Kan någon förklara för mig...

[Saigon]

Det skulle kunna vara jag... till skillnad från många här har jag väldigt lätt för att känna igen ansikten - och jag har bra minne så kopplar också för det allra mesta ihop ansiktet med namn och all annan information jag någonsin haft om personen ifråga, vilket kan vara rätt mycket. Och jag minns det även om det var 1984 vi sågs senast... Väldigt många människor tycker detta är lite creepy (eller inte så lite...), som om jag medvetet gick in för att samla information eller stalka dem, vilket givetvis inte är fallet. Men i alla fall - jag har upptäckt att det är bäst att tona ner den här förmågan lite. Därtill är jag introvert, så även om jag inte har något emot personen jag möter och absolut skulle kunna säga hej, så vill jag absolut inte stanna och småprata. Och jag har alldeles för många gånger hamnat i situationen att jag känner igen någon som inte känner igen mig och det blivit obekvämt, så jag håller mig gärna i min egen bubbla när jag är ute på stan eller i folksamlingar. Och hälsar därmed inte gärna och kan också gå omvägar för att slippa hälsa. Hemma på landet hälsar jag dock på alla jag möter - det kanske händer en av tio hundpromenader och en av tjugo ridturer att jag möter någon (även här kan jag dock undvika att rida eller gå åt ett visst håll om "pratsamma grannen" är ute - han pratar också så mycket dialekt att jag har svårt att förstå vad han säger, så det blir dubbelt eller trippelt jobbigt att prata med honom trots att han är vänligheten själv!)

Precis samma för mig!

 

[Bison]

Åh, härligt med fler som är som jag, haha. Har förvisso inga problem med småprat som sådant, men jag pallar inte att behöva göra det spontant och oväntat i en stressig miljö.

Är jag inställd på det så går det bra men handlar jag då vill jag bara handla och komma därifrån

 

[alazzi]

Företaget jag arbetar på hade franskt-brittiskt ägande förut och min chef som var boss över hela sajten i Grenoble, ord- och handhälsade varje dag på varje medarbetare han mötte. Och det var en dödssynd att hälsa på någon en andra gång samma dag.

Insåg snabbt att jag skulle vara oduglig i hans position med runt 1000 underställda.

Jag har haft en sån chef i Tyskland också. Man måste även ha koll på vilka man har lagt bort titlarna med och vilka man ska nia.

 

[Runan]

Det skulle kunna vara jag... till skillnad från många här har jag väldigt lätt för att känna igen ansikten - och jag har bra minne så kopplar också för det allra mesta ihop ansiktet med namn och all annan information jag någonsin haft om personen ifråga, vilket kan vara rätt mycket. Och jag minns det även om det var 1984 vi sågs senast... Väldigt många människor tycker detta är lite creepy (eller inte så lite...), som om jag medvetet gick in för att samla information eller stalka dem, vilket givetvis inte är fallet. Men i alla fall - jag har upptäckt att det är bäst att tona ner den här förmågan lite. Därtill är jag introvert, så även om jag inte har något emot personen jag möter och absolut skulle kunna säga hej, så vill jag absolut inte stanna och småprata. Och jag har alldeles för många gånger hamnat i situationen att jag känner igen någon som inte känner igen mig och det blivit obekvämt, så jag håller mig gärna i min egen bubbla när jag är ute på stan eller i folksamlingar. Och hälsar därmed inte gärna och kan också gå omvägar för att slippa hälsa. Hemma på landet hälsar jag dock på alla jag möter - det kanske händer en av tio hundpromenader och en av tjugo ridturer att jag möter någon (även här kan jag dock undvika att rida eller gå åt ett visst håll om "pratsamma grannen" är ute - han pratar också så mycket dialekt att jag har svårt att förstå vad han säger, så det blir dubbelt eller trippelt jobbigt att prata med honom trots att han är vänligheten själv!)

Sådär är jag också. Har jättebra ansiktsminne och kommer lätt ihåg folk jag träffat - med påföljd att man ses som nån slags obehaglig stalker.

”Men hej Malin”, utbrister jag glatt, ”Hur är det? Hur gick det med utbildningen, är du lärare nu? ” Stackars Malin stirrar på mig med vild blick och verkar inte veta vad hon ska svara, för vi har bara träffats EN gång. På en fest för 10 år sen då vi pratade med varandra en kort stund bara. Hon har ingen jävla aning vem jag är. Men MIN hjärna har snällt lagrat precis allt: namn och ansikte, utbildning, bostadsort och att hon är kompis med Stina och kusin till Kalle och hade en hund som hette Fido.

Jag har också lärt mig att låtsas att jag inte minns.

 

[Roheryn]

Sådär är jag också. Har jättebra ansiktsminne och kommer lätt ihåg folk jag träffat - med påföljd att man ses som nån slags obehaglig stalker.

”Men hej Malin”, utbrister jag glatt, ”Hur är det? Hur gick det med utbildningen, är du lärare nu? ” Stackars Malin stirrar på mig med vild blick och verkar inte veta vad hon ska svara, för vi har bara träffats EN gång. På en fest för 10 år sen då vi pratade med varandra en kort stund bara. Hon har ingen jävla aning vem jag är. Men MIN hjärna har snällt lagrat precis allt: namn och ansikte, utbildning, bostadsort och att hon är kompis med Stina och kusin till Kalle och hade en hund som hette Fido.

Jag har också lärt mig att låtsas att jag inte minns.

Exakt detta ja! Skönt att höra att det finns fler minnes-freaks därute!

 

[Sel]

Eller inte ens veta vad de heter från början
Jag har flera kollegor på andra avdelningar jag pratar med nästan varje dag, har ingen aning om vad de heter
Känns lite sent att fråga efter tre år

Ohja, sådana har jag också, men då har det ju inte förekommit någon presentation vid första mötet sas. Jag har inte den blekaste vad 80% av folket som jobbar i restaurangen/baren heter.

 

[Görel]

Sådär är jag också. Har jättebra ansiktsminne och kommer lätt ihåg folk jag träffat - med påföljd att man ses som nån slags obehaglig stalker.

”Men hej Malin”, utbrister jag glatt, ”Hur är det? Hur gick det med utbildningen, är du lärare nu? ” Stackars Malin stirrar på mig med vild blick och verkar inte veta vad hon ska svara, för vi har bara träffats EN gång. På en fest för 10 år sen då vi pratade med varandra en kort stund bara. Hon har ingen jävla aning vem jag är. Men MIN hjärna har snällt lagrat precis allt: namn och ansikte, utbildning, bostadsort och att hon är kompis med Stina och kusin till Kalle och hade en hund som hette Fido.

Jag har också lärt mig att låtsas att jag inte minns.

Jag är exakt likadan. Det tog ett tag innan jag insåg att folk kände sig obekväma med att jag mindes så mycket om dem, så numera låtsas jag också att jag inte minns. Inte för mina nära vänner de vet hur jag är, men för de som jag inte känner lika väl.

 

[escodobe]

I går var jag på ett valborgsfirande där jag såg 2 bekanta genom ridningen. Ingen av dessa säger hej till mig och undviker ögonkontakt när vi möts. Gäller överallt och inte bara på valborg. En av dessa bor dessutom på mitt område och har bilen parkerad bredvid min, så vi möts ofta på parkeringen men hon säger aldrig hej.

Detta händer även med personer jag jobbat med eller som jag är bekant med på annat sätt. Jag blir så ledsen varje gång det händer. Jag har ju inte gjort de här personerna något och jag förstår inte varför det är så här. De verkar tycka att jag är annorlunda och säger därför inte hej.

Jag är VÄLDIGT ansiktsblind och har jag väl lärt känna igen en person på ett ställe så innebär det inte att jag känner igen personen någonstans. Inte ens folk jag träffar ofta alltså.

 

[escodobe]

Sådär är jag också. Har jättebra ansiktsminne och kommer lätt ihåg folk jag träffat - med påföljd att man ses som nån slags obehaglig stalker.

”Men hej Malin”, utbrister jag glatt, ”Hur är det? Hur gick det med utbildningen, är du lärare nu? ” Stackars Malin stirrar på mig med vild blick och verkar inte veta vad hon ska svara, för vi har bara träffats EN gång. På en fest för 10 år sen då vi pratade med varandra en kort stund bara. Hon har ingen jävla aning vem jag är. Men MIN hjärna har snällt lagrat precis allt: namn och ansikte, utbildning, bostadsort och att hon är kompis med Stina och kusin till Kalle och hade en hund som hette Fido.

Jag har också lärt mig att låtsas att jag inte minns.

All Info minns jag! Jag har vissa klienter jag till och medkänt igen på deras kontoutdrag när dom glömt skriva namn på.
Men vad någon jag jobbat med varje dag i 6 månader heter och ser ut 8 månader senare har jag ingen aning om.

 

[Marita73]

Är jag inne i mina egna tankar märker jag knappt av människor runt mig annat än att de är hinder som ska passeras. Känner jag mig social hälsar jag på alla jag får ögonkontakt med och kan lätt fastna i ett samtal med en helt okänd människa.

 

[__sofia__]

Jag har relativt svårt att känna igen folk (och framförallt namn) - eller kanske att jag känner igen dem, men inte kan koppla det till varifrån jag känner dem. Jag brukar skylla på mitt jobb, att jag träffar +600 nya studenter varje år och att min hjärna har gett upp att försöka komma ihåg alla jag träffar

Sen är det inte heller ovanligt att jag inte har glasögonen på mig, och då ser jag verkligen inte vilka personerna är Så det har definitivt hänt att jag inte sagt hej till personer jag känner hyfsat väl, helt enkelt för att alla ansikten var suddiga vid tillfället

Däremot kommer jag ihåg vad folk har för hundar (eller andra djur) lättare än jag kommer ihåg personernas namn

 

[__sofia__]

Eller om jag är på väg hem från jobbet och lyssnar på en podd och ser en kollega på tunnelbanan. Jag kommer bli perplex, sedan tänka "naaeej, jag orkar inte interagera nu!?!" (introvert) och undvika personen för att få "vara ifred". Även med kollegor jag verkligen gillar. Det är bara det att jag inte vill interagera just då och är orolig att ett "hej" kommer bli långdraget, hen är på väg åt samma håll och vill prata etc...
Men! Skulle kollegan i en sån situation se mig och heja och sedan vara på väg åt samma håll och vilja prata hade jag inte otrevligt bett hen lämna mig ifred utan förmodligen glatt pratat med personen och tyckt det var lite kul. Min hjärna är konstig på så vis.

För några år sedan var jag på ett heldagsmöte med jobbet med ett projekt (dvs mycket socialt, och jag är ganska introvert). Jag är normalt sett den enda som bor åt mitt håll, och träffar i princip aldrig någon bekant på tåget. Men en av personerna som var med i projektet bodde åt samma håll, vilket jag visste. Så när jag kom till busshållplatsen och såg honom stå och vänta på samma buss, och sedan troligtvis samma tåg, så sa jag direkt hej till honom och sedan att jag inte kommer vara social utan att jag vill ta det lugnt och läsa något. Han var också introvert, och tyckte det var en väldigt bra ide - han ville inte heller vara mer social den dagen

 

[Runan]

Exakt detta ja! Skönt att höra att det finns fler minnes-freaks därute!

Verkligen! Känns som det är otroligt mycket vanligare att folk inte känner igen andra. Eller så är det bara för att såna som oss går runt och låtsas så mycket så vi flyger under radarn

 

[Grazing]

I går var jag på ett valborgsfirande där jag såg 2 bekanta genom ridningen. Ingen av dessa säger hej till mig och undviker ögonkontakt när vi möts. Gäller överallt och inte bara på valborg. En av dessa bor dessutom på mitt område och har bilen parkerad bredvid min, så vi möts ofta på parkeringen men hon säger aldrig hej.

Detta händer även med personer jag jobbat med eller som jag är bekant med på annat sätt. Jag blir så ledsen varje gång det händer. Jag har ju inte gjort de här personerna något och jag förstår inte varför det är så här. De verkar tycka att jag är annorlunda och säger därför inte hej.

Jag är sån ofta, jag orkar/vill/har svårt att säga hej till folk när dom inte är i det sammanhanget jag brukar umgås med dom i. Jag låtsas att jag inte sett dom, säger dom hej ändå eller om jag hamnar i ett läge där det är uppenbart att jag känner dom eller om dom börjar prata så ignorerar jag såklart inte men undviker om det går.

 

[Pilot]

Jag hejar på folk men det betyder definitivt inte att jag vill småprata med alla.
Fy vale

Jag jobbade på ett populärt uteställe och det var många som hälsade på mig i alla möjliga sammanhang som om de kände mig, det kändes märkligt tills jag kom på varför.

 

[Sel]

Jag hejar på folk men det betyder definitivt inte att jag vill småprata med alla.
Fy vale

Jag jobbade på ett populärt uteställe och det var många som hälsade på mig i alla möjliga sammanhang som om de kände mig, det kändes märkligt tills jag kom på varför.

Lite samma här. Hej är okej.
Här i Skottska småstaden är det helt klart kutym att heja om man möts som två ensamma personligheter i något stillsamt kvarter och jag gör det nog automatiskt nuförtiden, men det betyder I.N.T.E småprat!
Sedan är det inte oartigt att inte göra det heller, men det blir lite en del av autopiloten. Nästan alla mina svenska gäster kommenterar på det och de flesta tycker att det är rätt trevligt.