Oavsett vad vi tycker om att vara i en relation där ålderskillnaden är stor, så har han uttryckt att han inte vill gå in i en romantisk relation med dig.
Nu vet jag inte hur mycket ni pratat om det här, om hans nej är något du måste acceptera. För hur ont det än gör, ibland är inte all kärlek i världen tillräcklig för att brygga över för stora skillnader två personer emellan. Eller om hans nej bygger på anledningar, som om ni bara pratar kan komma fram till, inte är några som är problem stora nog att stå i vägen för vad som kan leda till ett fint förhållande, ett fint liv tillsammans. Personligen känner jag att det är upp till dig att få ta ansvar för vad du känner att du vill och klarar av att hantera om ni skulle vara tillsammans.
Min filosofi, efter ett 8 år långt förhållande med någon där vi har en 17 års ålderskillnad, är att allt jag med säkerhet kan veta är vad som känns rätt här och nu. Att vi har ett förhållande där jag känner mig hörd och sedd, älskad för den jag är och inte trots den jag är, med en person som är så lätt att älska och tycka om för att han är så empatisk, rolig och smart och vår vardag tillsammans är fylld av så mycket som gör mig glad, allt från så givande samtal, till trevliga stunder i gemensam tystnad där var och en pysslar med sitt. Det som gör att jag inte känner av ålderskillnaden, som gör att det rent av känns konstigt att vi har en, när den inte märks av i vårt sätt att vara, eller påverkar hur väl vi fungerar eller kommunicerar tillsammans.
Att visst finns det saker att ta in i beaktning när ålderskillnanden är stor, som tex barn eller inte, där vi har pratat om att när han kanske är redo för barn så kan jag vara för gammal för det. Eller att jag kommer nå pensionåldern långt innan honom, hur känns det? Att jag kanske kommer att dö långt innan honom, vilket jag fortfarande har svårt att hantera.
Vi har alltid landat i att vad som än händer i framtiden, det är något som vi inte kan hitta lösningar för idag, utan vi får lita på att vi gör det då. Att det får räcka att vi pratar om det som kan oroa oss om framtiden, ventilera, prata om hur vi båda ser på saken för att kunna släppa det och gå vidare och fokusera på det som faktiskt är bra här och nu, anledningen varför vi valt att vara tillsammans. Så att vi inte missar att ta vara på det i oron för något vi inte har någon som helst kontroll över.
Jag hoppas vi får ett fint långt liv tillsammans, men inget är säkert. Min mamma gick bort i cancer när hon var 51, min mormor dog också kort efter hon fyllt 50. Hans moster blev dement i 60 års åldern. Ingen vet hur länge vi får finnas här, hur länge vi får behålla hälsan. Det går ju inte att gardera sig emot förluster. För mig vore det att ta ut förlusten i förskott att avsluta vår relation pga av att vi kanske möts av motgångar i framtiden, som kan bli väl så smärtsamma att gå igenom. Smärta, förlust, det är baksidan av samma mynt som kärleken. Det är en del av livet.
Och angående om gå emot normen, så stålsatte jag mig för vad de runt om oss skulle tycka och tänka, att de kanske ifrågasätta vårt förhålllande. Speciellt eftersom vi inte bara hade en stor ålderskillnad, vi gick också emot normen att vara en äldre kvinna och en yngre man. Men bland våra familjer och vänner var knappt någon alls som tyckte/undrade eller ens hade några frågor om vår ålderskillnad. Det till min stora förvåning, för jag trodde verkligen att de skulle tycka något eller åtminstone retas och skämta om det, men det var inget vi hörde, som de sa till oss.
Vi har båda blivit varmt mottagna i den andres familjer, bland vänner och jag bor numera mycket närmare hans familj än min och vi umgås ofta och de är så fina och stöttande av vår relation och emot mig, vilket känns fint och viktigt eftersom jag flyttat till England så vi kunde leva tillsammans.
Jag förstår hur jobbigt det kan vara att uppleva stark kärlek till någon när ni befinner er på olika platser i livet åldersmässigt, så jag hoppas att du tillslut kan känna att det var rätt beslut hur ni än gör, om ni går vidare tillsammans eller inte.
Nej, men jag känner inte att jag tröttnat. Mkt är nog för att han ju gjort så mycket intressanta och spännande saker som format honom till en intressant person. Han har ju 20 års försprång i upplevelser, tankar, känslor etc.
