Kick-off igen - min tur att gnälla...

[Sagohöst]

Möjligen, observera möjligen, skulle de som inte ville vara med alls eller endast delvis inte säga att det absolut inte var några problem alls. Jag menar inte att du ljuger eller så, men samma sak kan ju se olika ut från olika håll.

Jag testade, som ett socialt experiment, att vägra en liten femkamp för något år sedan. Jag skulle säga att det medförde tydliga sociala kostnader (vilket inte gjorde mig något egentligen, det var ju ett experiment), som jag tror att de övriga inte skulle identifiera i efterhand. (Kanske skulle de däremot säga att jag är lite egen, eller så, vilket de iofs då skulle ha rätt i. Men det är en annan fråga.)

Jag har pluggat på SLU och hoppade över i princip hela nollningsprocessen ffa pga barn. Upplevde noll påtryckningar, dålig stämning eller sociala konsekvenser av det.

 

[Snubbelfot]

Så olika det är. Jag avskyr trista konferensmiddagar utan underhållning, upptåg eller ngn form av tema och älskar när eventmänniskor fått gå all in på tema. Pust så stelt och trist det är annars att bara sitta där i flera timmar utan naturliga avbrott i det krystade småpratet. Gemensamt tramsande underlättar verkligen för sådana som mig som avskyr det där tomma samtalet och som samtidigt tar ett stort socialt ansvar för att få till samtal, inkludera alla vid bordet osv. Fullständigt utmattande. Då hjälper ett plojigt tema som isbrytare, och mer eller mindre kul underhållning.

Jag känner nog ungefär likadant... men tvärtom. Ogillar också krystade tomma ytliga snack. Är det inte bestämd bordsplacering så försöker jag ofta sätta mig med personer jag inte känner, eller åtminstone inte känner väl. I bästa fall med personer som jag fått anledning att tro är intressanta, rent av. Det kan vara på frukost, lunch eller bankett. Min erfarenhet är att det kan gå att ha väldigt meningsfulla samtal med totala främlingar, det går som regel att hitta gemensamma intressen utan att det behöver bli ytligt - eller att intressera sig för någon annans intressen. Alla har något att berätta, liksom. (Däremot är det förstås trist om man känner att man är ensam om att försöka skapa eller driva ett samtal, som du säger...) Och jag kan bli så frustrerad när ett bra samtal avbryts eller omöjliggörs av krystade eventinslag...

 

[Roheryn]

Själv hade jag fått hjärtat i halsgropen och panik om någon skrev ett mail att jag skulle sjunga karaoke Men det är bättre med mail innan i alla fall. Hade någon mitt i middagen ställt sig upp och sagt inför alla att "Nu ska Hoarfrost sjunga karaoke!" Hade jag nog dött och börjat panikgråta på fläcken och aldrig någonsin igen varit med på festligheter med jobbet.

Ja, jag vägrar ju! Jag får iofs inte panik eller hjärtat i halsgropen, utan blir riktigt rejält förbannad, men jag är samma inställning till karaoke som du!

 

[Fruentimber]

Så olika det är. Jag avskyr trista konferensmiddagar utan underhållning, upptåg eller ngn form av tema och älskar när eventmänniskor fått gå all in på tema. Pust så stelt och trist det är annars att bara sitta där i flera timmar utan naturliga avbrott i det krystade småpratet. Gemensamt tramsande underlättar verkligen för sådana som mig som avskyr det där tomma samtalet och som samtidigt tar ett stort socialt ansvar för att få till samtal, inkludera alla vid bordet osv. Fullständigt utmattande. Då hjälper ett plojigt tema som isbrytare, och mer eller mindre kul underhållning.

Så ingen underhållning ger per automatik trist stämning och tomma samtal?

 

[Blossi]

Så olika det är. Jag avskyr trista konferensmiddagar utan underhållning, upptåg eller ngn form av tema och älskar när eventmänniskor fått gå all in på tema. Pust så stelt och trist det är annars att bara sitta där i flera timmar utan naturliga avbrott i det krystade småpratet. Gemensamt tramsande underlättar verkligen för sådana som mig som avskyr det där tomma samtalet och som samtidigt tar ett stort socialt ansvar för att få till samtal, inkludera alla vid bordet osv. Fullständigt utmattande. Då hjälper ett plojigt tema som isbrytare, och mer eller mindre kul underhållning.

Underhållning har jag absolut inget emot, det är det här eviga tematänket, att man ska klä sig på ett sätt som någon annan bestämt. Jag jobbar som konsult ute hos kund och när jag väl får träffa mina kollegor anställda på mitt företag vill jag gärna umgås och ha roligt med dem. Vi träffas ju så sällanjust för att vi är konsulter. Även allsång är kul, dock inte just karaoke, jag vet mina egna brister!
Jag har förmodligen även påverkat mina barn med detta, de har aldrig uppskattat att klä ut sig, tänk Halloween och liknande...

 

[Roheryn]

Underhållning har jag absolut inget emot, det är det här eviga tematänket, att man ska klä sig på ett sätt som någon annan bestämt. Jag jobbar som konsult ute hos kund och när jag väl får träffa mina kollegor anställda på mitt företag vill jag gärna umgås och ha roligt med dem. Vi träffas ju så sällanjust för att vi är konsulter. Även allsång är kul, dock inte just karaoke, jag vet mina egna brister!
Jag har förmodligen även påverkat mina barn med detta, de har aldrig uppskattat att klä ut sig, tänk Halloween och liknande...

Samma här - jobbar också som konsult och det räcker fint som "underhållning" att ha möjlighet att prata med och umgås med mina kollegor!!

 

[SaraMara]

Så ingen underhållning ger per automatik trist stämning och tomma samtal?

Givetvis!

 

[SaraMara]

Samma här - jobbar också som konsult och det räcker fint som "underhållning" att ha möjlighet att prata med och umgås med mina kollegor!!

Hade det bara varit mina egna kollegor så... Jag är sällan på konferens med bara egna firman, minst 80 % av tillfällena är den absoluta majoriteten mer eller mindre totala främlingar. Även på firmans egna fester uppskattar jag dock underhållning i någon form och de fester som varit riktigt genomtänkte och uppstyrda har alltid varit bäst (med tema som kopplar till ngt särskilt, fixad lokal och en festkommitté som gjort det lilla extra).

 

[SaraMara]

Jag känner nog ungefär likadant... men tvärtom. Ogillar också krystade tomma ytliga snack. Är det inte bestämd bordsplacering så försöker jag ofta sätta mig med personer jag inte känner, eller åtminstone inte känner väl. I bästa fall med personer som jag fått anledning att tro är intressanta, rent av. Det kan vara på frukost, lunch eller bankett. Min erfarenhet är att det kan gå att ha väldigt meningsfulla samtal med totala främlingar, det går som regel att hitta gemensamma intressen utan att det behöver bli ytligt - eller att intressera sig för någon annans intressen. Alla har något att berätta, liksom. (Däremot är det förstås trist om man känner att man är ensam om att försöka skapa eller driva ett samtal, som du säger...) Och jag kan bli så frustrerad när ett bra samtal avbryts eller omöjliggörs av krystade eventinslag...

Då är du antingen mycket duktigare på det där än jag (mycket sannolikt), eller så har jag haft otur i alla år. Det blir antingen jobbsnack (det har jag nog av ändå, blir dessutom ofta bara fokus på hur mkt folk jobbar eftersom allt spännande är hemligt ändå), eller kallprat om konferensens tema, barn/familj eller annat tämligen ytligt. Ibland blir det visserligen trevligt, men påfallande ofta bara trist och stelt och jag längtar tills det är ok att smita, alternativt när ngt händer på scen som en kan fokusera på en stund och sedan prata om. Jag tycker arrangörer utan en plan för middag/underhållning är lata och trista.

 

[SaraMara]

Aha, jag fattade inte vilken typ av konferenser det handlade om. Som väl är handlar inte våra konferenser om externa klienter/kunder/leverantörer/jämförbart.

Lucky woman!

Med vänlig hälsning, hon som hellre sitter kvar på rummet och jobbar så att hon kan få åka hem sen

 

[sjoberga]

Då är du antingen mycket duktigare på det där än jag (mycket sannolikt), eller så har jag haft otur i alla år. Det blir antingen jobbsnack (det har jag nog av ändå, blir dessutom ofta bara fokus på hur mkt folk jobbar eftersom allt spännande är hemligt ändå), eller kallprat om konferensens tema, barn/familj eller annat tämligen ytligt. Ibland blir det visserligen trevligt, men påfallande ofta bara trist och stelt och jag längtar tills det är ok att smita, alternativt när ngt händer på scen som en kan fokusera på en stund och sedan prata om. Jag tycker arrangörer utan en plan för middag/underhållning är lata och trista.

Om man måste ha en arrangörsplan för att inte göra middag med kollegorna uttråkande, kanske man snabbt ska dra ned på frekvensen av dem.

Jag tycker middag tillsammans utan plan är mycket bättre än krystad underhållning, det är nästan omöjligt att få till underhållning som uppskattas av många.

(Men visst, jag tycker också att det räcker med enstaka arrangemang per år - utanför arbetstid, det finns så mycket tid tillsammans på jobbet.)

Att man ska ”tvingas” stå för underhållning för kollegorna mot sin vilja är absurt, och karaoke är nog en av de värsta formerna av ”underhållnings”-plågeri man kan tänka sig. Jag hade aldrig ställt upp på att delta - vare sig som aktiv eller åskådare.

 

[SaraMara]

Om man måste ha en arrangörsplan för att inte göra middag med kollegorna uttråkande, kanske man snabbt ska dra ned på frekvensen av dem.

Jag tycker middag tillsammans utan plan är mycket bättre än krystad underhållning, det är nästan omöjligt att få till underhållning som uppskattas av många.

(Men visst, jag tycker också att det räcker med enstaka arrangemang per år - utanför arbetstid, det finns så mycket tid tillsammans på jobbet.)

Att man ska ”tvingas” stå för underhållning för kollegorna mot sin vilja är absurt, och karaoke är nog en av de värsta formerna av ”underhållnings”-plågeri man kan tänka sig. Jag hade aldrig ställt upp på att delta - vare sig som aktiv eller åskådare.

Tro mig, det hade jag gäääärna gjort, och har, jämfört med många andra andra. Deltar på sådant så sällan jag kan med, men har jag tex talat på dagen eller hållit i ngt seminarie eller liknande så är jag liksom så illa tvungen att delta, i alla fall om det är övernattning och iväg på annan ort (väldigt vanligt att dessa evenemang hålls på ngn stor anläggning dit jag måste resa och bo över).

 

[Fruentimber]

Givetvis!

Det var iaf den slutsats jag fick utifrån ditt inlägg, vilket för mig framstår som väldigt märkligt eftersom ingen underhållning givetvis inte behöver betyda att samtalen blir på tråkig nivå. Nu råkar det vara så på just din arbetsplats, men man kan ju också ha en förståelse för att samma företeelse inte sker på andra konferenser/middagar för att underhållning uteblir.

 

[sjoberga]

Det var iaf den slutsats jag fick utifrån ditt inlägg, vilket för mig framstår som väldigt märkligt eftersom ingen underhållning givetvis inte behöver betyda att samtalen blir på tråkig nivå. Nu råkar det vara så på just din arbetsplats, men man kan ju också ha en förståelse för att samma företeelse inte sker på andra konferenser/middagar för att underhållning uteblir.

Jag tycker mest påträngande underhållning och musik på mer än bakgrundsnivå förstör möjligheterna att ha meningsfulla samtal. Men alla är vi olika och uppskattar olika saker, så om det finns en grupp som vill köra karaoke för resten någon enstaka gång - fine. Bara det inte finns minsta lilla tryck på de som inte vill delta. (Även om jag tycker det är bättre att intresserad grupp går på karaokebar efter middagen, så kan jag åka hem.)

 

[BornAgain]

Jag lyssnar hellre i timmar på historier om mina kollegors barn (för då blir (åt)minst(one) den som pratar glad ) än jag sjunger kareoke

 

[SaraMara]

Det var iaf den slutsats jag fick utifrån ditt inlägg, vilket för mig framstår som väldigt märkligt eftersom ingen underhållning givetvis inte behöver betyda att samtalen blir på tråkig nivå. Nu råkar det vara så på just din arbetsplats, men man kan ju också ha en förståelse för att samma företeelse inte sker på andra konferenser/middagar för att underhållning uteblir.

Återigen, inte min arbetsplats. Jag pratar om konferenser, inom mitt yrke sker dessa inte på arbetsplatsnivå utan på sin höjd mellan yrkeskollegor, ofta dock inom diametralt andra branscher än min egna. Till dags dato har det nog aldrig hänt att någon ”firmafest” inte haft någon form av underhållning heller, vilket alltid varit mycket uppskattat och lett över naturligt till en kul fest/dans efteråt. Alla här måste vara oerhört intresserade av främlingars småprat helt enkelt, vilket förvånar mig. Jag känner typ ingen som faktiskt uppskattar det där på riktigt. Överlever och är mer eller mindre bra på det ja, men inte som i faktiskt uppskattar. Ibland har man ju tur och hamnar vid bra bord, men påfallande ofta inte...

 

[Snubbelfot]

Då är du antingen mycket duktigare på det där än jag (mycket sannolikt), eller så har jag haft otur i alla år. Det blir antingen jobbsnack (det har jag nog av ändå, blir dessutom ofta bara fokus på hur mkt folk jobbar eftersom allt spännande är hemligt ändå), eller kallprat om konferensens tema, barn/familj eller annat tämligen ytligt. Ibland blir det visserligen trevligt, men påfallande ofta bara trist och stelt och jag längtar tills det är ok att smita, alternativt när ngt händer på scen som en kan fokusera på en stund och sedan prata om. Jag tycker arrangörer utan en plan för middag/underhållning är lata och trista.

Jag tror säkert att det kan skilja brett mellan olika branscher, arbetsplatser och personer. Och jo, jag tycker nog att det kan vara roligare än andra tycker, att prata med främlingar. Har haft en del fantastiskt spännande och givande snack med främlingar på sociala middagar, på jobbmiddagar, på långflighter mm. Men visst, hamnar man i en situation där man känner att man är ensam om att försöka konversera så håller jag absolut med om att det kan vara plågsamt!

 

[Petruska]

Återigen, inte min arbetsplats. Jag pratar om konferenser, inom mitt yrke sker dessa inte på arbetsplatsnivå utan på sin höjd mellan yrkeskollegor, ofta dock inom diametralt andra branscher än min egna. Till dags dato har det nog aldrig hänt att någon ”firmafest” inte haft någon form av underhållning heller, vilket alltid varit mycket uppskattat och lett över naturligt till en kul fest/dans efteråt. Alla här måste vara oerhört intresserade av främlingars småprat helt enkelt, vilket förvånar mig. Jag känner typ ingen som faktiskt uppskattar det där på riktigt. Överlever och är mer eller mindre bra på det ja, men inte som i faktiskt uppskattar. Ibland har man ju tur och hamnar vid bra bord, men påfallande ofta inte...

Jag uppskattar inte att småprata med främlingar, om jag inte råkar ha extrem tur med bordsplaceringen, men temafester med underhållning som är anpassad för att passa alla och vara helt okontroversiell, tycker jag är en nära dödenupplevelse.

Mitt yrkesval tog delvis hänsyn till att jag så långt möjligt skulle slippa den typ av tillställningar du beskriver.

 

[Liran]

Jag brydde mig alltså inte. Bara noterade. Jag noterar det helt som att det var de som är blinda.

Men någon gång efter att jag vägrade femkamp, fick jag klappar på axeln efteråt för att jag ställt upp så bra. När jag år efter år vägrade förnedringsluciatåg, sattes jag ändå envist upp på listan över de som skulle ingå i årets luciatåg (nämligen alla som inte hade gjort det förut) och sådant.

Det var inte jobbigt för mig, bara intressant. Men jag tycker att de, normaltrevliga för övrigt, i dessa situationer bar sig för djävligt åt.

Wow, hur går.ett förnedringsluciatåg till?

 

[Petruska]

Wow, hur går.ett förnedringsluciatåg till?

Man tvingas lussa mot sin vilja. Sen vet jag inte vad traditionen ytterligare kräver, förutom att jag har förstått att man inte ens ska försöka få det fint.