Alexandra_W
Trådstartare
Om någon är intresserad (och fortfarande orkar hänga med i såpan)
Så var det dags för klinikbesök igenf ör Kele.
Jag var dock väldigt nära att avboka det och boka om det till senare, det enda som hindrade mig var att veterinären ska vara ledig för att skriva på sin avhandling och inte tillbaka förrän en bit in i april. Men det var verkligen SKITVÄDER. Vräkte ner snö, blåste hårt och var snorhalt. Så sikt noll, släpet tog vind och till på köpet glashalt. Under normala omständigheter hade jag inte gett mig ut.
Kele var en liten dröm att lasta, gick rakt på och stod där och jag la för bommen och stängde och så åkte vi. Saaakta. Och det var på håret att jag ens kom ur byn, för det är ju onödigt att ploga när det fortfaradne snöar eller nåt, så bara plöja sig genom snön. Beslutade mig för att åka långa (om)vägen pga vädret och skulle alltså stanna i uppförsbacke och sen göra en 90-graderssväng upp i en annan backa. Där höll jag på att bli stående men med lite bränd koppling (Sorry mamma) så lyckades jag ta mig iväg. Gick i 30 första milen, sen i 50 andra milen och sen tryckte någon på knappen och plötsligt slutade det snöa och var sool och fint. Men halt.
Kele åkte ganska dåligt, tror det var en kombination av att hon tyckte hon var lite för varm och att det VINER fruktansvärt otäckt i släpet när det blåser så hårt. Hon trampade om rätt frekvent.
Fram kom vi i alla fall och damen skötte sig fint. Förutom att hon fick ett panikanfall av skräck när hon i löpargången mötte en liten luuurvig isis, som dessutom fick spel och slängde ut en bakdel mot henne. Nåja, varken hästar elelr människor kom till skada (tur de inte hann börja slå åt varandra, båda var broddade).
Och damen är som jag misstänkte bättre men inte helt bra. Frågan om hon var BRA (dvs som hon såg ut) innan hon trampade snett i onsdags är en bra fråga, men jag undrar om det inte var så, tyvärr.
Så var ju frågan vad man nu skulle göra, avvakta, behandla igen eller vad? Veterinären ville fundera så hon tog en annan häst emellan. Och sen efter en stunds diskuterande och att jag övermodigt tyckte att 'näää, det ska nog går bra att spruta hemma' (ibland är jag mer än lovligt rolig) så kom vi fram till att hon får Cartrophen istället. Så ens pruta fick hon på kliniken,s en ska jag ge en spruta om en vecka och sen en spruta till om ytterligare en vecka.
Kele sprutades bremsad men osederad och rörde inte öra. Så kan jag bara övertala mamma om att hålla i bremsen så (mammas reaktion nyss var: ALDRIG I LIVET! dock, så det lär krävas lite jobb där tror jag).
Vägde sen damen som vägde 401 kg med täcke,benskydd, boots och skor. Undrar hur mycket den damen tänker väga när hon är färdig, hon har nu gått om farbror Visions normalvikt, och han är rejält grövre än henne än (dvs hon har en hel del breddande kvar att göra). Hon ger fasiken i att väga mer än 500 som vuxen dock *matte hotar*
Var på släpet på en minut på hemvägen med, lastade själv även då. Men beter sig lika illa än i stillastående släp, och vid rödljus etc *sucka* Åkte fint hem dock, och jag sniiiglade hem i 60 km/h (det blåste sjukt med sidvind) och lyckades med lite svordomar över underlaget och uppmuntrande ord till bilen få tillbaka släpet där det ska vara (haaalt är det som sagt).
Återbesök 15:e april. Och jag lyckades få till att jag fick tömköra rakt fram unde rkonvalescensen. Så vila i hage, tömkörning i skritt rakt fram första två veckorna och sen lite trav rakt fram under vecka 3. Hoppas det håller myrorna på uppåttjack i schack..
Sen - jag har drällt kanyler nånstans. Fick Cartrophenampuller och både uppdragskanyler (rosa) och injektionskanyler (gröna). Stoppade i fickan. Fast jag har hååål i fickan., Märkte jag. Och med mig hem har jag en ynka rosa uppdragskanyl. Jag har en hel låda med kanyler hemma dock. Haha, blåa och vita och alla frger som finns utom rosa.. och grön *stönar* Så får ringa kliniken på måndag och höra hur vi ska lösa det (HELST genom att jag slipper åka ner dit igen och hämta nya kanyler)
Så, jag tror jag fick med allt nu..
Så var det dags för klinikbesök igenf ör Kele.
Jag var dock väldigt nära att avboka det och boka om det till senare, det enda som hindrade mig var att veterinären ska vara ledig för att skriva på sin avhandling och inte tillbaka förrän en bit in i april. Men det var verkligen SKITVÄDER. Vräkte ner snö, blåste hårt och var snorhalt. Så sikt noll, släpet tog vind och till på köpet glashalt. Under normala omständigheter hade jag inte gett mig ut.
Kele var en liten dröm att lasta, gick rakt på och stod där och jag la för bommen och stängde och så åkte vi. Saaakta. Och det var på håret att jag ens kom ur byn, för det är ju onödigt att ploga när det fortfaradne snöar eller nåt, så bara plöja sig genom snön. Beslutade mig för att åka långa (om)vägen pga vädret och skulle alltså stanna i uppförsbacke och sen göra en 90-graderssväng upp i en annan backa. Där höll jag på att bli stående men med lite bränd koppling (Sorry mamma) så lyckades jag ta mig iväg. Gick i 30 första milen, sen i 50 andra milen och sen tryckte någon på knappen och plötsligt slutade det snöa och var sool och fint. Men halt.
Kele åkte ganska dåligt, tror det var en kombination av att hon tyckte hon var lite för varm och att det VINER fruktansvärt otäckt i släpet när det blåser så hårt. Hon trampade om rätt frekvent.
Fram kom vi i alla fall och damen skötte sig fint. Förutom att hon fick ett panikanfall av skräck när hon i löpargången mötte en liten luuurvig isis, som dessutom fick spel och slängde ut en bakdel mot henne. Nåja, varken hästar elelr människor kom till skada (tur de inte hann börja slå åt varandra, båda var broddade).
Och damen är som jag misstänkte bättre men inte helt bra. Frågan om hon var BRA (dvs som hon såg ut) innan hon trampade snett i onsdags är en bra fråga, men jag undrar om det inte var så, tyvärr.
Så var ju frågan vad man nu skulle göra, avvakta, behandla igen eller vad? Veterinären ville fundera så hon tog en annan häst emellan. Och sen efter en stunds diskuterande och att jag övermodigt tyckte att 'näää, det ska nog går bra att spruta hemma' (ibland är jag mer än lovligt rolig) så kom vi fram till att hon får Cartrophen istället. Så ens pruta fick hon på kliniken,s en ska jag ge en spruta om en vecka och sen en spruta till om ytterligare en vecka.
Kele sprutades bremsad men osederad och rörde inte öra. Så kan jag bara övertala mamma om att hålla i bremsen så (mammas reaktion nyss var: ALDRIG I LIVET! dock, så det lär krävas lite jobb där tror jag).
Vägde sen damen som vägde 401 kg med täcke,benskydd, boots och skor. Undrar hur mycket den damen tänker väga när hon är färdig, hon har nu gått om farbror Visions normalvikt, och han är rejält grövre än henne än (dvs hon har en hel del breddande kvar att göra). Hon ger fasiken i att väga mer än 500 som vuxen dock *matte hotar*
Var på släpet på en minut på hemvägen med, lastade själv även då. Men beter sig lika illa än i stillastående släp, och vid rödljus etc *sucka* Åkte fint hem dock, och jag sniiiglade hem i 60 km/h (det blåste sjukt med sidvind) och lyckades med lite svordomar över underlaget och uppmuntrande ord till bilen få tillbaka släpet där det ska vara (haaalt är det som sagt).
Återbesök 15:e april. Och jag lyckades få till att jag fick tömköra rakt fram unde rkonvalescensen. Så vila i hage, tömkörning i skritt rakt fram första två veckorna och sen lite trav rakt fram under vecka 3. Hoppas det håller myrorna på uppåttjack i schack..
Sen - jag har drällt kanyler nånstans. Fick Cartrophenampuller och både uppdragskanyler (rosa) och injektionskanyler (gröna). Stoppade i fickan. Fast jag har hååål i fickan., Märkte jag. Och med mig hem har jag en ynka rosa uppdragskanyl. Jag har en hel låda med kanyler hemma dock. Haha, blåa och vita och alla frger som finns utom rosa.. och grön *stönar* Så får ringa kliniken på måndag och höra hur vi ska lösa det (HELST genom att jag slipper åka ner dit igen och hämta nya kanyler)
Så, jag tror jag fick med allt nu..
Hoppas det går bra för Kele nu då.
