Lära amygdala att sitta vackert

Jag har som två krafter i mig, där den ena är jättedriftig, tar tag i saker och får saker gjorda och tycker att det är jättekul att kötta på, och den andra säger näääää jag kan inte, jag kommer aldrig klara det, jag vill inte, orkar inte, osv.
Det jag har märkt tydligt nu i livet som ensamstående är att utan någon vid min sida så har den tveksamma anti-sidan växt sig mycket starkare!
Jag är van vid att jag är ganska driftig och mest bara forsar på och får kickar av att göra saker, men det är som att den delen av min personlighet har formats om efter skilsmässan. Nu blir det mer en kamp bara att komma igång, tröskeln har blivit jättehög och jag har plötsligt tappat tron på min förmåga. Som att bara närvaron av en annan person i livet gjorde mig mer driftig och modig.

På ett sätt är det logiskt. Amygdala kanske bara ser det som att jag är utesluten ur flocken och därför måste bli tveksam och mer rädd, för att vara rädd om mitt eget skinn. Och ser därför till att justera signalsubstanserna på ett sätt som hindrar mig från att kunna starta upp en massa projekt eller göra en massa saker (eller åtminstone gör det mycket svårare för mig att göra det).
Men det är fan inget roligt! :meh: Så vill jag inte ha det.
Undrar om det finns nåt biohack för att komma runt det?
Jag har ju tänkt leva ensam resten av livet, så jag behöver hitta en lösning för att få det att funka igen.
Inte kan det vara så illa att vi med flockdjursinställda hjärnor inte har någon annan väg att gå än att behöva välja mellan sällskap eller obalanserade signalsubstanser?... 🤔
 

Hur länge sedan är skilsmässan och hur gick den och sista tiden innan? Du kan ju helt enkelt vara rejält sliten och hinner känna det nu.

Det där med flocken tror jag inte ett ögonblick på. Jag har snarare blivit ännu mer handlingskraftig och självständig efter separationen. Men jag är snäll mot mig själv och tillåter mig att inte vara så hela tiden, det är trögt ibland.
 
Jag har som två krafter i mig, där den ena är jättedriftig, tar tag i saker och får saker gjorda och tycker att det är jättekul att kötta på, och den andra säger näääää jag kan inte, jag kommer aldrig klara det, jag vill inte, orkar inte, osv.
Det jag har märkt tydligt nu i livet som ensamstående är att utan någon vid min sida så har den tveksamma anti-sidan växt sig mycket starkare!
Jag är van vid att jag är ganska driftig och mest bara forsar på och får kickar av att göra saker, men det är som att den delen av min personlighet har formats om efter skilsmässan. Nu blir det mer en kamp bara att komma igång, tröskeln har blivit jättehög och jag har plötsligt tappat tron på min förmåga. Som att bara närvaron av en annan person i livet gjorde mig mer driftig och modig.

På ett sätt är det logiskt. Amygdala kanske bara ser det som att jag är utesluten ur flocken och därför måste bli tveksam och mer rädd, för att vara rädd om mitt eget skinn. Och ser därför till att justera signalsubstanserna på ett sätt som hindrar mig från att kunna starta upp en massa projekt eller göra en massa saker (eller åtminstone gör det mycket svårare för mig att göra det).
Men det är fan inget roligt! :meh: Så vill jag inte ha det.
Undrar om det finns nåt biohack för att komma runt det?
Jag har ju tänkt leva ensam resten av livet, så jag behöver hitta en lösning för att få det att funka igen.
Inte kan det vara så illa att vi med flockdjursinställda hjärnor inte har någon annan väg att gå än att behöva välja mellan sällskap eller obalanserade signalsubstanser?... 🤔
Även en stark motor behöver svalna av ibland för att inte överhettas. Den behöver även tankas; där gäller det att hitta rätt bränsle, sånt som ger energi. Kom det ifrån ditt ex tidigare så kan det ersättas med vänskap eller annat.

Vila och bränsle.
 
Kanske skulle du må bättre om du fick prata med någon? Antingen via vårdcentralen, där det ofta finns psykologer eller kuratorer som använder KBT. Eller, om du känner att du vill investera ordentligt i dig själv, påbörja privat terapi. Efter pandemin är det många som jobbar via videokonferens, så man är inte längre beroende av geografisk närhet när man söker passande terapeut.

Hoppas du känner dig bättre snart. Du har varit med om en livskris, och det sätter spår. :heart
 
Även en stark motor behöver svalna av ibland för att inte överhettas. Den behöver även tankas; där gäller det att hitta rätt bränsle, sånt som ger energi. Kom det ifrån ditt ex tidigare så kan det ersättas med vänskap eller annat.

Vila och bränsle.
Läser ikapp dagbok lite såhär många veckor för sent. Håller med om ovan.

Jag har inte separerat eller något sånt men känner ändå igen mig.
Och då har jag ibland en liten jäkel på axeln som försöker tala om för mig att jag bara är lat, motorn är inte alls på väg att överhetta 🙈.
Att man ens ska behöva diskutera sånt med sig själv 😅.

Men, för mig är just att jag ens gör det ett tecken just på att det är överhettning på gång.

Angående tron på förmågan så hänger den hos mig faktiskt ihop med att jag "är sliten".
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Hej ❤️ Jag vill bara skriva god jul till alla er här! Jag hoppas att ni har en jätte bra jul helg o avsett ifall ni firar själva eller...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 429
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 544
Senast: Flixon
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag har varit lite o säker om jag skulle skriva om dethär men jag har kommit fram till att jag vill det. Och endel kanske tycker att det...
Svar
16
· Visningar
1 750
Senast: manda
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 197
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp