Långsint...

[skiesabove]

Men alltså, handlar långsint för er enbart om situationer då man eventuellt bör klippa kontakten med någon?

Hur bra/dålig man är på att klippa kontakten med någon har väl inget alls att göra med om man är långsint eller inte?

Från SAOL

"långsint neutrum långsint, bestämd form och plural långsinta
adjektiv
lång`sint
● som dröjer länge med att förlåta och glömma (förmenta) oförrätter"

Om man snabbt förlåter och glömmer så lär man väl inte klippa kontakten?

 

[tuaphua]

Jag skulle behöva lite knep för att ta bort min "långsinthet". Är det ens ett ord? Nåväl, den förnuftiga delen säger till mig att det är bara jag som drabbas. Den som jag anser gjort något oförlåtligt/otillräckligt går ju troligtvis runt och kanske inte ens minns händelsen eller så lägger den ingen tid på det (alt inte fattar bättre). Oavsett anledning är det ju jag som dräneras av energi för att jag låter min långsinthet ta upp en del av mig.

Min långsinthet kan ju sträcka sig en livstid, jag har fått hjälp med att få ett avslut på vissa familje-saker och då var det liksom "nu är det avslut, det som har hänt har hänt" och jag klarade av att göra ett avslut där.

Men nu är det svårare, kanske för att jag är utmattad också, men jag märker ju att jag går runt och mår dåligt av min långsinthet och det kan även stoppa mig från vissa saker/kontakter etc. "Hon gjorde så 2016, jag skulle behöva kontakta henne för xxx men hon var så dum 2016". Det där gynnar ju ingen. Sen finns det självklart saker som jag anser vara totalt oförlåtliga men än så länge ligger det bara 2 på den listan och där viker jag inte en sekund.

vad har ni för taktiker?

Jag orkar inte gå runt och bära på negativa känslor. Jag är rätt positivt lagd genom att jag jobbar för att vara det.
Jag tar inte saker på så stort allvar, jag försöker omge mig med folk jag vet inte medvetet gör skit mot mig och behöver därför inte bli sur, besviken och gå och älta ngt. Har något skett så försöker jag prata om det så att det löser sig. Människor kan ju fela liksom..
Är det någon som upprepat gör saker som får mig att reagera negativt ser jag över om det inte är dags att droppa det umgänget. Jag har brutit med några som jag bara känner att jag inte orkade ha i mitt liv mer eller har gjort något oacceptabelt. Men det är inget jag går runt och funderar på nu eller mår dåligt av på något vis. Det straffar ju bara mig om jag går och bär på det där.
Har man svårt för att släppa saker, lätt att ta det personligt etc så får man kanske aktivt argumentera mot det för sig själv. Försöka se saker ur andras synvinkel, försöka se om man själv hade del i det, se om personen kan ha uppfattat det annorlunda, kanske hade personen en jobbig period, kanske man missförstod, kanske har personen ändrats till det bättre etc.

 

[Görel]

Men alltså, handlar långsint för er enbart om situationer då man eventuellt bör klippa kontakten med någon?

Hur bra/dålig man är på att klippa kontakten med någon har väl inget alls att göra med om man är långsint eller inte?

Inte för mig. För mig handlar det om att låta saker påverka mig gällande umgänge och beteende mot folk.

 

[MJLee]

Jag är inte långsint, delvis beroende på mitt minne, kommer inte ihåg särskilt mycket negativt eller ja, saker öht. Jag har familj och vänner som är långsinta å mina vägnar eftersom de kommer ihåg bättre än jag. Kan bli mycket arg/ledsen/upprörd vid själva tillfället och kanske komma ihåg det med knivskärpa några år senare.

Det enda området jag verkligen är långsint på är allt som rör mina katter i synnerhet och katter i allmänhet. Där har jag minne som en elefant och glömmer aldrig en oförrätt och kan älta i åratal.

 

[Motacilla]

Jag orkar inte gå omkring och släpa på det tunga bagage som långsinthet eller bitterhet för med sig.
Jag har vissa äldre släktingar som är ganska bittra och jag har svurit på att inte bli sån. Svarta hål som dränerar alla omkring dem på livsglädje. (Ok något av en överdrift men ni förstår).

Människor som det helt enkelt inte har gått att reda ut saker och ting med har jag fasat ut från mitt liv och gått vidare. Tråkigt eftersom alla har positiva egenskaper också, men om de negativa dominerar är det inte värt att upprätthålla bekantskapen.

Jag brukar ha en stor generositet för både egna och andras misstag. Ingen beter sig perfekt 100 % av tiden. Det uppstår missförstånd och nån groda kan slinka ut, olika förväntningar kan ge upphov till besvikelser. Men då får man prata om det då, istället för att älta i 15 år att Annelie minsann inte kom på kaffebjudningen fast jag hade bakat hennes favoritsmåbröd.

Är en vän av tydlig kommunikation och tydliga gränser. Om jag inte klarar av att kommunicera vad jag vill/inte vill får jag skylla mig själv om inte omgivningen förstår vad jag menar.

 

[sjoberga]

Inte för mig. För mig handlar det om att låta saker påverka mig gällande umgänge och beteende mot folk.

För mig personligen handlar det antingen om något som är så allvarligt att det måste lösas för att kontakt ska vara annat än av nöden tvungen. Eller så är det inte det och då påverkar det inte. Lite svart-vitt sådär. Inget av det är något som ägnas tankekraft eller energi åt.

Jag tror jag har ganska hög toleranströskel för många grejer men väldigt låg för några få saker.

 

[Trasten]

Från SAOL

"långsint neutrum långsint, bestämd form och plural långsinta
adjektiv
lång`sint
● som dröjer länge med att förlåta och glömma (förmenta) oförrätter"

Om man snabbt förlåter och glömmer så lär man väl inte klippa kontakten?

Man behöver ju inte klippa kontakten med alla som har gjort någon oförätt man inte kan släppa.

Och man kan förlåta någon och ändå klippa kontakten.

Långsint är för mig känslomässigt. Att ha kontakt eller inte är praktik. Om kontakten med en person leder till dåliga konsekvenser för mig så är det bäst att klippa kontakten. Men ibland innebär en person mycket positivt som jag vill ha kvar, men jag är ändå sur över nått. Då kan långsinthet bli ett problem.

Bäst vore ju om ens långsinthet var såpass konstruktiv att den effektivt hindrade en från att ha att göra med såna som inte är bra för en och aldrig slog till så att den förstörde något bra. Men det är nog få som funkar så utan känslorna lever lite sitt eget liv.

 

[Lingon]

Från SAOL

"långsint neutrum långsint, bestämd form och plural långsinta
adjektiv
lång`sint
● som dröjer länge med att förlåta och glömma (förmenta) oförrätter"

Om man snabbt förlåter och glömmer så lär man väl inte klippa kontakten?

Jo, det kan man väl vilja göra. Om det är en person man vet kommer behandla en illa igen är man ju inte långsint för att man inte vill ha med personen att göra mer.

 

[Enya]

Från SAOL

"långsint neutrum långsint, bestämd form och plural långsinta
adjektiv
lång`sint
● som dröjer länge med att förlåta och glömma (förmenta) oförrätter"

Om man snabbt förlåter och glömmer så lär man väl inte klippa kontakten?

Jo visst kan man klippa banden och samtidigt förlåta, glömma och gå vidare i livet utan att sedan lägga energi på det längre. Så, jag håller alltså inte med om att man inte klipper bandet om man inte är långsint osv.

Jag är inte långsint alls, absolut inte. Jag är däremot kapabel att klippa band om det är vad som är det bästa för att skydda mig, vilket inte betyder att jag hyser agg eller längre mår dåligt pga den andra personen eller inte kan samtala med den längre osv.

Min mamma är långsint. Hon har varit sur på sin lillebror i över 50 år för något som skedde när de båda var barn och som inte i grunden var hans fel utan deras föräldrar! Han gav deras bror skulden för något, såsom barn gör, och då fick brodern stryk med livremmen. Inte nog med att mamma lurade ner lillebrodern i källaren vid tillfället och släckte ljuset som straff då han var mörkrädd, hon har vägrat ALL form av kontakt med honom sedan dess. All form av kontakt.

Ärligt talat, i mina ögon framstår det som löjligt. Nu har de blivit vänner. Men de missade 50 år.

Själv är jag trött på långsinta personer som inte kan gå vidare för att Farbror Melker gjorde X år 1813 och därför snackar man skit och vägrar ens befinna sig i samma rum samtidigt osv.....

 

[Voeux]

Jag skulle behöva lite knep för att ta bort min "långsinthet". Är det ens ett ord? Nåväl, den förnuftiga delen säger till mig att det är bara jag som drabbas. Den som jag anser gjort något oförlåtligt/otillräckligt går ju troligtvis runt och kanske inte ens minns händelsen eller så lägger den ingen tid på det (alt inte fattar bättre). Oavsett anledning är det ju jag som dräneras av energi för att jag låter min långsinthet ta upp en del av mig.

Min långsinthet kan ju sträcka sig en livstid, jag har fått hjälp med att få ett avslut på vissa familje-saker och då var det liksom "nu är det avslut, det som har hänt har hänt" och jag klarade av att göra ett avslut där.

Men nu är det svårare, kanske för att jag är utmattad också, men jag märker ju att jag går runt och mår dåligt av min långsinthet och det kan även stoppa mig från vissa saker/kontakter etc. "Hon gjorde så 2016, jag skulle behöva kontakta henne för xxx men hon var så dum 2016". Det där gynnar ju ingen. Sen finns det självklart saker som jag anser vara totalt oförlåtliga men än så länge ligger det bara 2 på den listan och där viker jag inte en sekund.

vad har ni för taktiker?

Om jag fortfarande stör mig på saker trots att det gått en tid så är det ofta ett tecken på att någonting fortfarande skaver i relationen. Även om det är små saker, eller kommentarer, så minns jag dem eftersom problemet fortfarande är aktuellt. Personer behöver ju inte göra saker som är fullkomligt oförlåtliga för att det ska vara en ohälsosam relation för en. Det kan ju vara att en person ställer in i sista sekund ofta, fäller subtila men syrliga kommentarer osv. Så fundera på om du verkligen är långsint eller om du fortfarande stör dig för att problemet/personens attityd fortfarande existerar.

Är det ren långsinthet är min erfarenhet att den dyker upp främst hos personer som kanske inte mår helt bra, eller är helt nöjda med sina egna liv. Jag har en släkting som ältar mycket och har bland annat berättat flera gånger att en granne kommenterade att hon hade det stökigt hemma, en gång, typ år 1994. Jag tror hon minns varenda liknande kommentar hon fått hela sitt liv, och hon mår inte heller särskilt bra. Depression och utbrändhet, jag uppfattar henne också som ganska osäker på sig själv. Det är ju svårt att göra något åt, men jag tror överlag att ju bättre man mår, ju mer man fokuserar på sitt eget liv och har ett aktivt liv ju mindre viktigt blir små oförätter i livet. Det är ju enklare sagt än gjort givetvis, men en reflektion som jag gjort. Så mitt råd är att försöka tänka så lite det går på elakheterna, och så gott det går försöka fokusera på din egen hälsa och återhämtning

 

[Motacilla]

Det är ju svårt att göra något åt, men jag tror överlag att ju bättre man mår, ju mer man fokuserar på sitt eget liv och har ett aktivt liv ju mindre viktigt blir små oförätter i livet. Det är ju enklare sagt än gjort givetvis, men en reflektion som jag gjort. Så mitt råd är att försöka tänka så lite det går på elakheterna, och så gott det går försöka fokusera på din egen hälsa och återhämtning

Klippte lite i ditt citat.
En annan aspekt är att försöka se kommentaren ur flera synvinklar.
Jag har ett par bekanta som är väldigt lättsårade. De tar illa upp över sånt som många andra tolkar som oskyldiga kommentarer i förbifarten.

Det visade sig att bägge ägnar sig åt att försöka läsa mellan raderna och tolka in saker som personer faktiskt inte sagt till dem. Och tolkningen alltid negativt laddad.

Jag sa för en tid till den ena "jag tycker innehållet i tidning X har blivit lite sämre på något vis, undrar om redaktionen blivit mindre."
Personen tolkade detta som "Ingen journalist på tidning X kan skriva och borde få sparken."
(Till saken hör att hon känner folk som jobbar på tidningen).
Och jag menade ju absolut inte det hon uppfattade, men jag insåg igen att det en person säger är inte alltid det mottagaren uppfattar.

Vart vill jag komma: jo jag tänker att innan man börjar älta "varför sa hen si eller så" så kan man åtminstone försöka fundera över alternativa tolkningar, som är neutrala eller positiva. Samt gärna tänka på att de flesta tänker faktiskt inte speciellt ofta på andra personer, och ännu mer sällan negativa tankar om folk i sin bekantskapskrets.

 

[skiesabove]

Jo visst kan man klippa banden och samtidigt förlåta, glömma och gå vidare i livet utan att sedan lägga energi på det längre. Så, jag håller alltså inte med om att man inte klipper bandet om man inte är långsint osv.

Jag är inte långsint alls, absolut inte. Jag är däremot kapabel att klippa band om det är vad som är det bästa för att skydda mig, vilket inte betyder att jag hyser agg eller längre mår dåligt pga den andra personen eller inte kan samtala med den längre osv.

Min mamma är långsint. Hon har varit sur på sin lillebror i över 50 år för något som skedde när de båda var barn och som inte i grunden var hans fel utan deras föräldrar! Han gav deras bror skulden för något, såsom barn gör, och då fick brodern stryk med livremmen. Inte nog med att mamma lurade ner lillebrodern i källaren vid tillfället och släckte ljuset som straff då han var mörkrädd, hon har vägrat ALL form av kontakt med honom sedan dess. All form av kontakt.

Ärligt talat, i mina ögon framstår det som löjligt. Nu har de blivit vänner. Men de missade 50 år.

Själv är jag trött på långsinta personer som inte kan gå vidare för att Farbror Melker gjorde X år 1813 och därför snackar man skit och vägrar ens befinna sig i samma rum samtidigt osv.....

Mmm, så långsint som en aktiv känsla så att säga?

 

[Enya]

Mmm, så långsint som en aktiv känsla så att säga?

Ja om du menar att långsint är en aktiv känsla så ja, det tycker jag nog.

 

[Sel]

Jag tycker att långsinthet nästan faller under liknande spektrum som svartsjuka, alltså att det lätt kan bli ett toxiskt drag. TS mår till exempel uppenbart dåligt av sin variant.

Att kunna klippa band med någon som gör en illa ser jag som något helt annat- långsinthet för mig är det där ältandet runt småsaker och oförmågan att släppa oförrätter och gå vidare oavsett om en fortfarande har kontakt med personen eller inte. Själv är jag rätt flummig och glömmer saker nästan omedelbums, alternativt missar jag saker andra människor skulle kunna ta illa upp över (händer hela tiden.). Det kan också vara både positivt och negativt, men det innebär i alla fall att jag inte låter diverse mindre dispyter suga energi från mig.

Jag tror att en medvetet behöver försöka förändra sitt tankemönster för att bli kvitt långsintheten, eventuellt söka hjälp för det faktiskt. Det finns så många bittra människor i världen.

 

[Sel]

Kan tillägga att jag var väldigt lång"sur" som barn och tonåring. Jag kunde gå runt och vara på demonstrativt dåligt humör i timmar och dagar och förstöra en hel semester. Inte så mycket för alla andra, men helt klart för mig själv.

 

[Görel]

Kan tillägga att jag var väldigt lång"sur" som barn och tonåring. Jag kunde gå runt och vara på demonstrativt dåligt humör i timmar och dagar och förstöra en hel semester. Inte så mycket för alla andra, men helt klart för mig själv.

Jag också. Eftersom mina föräldrar ältade oförrätter i årtionden lärde jag mig aldrig hur jag skulle göra för att sluta sura, det fick jag komma underfund med på egen hand som vuxen.

 

[Sel]

Jag också. Eftersom mina föräldrar ältade oförrätter i årtionden lärde jag mig aldrig hur jag skulle göra för att sluta sura, det fick jag komma underfund med på egen hand som vuxen.

Mina föräldrar är väldigt lättsamma och förlåtande människor, jag tror jag fick det här från farmor och farfar som båda var väldigt bittra (men älskvärda och snälla) människor. Min närmsta faster är likadan.
Det är väldigt energislukande.

 

[Snubbelfot]

Champagne?

Jag kan leva med prosecco istället, det är ingen stor uppoffring för mig.

Vid närmare eftertanke har jag några mer personliga långsintheter som släpar också. Det handlar om yrkesrelaterade särbehandlingar, där jag vid några tillfällen valts bort eller tagits bort från projekt eller samarbeten pga nepotism och/eller annan egen vinning hos projektledare. I övrigt har jag nog blivit bättre med stigande ålder på att släppa grejor, att välja mina strider och att överse med övertramp.

I höstas närvarade jag vid en minneskonsert/-gala för en nyligen bortgången musikprofil och vän, som alltid brukade säga att man skall göra upp med gamla surdegar och inte vara bestående ovänner. Även om man väljer att inte skapa musik tillsammans längre så ska man inte vara ovänner. Många har tagit honom på orden, och under kvällen gick minst en konstellation upp på scen, kramades och spelade ihop efter att ha haft en mångårig schism. Det gjorde mig väldigt glad.

 

[Lycan]

Har inte läst hela tråden men det är många som skriver om att vara långsint och klippa kontakten.. ibland kan man helt enkelt inte sluta ha kontakt med den person som man är sur på. I mitt fall så är jag sur på en kollega och har varit det till och från i flera år. Kan ju inte direkt klippa kontakten med någon jag jobbar med. Jag är långsint. Först blir jag explosivt arg så det smäller och efter det fortsätter jag att koka inombords länge. Väldigt speciell egenskap att leva med i jobbsammanhang med osympatiska personer.

 

[Palermo]

Jag är långsint och trivs med det. Det kostar mig ingen energi alls, faktiskt. Jag minns tex att någon sa något rasistiskt vid någon tidpunkt. Bra, då vet jag var jag har den personen. Det är allt, för min del. Om jag sen ändå måste ha med personen att göra, så vet jag som sakt var jag har henne/honom och jag viker inte en tum.