Jag gillar inte mig själv

[Raderad medlem 68338]

Jag tänker att det ena behöver inte utesluta det andra!
Jag har flera vänner som är "högpresterande" med "bra jobb" som gärna diskuterar tex politik, världsläget och liknande när vi går ut. Det är intressant att omge sig med spännande och intellektuella personer!

 

[Poxz]

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Jag tror att det är många som, på något sätt, kan skriva under på det du känner.

Jag är också tråkig. Mitt jobb är fullkomligt ointressant, jag är definitivt ingen partypingla och tycker inte om folksamlingar och "oljud", jag har inte rest massor. Jag har ingen akademisk examen vilket man tydligen måste ha i några av mina kretsar för att räknas som intelligent. Det har påtalats flera gånger, om än inte direkt riktat till mig. Några strökurser på universitetet räknas inte direkt. Faktum är att jag tror att många av mina vänner skulle tycka att DU är mycket intressantare än vad de tycker att jag är! Jag kan, p.g.a. vissa fysiska problem, inte heller träna så där käckt som man ska göra nu för tiden. Löpning och zumbapass och gym 5 dagar i veckan och jag vet inte allt. Det går bara inte. Jag FÅR inte. Precis som @tuaphua så kan jag inte förlika mig med den delen av mig själv. Den är extremt begränsande, men inget jag kan göra nåt åt. Det verkar inte bli bättre tyvärr, så jag jobbar också på att försöka acceptera det. Men det är inte lätt! Jag är grundligt trött på att behöva säga "jag orkar inte".

Det beror på hur mycket man påverkas av andra, men visst kan det nog hänga lite på om man umgås med likasinnade eller ej. Jag tror (hoppas åtminstone) inte att folk dömer mig, men det känns så ibland. Vilket väl i sin tur bottnar i någon slags dåligt självförtroende... Jag känner då och då att det vore fint om jag kunde ändra på mig själv och bli den där "intressanta personen". Men i mina ögon duger jag ju. Egentligen. Jag vet att jag har gjort det bästa av det jag har haft så att säga. Och jag vet att det finns gott om folk som tycker om mig precis som jag är, trött, halvdöd, rufsig, oakademisk, otränad, osminkad. Jag försöker luta mig mot det när det känns som om att jag hamnar utanför allting och är tråkigast i världen.

 

[Milosari]

Jag tycker det låter lite som en 30-årskris . Jag har varit lite i samma tanke, inte så att jag är särskilt lyckad karriärmässigt eller vill ändra på mitt umgänge men jag har funderat över de valen som gjort att jag är där jag är idag. För å ena sidan är jag väldigt rastlös. Ungefär vartannat år har jag bytt bostad, ibland även bostadsort och har jag varit i ett förhållande så har killen dumpats i samma veva. Samtidigt har jag genom mitt hundintresse varit ganska rotad, jag kan ju inte dra utomlands eller bo hemma hos polare ett tag. Så mina tankar har kretsat kring hur det hade blivit om jag valt annorlunda. Hade JAG varit annorlunda? Å andra sidan så tror jag inte att jag hade hanterat "friheten" särskilt bra . Utan hade säkert käkat för mycket svamp i Indien och åkt hem utfattig, trasig och full av skam… Att göra tvärtom, bo på landet med ännu fler djur och helt utan möjlighet att resa provade jag en kort period men tog mig ur det ganska fort. Jag var bara nöjd de dagarna när jag jobbade så hårt att jag inte orkade tänka så det var ju inte hållbart i längden.

Men någon skrev att efter 30 blir det bättre. Det stämmer nog. Nu har jag börjat planera för några fler år taget och även om det finns vissa bitar som jag fortfarande irriterar mig på (som att jag inte började plugga tidigare) så är jag ändå rätt nöjd. Eller jag ser ingen anledning att ändra på den jag är och det jag gör. Och även om jag fortfarande planerar att flytta så har jag bott i samma lya i hela 2,5 år nu och haft sambo lika länge. Dessutom så blir det oftast så att folk i min ålder har småbarn och då har de helt enkelt inte energi att vara ute och festa hela natten så problemet att man inte hänger med i kompisarnas tempo försvinner av sig självt.

 

[Piglet82]

Jag känner igen mig i mkt av det du skriver @Stockholm_86 men jag tycker verkligen inte att du låter som vare sig en grå eller tråkig person! Tvärtom tycker jag du känns som en väldigt intressant och spännande person, jag håller med de som skriver om "fel umgänge". Jag har själv bytt ut i princip hela min vänkrets, efter att i en massa år känt mig udda, tråkig och som att jag inte passat in i hur en tjej i min ålder "borde vara". (32 och singel i dagsläget)
De jag umgås med idag är otroligt utvecklande och frisinnade personer, ämnena som diskuteras är långt ifrån "normen" och jag är så tacksam över att kunna kalla dem vänner! Ingen av oss är lik de andra, och ingen av oss har nån längtan efter att vara det heller, vänner ska få en att må bra för den man är! Kanske är det ålder och mognad för min egen del som gjort den stora skillnaden, och jag menar inte att du ska dumpa dina nuvarande vänner. Men kanske utöka vänkretsen, gå kurser eller gå med i någon spännande förening och hitta någon/några som känns som spännande nya vänner? Försök vara tacksam över att du inte är som alla andra, acceptera vem du är idag men kom ihåg att du kan utvecklas och att imorgon är en annan dag. Varje dag /Hon som läst mkt på buke men aldrig skrivit tidigare

 

[escodobe]

Ts, du vet säkerligen detta egentligen, men slå bort tanken på att de du upplever som " bekymmerslösa" är det. De har garanterat problem att brottas med dom med.

Något jag tycker är viktigt är att vara vuxen och ta ansvar för sig själv, andra och samhället inte står i motsats till att ha kul! Vad som är kul är helt beroende på vem man är.
Faktum med att jag har betydligt roligare som vuxen än Vad jag hade som barn. Nu får jag bestämma själv, jag mår bättre psykiskt och har råd med saker jag inte ens kunde drömma om.

Jag rejsar i galoppbacken med ponnytjejer, jag går på klubb galna kläder och Dricker drinkar som bubblar och ryker, bygger lego med sambon,torkar egna grönsaker inför fjällvandring klättrar i klätterställningar och i torsdags, när jag var halvdöd efter en mardrömsperiod på jobbet hoppade jag med tre minuters förberedelse in i raggarbil med en 20 åring och en 50 åring (jag är mitt emellan).

Jag har utbildning, ansvarsfullt och viktigt arbete där jag ser mycket elände.
Men jag ligger gärna i en park, dricker öl och pratar politik.

Du verkar ju vara en spännande person! Jag skulle föreslå att du börjar ge efter för sådant du tycker är roligt! Minst en gång i veckan göra något som du inte "vågar" även om det är något litet,för att hitta vad du tycker är kul. Oavsett om det är att gå på nattklubb, meta, sparka fotboll eller demonstrera.

 

[Stockholm_86]

Fina Buke, har läst alla era svar i dagarna och jag säger bara: Trodde inte den här tråden skulle ge så mycket respons som den har gjort och blir så himla glad av alla era svar. Ni är SÅ HIMLA GULLIGA OCH FANTASTISKA. Den här tråden har verkligen boostat mitt självförtroende ordentligt. Ska försöka få ihop ett svar.

Tror mycket på det som @Squie och @Trani var inne på, att det handlar mycket om prestation. Nu har jag fokuserat på studier och karriär och lyckats bra där. Då mår jag dåligt över att jag inte är rolig och festar och hittar på galenskaper. Hade jag festat och hittat på galenskaper senaste åren så hade jag förmodligen mått ännu sämre över att jag inte studerat och jobbat. Jag vill så.himla.gärna ha allt. Vara allt.

Så nej, @Sofie.S jag hade nog inte varit lyckligare om jag valt en annan väg. Jag hade nog varit lyckligare om jag hunnit hunnit med ALLT men det vet vi ju alla att det är en omöjlighet. Jag terroriserar min sambo dagligen just nu med frågor om jag är "tråkig" eller "lillgammal". Han börjar lessna på mig. Jag måste verkligen skärpa mig och sluta fråga Mycket ligger i min egen självkänsla och verkligen ingenting annat.

Trots att jag, med er hjälp samt sambons eviga bekräftelse, har börjat förstå att jag inte är så tråkig som jag tror så har jag ändå börjat planera lite saker som jag tror jag behöver. Tänkte arrangera en kräftskiva i augusti. Planerar en resa i oktober. Bara en sån sak som att det är sommar och jag faktiskt har börjat få lite solbränna känns faktiskt ganska bra! Känner mig ganska snygg!

 

[Raderad medlem 68338]

Om du vill ta en drink nån dag skicka bara ett PM! Jag är ofta ute och svirar och trots att jag jobbar med mode är jag inte helt genomblåst i huvudet (hehe) och diskuterar gärna vad som helst, även politik och världsläget!

 

[stjarnhimmel]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Vi är förresten många som gillar samma saker som du- såsom feminism och politik.

 

[Myzan87]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Vad skulle du vilja göra? Ta och res någonstanns och börja där. Alla behöver inte servera latte tillhöger och vvänster.

Jag själv anser att jag är tråkig. Volvo, villa och vovve så har du mej typ. Vanlig Svensson med två hästar och ett helt vanligt jobb. Eller nästan iaf. Tjejer inom mitt yrke är inte så vanligt.

Trivs du med ditt liv om du bortser från vad kompisar gör? Har du möjlighet att göra vad du vill?

 

[Squie]

Tror mycket på det som @Squie och @Trani var inne på, att det handlar mycket om prestation. Nu har jag fokuserat på studier och karriär och lyckats bra där. Då mår jag dåligt över att jag inte är rolig och festar och hittar på galenskaper. Hade jag festat och hittat på galenskaper senaste åren så hade jag förmodligen mått ännu sämre över att jag inte studerat och jobbat. Jag vill så.himla.gärna ha allt. Vara allt.

Så, om jag förstår det hela rätt, egentligen ligger "problemet" i tankebanor?
Kan en förändring i tänk vara en väg att gå, professionell hjälp i att vända tankebanor?
Bara en fundering.