Jag vill inte!

[Tassetass]

Jag vill bara sätta mig i en hörn och tjura, alternativt gråta ögonen ur mig. Varenda fiber i min kropp skriker bara "JAG VILL INTE GÖRA DET HÄR!!" och jag blir så trött på mig själv.

Vad pratar jag om? Jo, ta körkort.

Jag har aldrig gillat att åka bil. Med folk jag litar på har det ändå gått bra. Jag har alltid avskytt att vistas i trafiken, vare sig det är till fots eller på cykel. Jag tycker att bilar är fruktansvärt ointressanta ting och att själv köra bil är på en rolighetsskala i nöjd med att få en rotfyllning. Har aldrig uppskattat saker med motorer och hjul, jag var inte ens särskilt intresserad av att lära mig cykla när jag var liten.

Jag förstår nyttan med körkort, det behöver ingen förklara för mig. Frihetsargumentet biter föga, jag har bott själv i tio år och klarat mig fint utan bil. De få gånger jag verkligen behövt bil har det löst sig på annat sätt, men det har inte varit särskilt många gånger. Givetvis har jag åkt bil med både familj och kompisar, men hade de inte haft bil hade det löst sig ändå, jag ser inte en busstur eller en längre promenad som ett problem. Visst KAN man göra mer med bil, men det rör sig i allmänhet inte om saker som intresserar mig ändå.

Nu är jag dock i ett sånt läge att jag ska ta körkort. Varför? Dels av lite pliktkänsla, numer kör sambon överallt (för han är van vid att ha bil och kan inte tänka sig att gå eller cykla några kilometer för att handla, då tar vi bilen), vi har svärföräldrarna en mil utanför stan (jag har inga problem med att gå eller cykla, men visst tar det längre tid), dels lite av framtidsplanering då barn finns på tapeten (och då vill jag vara hyfsat trygg bakom ratten) och än lite längre fram hus på landet. Och så har vi beställt en ny bil om borde komma om en månad eller två och den vill jag förstås gärna kunna ratta runt (har ju ändå betalt för halva...).

Vi har nu övningskört en del och jag har hittills tagit tre körlektioner (har betalat för ytterligare tolv, så de kommer att beta av vartefter). Jag är inte dålig på att köra bil, jag verkar lära mig rätt snabbt och kan numer ratta mig fram i bostadsområden och på landsväg (stadskörning och motorväg har vi inte sysslat med än). Sambon är toppen som handledare och jag har hittat en kanonbra körskola med en lärare som verkligen är lugnet själv. Det är inte heller någon större ekonomisk belastning att ta körkort, jag försakar ingenting för att kunna få det där lilla plastade kortet.

Men jag hatar det verkligen. Alltså på riktigt hatar. Jag använder inte det ordet lättvindigt, men jag hatar det verkligen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är men det är tråkigt, jag avskyr som sagt att vistas i trafiken, jag får noll och ingen tillfredsställelse när det går bra och det känns bara så allmänt jädra meningslöst.

Folk kommer med glada tillrop, säger att det blir bättre och bla bla bla, och det är säkert sant, men hittills har jag inte hittat någon som så innerligt avskytt bilkörning som jag gör. Jag känner folk som varit rädda som kommit över det men det är inte riktigt det det handlar om heller. Jag har också varit rädd, men trots att rädslan på det stora hela gått över känns det inte ett dugg bättre.

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

//Jenny

 

[Idas]

Kan det vara så att du är rädd? Du tycker det är obehagligt och läskigt och i kombination med att du är ointresserad blir det ännu värre?

När jag precis började övningsköra tyckte jag det var obehagligt och jag såg inte alls fram emot övningskörningstillfällena. Men i takt med att jag blev en bättre och säkrare förare släppte det lite och idag är jag jätteglad över att jag har tagit körkort. Jag kommer nog aldrig tycka att det är roligt att köra bil, men det är faktiskt fantastiskt skönt att ha, inte minst om man i framtiden kommer bosätta sig/jobba så att man verkligen kommer behöva det

 

[Emtherlia]

Jag tog körkort för 7 år sen och jag gillar fortfarande inte att köra bil. Jag gör det endast när jag måste Dock kan jag gilla det när jag kör landsväg med få bilar omkring mig och jag kan sjunga ikapp med hög musik

 

[mandalaki]

Jag har haft körkort sedan jag var 18 men reflekterade inte över det förrän efter 40. Då hade jag lärt känna en kvinna i min egen ålder som inte hade körkort och jag såg hur galet begränsad hon var. Hennes man fick köra henne överallt då det inte passade med cykel eller kollektivtrafik. När hon tröttnade på sitt jobb och sökte nytt begränsade hon urvalet till ställen på cykelavstånd eller med tät kollektivtrafik och få byten. Allt annat gick alltså bort.

Sedan dess ser jag körkort som en självständighets- och oberoendefråga.

 

[Lilla]

Jag vill bara sätta mig i en hörn och tjura, alternativt gråta ögonen ur mig. Varenda fiber i min kropp skriker bara "JAG VILL INTE GÖRA DET HÄR!!" och jag blir så trött på mig själv.

Vad pratar jag om? Jo, ta körkort.

Jag har aldrig gillat att åka bil. Med folk jag litar på har det ändå gått bra. Jag har alltid avskytt att vistas i trafiken, vare sig det är till fots eller på cykel. Jag tycker att bilar är fruktansvärt ointressanta ting och att själv köra bil är på en rolighetsskala i nöjd med att få en rotfyllning. Har aldrig uppskattat saker med motorer och hjul, jag var inte ens särskilt intresserad av att lära mig cykla när jag var liten.

Jag förstår nyttan med körkort, det behöver ingen förklara för mig. Frihetsargumentet biter föga, jag har bott själv i tio år och klarat mig fint utan bil. De få gånger jag verkligen behövt bil har det löst sig på annat sätt, men det har inte varit särskilt många gånger. Givetvis har jag åkt bil med både familj och kompisar, men hade de inte haft bil hade det löst sig ändå, jag ser inte en busstur eller en längre promenad som ett problem. Visst KAN man göra mer med bil, men det rör sig i allmänhet inte om saker som intresserar mig ändå.

Nu är jag dock i ett sånt läge att jag ska ta körkort. Varför? Dels av lite pliktkänsla, numer kör sambon överallt (för han är van vid att ha bil och kan inte tänka sig att gå eller cykla några kilometer för att handla, då tar vi bilen), vi har svärföräldrarna en mil utanför stan (jag har inga problem med att gå eller cykla, men visst tar det längre tid), dels lite av framtidsplanering då barn finns på tapeten (och då vill jag vara hyfsat trygg bakom ratten) och än lite längre fram hus på landet. Och så har vi beställt en ny bil om borde komma om en månad eller två och den vill jag förstås gärna kunna ratta runt (har ju ändå betalt för halva...).

Vi har nu övningskört en del och jag har hittills tagit tre körlektioner (har betalat för ytterligare tolv, så de kommer att beta av vartefter). Jag är inte dålig på att köra bil, jag verkar lära mig rätt snabbt och kan numer ratta mig fram i bostadsområden och på landsväg (stadskörning och motorväg har vi inte sysslat med än). Sambon är toppen som handledare och jag har hittat en kanonbra körskola med en lärare som verkligen är lugnet själv. Det är inte heller någon större ekonomisk belastning att ta körkort, jag försakar ingenting för att kunna få det där lilla plastade kortet.

Men jag hatar det verkligen. Alltså på riktigt hatar. Jag använder inte det ordet lättvindigt, men jag hatar det verkligen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är men det är tråkigt, jag avskyr som sagt att vistas i trafiken, jag får noll och ingen tillfredsställelse när det går bra och det känns bara så allmänt jädra meningslöst.

Folk kommer med glada tillrop, säger att det blir bättre och bla bla bla, och det är säkert sant, men hittills har jag inte hittat någon som så innerligt avskytt bilkörning som jag gör. Jag känner folk som varit rädda som kommit över det men det är inte riktigt det det handlar om heller. Jag har också varit rädd, men trots att rädslan på det stora hela gått över känns det inte ett dugg bättre.

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

//Jenny

Jag drog ut på det i det längsta men tog det till slut mest för att inte känna mig udda eller till belastning för andra hela tiden. Jag har alltid gillat att åka bil men köra bil trodde jag mig inte till. Pappa talade om att självklart skulle jag klara det när så många andra gjort det. Jag var varken bäst eller sämst på körskolan och klarade allt på första försöket 29 år gammal. Jag kör bil men låter fortfarande bli om någon annan kör.

 

[Flixon]

Jag tänker såhär; kan du inte ändra din approach till det hela? Se det för vad det är, du ska lära dig att behärska ett nytt transportmedel. Du behöver inte älska det eller ens gilla det (själv hatar jag att cykla, men jag gör det nästan varje dag ändå för att ta mig dit jag behöver), du ska bara lära dig att behärska det för att det är en nyttig kunskap (vilket du själv reflekterar över).
Kort sagt, du behöver inte tycka om det. Men om du kan se fördelarna med att kunna köra bil (vilket du ju gör, annars skulle du ju inte ta körkort) så kanske du kan sluta hata det och bara vara neutral inför det?

 

[lil-sis]

Jag vill bara sätta mig i en hörn och tjura, alternativt gråta ögonen ur mig. Varenda fiber i min kropp skriker bara "JAG VILL INTE GÖRA DET HÄR!!" och jag blir så trött på mig själv.

Vad pratar jag om? Jo, ta körkort.

Jag har aldrig gillat att åka bil. Med folk jag litar på har det ändå gått bra. Jag har alltid avskytt att vistas i trafiken, vare sig det är till fots eller på cykel. Jag tycker att bilar är fruktansvärt ointressanta ting och att själv köra bil är på en rolighetsskala i nöjd med att få en rotfyllning. Har aldrig uppskattat saker med motorer och hjul, jag var inte ens särskilt intresserad av att lära mig cykla när jag var liten.

Jag förstår nyttan med körkort, det behöver ingen förklara för mig. Frihetsargumentet biter föga, jag har bott själv i tio år och klarat mig fint utan bil. De få gånger jag verkligen behövt bil har det löst sig på annat sätt, men det har inte varit särskilt många gånger. Givetvis har jag åkt bil med både familj och kompisar, men hade de inte haft bil hade det löst sig ändå, jag ser inte en busstur eller en längre promenad som ett problem. Visst KAN man göra mer med bil, men det rör sig i allmänhet inte om saker som intresserar mig ändå.

Nu är jag dock i ett sånt läge att jag ska ta körkort. Varför? Dels av lite pliktkänsla, numer kör sambon överallt (för han är van vid att ha bil och kan inte tänka sig att gå eller cykla några kilometer för att handla, då tar vi bilen), vi har svärföräldrarna en mil utanför stan (jag har inga problem med att gå eller cykla, men visst tar det längre tid), dels lite av framtidsplanering då barn finns på tapeten (och då vill jag vara hyfsat trygg bakom ratten) och än lite längre fram hus på landet. Och så har vi beställt en ny bil om borde komma om en månad eller två och den vill jag förstås gärna kunna ratta runt (har ju ändå betalt för halva...).

Vi har nu övningskört en del och jag har hittills tagit tre körlektioner (har betalat för ytterligare tolv, så de kommer att beta av vartefter). Jag är inte dålig på att köra bil, jag verkar lära mig rätt snabbt och kan numer ratta mig fram i bostadsområden och på landsväg (stadskörning och motorväg har vi inte sysslat med än). Sambon är toppen som handledare och jag har hittat en kanonbra körskola med en lärare som verkligen är lugnet själv. Det är inte heller någon större ekonomisk belastning att ta körkort, jag försakar ingenting för att kunna få det där lilla plastade kortet.

Men jag hatar det verkligen. Alltså på riktigt hatar. Jag använder inte det ordet lättvindigt, men jag hatar det verkligen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är men det är tråkigt, jag avskyr som sagt att vistas i trafiken, jag får noll och ingen tillfredsställelse när det går bra och det känns bara så allmänt jädra meningslöst.

Folk kommer med glada tillrop, säger att det blir bättre och bla bla bla, och det är säkert sant, men hittills har jag inte hittat någon som så innerligt avskytt bilkörning som jag gör. Jag känner folk som varit rädda som kommit över det men det är inte riktigt det det handlar om heller. Jag har också varit rädd, men trots att rädslan på det stora hela gått över känns det inte ett dugg bättre.

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

//Jenny

Köra bil är tråkigt.

Buss är roligt.

Jag tog mitt först när jag var absolut tvungen och såg till att göra det så fort det bara gick.

Motivationen var att kunna komma ifrån arbetsplatsen jag bodde på. Mycket bra motivation.

Jag kör fortfarande bara när jag måste. Och ibland till hästrelaterade aktiviteter.

 

[nullo-modo]

Har aldrig sätt bil körning som roligt så jag är ingen nöjes körare, men väljer ofta bilen framför andra sätt då det är smidigast och snabbast för mej om jag inte ska in till Göteborg eller åka långt för då blir det tåget den största delen av sträckan.

Fattar inte varför det måste vara roligt att köra?

 

[Gnist]

Inte många tycker det är roligt att köra bil. Jag känner ingen som tycker det är roligt i af, men det är praktiskt att kunna ta sig dit man vill, när man vill och utan att behöva förlita sig på andra.

 

[Inte_Ung]

Jag är faktiskt egentligen av åsikten att man inte skall köra bil om man inte är lämpligt till det.
Trafiken är litet för farlig för det.
Men boka en lektion på en bra körskola och berätta hur du känner det så kommer de att hjälpa dig.
Om de inte kan/vill hjälpa dig så är det ingen bra körskola då så byter du.

 

[Inte_Ung]

Jag känner ingen som tycker det är roligt i af, ....

Jag tycker att det är roligt. I alla fall ibland.
Och jag känner massor av folk som tycker det är jättekul att köra bil.

 

[athena_arabians]

Jag vill bara sätta mig i en hörn och tjura, alternativt gråta ögonen ur mig. Varenda fiber i min kropp skriker bara "JAG VILL INTE GÖRA DET HÄR!!" och jag blir så trött på mig själv.

Vad pratar jag om? Jo, ta körkort.

Jag har aldrig gillat att åka bil. Med folk jag litar på har det ändå gått bra. Jag har alltid avskytt att vistas i trafiken, vare sig det är till fots eller på cykel. Jag tycker att bilar är fruktansvärt ointressanta ting och att själv köra bil är på en rolighetsskala i nöjd med att få en rotfyllning. Har aldrig uppskattat saker med motorer och hjul, jag var inte ens särskilt intresserad av att lära mig cykla när jag var liten.

Jag förstår nyttan med körkort, det behöver ingen förklara för mig. Frihetsargumentet biter föga, jag har bott själv i tio år och klarat mig fint utan bil. De få gånger jag verkligen behövt bil har det löst sig på annat sätt, men det har inte varit särskilt många gånger. Givetvis har jag åkt bil med både familj och kompisar, men hade de inte haft bil hade det löst sig ändå, jag ser inte en busstur eller en längre promenad som ett problem. Visst KAN man göra mer med bil, men det rör sig i allmänhet inte om saker som intresserar mig ändå.

Nu är jag dock i ett sånt läge att jag ska ta körkort. Varför? Dels av lite pliktkänsla, numer kör sambon överallt (för han är van vid att ha bil och kan inte tänka sig att gå eller cykla några kilometer för att handla, då tar vi bilen), vi har svärföräldrarna en mil utanför stan (jag har inga problem med att gå eller cykla, men visst tar det längre tid), dels lite av framtidsplanering då barn finns på tapeten (och då vill jag vara hyfsat trygg bakom ratten) och än lite längre fram hus på landet. Och så har vi beställt en ny bil om borde komma om en månad eller två och den vill jag förstås gärna kunna ratta runt (har ju ändå betalt för halva...).

Vi har nu övningskört en del och jag har hittills tagit tre körlektioner (har betalat för ytterligare tolv, så de kommer att beta av vartefter). Jag är inte dålig på att köra bil, jag verkar lära mig rätt snabbt och kan numer ratta mig fram i bostadsområden och på landsväg (stadskörning och motorväg har vi inte sysslat med än). Sambon är toppen som handledare och jag har hittat en kanonbra körskola med en lärare som verkligen är lugnet själv. Det är inte heller någon större ekonomisk belastning att ta körkort, jag försakar ingenting för att kunna få det där lilla plastade kortet.

Men jag hatar det verkligen. Alltså på riktigt hatar. Jag använder inte det ordet lättvindigt, men jag hatar det verkligen. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är men det är tråkigt, jag avskyr som sagt att vistas i trafiken, jag får noll och ingen tillfredsställelse när det går bra och det känns bara så allmänt jädra meningslöst.

Folk kommer med glada tillrop, säger att det blir bättre och bla bla bla, och det är säkert sant, men hittills har jag inte hittat någon som så innerligt avskytt bilkörning som jag gör. Jag känner folk som varit rädda som kommit över det men det är inte riktigt det det handlar om heller. Jag har också varit rädd, men trots att rädslan på det stora hela gått över känns det inte ett dugg bättre.

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

//Jenny

Är du helt säker på att du inte är rädd? Mitt körkort blev "försenat" en drös år just för att jag var så j-la rädd. När min mamma fick så svår Alzheimers att det inte var gångbart längre tog jag körkort och då var det en baggis. Jag ångrade att jag inte gjort det tidigare (även om nog 18 hade varit för tidigt för mig).

Ibörjan var det kul att köra, efter en drös långresor både till Skåne och Norrland (plus Finland och Norge) i jobbet har jag ledsnat, köra bil är aptråkigt! Särbon och jag slåss om vem som ska köra när vi åker tillsammans (ingen vill köra!).

 

[Mineur]

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

Här är en! Jag avskydde att ta körkort - från min allra första körlektion och i alla 7 månaders övningskörning som följde efter det. Någon enstaka gång tyckte jag att det var lite roligt att köra med mamma & pappa, men lektionerna på körskolan var verkligen ett hatmoment varenda vecka och jag vet inte hur många badkar tårar jag gråtit över det förbannade körkortet.

För mig tror jag att det handlade mycket om prestationsångest, pressen på mig själv och stressen av att göra något som jag inte var särskilt bra på. Jag var ganska dålig på ganska många "småsaker" (som att blicka långt framåt, att köra i rondeller, att parkera, att köra om på motorväg, osv.) medan mina körlärare självklart var extremt petnoga, vilket såklart ledde till att de påpekade en massa småfel jag gjorde varenda gång. Det blev som massor av små pikar, massor av klagomål som jag tog alldeles för personligt. Jag kunde inte hantera kritiken riktigt, blev ännu mer stressad och pressad och sådär fortsatte det.

Jag lärde mig tillslut att hantera det lite som Flixon säger; jag försökte göra det till mer av ett nödvändigt något än ett nödvändigt ont. Jag försökte hålla känslorna utanför så mycket som möjligt, att inte lägga för mycket av mitt eget värde i hur bra jag bytte fil i en rondell, och så knatade jag bara på så. Betade av bit för bit, grät några glas, betade av en ny bit, grät lite till och så plötsligt var jag där. Uppkörningen kom, jag klarade allt på första försöket och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som när inspektören kryssade i den lilla gröna rutan på pappret och sa att jag var godkänd.

Idag älskar jag att köra bil - verkligen älskar! Jag tar varje chans jag får och njuter av varje stund (nästan). I samma stund som pressen och kraven att vara perfekt försvann kom glädjen fram, och idag kan det riktigt kittla till i magen på mig när jag tänker på att jag ska ut och köra bil.

Det är okej att gråta, vara arg och hata hela världen - du är verkligen inte ensam om detta när det kommer till körkortstagning. Men du kommer att klara det, på något vis kommer du att ta dig igenom det, och när du sedan står där med godkännandet i hand tror och hoppas jag att din inställning till bilkörning kommer att vara helt annorlunda. Styrkekram och pepp!

 

[Tassetass]

Kan det vara så att du är rädd? Du tycker det är obehagligt och läskigt och i kombination med att du är ointresserad blir det ännu värre?

När jag precis började övningsköra tyckte jag det var obehagligt och jag såg inte alls fram emot övningskörningstillfällena. Men i takt med att jag blev en bättre och säkrare förare släppte det lite och idag är jag jätteglad över att jag har tagit körkort. Jag kommer nog aldrig tycka att det är roligt att köra bil, men det är faktiskt fantastiskt skönt att ha, inte minst om man i framtiden kommer bosätta sig/jobba så att man verkligen kommer behöva det

Det är klart att det är lite obehagligt när jag ska testa något för första gången, men det är ingen konstant rädsla.

Jag tog körkort för 7 år sen och jag gillar fortfarande inte att köra bil. Jag gör det endast när jag måste Dock kan jag gilla det när jag kör landsväg med få bilar omkring mig och jag kan sjunga ikapp med hög musik

Det är ett av de få scenarion där jag kan se mig gilla bilkörning.

Jag har haft körkort sedan jag var 18 men reflekterade inte över det förrän efter 40. Då hade jag lärt känna en kvinna i min egen ålder som inte hade körkort och jag såg hur galet begränsad hon var. Hennes man fick köra henne överallt då det inte passade med cykel eller kollektivtrafik. När hon tröttnade på sitt jobb och sökte nytt begränsade hon urvalet till ställen på cykelavstånd eller med tät kollektivtrafik och få byten. Allt annat gick alltså bort.

Sedan dess ser jag körkort som en självständighets- och oberoendefråga.

Hade jag bara haft mig själv att se till hade jag bosatt mig mitt i en storstad där en bil snarare är en belastning än ett måste. Jag gillar att vara oberoende av bil på samma sätt som många gillar friheten av att ha en.

Jag drog ut på det i det längsta men tog det till slut mest för att inte känna mig udda eller till belastning för andra hela tiden. Jag har alltid gillat att åka bil men köra bil trodde jag mig inte till. Pappa talade om att självklart skulle jag klara det när så många andra gjort det. Jag var varken bäst eller sämst på körskolan och klarade allt på första försöket 29 år gammal. Jag kör bil men låter fortfarande bli om någon annan kör.

Bra jobbat! Jag känner inga större tvivel när det gäller att klara av att ta körkortet, något som SÅ många kan klara av kan inte vara så övermänskligt svårt.

Jag tänker såhär; kan du inte ändra din approach till det hela? Se det för vad det är, du ska lära dig att behärska ett nytt transportmedel. Du behöver inte älska det eller ens gilla det (själv hatar jag att cykla, men jag gör det nästan varje dag ändå för att ta mig dit jag behöver), du ska bara lära dig att behärska det för att det är en nyttig kunskap (vilket du själv reflekterar över).
Kort sagt, du behöver inte tycka om det. Men om du kan se fördelarna med att kunna köra bil (vilket du ju gör, annars skulle du ju inte ta körkort) så kanske du kan sluta hata det och bara vara neutral inför det?

Det är ungefär det synsättet som fått mig att börja med körkortet, får fortsätta tänka aktivt på de delarna du tar upp så kanske inställningen skiftar mer mot neutralt så småningom.

Köra bil är tråkigt.

Buss är roligt.

Jag tog mitt först när jag var absolut tvungen och såg till att göra det så fort det bara gick.

Motivationen var att kunna komma ifrån arbetsplatsen jag bodde på. Mycket bra motivation.

Jag kör fortfarande bara när jag måste. Och ibland till hästrelaterade aktiviteter.

Kan tänka mig att buss är roligare, faktiskt!

 

[Emale]

Jag hatade att köra bil.

Numera har hatandet övergått till ett ogillande. Jag åker kommunalt om det går men kör nån gång i veckan när det inte går. Det är ok.

Håller dock med om att det är lite trevligt när man kör landsväg och kan sjunga högt med musiken

 

[Cattis_E]

Så min enkla fråga är helt enkelt om det finns någon som likt mig verkligen avskytt hela konceptet bilkörning men till slut landat i någon sorts känsla av att "Det här är rätt okej ändå"?

//Jenny

Här är en! Jag gillar faktiskt att köra bil nu. Innan så tyckte jag mig inte kunna bli en lämplig bilförare men mycket av det var nog rädsla över att inte vara bra på det.
Som lil-sis sade så var även motivation avgörande i mitt fall. Behövde körkort för att kunna flytta dit vi bor nu.
Tog körkort i mars och har redan i sommar kört transporten med häst i (och backat detsamma) några gånger.
Du fixar det. Berätta för körskolan hur du känner, så hoppas jag du får en lika pedagogisk lärare som jag hade.

Jag körde dessutom varje vardag från norr om Stockholm till Älvsjö i den ganska täta trafiken i två månader precis efter jag tagit körkortet. Det hade jag aldrig trott!

Jag tog nog ett tiotal lektioner samt körde mycket hemma med maken.

Det kommer att gå bra.

 

[Tassetass]

Har aldrig sätt bil körning som roligt så jag är ingen nöjes körare, men väljer ofta bilen framför andra sätt då det är smidigast och snabbast för mej om jag inte ska in till Göteborg eller åka långt för då blir det tåget den största delen av sträckan.

Fattar inte varför det måste vara roligt att köra?

Vore ju väldigt praktiskt om det var kul att köra.

Inte många tycker det är roligt att köra bil. Jag känner ingen som tycker det är roligt i af, men det är praktiskt att kunna ta sig dit man vill, när man vill och utan att behöva förlita sig på andra.

Grejen är att jag aldrig känt att jag behövt förlita mig på andra. Visst har jag fått hämtning på flyget när jag åker hem men det är ju för att jag inte har med något eget transportmedel i bagaget. Hade jag behövt hade jag utan knot satt mig på bussen istället.

Jag är faktiskt egentligen av åsikten att man inte skall köra bil om man inte är lämpligt till det.
Trafiken är litet för farlig för det.
Men boka en lektion på en bra körskola och berätta hur du känner det så kommer de att hjälpa dig.
Om de inte kan/vill hjälpa dig så är det ingen bra körskola då så byter du.

Jag är inte riktigt med på hur det där är ett svar på mitt inlägg?

1. Anser du att jag är olämplig som bilförare för att jag avskyr att köra bil?
2. Jag har redan börjat på körskola, missade du den biten i inlägget?

Är du helt säker på att du inte är rädd? Mitt körkort blev "försenat" en drös år just för att jag var så j-la rädd. När min mamma fick så svår Alzheimers att det inte var gångbart längre tog jag körkort och då var det en baggis. Jag ångrade att jag inte gjort det tidigare (även om nog 18 hade varit för tidigt för mig).

Ibörjan var det kul att köra, efter en drös långresor både till Skåne och Norrland (plus Finland och Norge) i jobbet har jag ledsnat, köra bil är aptråkigt! Särbon och jag slåss om vem som ska köra när vi åker tillsammans (ingen vill köra!).

Jag har varit väldigt rädd, och jag är som sagt fortfarande orolig när jag ska pröva nya saker, men så där rent allmänt är jag inte rädd längre.

Här är en! Jag avskydde att ta körkort - från min allra första körlektion och i alla 7 månaders övningskörning som följde efter det. Någon enstaka gång tyckte jag att det var lite roligt att köra med mamma & pappa, men lektionerna på körskolan var verkligen ett hatmoment varenda vecka och jag vet inte hur många badkar tårar jag gråtit över det förbannade körkortet.

För mig tror jag att det handlade mycket om prestationsångest, pressen på mig själv och stressen av att göra något som jag inte var särskilt bra på. Jag var ganska dålig på ganska många "småsaker" (som att blicka långt framåt, att köra i rondeller, att parkera, att köra om på motorväg, osv.) medan mina körlärare självklart var extremt petnoga, vilket såklart ledde till att de påpekade en massa småfel jag gjorde varenda gång. Det blev som massor av små pikar, massor av klagomål som jag tog alldeles för personligt. Jag kunde inte hantera kritiken riktigt, blev ännu mer stressad och pressad och sådär fortsatte det.

Jag lärde mig tillslut att hantera det lite som Flixon säger; jag försökte göra det till mer av ett nödvändigt något än ett nödvändigt ont. Jag försökte hålla känslorna utanför så mycket som möjligt, att inte lägga för mycket av mitt eget värde i hur bra jag bytte fil i en rondell, och så knatade jag bara på så. Betade av bit för bit, grät några glas, betade av en ny bit, grät lite till och så plötsligt var jag där. Uppkörningen kom, jag klarade allt på första försöket och jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som när inspektören kryssade i den lilla gröna rutan på pappret och sa att jag var godkänd.

Idag älskar jag att köra bil - verkligen älskar! Jag tar varje chans jag får och njuter av varje stund (nästan). I samma stund som pressen och kraven att vara perfekt försvann kom glädjen fram, och idag kan det riktigt kittla till i magen på mig när jag tänker på att jag ska ut och köra bil.

Det är okej att gråta, vara arg och hata hela världen - du är verkligen inte ensam om detta när det kommer till körkortstagning. Men du kommer att klara det, på något vis kommer du att ta dig igenom det, och när du sedan står där med godkännandet i hand tror och hoppas jag att din inställning till bilkörning kommer att vara helt annorlunda. Styrkekram och pepp!

"Nödvändigt något", det ska jag ta med mig! Strongt av dig att ta dig igenom det hela trots att det var så mycket gråt och tandagnisslan. Jag har inte gråtit än men det kommer nog snart...

 

[lil-sis]

Rätt instruktör är verkligen viktigt. Min första sade inte så mycket...

Den andra gick igenom hur bilen faktiskt fungerar och vad lätt det blev då. Istället för att "känna sig" fram till saker och ting

 

[Tassetass]

Jag hatade att köra bil.

Numera har hatandet övergått till ett ogillande. Jag åker kommunalt om det går men kör nån gång i veckan när det inte går. Det är ok.

Håller dock med om att det är lite trevligt när man kör landsväg och kan sjunga högt med musiken

Tro mig, jag kommer att försöka bygga hus nära en busshållplats den dag vi ska flytta ut till landet.

Här är en! Jag gillar faktiskt att köra bil nu. Innan så tyckte jag mig inte kunna bli en lämplig bilförare men mycket av det var nog rädsla över att inte vara bra på det.
Som lil-sis sade så var även motivation avgörande i mitt fall. Behövde körkort för att kunna flytta dit vi bor nu.
Tog körkort i mars och har redan i sommar kört transporten med häst i (och backat detsamma) några gånger.
Du fixar det. Berätta för körskolan hur du känner, så hoppas jag du får en lika pedagogisk lärare som jag hade.

Jag körde dessutom varje vardag från norr om Stockholm till Älvsjö i den ganska täta trafiken i två månader precis efter jag tagit körkortet. Det hade jag aldrig trott!

Jag tog nog ett tiotal lektioner samt körde mycket hemma med maken.

Det kommer att gå bra.

Bra jobbat!

Jag har berättat för körläraren och han tar det med ro, det märks att jag inte är den första som hyser visst agg mot konceptet.

 

[Mia_R]

Jag tycker om att köra bil, generellt. Jag föredrar att köra själv framför att åka med andra och som sambo var det nästan alltid jag som körde när vi åkte någonstans. Jag skulle dock gärna vara utan bil för det kostar en sabla massa mer pengar än vad jag egentligen tycker det är värt, men som jag bor och lever nu är bil ett måste.

jag övningskörde massor med pappa och fick träna på att backa och krypköra på en stor parkering redan när jag var 14. Preskriberat nu.