Kan någon förklara för mig...

[Barbabelle]

Säger du hej och de ignorerar dig?

Nej jag säger inte hej, de ignorerar mig innan.

 

[Barbabelle]

Jag skulle lätt kunna göra sådant.
Även om jag i princip känner personens utseende så har jag sjukt svårt att fokusera och identifiera enskilda människor i någon större mängd folk. Kan även vara någon jag möter nästan rakt på på gatan.

I gengäld hälsar jag glatt på alla som hälsar på mig även om jag inte där i stunden kommer på vem det är. Vet att jag för det mesta kommer jag på det senare. Ibland gör jag det inte...

Jag är 100% säker på att de känner igen mig.

 

[Barbabelle]

Såna där brukar jag säga ”hej!” till riktigt högt och glatt så känner dom sig bra dumma sen.

Det har jag hittils inte vågat, deras blickar säger typ snälla säg inte hej till mig.

 

[monster1]

Nej jag säger inte hej, de ignorerar mig innan.

De kanske känner likadant och utgår från att du inte vill bli hälsad på. Jag tycker det är jättesvårt med personer som jag halvkänner och som man träffar utanför det sammanhanget där man brukar ses att veta om den andra vill hälsa eller ej. Det är en hel grej för många det finns en del skrivet om det där med om man hälsar eller ej också. Här är tex en krönika https://www.svd.se/a/y4MBXJ/varfor-sa-svart-att-saga-hej .

 

[Snurrfian]

Jag träffar otroligt många människor genom mitt arbete så jag hejar på alla som ser vagt bekanta ut eller som söker ögonkontakt. Vilket har gjort att jag har hejat på diverse kändisar eftersom de ser bekanta ut men jag kan inte placera dem.

 

[Mineur]

Jag brukar försöka säga hej, men ibland fegar jag ur och tänker att de säkert inte vet vem jag är, "varför skulle de hälsa på lilla mig" och dylika dumma tankar.

Om det är tydligt att personen sett & känt igen mig tvekar jag dock inte att säga hej, och självklart hälsar jag även om det är de som säger hej till mig först.

 

[nightcrawler]

Jag hälsar aldrig först och tillhör typen som försöker gömma mig om jag ser någon jag känner i affären
Inte för att jag ogillar dem, jag är bara extremt introvert och tycker det är skitjobbigt att hälsa och småprata är ren ågren.

Åh va skönt att det inte bara är jag som gör så

 

[Görel]

Om jag känner mig osäker på om det är personer som jag ska hälsa på brukar jag le vänligt mot dem. Då har jag gett dem uppmärksamhet men inte varit för påträngande .

 

[Sryoqwe]

Jag brukar heja på folk som söker ögonkontakt, både på landsbygden och i städer. På landsbygden hejar jag ofta även på de som inte söker ögonkontakt, framförallt ungdomar som inte ser ut att ta hänsyn till sin omgivning. Räknar inte med att känna alla, men de är artfränder och de allra flesta verkar uppskatta det. I TS situation hade jag nog hälsat, men väldigt sansat. Inte stannat för att prata eller gjort något stort av det alls.

 

[Pilot]

Nej jag säger inte hej, tror inte att jag kommer få ett hej tillbaka.

Jag tycker inte man kan klaga på att andra inte hälsar om man själv inte hälsar.
De kan ju tänka precis likadant som du.

Dessutom om du börjar säga hej (hur jobbigt det än känns) så "äger" du situationen och det är betydligt märkligare att inte hälsar tillbaka om nån säger hej och då ligger problemet hos den.

 

[Cattis_E]

Nej jag säger inte hej, tror inte att jag kommer få ett hej tillbaka.

Fast då har du ju inte provat?
Är du helt säker på att dessa personer känner igen dig när du är utan ridkläder och i annat sammanhang?
Jag får en känsla av att du förväntar dig att de ska heja först utan att inbjuda till det själv?

Om du är säker på att de känner igen så kan jag tycka att de kan kosta på sig ett kort hej vid ögonkontakt men direkt gå vidare om de inte vill prata.
Jag är uppfostrad att det är artigt nicka, le eller heja åt någon man på något sätt känner och har träffat ett antal gånger.

Har däremot konstaterat att vissa inte tycks minnas ansikten trots att jag tycker att man interagerat mer än tillräckligt för man borde det.
Kan gälla till exempel tidigare kollegor.

Jag hälsar därför inte alltid på alla bekanta först, eftersom jag emellanåt av någon anledning inte blir igenkänd, speciellt om det var något år sen vi sågs senast. Då blir det mest pinsamt

Hälsar alltid om de hälsar, och hejar ofta först, om de inte tittar bort direkt vid ögonkontakt.

Sedan hälsar jag nästan dagligen på ett antal människor jag inte har någon relation med, men så gör man på landet och även i "korridorerna" på det stora företag jag jobbar på.

 

[hastflicka]

Jag tycker inte man kan klaga på att andra inte hälsar om man själv inte hälsar.
De kan ju tänka precis likadant som du.

Dessutom om du börjar säga hej (hur jobbigt det än känns) så "äger" du situationen och det är betydligt märkligare att inte hälsar tillbaka om nån säger hej och då ligger problemet hos den.

Exact det har.

 

[Cattis_E]

Det har jag hittils inte vågat, deras blickar säger typ snälla säg inte hej till mig.

Fast nu antar du väl en massa saker och läser in vad du tror deras blickar säger?

Finns det ens någon som kan läsa blickar så bra att de vet precis vad någons blick säger?

Jag hade nog likväl kunnat uppfatta dig som att du inte vill bli hälsad på.
Kanske bryter du också ögonkontakten väldigt fort i och med att du är så osäker att du inte vågar säga hej?
Då hade jag blivit osäker och i vissa fall kanske låtit bli att heja, beroende på situation.

Dessutom om du börjar säga hej (hur jobbigt det än känns) så "äger" du situationen och det är betydligt märkligare att inte hälsar tillbaka om nån säger hej och då ligger problemet hos den.

Precis så!
Börja säg hej för sjutton!
Sen om de inte bemödar sig med att svara ett artigt hej så får det stå för dem.

 

[tanten]

De kanske känner likadant och utgår från att du inte vill bli hälsad på. Jag tycker det är jättesvårt med personer som jag halvkänner och som man träffar utanför det sammanhanget där man brukar ses att veta om den andra vill hälsa eller ej. Det är en hel grej för många det finns en del skrivet om det där med om man hälsar eller ej också. Här är tex en krönika https://www.svd.se/a/y4MBXJ/varfor-sa-svart-att-saga-hej .

Jag har svårt för ansikten som jag inte träffar dagligen eller är väldigt god vän med. Känner vagt igen men det kopplar inte..

Jag har löst det genom att gå runt och le brett om jag misstänker att det är en bekant.
Vissa ler tillbaka fast de är fullkomligt främmande.Helt enkelt för att leenden smittar. Andra ler tillbaka för att det är den grad av kontakt de vill ha just den dagen.
Att inte få ett leende tillbaka är sällsynt.

 

[corzette]

Jag är jätteansiktsblind. Medan jag själv har ett utseende som är svårt att "glömma" dvs har man träffat mej mer än en gång så brukar man minnas det

Nu är jag dessutom en social extrovert, dvs pratar med allt å alla. Vet inte hur många gånger jag suttit på tävlingar och pratat med "vem som helst". Och det har flera gånger resulterat i att jag har folk som börjar prata med mej på andra ställen. Känner aldrig igen dem. Men hänger på tills jag antingen har koll eller faktiskt går därifrån utan att veta vem jag pratat med.

Ett tag var det ännu värre, då jag var en "känd" fan till en musikgrupp, jobbade som väktare med mycket "persontrafik" och efter det som kassör på en bank med mycket "persontrafik". Dvs MÅNGA som visste vem jag var utan att jag hade koll på vem de va. Men å andra sidan antar jag att jag "inbjuder" till att "säga hej till" eftersom det hände ofta att folk som kände igen mej började prata med mej.

Med det sagt så är det ju MÅNGA som inte är "sociala extroverts" som jag utan tvärtom föredrar att vara "anonyma i klungan" ... Alla kanske inte orkar med det sociala hela tiden.

JAG personligen hade utan problem sagt hej till min bilgranne. Hen hade efter att haft bilen brevid min vetat i stort sett det mesta om mej om hen bara pratat vidare med mej. Lite "TMI" från min sida. Men så känner jag mina nya grannar (nu har vi bott här i 2 år, men de visste redan efter nån månad typ "allt om mej")

 

[Sel]

Är ansiktsblind så är någon på fel plats i fel kläder så känner jag inte igen folk om jag inte känner dom väldigt väl och fortfarande jag kontakt med så även någon jag jobbade nära för säg 5 år sedan är det inte säkert jag känner igen.

Samma här! Räcker med att någon har en mössa på sig för att jag ska kunna stå bakom dem i en kö halva dagen utan att känna igen dem.

 

[Silver Girl]

Jag har också svårt för att snabbt placera bekanta jag ser på fel ställe. Hälsar aldrig först då det kan vara en patient och det är god sed att låta en patient bestämma om denne vill kännas vid mig eller inte.

 

[Midsommarblomster]

Det är ju svårt att svara på hur det är i just din situation, men senast idag tänkte jag på hur sällan saker handlar om än själv. Vi skulle till badhuset idag och en vän till mig skulle också dit, men en annan tid. Vi pratade först om att åka senare så vi kunde bada tillsammans men jag backade sen på det och sa att vi nog åker under förmiddagen trots allt. Jag, övertänkare, fick sedan dåligt samvete eftersom jag lagt så oerhört lite ansträngning på att ses. Tänk om hen blev ledsen? Men sanningen är att vi är oerhört trötta och minsta rockad i schemat som gjorde att dagen blev lite svårare att få ihop inte kunde prioriteras just idag. Även om jag faktiskt väldigt gärna ville träffas.

Ett sidospår, men just då tänkte jag på hur ofta folk sannolikt tror att saker har med dem att göra, fast sanningen är att det nog väldigt sällan har det. Likaså här, vilket jag också tycker mig se på svaren i tråden.

 

[warg]

Nej jag säger inte hej, de ignorerar mig innan.

Men cå ignorerar ju du också?

 

[sjoberga]

Nej jag säger inte hej, de ignorerar mig innan.

Fast då beter du dig själv exakt som du vill att andra inte ska göra? Eftersom du aldrig hälsar så kanske de antar att du inte vill dela hälsningsfraser med dem. Hur kan man ens veta vem som känner igen först och därmed ”ignorerar” först. Låter omöjligt.