Jag gillar inte mig själv

[Araminta]

Det låter som en bra strategi Jag hade urringning på en fest i början av det här året. Upptäckte till min förtjusning att jag varken blev objektifierad, våldtagen eller kallad slampa Jag är på utforskar-stigen jag med.

Jag tror det är en bra stig att gå Varför inte prova på det där som du känner att du "borde" göra? Jag är i världens coolaste stad, Berlin, hela sommaren. Du är hjärtligt välkommen dit om du vill resa, dricka lite öl och prata politik ett par dagar! Kan dock inte lova att jag kan bjuda på så väldigt många djuplodande analyser själv men du har en ivrig lyssnare i varje fall

 

[Stalone]

Jag kan ju bara berätta att det finns umgängen (exempelvis mitt ) där alla pratar politik och feminism på fester! Inte konstant under hela kvällen såklart, men många av samtalsämnena är nog om det. Sen är det ju allt från svinseriösa diskussioner till lama skämt Så börja engagera dig lite och hitta likasinnade kanske är en bra idé!

 

[Squie]

Kom på en annan sak. Vill du blanda dig med likasinnade på en annan "arena" kan ju studier vara en väg att gå. En kurs/utbildning i ett ämne du brinner för.

Jag tror att något som alltid är bra att ha med sig är att "alla andra har problem". Hur lyckliga och välmående de än ser ut så har alla andra problem. Allt från skoskav till djupare saker. Alla har problem.

 

[Skjøldur]

-Eftersom du bor i Sthlm så ær det ju av størsta betydelse att ha ett bra jobb før att ha råd att køpa bostad, du har i alla fall ett bra hem antar jag. 28-åringarna som jobbar på cafe och liknande har ofta inte det, eller så ær dom beroende av sin partner som har. Hon kanske længtar efter barn men pga bostads o pengabrist så tørs hon inte. Och hon har redan rest o sett så mycket av værlden att det inte ær så spænnande længre. Hon kan också ha råkat ut før øvergrepp och kanske dricker hon før mycket før att døva ångesten.

Om du vill resa och gøra lite nytta så skulle jag rekomendera något som kallas "internationella arbetslag", eller "woof". Det førstnæmda kan vara vilket praktiskt jobb som helst men det senare ær arbete på gårdar. Jag har inte gjort det sjælv, men træffat folk som har det.

Jag har medføtt en aning svårt med kordinationen. Jag førsøkte dansa folkdans då jag gick Skattungbykursen men det var før svårt. Men då jag bodde utanfør Karlstad så såg jag en annons om att kyrkan hade "Heliga danser". Det ær rindanser från hela værlden. Jag tænkte att jag kunde væl alltid førsøka. Visst var det lite knøligt i børjan, særskilt med snabba skiften mellan olika steg o høger vænster, men jag var ju med i ringen i alla fall så det var væl inte hela værlden om jag missade något. I vintras så var jag med på en helgkurs och i lørdags så var jag med och dansade mæssan "I din ljusa skugga" på Værldens fest i Karlstad.

Tycker dom om barn? Du sæger att du tror du skulle behøvar slæppa loss.... leka o skoja. Tillsammans med ungar ær det ganska lætt.

Jag har också sidor av mig sjælv som jag avskyr men det ær mest det medfødda och vad det ført med sig. Jag tænker ibland att det ær bra att jag inte fick barn då jag ville før jag bær på en del taskiga anlag... Du ær en toppentjej som råkat illa ut och det ær liksom en annan sak.
Jag hoppas du snart hittar något som du tycker ær kul och blir gladare!

 

[Stockholm_86]

Jag har väl kanske gjort lite tvärt emot dig och verkligen revolterat och ballat ur i yngre dagar. Och trots det älskar jag inte alla delar av mig själv.

Jag tror inte man behöver acceptera att man är på ett visst sätt för tvärt.
När det handlar om såna här saker tror jag att de gå att förändra OM man vill. Det är just det som är haken.
Däremot tror jag att man mår bra av att våga saker. Våga släppa loss och våga testa. Nu behöver inte det innebära att supa ner sig och ligga runt eller flytta över halva jorden.
Men däremot tycker jag inte man ska känna sig tvingad att tacka nej till saker för att man inte vågar/det är utanför ens comfortzon.

Jag har en vän som aldrig gjort en massa saker som många andra har gjort under uppväxten. Hon har liksom hoppat över det stadiet. Och i hennes fall beror det på att hon tycker att saker är läskigt. Och så fort det är läskigt undviker hon.
Det upplever jag idag hindrar henne i livet till viss del.

Så nja - att du ÄR så och det är oföränderligt köpr jag inte. Men du kanske inte vill ändra dig. Och då är det ok.

Men visst har även jag delar av mig själv jag inte älskar. Bla kan jag tycka att jag är hyfsat eftersatt i utvecklingen rent socialt iom att jag varit sjuk i så många år och tillbringa många av dem i sängen. Jag har alltså inte upplevt vissa saker som de flesta andra har.
Jag kan också fullkomligen avsky att jag inte orkar lika mycket som en frisk person. Och jag kan avsky ännu mer att jag inte kan acceptera det.
Men det är inte något jag tror att jag aldrig kommer lära mig acceptera. Jag bara vet att jag just här och nu inte kommit dit än.

Jag är också en sån som kan ta saker lite för allvarligt ibland och har ett stort kontrollbehov av naturen. Genom att jobba med hästar har jag tvingats lära mig släppa det lite mer. När man ser så seriöst på allt tappar man lekfullheten och impulsiviteten. Den måste man ha i jobb med djr för att bli snabb nog. Genom att bli medveten om det dygnet runt har jag kunnat träna bort en del av det där och är nu nöjdare och gladare som människa, utöver bättre med djuren.

Har du ställt dig frågan "varför?" om alla de där sakerna du bara inte kan göra som alla de där "vilda, sköna tjejerna" gör?

Jag tror också jag skulle behöva jobba bort mitt kontrollbehov lite grann.. Det är bra att ha ofta, men kan också sätta lite käppar i hjulet.

Jag vet faktiskt inte varför jag känner att jag inte kan allt det där vila. Jag antar att det bara inte kommer helt naturligt? Jag skulle vilja dansa när vi är ute, men det faller liksom inte helt naturligt. Känner mig mest stel och obekväm. Skulle vilja resa men är sällan ledig. Skulle vilja festa lite mer men är liksom oftast helt slut på helgerna..

 

[Stockholm_86]

Jag tror det är en bra stig att gå Varför inte prova på det där som du känner att du "borde" göra? Jag är i världens coolaste stad, Berlin, hela sommaren. Du är hjärtligt välkommen dit om du vill resa, dricka lite öl och prata politik ett par dagar! Kan dock inte lova att jag kan bjuda på så väldigt många djuplodande analyser själv men du har en ivrig lyssnare i varje fall

Haha, det låter hur härligt som helst. Hur kommer det sig att du hamnat i Berlin hela sommaren?

 

[Stockholm_86]

Jag kan ju bara berätta att det finns umgängen (exempelvis mitt ) där alla pratar politik och feminism på fester!

 

[Araminta]

Haha, det låter hur härligt som helst. Hur kommer det sig att du hamnat i Berlin hela sommaren?

Det är min f.d. hemstad och staden min pojkvän bor i

 

[Stockholm_86]

Kul! Jag har många vänner som åkt till Berlin över en weekend men själv har jag aldrig kommit iväg ännu. Verkar vara en väldigt ball stad!

Ska krypa ner i sängen nu men har läst allas svar och analyserar gärna vidare när jag vaknar! Ni är bäst och jag är supertacksam för alla ni som svarat och hjälpt mig på vägen!

 

[tuaphua]

Jag tror också jag skulle behöva jobba bort mitt kontrollbehov lite grann.. Det är bra att ha ofta, men kan också sätta lite käppar i hjulet.

Jag vet faktiskt inte varför jag känner att jag inte kan allt det där vila. Jag antar att det bara inte kommer helt naturligt? Jag skulle vilja dansa när vi är ute, men det faller liksom inte helt naturligt. Känner mig mest stel och obekväm. Skulle vilja resa men är sällan ledig. Skulle vilja festa lite mer men är liksom oftast helt slut på helgerna..

Att man inte orkar oh inte har tid kan jag också förstå. Jag har också valt att prioritera jobb och studier i perioder. Då orkar jag bara inte annat, tyvärr.

Men jag tror också att man ibland kan ta sig en funderare på om man verkligen MÅSTE jobba/plugga/whatever så mycket att man inte orkar ha kul. En del av oss gör lite mer än de flesta andra och man kan och får säga nej till "vara duktig-saker" och bara ha kul också. Just för att orka vara så in i helsikes duktig annars jämt.

Jag har lärt mig med åren att man inte behöver vara perfektionist jämt var enda sekund i allt. Det sparar lite tid och energi.

Jag tror, som du själv varit inne på, på balans. Man planerar mycket och är duktig en stor del av tiden - just för att få råd, tid och ork att ha kul resten av den. Den metoden kör jag på.

Jag är ett prestationsmonster som har väldigt svårt att inte pressa mig själv till extrema gränser och som har svårt att säga nej till folk. Så pass att jag regelbundet går in i den berömda väggen.
Men jag tänker inte acceptera att jag ÄR så. Det ska jobbas bort.
Jag jobbar på att säga nej, vara mer ego och släppa lite press och stress och "måsten som eg inte är måsten".
Det tror jag kommer få mig att gilla mig själv mer i längden.

 

[Araminta]

Kul! Jag har många vänner som åkt till Berlin över en weekend men själv har jag aldrig kommit iväg ännu. Verkar vara en väldigt ball stad!

Som sagt, du är väldigt välkommen! Vi har ev. en soffa att sova på också om du är intresserad

 

[Trani]

Jag kan ju bara berätta att det finns umgängen (exempelvis mitt ) där alla pratar politik och feminism på fester! Inte konstant under hela kvällen såklart, men många av samtalsämnena är nog om det. Sen är det ju allt från svinseriösa diskussioner till lama skämt Så börja engagera dig lite och hitta likasinnade kanske är en bra idé!

Tänkte skriva något liknande. I rätt sällskap kan man sitta i en park och dricka öl och diskutera utvecklingen i Ukraina.

 

[Trani]

Funderade vidare lite: Det här problemet du beskriver, att du är "tråkig" etc, är inte det bara din prestationsångest? Du verkar ju lida av duktig flicka-syndromet (som är så sanslöst vanligt) och har själv identifierat att du förhåller dig mycket till prestationer. Identifierar dig själv genom prestationer.

Är det kanske så att du känner att du borde prestera att vara en "rolig partytjej" (eller hur du nu vill sammanfatta det)? För att det ingår i en mall av att vara lyckad, rolig, åtråvärd, osv.

Eftersom du inte ens vet vad det är du saknar och varför du inte kan göra det, menar jag.

I duktig flicka-syndromet ingår ju känslan av att aldrig bli duktig nog. Hur jävla skitduktig man än är så känns det inte duktigt nog. Kanske är det något sådant som plågar dig?

 

[Sleepy]

Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken.

Äh. Var stolt över dig själv istället. Skaffa nya vänner som delar din mognad och ambitionsnivå.

Känner du för det så kan du ju ta tjänstledigt ett halvår och göra en långresa, se världen, dyka i korallreven, gå barfota i sanden, koppla av och njuta av livet. Skratta och må gott.

 

[mandalaki]

Har ingen annan input än: ägna dig åt något du brinner för. Då sprakar man.

Men egentligen tänkte jag bara säga att du skriver fruktansvärt bra.

 

[Squie]

OT

I duktig flicka-syndromet ingår ju känslan av att aldrig bli duktig nog. Hur jävla skitduktig man än är så känns det inte duktigt nog. Kanske är det något sådant som plågar dig?

Tillägg:

I min värld så ingår också "prestatinsprinsessa" i det hela. Du är vad du presterar. Presterar du inget..så är du inget/finns inte. Du är bedömt utifrån vad du gör, inte vem du är.

TS, känns det bekant?

 

[Lovisaleonora]

Känner du dig tråkig är du i fel sällskap. Det kan jag garantera efter att ha läst ditt inlägg. Vilken oerhörd fördel du har i livet, att ha börjat på det sätt du gjort. Det är svårt att göra en tvärtom-upphämtning, att läsa ikapp senare. Att skaffa sig engagemang och utbilda sig efter att ha festat bort ungdomen (och hjärncellerna).

Du verkar i sanningen vara en intressant och mångfacetterad person. Du vill dessutom jobba med dig själv och bli ditt lite bättre jag. Gör det. Det är inte så himla svårt som det verkar, det tuffaste är att komma igång, men det verkar du redan ha gjort med urringningen

Flytta din komfortzon lite varje vecka, gör något du först tänker "nä, men det kan jag ju inte!". Sedan går du igenom varför du inte kan det, förkastar alla dina argument, kommer fram till att du VILL göra det. Och gör det.

Har själv gjort resan, och kände mig helt wild & crazy för att jag köpte en bok för att jag gillade omslaget (en av mina favoritböcker numera). Skapade coola hattprydnader och bar hattarna. Vet du, ingen brydde sig. Mer än de som kom fram och berömde mig för den häftiga hatten. Superkul.

Jag skapade mig en "idolfigur" och frågade mig vad denna starka, självständiga och häftiga kvinna hade gjort. Och så gjorde jag likadant. Ett sätt att ta reda på vad jag egentligen ville, utan att det blev så himla personligt med "vill JAG detta? kan JAG göra detta?".

Du har guldläge, och tillräckligt med förnuft att förvalta det. Börja med att komplettera din garderob vet´ja!

 

[Sofie.S]

@Stockholm_86
Jag kan nog också klassas som lillgammal.. Mina vänner säger att jag är mentalt trettio, jag är bara 21 år.

Jag fick växa upp ganska fort jag också, men jag vill nog säga att det ändå var lite av ett val jag gjorde. När jag var 15 år så träffade jag en kille som jag ett år senare lyckades lämna, som en helt annan person än vad jag var innan. Den här killen misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt, det var ett hemskt år och jag kan inte ens beskriva vad det här bröt ner mig. Rättegång och allt drog ut på tiden, ett år ytterligare efter att jag lämnade honom fick jag vänta. Först när jag gick andra året på gymnasiet så kunde jag börja andas, men livrädd var jag.

Efter gymnasiet så har vänner stuckit utomlands, festat och strulat runt. Men jag, ja jag var i Turkiet en vecka med några vänner, efter tre dagar hade jag hemlängtan..

Jag träffade en underbar kille som blev min sambo, vi bor sedan ett år tillbaka i ett torp på landet som vi köpt, har hund, fast jobb båda två, jag har mina hästar, höns och ankor som jag pysslar med på lediga dagar. Även barn ligger nära inför framtiden.

Det här förhållandet jag hade har absolut inte präglat mig, det har läkningen efter gjort. Jag kan forfarande få någon panikångest attack, men jag har det jag vill ha och jag är nöjd med livet
Så frågan är, hade du verkligen vart lyckligare om du valt en annan väg?

 

[Ginne]

Jag tror också jag skulle behöva jobba bort mitt kontrollbehov lite grann.. Det är bra att ha ofta, men kan också sätta lite käppar i hjulet.

Jag vet faktiskt inte varför jag känner att jag inte kan allt det där vila. Jag antar att det bara inte kommer helt naturligt? Jag skulle vilja dansa när vi är ute, men det faller liksom inte helt naturligt. Känner mig mest stel och obekväm. Skulle vilja resa men är sällan ledig. Skulle vilja festa lite mer men är liksom oftast helt slut på helgerna..

Man måste inte dansa, man måste inte resa, man måste inte festa heller... Fundera över om du verkligen vill dessa saker, eller om de bara ingår i den bild av hur-man-borde-vara-när-man-är-i-din-ålder. När du kommit fram till vad det är DU vill och vad det är som ingår i din bild av vad du BORDE vilja så testar du att göra de saker du själv vill och så skiter du i de andra!

 

[JosefineLi]

Det kanske låter fruktansvärt, men jag ska förklara hur jag menar. Så håll i hatten för ett väldigt personligt och blottande inlägg (skaffade anonymt nick..) Hoppas någon orkar lyssna när jag lättar mitt hjärta lite.

En kort amatörpsykologisk analys av mig själv: När jag var ung tonåring blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, av en person som efter det spred ett rykte om mig som lösaktig. Ryktet ledde till uppmärksamhet av killar i min egen ålder, vilket ledde till ytterligare ett övergrepp av en annan person ett halvår senare. Djungeltrumman på en högstadieskola gjorde sitt och ljushårig som jag var blev det "bimbo" eller "dum blondin". Men framför allt - slampa. Resterande tid av mina tonår och några år därtill, 15 - 22, gick nog ut på en enda sak - att bli tagen på allvar. Att bli respekterad, och att folk skulle tycka att jag var intelligent. Jag tror att det har präglat min personlighet enormt mycket. Jag blev väldigt lillgammal. Lyssnade på klassisk musik. Blev politiskt engagerad. Fick höga betyg. Utvecklade en "prestationsbaserad självkänsla" som min läkare säger idag.

Nu sitter jag här, 28 år gammal och ganska framgångsrik för min ålder. MEN jag känner mig så tråkig så klockorna stannar. Jag ser jämnåriga tjejer som rest gjorden runt, backpackat, hoppat fallskärm, jobbar på café och verkar inte ha ett enda bekymmer i hela världen. Shottat tequila i Magaluf. Flyttat utomlands för kärleken. Och här är jag.. så grå att jag sjunker in i tapeten. Jag ser mig själv i spegeln och jag ser inte en tjej jag skulle vilja "ta en öl med". Jag ser en tjej som vet för mycket om om vår värld och vårt samhälle för att kunna vara den där tjejen som "inte har ett bekymmer i hela världen". Jag har ALLA bekymmer i hela världen, och det finns ingenting som engagerar mig mer än att få arbeta med detta. Jag sitter hellre hemma en fredagskväll och läser intressanta artiklar om utrikespolitik eller feminism än att gå ut och dansa med mina kompisar (jag vet dessutom inte alls hur man dansar). Jag försöker knyta en knut på tungan på middagar och fester för att inte prata politik eller andra tunga ämnen men ibland hoppar det ut en groda eller två. Och ibland stannar jag upp och tänker, är det såhär jag blev? En lillgammal, högpresterande "know it all". Tänk Bree Van De Kamp eller Lemon Breeland för er som kollar på tjejiga serier, och häll på en skopa politiskt engagemang så har ni en ganska bra bild av mig

Och vet ni, jag gillar det inte? Jag är inne i en period i mitt liv just nu när jag idealiserar allt det där andra. Varför måste jag gå till jobbet varje dag i kavaj och ta jobbiga beslut, när jag skulle kunna servera latte och dagens jobbigaste problem skulle vara en diff i kassan i slutet av dagen. Varför har jag ett rörelsemöster som med benen i kors, knäppta händer och ett ansikte så stelt som cement säger "KOM INTE HIT! Jag är INTE en rolig tjej!" Varför har jag tagit på mig alla världens problem och spenderar all min tid att fundera på hur man ska lösa jobbmarknaden, världssvälten, bostadsbristen, klimatförändringarna, sexualbrotten.. När mina vänner hänger i parken och dricker öl? Varför har alla andra rest runt i världen när jag inte ens varit ledig utan jobbat varje sommar? När mina vänner berättar historier om någon galen kompis som dansat på bardisken, näckat på fyllan, någon som är "så sjukt rolig" eller en "riktigt skön tjej" så hugger det till lite i magen för jag vet att det där aldrig kommer att vara jag..

Jag ser mig själv i spegeln och ser en tråkig lillgammal tjej. Men vet ni - det är jag. Det blev jag. The whole package. Mina erfarenheter har format mig och jag kommer aldrig att vara osann mot mig själv. Det är bara en sån konflikt i mig själv just nu då jag börjar accepterar vem jag är, samtidigt som jag faktiskt inte riktigt gillar den tjejen (tanten?) just nu.

Är det någon annan som har några liknande erfarenheter? Har ni några sidor hos er själva som är en del av er, ert sanna jag, men som ni har svårt att acceptera eller gilla? Vad gör man?

Jag är till viss del väldigt lik dig. Är 24 år, har precis pluggat en femårig utbildning, bor i bostadsrätt med min sambo, spenderar typ mer tid med att äta söndagsmiddagar hos våra föräldrar än att umgås med vänner. Och jag känner inte direkt heller att jag kan diskutera så mycket politik med mina vänner, vi är inte på samma plan där. Jag har jobbat varje sommar och påtar i vår trädgård och planerar middagar och sånt.

Min syster är typ allt det där du beskriver som "rolig tjej", hon vickar, hon har rest jorden runt, är singel, har nya snubbar hela tiden, är ute och festar med sina kompisar hela tiden osv. Men jag vet hur dåligt hon faktiskt mår, över andra saker. Hon är inte stressad över livet på samma sätt, men att bli omtyckt för den hon är, att bli tagen på allvar osv. Alla människor har sitt eget att tampas med, har aldrig stött på någon som är helt tillfreds och lycklig jämt.

Jag har svårt ibland att gilla delarna av mig själv, för jag är rätt tråkig. Men samtidigt vet jag att många tycker om mig, tycker om att umgås med mig, tar mig på allvar, ser mig som engagerad och seriös. Jag hade också en period när jag var 16-19 när jag var ute och festade, söp skallen i småbitar och var den där roliga tjejen eftersom jag alltid blev stupfull och drog igång någon slags stämning. Men inte blev jag gladare för det, och idag kan jag knappt dricka längre eftersom jag får sådana fruktansvärda bakfyllor. Men om du vill det, så kör, kanske vill du ha en sån period, men frågan är om du blir lyckligare av det.

När jag ser mig i spegeln ser jag en lugn och trygg person, som är glad över att göra det hon vill, även om det är "tråkiga" grejer. Jag är glad att jag varit tillsammans med samma kille i sex år, att vi har köpt en bostadsrätt och att jag har studerat sen jag slutade skolan. Jag är glad över mitt sparkonto, att jag alltid haft jobb och att jag är engagerad och påläst. Jag är glad över att jag kan umgås med personer över trettio och ändå känna att vi har grejer gemensamt, precis som jag kan umgås med personer som är yngre än mig. Det är fint. Du är mångfacetterad även om du inte tror det.