Kärlek. Hjärnan.

Det är den tiden på året igen. Det är väl vad man kan säga sommar. Det är snart vår bröllopsdag. Den 1 juli. Samma dag vi träffades första gången, året innan. Ja, det gick undan, så här i backspegeln ångrar jag inte det. Sommar. Det var det också när han dog. Sommar. Den 24 juli. Det var vackert ute när vi träffades. Det var vackert ute när vi gifte oss. Det var vackert ute när han dog. Sol. Klarblå himmel. Varmt. Sommar. Det ger alltid mig en speciell känslan efter det, som om jag inte är riktigt, riktigt ensam. Och när sommaren bryter av mot hösten bryter "tillsammanskänslan" jag kunnat känna under sommaren av mot sorg och förlust, det vi hade, det sista han kände, såg och upplevde försvinner i takt med att trädens löv gulnar och faller av. Höst är en vacker årstid, men åh vad ont den gör varje gång. Som en förlust igen av något slag.

Jag har funderat massor den senaste tiden. På kärlek. På otrohet. På vad jag känner. Kan man älska mer än en person? Hur kan jag älska min man och samtidigt vilja finna någon att dela mitt liv med igen? Älskar jag min man mindre då? Kan man vara otrogen mot sin döda man? Om inte, varför känns det så? Är det jag känner för honom egentligen en viss del kärlek men även kanske en stor del "trygghet", som i att det är säkrare att älska honom än att ge sig i kast med att känna något för någon annan? Är älska honom mer vant och bekant än just älska numera?

Vad är kärlek egentligen och varför håller vissa äktenskap och andra skiljer sig? Hur tar kärleken slut? Ibland i mina mörka stunder önskar jag att kärlek till honom hade tagit slut istället, ett avslut, ingen mer kärlek, inget att älska. Och därmed ingen sorg.

Personen jag var på dejt med och som jag även skrev och pratade i telefon med började jag känna något för. Vad det var vet jag ännu inte, det kom aldrig så långt att vi kunde utforska det närmare. Men det väckte också känslan av svek och otrohet mot min man. Känslor är komplicerade. Och det väckte en massa frågor om hur man egentligen gör i ett nytt förhållande när man har en man som dött. Bör man uppmärksamma sin bröllopsdag, hans födelsedag, hans dödsdag? Ska foto på honom finnas i hemmet? Vad är rätt mot ens nästa så att säga? Om man nu kan älska mer än en, behöver man radera den som inte lever då?

Jag behövde bara skriva av mig lite. Mycket väcks. Som känslan "Vad skönt att det inte blev mer med dejten!" och på samma gång "Vad synd det inte blev mer med dejten!".

Är inte mitt liv rätt sorgligt med allt det här?!

 

[Enya]

Hemma har vi foton uppe. Hans jackor hänger fortfarande framme. Även om jag skulle flytta ihop med någon skulle hans foton ha sin självklara plats. Dock skulle jag nog inte ha bröllopsfotot uppe, kanske.

Sorgen blir fysisk i april-maj då han föddes och dog. Jag får sådana magsmärtor att jag måste sjukskriva mig.

NU delar ju min partner och jag sorgen, men jag tror att även någon som inte kände honom kan känna att det är fint att man tänker på och hedrar den döda. Jag visar ju också min partner hur mycket han betyder för mig. Och uppmuntrar honom att berätta för mig om han skulle uppleva att det blir jobbigt i hur jag pratar om och känner för min man.
Som i alla relationer är det (edit. rättade stavfel) kommunikation och viljan att förstå varandra, att vilja varandras väl som är nyckeln till att växa med varandra.

Det låter ju jättefint och jag förstår det i teorin, för mig skulle det vara självklart om rollerna vore ombytta. Men med tanke på hur männen varit när jag hade dejtingprofilen och hur tröga de var så känns det verkligen som om jag inte förstår mig på män, än mindre att de ens skulle förstå hur viktig min man skulle vara för mig.

Jag förstår verkligen inte män, finns det ens någon vettig man liksom?!

 

[Enya]

Tycker @Tualma skriver och resonerar så klokt.

Jag har flera runt mig som förlorat en älskad för tidigt. Någon har valt att vara singel och fylla livet med andra relationer. Men de flesta har med tid och ibland hjälp kunnat gå vidare och träffat partners. Tre stycken har tyvärr behövt förlora två makar. Men har ändå hittat partners som förstår att de alltid kommer älska de/dem de förlorat och ibland drabbas av sorg över det. Det finns såna och det kan gå att komma vidare.

Jag vet inte var man hittar någon vettig man som har en sådan förståelse egentligen. Det verkar eka så tomt i min närhet, män där har så konstiga åsikter, kan absolut inte tänka mig att någon där är en sådan förstående man, skrämmande egentligen att jag inte har någon i min närhet som är som du beskriver! Nu menar jag inte att jag ska dejta någon av dem, utan mer den allmänna inställningen hos män i min närhet.

 

[Enya]

För att ge ytterligare ett perspektiv, jag älskar mitt ex på ett sätt så att jag skulle dö för honom. Han är dock vid liv och frisk, samt att vi egentligen inte har någon relation över huvud taget i dagsläget. Kommer ändå inte sluta älska honom, det är var jag känner just nu i alla fall. Vad åren kommer göra återstår att se. Min nuvarande vet om det och accepterar det.

Det var ett intressant perspektiv! Aldrig hört talas om! Eller jo kanske. Min syster älskar sin dotters pappa trots att de inte är tillsammans längre och aldrig kommer att bli det. De till och med avslutar telefonsamtal med "puss. älskar dig" till varandra. För henne är det inte samma sorts kärlek som till en man hon är tillsammans med utan en annan slags kärlek. Kärlek ändock.

 

[Enya]

Jag satt här en kväll och kände saknad av det jag har haft och det jag kände att jag borde få lov att ha, det som jag fått lite smak på i och med dejten. Plötsligt slog det mig att på min mans och min första riktiga dejt åt vi pizza. Det var vad jag och denna dejten åt också. Jag och min man spelade ofta TV-spel så det gjorde vi även på våra första dejter, jag och den här dejten spelade TV-spel också, till och med samma sorts spel. Så många likheter, kanske var det därför jag blev så lätt avslappnad i hans sällskap. Men det gav också saknad och mersmak nu efteråt, något som inte alls infann sig på samma sätt tidigare. Som jag skrev, orättvisan i att inte ha det jag borde få ha.

Jag älskar mina barn och är inte missunnsam alls på dem, men när nu ena sonen har förlovat sig, fått en dotter, flyttat till lägenhet och är lik sin pappa så hugger det till i hjärtat, inte bara av glädje och massor av kärlek, utan att han har livet jag skulle ha. Det började så för oss. Han gör sig förtjänt av det, det är absolut inte så jag menar, det är buke, det måste nämnas tusen gånger så att folk verkligen inte tror att jag inte unnar min son det här, det är bara det att det väcker det jag hade, orättvisan i att jag inte har och aldrig kommer få. Till och med barnkänslan trots att jag har gjort mitt på barnfronten och är säker på min sak där. Det är med glädje och sorg jag ser på.

Ge tillbaka mitt liv. Eller kanske nytt. Men inte bara som det är nu, det är fel. Det räcker nu känner jag.

 

[Enya]

Jag kunde inte alls sova i natt. Känner mig lite groggy av trötthet i dag, inte mycket sömn på två nätter i rad, ska bli skänt med semester, och få lov av sova när jag vill.

La upp min dejtingprofil igen och valde ut några att "gilla", fick några som "gillar" mig, dels tillbaka, men också först så att säga. Åldern står tydligt på min profil och den här gången är det fler bilder och även en presentation, förra gången var det typ ingenting alls. Men det här med män är ett speciellt släkte för sig själv ändå känner jag. Två män, 64 respektive 69 år har gillat "mig". Jag är 46. Ålder är bara en siffra, visst, men kände ändå att de nog mer var ute efter en sak? Eller har jag fel? Jag ser röda flaggor direkt.

Skrivit till några, inte fått särdeles många svar, men två har svarat i alla fall och verkar trevliga så far. Inget snopprat, inget överdrivet, inget snusk. Annars var det ju standard förra gången jag hade profilen ute...

Då hade jag min fb-bild där man ser min hund och ett öga på mig bara, min längd, ålder, förnamn samt yrke stod där, och många gillade och många skrev. Nu har jag bilder och presentation, komplett profil. Det har varit betydligt svalare om jag uttrycker mig så.

Det här väcker så otroligt många olika känslor i mig alltså. Vill och vill inte. Jag är så väldigt ensam har jag insett nu. Är detta enda sättet att råda bot på det? Eller ska jag kravla tillbaka under stenen? Och hur dejtar man? Vad är röda flaggor och vad är inte? Det är så mycket jag inte vet liksom. Och varför vet jag inte ens det?

Hjälp mig någon?

 

[Eurydome]

Jag kunde inte alls sova i natt. Känner mig lite groggy av trötthet i dag, inte mycket sömn på två nätter i rad, ska bli skänt med semester, och få lov av sova när jag vill.

La upp min dejtingprofil igen och valde ut några att "gilla", fick några som "gillar" mig, dels tillbaka, men också först så att säga. Åldern står tydligt på min profil och den här gången är det fler bilder och även en presentation, förra gången var det typ ingenting alls. Men det här med män är ett speciellt släkte för sig själv ändå känner jag. Två män, 64 respektive 69 år har gillat "mig". Jag är 46. Ålder är bara en siffra, visst, men kände ändå att de nog mer var ute efter en sak? Eller har jag fel? Jag ser röda flaggor direkt.

Skrivit till några, inte fått särdeles många svar, men två har svarat i alla fall och verkar trevliga så far. Inget snopprat, inget överdrivet, inget snusk. Annars var det ju standard förra gången jag hade profilen ute...

Då hade jag min fb-bild där man ser min hund och ett öga på mig bara, min längd, ålder, förnamn samt yrke stod där, och många gillade och många skrev. Nu har jag bilder och presentation, komplett profil. Det har varit betydligt svalare om jag uttrycker mig så.

Det här väcker så otroligt många olika känslor i mig alltså. Vill och vill inte. Jag är så väldigt ensam har jag insett nu. Är detta enda sättet att råda bot på det? Eller ska jag kravla tillbaka under stenen? Och hur dejtar man? Vad är röda flaggor och vad är inte? Det är så mycket jag inte vet liksom. Och varför vet jag inte ens det?

Hjälp mig någon?

Jag tycker inte alls om den här diskussionen som finns i dejtingsammanhang om röda flaggor.

Det känns som att det blir väldigt mycket slit och släng. Det här finns med på listan över röda flaggor - bort med dig! Istället för att se själva människan. Relationer och mänskliga möten är inte svarta eller vita utan relationer skapas mellan människor och ser ut på olika sätt.

Vi är ju inte heller enkla som människor utan komplexa, knasiga, ologiska. Människor gör som de gör av olika anledningar och något som inte funkar i en relation kanske funkar hur bra som helst i en annan, för att människor är olika.

Istället för att leta efter röda flaggor i ett möte, känn efter i dig själv hur du känner inför personen du möter, var nyfiken på personen och på dina känslor kring vad ett vist beteende väcker i dig. Är det något du inte tycker om, sätt ord på det istället. Det uppplever jag ofta som mer gynnsamt.

 

[Enya]

Jag tycker inte alls om den här diskussionen som finns i dejtingsammanhang om röda flaggor.

Det känns som att det blir väldigt mycket slit och släng. Det här finns med på listan över röda flaggor - bort med dig! Istället för att se själva människan. Relationer och mänskliga möten är inte svarta eller vita utan relationer skapas mellan människor och ser ut på olika sätt.

Vi är ju inte heller enkla som människor utan komplexa, knasiga, ologiska. Människor gör som de gör av olika anledningar och något som inte funkar i en relation kanske funkar hur bra som helst i en annan, för att människor är olika.

Istället för att leta efter röda flaggor i ett möte, känn efter i dig själv hur du känner inför personen du möter, var nyfiken på personen och på dina känslor kring vad ett vist beteende väcker i dig. Är det något du inte tycker om, sätt ord på det istället. Det uppplever jag ofta som mer gynnsamt.

Jag visste inte ens att det finns en diskussion om röda flaggor generellt i dejtingsammanhang. Poängen med min fråga är mer att jag har svårt för att känna vad som är bra och vad som inte är det, jag är lättlurad, lätt att manipulera och har svårt för att säga nej. Varför det är så vet jag inte, antar det kommer sig av barndomen där nej inte var ett bra ord och att lita på mig själv var svårt. Eller något.

Jag har lätt att hamna i situationer som inte är bra för mig. Det kanske blir lite lättare för mig om jag får "lära" mig återigen vad man ska och inte ska känna, tycka och tänka om olika saker.

 

[Eurydome]

Jag visste inte ens att det finns en diskussion om röda flaggor generellt i dejtingsammanhang. Poängen med min fråga är mer att jag har svårt för att känna vad som är bra och vad som inte är det, jag är lättlurad, lätt att manipulera och har svårt för att säga nej. Varför det är så vet jag inte, antar det kommer sig av barndomen där nej inte var ett bra ord och att lita på mig själv var svårt. Eller något.

Jag har lätt att hamna i situationer som inte är bra för mig. Det kanske blir lite lättare för mig om jag får "lära" mig återigen vad man ska och inte ska känna, tycka och tänka om olika saker.

Diskussion var kanske fel ord, jag menade det faktum att själva begreppet öht finns och att man pratar om eller frågar kring ifall x eller y är röda flaggor t ex, lite som du gjorde i ditt inlägg.

Jag förstår hur du menar, men tror igen att det är bättre att undersöka och känna efter vad du mår bra av i en relation snarare än att försöka lära sig vad man ”ska” tycka.

Om man lär känna vad man själv mår bra av så blir det lite som att man har en karta att stämma av mot och navigera efter.

Om man istället sätter upp ett gäng regler för vad som är röda flaggor så är det nog lätt att missa något .

 

[SiZo]

Jag tycker inte alls om den här diskussionen som finns i dejtingsammanhang om röda flaggor.

Det känns som att det blir väldigt mycket slit och släng. Det här finns med på listan över röda flaggor - bort med dig! Istället för att se själva människan. Relationer och mänskliga möten är inte svarta eller vita utan relationer skapas mellan människor och ser ut på olika sätt.

Vi är ju inte heller enkla som människor utan komplexa, knasiga, ologiska. Människor gör som de gör av olika anledningar och något som inte funkar i en relation kanske funkar hur bra som helst i en annan, för att människor är olika.

Istället för att leta efter röda flaggor i ett möte, känn efter i dig själv hur du känner inför personen du möter, var nyfiken på personen och på dina känslor kring vad ett vist beteende väcker i dig. Är det något du inte tycker om, sätt ord på det istället. Det uppplever jag ofta som mer gynnsamt.

Jag tycker att röda flaggor är helt sjukt bra. Framförallt om man som @Enya själv skriver potentiellt är lätt att manipulera. Det gör att man snabbt kan se att den här personen är kanske inte så bra och kan lämna innan vare sig man själv eller den andra blir för investerad.

Och det kan rädda livet på en del.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är dåligt.

Och det är få kvinnor som sitter och "letar röda flaggor". Man ser dem när de dyker upp, loggar att oj det här var konstigt. Och väldigt få lämnar efter ett par stycken.

 

[Eurydome]

Jag tycker att röda flaggor är helt sjukt bra. Framförallt om man som @Enya själv skriver potentiellt är lätt att manipulera. Det gör att man snabbt kan se att den här personen är kanske inte så bra och kan lämna innan vare sig man själv eller den andra blir för investerad.

Och det kan rädda livet på en del.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är dåligt.

Och det är få kvinnor som sitter och "letar röda flaggor". Man ser dem när de dyker upp, loggar att oj det här var konstigt. Och väldigt få lämnar efter ett par stycken.

Jag tror generellt att det är bra att försöka formulera för sig själv varför man upplever ett beteende som problematiskt.

 

[SiZo]

Jag tror generellt att det är bra att försöka formulera för sig själv varför man upplever ett beteende som problematiskt.

Jag har aldrig sett någon som inte har gjort det när de hittar röda flaggor. De röda flaggorna gör bara att man har en annan medvetenhet och därmed kan tänka till lite tidigare. Och det tror jag är guld värt.

 

[tuaphua]

Jag vet inte var man hittar någon vettig man som har en sådan förståelse egentligen. Det verkar eka så tomt i min närhet, män där har så konstiga åsikter, kan absolut inte tänka mig att någon där är en sådan förstående man, skrämmande egentligen att jag inte har någon i min närhet som är som du beskriver! Nu menar jag inte att jag ska dejta någon av dem, utan mer den allmänna inställningen hos män i min närhet.

Vad tråkigt att du inte stöter på sådana män!
Jag tänker att det väl ändå tyvärr är så att en del förlorar sina kära pga ålder, sjukdom, olyckor etc. Och det borde väl vara något som folk upplever runt sig. Även om man själv inte förlorat någon kärlek/livspartner så bör väl folk stött på det via andra på något sätt.
Sen vet jag ju som alla andra att vissa kanske har svårt att reda ut, analysera och tala om känslor etc. Och det kanske oftare är ett manligt fenomen. Men det finns tack och lov folk och män som är empatiska, kan lyssna och försöka sätta sig i en annans situation etc. Hoppas du stöter på någon om du vill!

 

[Enya]

Diskussion var kanske fel ord, jag menade det faktum att själva begreppet öht finns och att man pratar om eller frågar kring ifall x eller y är röda flaggor t ex, lite som du gjorde i ditt inlägg.

Jag förstår hur du menar, men tror igen att det är bättre att undersöka och känna efter vad du mår bra av i en relation snarare än att försöka lära sig vad man ”ska” tycka.

Om man lär känna vad man själv mår bra av så blir det lite som att man har en karta att stämma av mot och navigera efter.

Om man istället sätter upp ett gäng regler för vad som är röda flaggor så är det nog lätt att missa något .

Jag förstår hur du menar i sak. Det jag har svårt med just nu är att veta vad jag tycker, tänker, känner, förstår och vill. Lite så. Jag märker direkt att jag drar mig undan, inte riktigt lyssnar på magkänslan eller vad jag tänker om något osv, faller lätt i samma beteende som tidigare. Vad det är som triggas, vad personen säger/skriver/gör vet jag inte. Att undersöka vad jag mår bra av är svårt när jag inte riktigt vet. Och jag när jag undrar om röda flaggor tänkte jag mig innan det ens gått till någon närmre relation, för det känns som om jag kan bli körd då med fel person.

 

[Enya]

Jag tycker att röda flaggor är helt sjukt bra. Framförallt om man som @Enya själv skriver potentiellt är lätt att manipulera. Det gör att man snabbt kan se att den här personen är kanske inte så bra och kan lämna innan vare sig man själv eller den andra blir för investerad.

Och det kan rädda livet på en del.

Jag förstår inte hur man kan tycka att det är dåligt.

Och det är få kvinnor som sitter och "letar röda flaggor". Man ser dem när de dyker upp, loggar att oj det här var konstigt. Och väldigt få lämnar efter ett par stycken.

Ja det var lite så jag tänkte, att veta vad som är några röda flaggor innan jag blir för investerad och inte längre har förmåga att se dem för vad de är.

Några tips?

 

[Enya]

Jag tror generellt att det är bra att försöka formulera för sig själv varför man upplever ett beteende som problematiskt.

Det är väl lite det som är grejen, för att kunna förstå varför problemet upplevs som problematiskt behöver man först uppleva det som problematiskt, och inte istället förminska det inför sig själv och tro det är en själv det är fel på. Tänker jag.

Jag inser att jag är skiträdd för män egentligen. Jag förstår inte dem och de får mig att känna mig... jag vet inte, ovärdig?

 

[Enya]

Vad tråkigt att du inte stöter på sådana män!
Jag tänker att det väl ändå tyvärr är så att en del förlorar sina kära pga ålder, sjukdom, olyckor etc. Och det borde väl vara något som folk upplever runt sig. Även om man själv inte förlorat någon kärlek/livspartner så bör väl folk stött på det via andra på något sätt.
Sen vet jag ju som alla andra att vissa kanske har svårt att reda ut, analysera och tala om känslor etc. Och det kanske oftare är ett manligt fenomen. Men det finns tack och lov folk och män som är empatiska, kan lyssna och försöka sätta sig i en annans situation etc. Hoppas du stöter på någon om du vill!

Jag hoppas att du har rätt i det du skriver.

Har förstått mer och mer att ensamheten gör ont, midsommar nästa vecka och ensam, brukar inte fira, jag har ingen att fira med men jag VILL fira! Jag vill inte längre bara vara ensam nu. Trött på det.

 

[SiZo]

Ja det var lite så jag tänkte, att veta vad som är några röda flaggor innan jag blir för investerad och inte längre har förmåga att se dem för vad de är.

Några tips?

Det finns så sjukt mycket att hålla koll på som viskar om dålig kvinnosyn eller att de är potentiella mansbebisar.
Jag har också varit i förhållande rätt länge så jag är nog fel person att fråga.
Jag hittade en pdf på ämnet, men den kändes lite extrem. Få män är nog såhär uppenbara tror jag. Tänk på att se nyanserna. Tänk på vilken typ av man du är intresserad av. För egen del så tycker jag att en politisk diskussion kan öppna upp väldigt mycket. För mig skulle en man som röstar på SD gå bort direkt tex. Det säger så mycket om deras människosyn. Och om de kan diskutera politik respektfullt även om ni inte är i samma lilla hörn så säger det också nånting. Kan de absolut inte det så säger det ännu mer.

Till en vän gav jag tipset om att gå på dejt på escape room. Då ser man mannen under press, stress och under tävling. Man märker fort hur han samarbetar, blir han otrevlig, arg, kanske tillomed lite läskig när frustrationen kryper in? Ja då är det en solklar skip för min del iaf. Man har dessutom kameror på sig helatiden, så risken att "något händer" är oerhört liten. Man kan även maila dem innan, förklara läget och be dem ha lite koll.

https://roks.se/assets/files/Red-flags-tj.pdf

 

[Tantan]

Det är väl lite det som är grejen, för att kunna förstå varför problemet upplevs som problematiskt behöver man först uppleva det som problematiskt, och inte istället förminska det inför sig själv och tro det är en själv det är fel på. Tänker jag.

Jag inser att jag är skiträdd för män egentligen. Jag förstår inte dem och de får mig att känna mig... jag vet inte, ovärdig?

Alla former av kontroll, missunnsamhet. Alienering från anhöriga och vänner. Blir du ledsen, känner dig dålig på något vis, då är det inte bra.

 

[Tassetassen]

Ja det var lite så jag tänkte, att veta vad som är några röda flaggor innan jag blir för investerad och inte längre har förmåga att se dem för vad de är.

Några tips?

Ska jag skicka boken ett par bukare skrev?
Den är bra

 

[Tassetassen]

Det är väl lite det som är grejen, för att kunna förstå varför problemet upplevs som problematiskt behöver man först uppleva det som problematiskt, och inte istället förminska det inför sig själv och tro det är en själv det är fel på. Tänker jag.

Jag inser att jag är skiträdd för män egentligen. Jag förstår inte dem och de får mig att känna mig... jag vet inte, ovärdig?

Är lite samma känsla här
Alla normala män jag har tackat nej till och istället haft eländiga relationer
Förstår mig inte själv