistereffekten så brukar lämna ensam vara ett problem, och det är så svårt att jobab bort just för man inte är där och kan göra varken bu eller bä.

Första natten jag lämnade min hane med mamma (som bor i samma hushåll) så gjorde hon lite det du beskriver. Han sjöng och vankade och fann ingen ro alls. Inbillade sig varannan minut att han hörde min bil och for upp, för att sedan vanka runt och gny ett tag innan han la sig igen. För att tre minuter senare inbilla sig han hörde min bil etc. Mamma fick nog tillslut (hon ville ju sova) och sa åt honom att nu räckte det och att han kuknde hålla käften och gå och lägga sig. Inte med arg ton eller hög ton eller något. Hundstackaren kissade på sig =/

Nästa gång lät honom honom ligga i sängen med henne, och då var det lugnare om än inte perfekt.

Hanen är MYCKET vek mot människor och höjer man rösten så får han total panik och flyr. Om han är rädd och kommer och vill ha 'tröst' och man viftar bort honom så ger han sig av i panik istället. Och an blir totalt förstörd om han gör något fel (dvs han vet att 'det här var inte tillåtet', så redan innan man upptäckt vad han gjort så kan jag bara genom att SE på hunden veta att han gjort något. Hela hunden är alldeles förstörd och vet inte vad han ska ta vägen. och då är det INTE för han vet att 'jävlars, nu blir det räfst och rättarting' utan det räcker med att han vet att nu blir matte missnöjd.

Så, jag tror inte på metoden på veka hundar, och generellt är det här ganska veka hundar men ffa så är de OTRYGGA.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Hm jag börjar känna mig tjatig men; Förstå din hund av Jan fenelle tar upp eaxt de problem ni har med era hundar och vi hade till viss grad. Hon beskriver exakt hur man ska gå tillväga för att bli en trygg flockledare och lugna hundar utan att använda minsta lilla våld eller elakheter. Det är ett klart tips!
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Snurrfian skrev:
Hm jag börjar känna mig tjatig men; Förstå din hund av Jan fenelle tar upp eaxt de problem ni har med era hundar och vi hade till viss grad. Hon beskriver exakt hur man ska gå tillväga för att bli en trygg flockledare och lugna hundar utan att använda minsta lilla våld eller elakheter. Det är ett klart tips!

Läst, provat, misslyckats.. =( (dock lyckades jag ju ändå, men inte med DE metoderna)
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Snurrfian skrev:
Hm jag börjar känna mig tjatig men; Förstå din hund av Jan fenelle tar upp eaxt de problem ni har med era hundar och vi hade till viss grad. Hon beskriver exakt hur man ska gå tillväga för att bli en trygg flockledare och lugna hundar utan att använda minsta lilla våld eller elakheter. Det är ett klart tips!


Har den boken. Den första instruktören jag gick hos tipsade om den.
Tyvärr så fungerade inte dom metoderna på Mulle. :(
 
Sv: Jag behöver hjälp!

jan fennells metoder funkar inte på min pudel heller, bara på de två andra odågorna.... :smirk:
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Tror att din hund precis som min omplac är otroligt osäker. Du vet ju varför din hund är det, så då är det ju "bara" att jobba vidare..."babysteps".
Att min hund är otroligt osäker vet jag också, men jag vet inte VARFÖR, jag kan bara gissa, så då känns det svårare att jobba på det. Men jag tror inte att min hund blivit misshandlad, snarare lite svältfödd på uppmärksamhet.
Men som sagt, små, små steg framåt och gå tillbaka så fort det inte funkar.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Bubbla skrev:
Men som sagt, små, små steg framåt och gå tillbaka så fort det inte funkar.

Det är just så jag har gjort i 11 månader nu. Vi står fortfarande på ruta noll. :(
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Jag tror att det är precis lika med hundar som med barn. dels att de är extra känsliga för intryck under sin "barndom" och dels att det tar mer än dubbelt så lång tid att bygga upp dem som det tar att bryta ner dem, lite beroende på grundpsyke. Om din hund levt hela sitt första år med misshandel tar det säkert flera år att bygga upp honom igen. Barn som misshandlats måste många gånger bearbeta detta hela livet.
Se det positivt, det har i alla fall inte gått bakåt...

Hur är han med andra människor och kanske ffa andra av kvinnligt kön? Barn? Har han lättare att ty sig till dem? Kan du lämna honom hos t ex en tjejkompis?
Min hund har mycket lättare med t ex min syster än med min sambo, jag vet inte om han blivit misshandlad av en karl eller om han helt enkelt inte är van vid karlar (tror snarare det). Men i alla fall så kan jag lämna honom med min syster och åka bort och han äter och är glad, åker jag bort och sambon är hemma äter han dåligt och gnäller vid dörren.
Äter han om din sambo ger honom gottisar? Det ligger ju (som jag ser det i alla fall) ganska mycket ansvar på din sambo att visa att karlar inte är farliga utan bara toppen! Att han är extra snäll mot honom, att han klappar, ger godis och är snäll mot dig också. Förmodligen har ni hamnat i en sits där ni är vana att skydda varandra, du har med förnuft tagit dig ur det, men hunden ser förmodligen den andra parten som "fienden".

Och om du bestämmer dig för att omplacera är det inte alls säkert att det blir fel, det skulle kunna vara så att det är just dig han skyddar och tyr sig till, att det släpper lite om det är någon annan människa. Men det vet du ju bäst som känner hunden.
Lycka till!
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Bubbla skrev:
Hur är han med andra människor och kanske ffa andra av kvinnligt kön? Barn? Har han lättare att ty sig till dem? Kan du lämna honom hos t ex en tjejkompis? .

Han går jättebra ihop med barn och mina tjejkompisar, men
dn enda som går att lämna han kortare stunder, dvs att jag går på toa är hos min mamma. Men hon bor 80 mil bort. :crazy:
Att lämna honom hos kompisar är helt omöjligt, dom som har försökt ha honom kortare stunder medans jag springer ut till bilen som står utanför på gatan, säger
att det inte går att få någon kontakt med honom, han springer runt hela tiden, gnäller, piper och skäller, hoppar på dörren, och stressar upp sej enormt mkt.

Äter han om din sambo ger honom gottisar? Det ligger ju (som jag ser det i alla fall) ganska mycket ansvar på din sambo att visa att karlar inte är farliga utan bara toppen! Att han är extra snäll mot honom, att han klappar, ger godis och är snäll mot dig också. Förmodligen har ni hamnat i en sits där ni är vana att skydda varandra, du har med förnuft tagit dig ur det, men hunden ser förmodligen den andra parten som "fienden".

Så länge jag är hemma, är husse jätteskojjig, och då äter han godis men så fort jag går till ett annat rum och han inte ser mej, då existerar inte min sambo. Då spelar det ingen roll hur snäll och skojjig Mulle tycker han är när jag är i närheten :(
Min sambo spenderar mkt tid på att umgås med mulle, genom att träna, gosa mm.

Och om du bestämmer dig för att omplacera är det inte alls säkert att det blir fel, det skulle kunna vara så att det är just dig han skyddar och tyr sig till, att det släpper lite om det är någon annan människa. Men det vet du ju bäst som känner hunden.
Lycka till!

Om det blir fel vet jag ju inte, men med tanke på att han stressar upp sej och får panik så fort jag är borta 2minuter ( kan liknas vid en skotträdd hund som får panik) så vet jag inte riktigt om jag vågar prova. :crazy:
Han har vart utan mej 4 timmar som längst, då jag var inne på sjukhuset och då var han hos min mamma (som är jätte populär i vanliga fall ). resultatet av det var inte speciellt skojj. När jag kom hem så hade jag en hund som låg och hade gnagt sönder sina tassar och som var extremt stressad. Som tur är så är min mors granne distrikts veterinär så han hade gett Mulle en lugnande spruta. Men det märktes inte på honom.
Hon hade inte lyckats få nån som helst kontakt med hunden på dom timmarna. Vill inte gärna att han ska bli en vandringspokal som får flytta från hem till hem för att ingen klarar av (står ut med) honom.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Så länge jag är hemma, är husse jätteskojjig, och då äter han godis men så fort jag går till ett annat rum och han inte ser mej, då existerar inte min sambo. Då spelar det ingen roll hur snäll och skojjig Mulle tycker han är när jag är i närheten



Du kan testa en annan sak.

Vad händer om Husse ignorerar hunden helt och hållet? Låt husse ignorera Mulle helt ett par dagar. Hälsa inte på honom, men var heller inte otrevlig. Kommer Mulle fram för att hälsa, se till att Husse går därifrån.

Husse kan även när han ser att M är på väg in i köket, smyga ner lite godis och sedan, när M precis kommit in i köket och sett att Husse pysslar med något intressant, så plockar han upp godisarna fort som sjutton och går iväg utan att titta eller prata med M. Gör detta några gånger, ibland kan Husse lämna en liten, liten godisbit kvar innan han går.

Annat han kan göra är att ta en prasselpåse, som det ligger något supergott i. Gå förbi M utan att titta eller säga något, se till att M känner lukten av detta jättegoda. Gå in i ett rum och stäng dörren., M kvar på andra sidan. Prassla med påsen och smaska lite. Öppna efter en liten stund. Gå ut. Ibland kan husse "glömma" kvar någon liten godis.

Detta för att höja intresset på husse för M. Det man inte får se eller vara med om är intressant och bör undersökas. Se om det går att utnyttja nyfikenheten hos M.
 
Jag säger bara...

Läs boken "Förstå din hund" av Jan Fennell. Den bästa hundbok jag någonsin läst! Jag blev så glad över att se att det finns någon som behandlar sina hundar efter samma principer som jag arbetar med mina hästar. Du kommer inte att ångra dig!
 
Sv: Jag säger bara...

PRE skrev:
Läs boken "Förstå din hund" av Jan Fennell. Den bästa hundbok jag någonsin läst! Jag blev så glad över att se att det finns någon som behandlar sina hundar efter samma principer som jag arbetar med mina hästar. Du kommer inte att ångra dig!


Som jag skrev i ett annat inlägg, jag har den boken, och vi har provat, dom metoderna fungerar inte på min hund.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Tack för tipset. Vi ska testa det. Han är väldigt nyfiken av sej så det kan nog funka. :)
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Hur går det om den du lämnar hos är hemma hos er, dvs han behöver inte komma till en ny miljö utan får ha sin trygga hemmiljö kvar?
Är han bättre ute? Vågar han gå ifrån dig mer där?
Det jag menar är nog helt enkelt att du ska försöka ta de situationer som fungerar bäst (eller mindre dåligt i alla fall) och försöka förstärka dem, och jobba vidare utifrån dem.
Men som jag skrev tidigare, det kan ta otroligt lång tid att bygga upp någon som brutits ned, speciellt om det skett i barndomen/valptiden, det är ju då man ska bygga upp tilltro och rangordningar och sin personlighet för framtiden. Får man den tiden förstörd sitter det djupt.
Det är bara du som vet hur mycket du orkar och tror det är värt för dig och din hund, tror aldrig att du kommer få honom att släppa detta beteende helt, men kanske du kan få det bättre.
 
Sv: Jag behöver hjälp!

Enda gången han går ifrån mej hemma är när han går ut i köket och äter, men om han ser att jag flyttar på mej så är han som en svans efter mej direkt.
Ute är han lite bättre. Då kan han springa runt och busa med valpen. Men han har full koll på precis allt jag gör
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
757
Senast: Trassel12
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 614
  • Artikel
Dagbok Livet som 50+kvinna Jag ramlade av hästen i våras. Hade precis köpt ny säkerhetsväst. Gjorde förbannat ont och jag fick åka in till...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 301
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 291
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp