Långsint...

[sjoberga]

Jag är långsint och trivs med det. Det kostar mig ingen energi alls, faktiskt. Jag minns tex att någon sa något rasistiskt vid någon tidpunkt. Bra, då vet jag var jag har den personen. Det är allt, för min del. Om jag sen ändå måste ha med personen att göra, så vet jag som sakt var jag har henne/honom och jag viker inte en tum.

Jag är alldeles för intresserad av människor för att inte undersöka och ifrågasätta just sådant, för att se om det finns en grund i rasism eller om det handlar mer om otur när de tänkte eller någon slags tanke om att "så ska man tycka" som de fått från något annat sammanhang. Förbluffande ofta sägs rasistiska saker av personer som inte alls har rasistiska åsikter och då tänker jag att det är snällt att upplysa dem om vad det de säger faktiskt betyder.

Men annars tänker jag lite som du när det gäller egen långsinthet - där tid inte ändrar saker som har hänt - om inte någon aktivt tar itu med att ändra saker.

 

[Milosari]

Jag är långsint och trivs med det. Det kostar mig ingen energi alls, faktiskt. Jag minns tex att någon sa något rasistiskt vid någon tidpunkt. Bra, då vet jag var jag har den personen. Det är allt, för min del. Om jag sen ändå måste ha med personen att göra, så vet jag som sakt var jag har henne/honom och jag viker inte en tum.

Men är du själv så statisk? Ändrar du dig aldrig, blir du aldrig en bättre människa? Gör du aldrig misstag?

Jag hade blivit rätt paff om någon "visste var de hade mig" för en dum kommentar som fällts för flera år sedan. För jag säger dumma saker ibland utan att kanske vara genomrutten som person, och dessutom så ändrar jag mig ibland och byter åsikt i en fråga.

 

[Milosari]

Jag tillhör skaran som glömmer och förlåter i princip allt. Jag tror inte att det finns NÅGON som helst vinst i att vara långsint. Och som av en händelse så blir jag aldrig särskilt dåligt behandlad. Eller så väljer jag att inte ta åt mig? Jag tänker att det hänger ihop, att det är ett valbart synsätt. Jag var rätt så negativ som person när jag var yngre, men någonstans efter tonåren och en djupare depression så gjorde jag aktivt valet att försöka tänka mer positivt. Så nu förutsätter jag att varje ny människa jag möter verkligen gör sitt bästa för att vara så hygglig hen bara kan. Vilket faktiskt stämmer i nästan alla fall. Vissa personer är mindre hyggliga, men de kanske är trötta/hungriga/har bråkat med någon och det kanske är därför de är snäsiga? Har jag själv inte betett mig illa så känns det ganska långsökt att någon skulle vilja vara dum mot mig?

 

[Mia_R]

Jag förlåter inte de som misshandlat min syster upprepade gånger, jag mår inte dåligt av att jag inte förlåter och de bor inte hyresfritt i mitt huvud men jag blir på dåligt humär om de kommer på tal. Den ene sitter inne nu på livstid och jag är glad att min syster lever men han har på långa vägar inte fått vad jag anser att han förtjänar.

Jag förlåter inte heller den jävel som höll på slå ihjäl min häst och har orsakat så mycket lidanden och död för andra hästar, kör han av vägen och jag kommer förbi skulle jag spotta på honom och sedan lämna honom åt sitt öde.

 

[sjoberga]

Så nu förutsätter jag att varje ny människa jag möter verkligen gör sitt bästa för att vara så hygglig hen bara kan. Vilket faktiskt stämmer i nästan alla fall. Vissa personer är mindre hyggliga, men de kanske är trötta/hungriga/har bråkat med någon och det kanske är därför de är snäsiga? Har jag själv inte betett mig illa så känns det ganska långsökt att någon skulle vilja vara dum mot mig?

Så tänker jag också. Men långsinthet handlar väl mer om "varje gammal människa som man redan vet inte alls gjort sitt bästa för att vara så hygglig hen kan vid flera tillfällen, utan tvärtom, utan att kännas vid det själv och göra något åt det."

 

[Milosari]

Så tänker jag också. Men långsinthet handlar väl mer om "varje gammal människa som man redan vet inte alls gjort sitt bästa för att vara så hygglig hen kan vid flera tillfällen, utan tvärtom, utan att kännas vid det själv och göra något åt det."

Men hur många sådana människor kan man råka träffa på under en livstid? Personer som är dumma i huvudet kan man ju undvika utan att aktivt tänka dåliga saker om dem. Man kanske t o m kan tänka att det är rätt skönt att man själv inte är lika dum i huvudet, det måste ju vara jättejobbigt.

Sen är det ju hemskt tråkigt om det är ens familjemedlemmar som är dumma i huvudet, men då tänker jag att det är rimligare att vara ledsen än sur för att någon är rövig.

 

[sjoberga]

Men hur många sådana människor kan man råka träffa på under en livstid? Personer som är dumma i huvudet kan man ju undvika utan att aktivt tänka dåliga saker om dem. Man kanske t o m kan tänka att det är rätt skönt att man själv inte är lika dum i huvudet, det måste ju vara jättejobbigt.

Sen är det ju hemskt tråkigt om det är ens familjemedlemmar som är dumma i huvudet, men då tänker jag att det är rimligare att vara ledsen än sur för att någon är rövig.

Jag tänker ju inte aktivt på det och det tar ingen energi men väljer aktivt att lägga min kraft på andra relationer istället. Sur känner jag inte igen alls. Inte ledsen heller riktigt, det finns så lite tid att förfoga över att det känns som ett gott val.

 

[Palermo]

Men är du själv så statisk? Ändrar du dig aldrig, blir du aldrig en bättre människa? Gör du aldrig misstag?

Jag hade blivit rätt paff om någon "visste var de hade mig" för en dum kommentar som fällts för flera år sedan. För jag säger dumma saker ibland utan att kanske vara genomrutten som person, och dessutom så ändrar jag mig ibland och byter åsikt i en fråga.

Nej, så illa är det inte. Och jag hade ju inte sagt det där till någon.

Sen har det betydelse vad det är för sorts dum kommentar. I många sammanhang är jag inte långsint, för att jag inte blev särskilt "sint" i första steget, eller det handlade om något som rinner av mig rätt fort. Tex dumma saker man gör i relationer. Där vet jag ju att jag själv är lika dum som vem som helst.

 

[Palermo]

Jag tillhör skaran som glömmer och förlåter i princip allt. Jag tror inte att det finns NÅGON som helst vinst i att vara långsint. Och som av en händelse så blir jag aldrig särskilt dåligt behandlad. Eller så väljer jag att inte ta åt mig? Jag tänker att det hänger ihop, att det är ett valbart synsätt. Jag var rätt så negativ som person när jag var yngre, men någonstans efter tonåren och en djupare depression så gjorde jag aktivt valet att försöka tänka mer positivt. Så nu förutsätter jag att varje ny människa jag möter verkligen gör sitt bästa för att vara så hygglig hen bara kan. Vilket faktiskt stämmer i nästan alla fall. Vissa personer är mindre hyggliga, men de kanske är trötta/hungriga/har bråkat med någon och det kanske är därför de är snäsiga? Har jag själv inte betett mig illa så känns det ganska långsökt att någon skulle vilja vara dum mot mig?

Men om någon uttrycker rasistiska åsikter, är det vanligtvis inte JAG som blir illa behandlad. Det handlar inte om det.

 

[Palermo]

Jag tänker ju inte aktivt på det och det tar ingen energi men väljer aktivt att lägga min kraft på andra relationer istället. Sur känner jag inte igen alls. Inte ledsen heller riktigt, det finns så lite tid att förfoga över att det känns som ett gott val.

Typ så. Ingen känslomässig energi, inget som skaver. Min långsinthet är rätt kall eller sval.

 

[LenaH]

Jag kan önska att jag var lite mer långsint, faktiskt.
För just när det handlar om att någon kliver över mina gränser på något så är det ju en form av kränkning som jag då borde styra upp genom att vara benhård i fortsättningen om jag ens vill umgås med personen ifråga igen.

Men nä, istället vaknar jag nästa morgon som om inget har hänt och lägger det bakom mig. Och bör jag kanske poängtera att jag inte är konflikträdd på något sätt men jag släpper det bara?

 

[Sel]

Jag kan önska att jag var lite mer långsint, faktiskt.
För just när det handlar om att någon kliver över mina gränser på något så är det ju en form av kränkning som jag då borde styra upp genom att vara benhård i fortsättningen om jag ens vill umgås med personen ifråga igen.

Men nä, istället vaknar jag nästa morgon som om inget har hänt och lägger det bakom mig. Och bör jag kanske poängtera att jag inte är konflikträdd på något sätt men jag släpper det bara?

Låter rätt skönt tycker jag, så funkar jag också. Till en gräns givetvis.
Långsint för mig är när man går runt och bär på små oförrätter, även sådana som egentligen löst sig/diskuterats. Någonting som kan dras upp som smutsig byk i framtida diskussioner och liknande, sådant som förmodligen gör en själv mer olycklig än den man är långsint "emot".

 

[skiesabove]

Låter rätt skönt tycker jag, så funkar jag också. Till en gräns givetvis.
Långsint för mig är när man går runt och bär på små oförrätter, även sådana som egentligen löst sig/diskuterats. Någonting som kan dras upp som smutsig byk i framtida diskussioner och liknande, sådant som förmodligen gör en själv mer olycklig än den man är långsint "emot".

Det är väl inte skönt att någon går över ens gräns och man gör inget åt det?

Så gjorde jag med mitt ex i 10 år och jag är rätt hårt ärrad av den tiden. Det betyder inte att jag är otrevlig och drar upp allt han gjort varje gång vi ses (gemensamt barn), men jag är definitivt långsint, han brände tiotusen chanser och kommer aldrig få en till.

 

[Lingon]

Jag är helt förvirrad över att ni sätter ett likamedstecken mellan långsint och bra på att sätta gränser mot folk som beter sig illa! För mig har det inget med varandra att göra. Självklart är man fortsatt arg om anledningen till att man blev arg fortfarande finns kvar. När jag säger att jag inte är långsint så betyder det att jag släpper ilskan snabbt om man haft en mindre dispyt (inget stort, ingen gick över nån gräns, ingen betedde sig illa utan en helt vanlig mindre konflikt) som man löst. En långsint person kan inte släppa det lika snabbt när konflikten är utredd. En långsint person drar upp såna saker i framtiden gräl. En icke-långsint person har lagt det bakom sig.

 

[Blyger]

Jag är helt förvirrad över att ni sätter ett likamedstecken mellan långsint och bra på att sätta gränser mot folk som beter sig illa! För mig har det inget med varandra att göra. Självklart är man fortsatt arg om anledningen till att man blev arg fortfarande finns kvar. När jag säger att jag inte är långsint så betyder det att jag släpper ilskan snabbt om man haft en mindre dispyt (inget stort, ingen gick över nån gräns, ingen betedde sig illa utan en helt vanlig mindre konflikt) som man löst. En långsint person kan inte släppa det lika snabbt när konflikten är utredd. En långsint person drar upp såna saker i framtiden gräl. En icke-långsint person har lagt det bakom sig.

Jag har nog samma syn på "långsint" som du, men kanske med tillägget att den som är långsint kanske samlar massa mindre oförrätter och sen blir oproportionerligt arg/gör flera små konflikter till en stor vid ett senare tillfälle och så drar upp allt

 

[sjoberga]

Jag är helt förvirrad över att ni sätter ett likamedstecken mellan långsint och bra på att sätta gränser mot folk som beter sig illa! För mig har det inget med varandra att göra. Självklart är man fortsatt arg om anledningen till att man blev arg fortfarande finns kvar. När jag säger att jag inte är långsint så betyder det att jag släpper ilskan snabbt om man haft en mindre dispyt (inget stort, ingen gick över nån gräns, ingen betedde sig illa utan en helt vanlig mindre konflikt) som man löst. En långsint person kan inte släppa det lika snabbt när konflikten är utredd. En långsint person drar upp såna saker i framtiden gräl. En icke-långsint person har lagt det bakom sig.

Med den definitionen är jag inte det minsta långsint.

 

[MiniLi]

Jag skulle behöva lite knep för att ta bort min "långsinthet". Är det ens ett ord? Nåväl, den förnuftiga delen säger till mig att det är bara jag som drabbas. Den som jag anser gjort något oförlåtligt/otillräckligt går ju troligtvis runt och kanske inte ens minns händelsen eller så lägger den ingen tid på det (alt inte fattar bättre). Oavsett anledning är det ju jag som dräneras av energi för att jag låter min långsinthet ta upp en del av mig.

Min långsinthet kan ju sträcka sig en livstid, jag har fått hjälp med att få ett avslut på vissa familje-saker och då var det liksom "nu är det avslut, det som har hänt har hänt" och jag klarade av att göra ett avslut där.

Men nu är det svårare, kanske för att jag är utmattad också, men jag märker ju att jag går runt och mår dåligt av min långsinthet och det kan även stoppa mig från vissa saker/kontakter etc. "Hon gjorde så 2016, jag skulle behöva kontakta henne för xxx men hon var så dum 2016". Det där gynnar ju ingen. Sen finns det självklart saker som jag anser vara totalt oförlåtliga men än så länge ligger det bara 2 på den listan och där viker jag inte en sekund.

vad har ni för taktiker?

Tycker det du beskriver mer handlar om att man blir svart/vit och onyanserad snarare än långsinthet. Alltså en svårighet med att hantera att människor inte är bara bra eller bara dåliga, bra människor gör ibland dåliga grejer och ”dåliga” människor gör ibland bra grejer. Likaså att man får svårt att tänka att man kan ta hjälp av någon med xx trots att personen inte skulle vara hjälpsam om man behövt hjälp med yy.

Vet inte om det går att ge tips om några enkla strategier mer än att öva på att tänka nyanserat och befinna sig mer i gråzonerna.

 

[MiniLi]

Jag är helt förvirrad över att ni sätter ett likamedstecken mellan långsint och bra på att sätta gränser mot folk som beter sig illa! För mig har det inget med varandra att göra. Självklart är man fortsatt arg om anledningen till att man blev arg fortfarande finns kvar. När jag säger att jag inte är långsint så betyder det att jag släpper ilskan snabbt om man haft en mindre dispyt (inget stort, ingen gick över nån gräns, ingen betedde sig illa utan en helt vanlig mindre konflikt) som man löst. En långsint person kan inte släppa det lika snabbt när konflikten är utredd. En långsint person drar upp såna saker i framtiden gräl. En icke-långsint person har lagt det bakom sig.

Håller med. Gränssättande är en sak, att bli onyanserad kring relationer är en annan sak och att fastna i ältande kring andra människors beteenden är en tredje sak.

Jag är rätt bra på att sätta gränser. Är också rätt cynisk av mig och generellt rätt svårimponerad. Kan definitivt tappa förtroendet för människor om de visar sig ha beteenden/sidor som jag inte uppskattar, men jag tycker inte att jag är långsint. Har inga problem att ha med sådana personer att göra i sammanhang där det krävs eller är fördelaktigt för mig.

 

[eventingmania]

Jag skulle behöva lite knep för att ta bort min "långsinthet". Är det ens ett ord? Nåväl, den förnuftiga delen säger till mig att det är bara jag som drabbas. Den som jag anser gjort något oförlåtligt/otillräckligt går ju troligtvis runt och kanske inte ens minns händelsen eller så lägger den ingen tid på det (alt inte fattar bättre). Oavsett anledning är det ju jag som dräneras av energi för att jag låter min långsinthet ta upp en del av mig.

Min långsinthet kan ju sträcka sig en livstid, jag har fått hjälp med att få ett avslut på vissa familje-saker och då var det liksom "nu är det avslut, det som har hänt har hänt" och jag klarade av att göra ett avslut där.

Men nu är det svårare, kanske för att jag är utmattad också, men jag märker ju att jag går runt och mår dåligt av min långsinthet och det kan även stoppa mig från vissa saker/kontakter etc. "Hon gjorde så 2016, jag skulle behöva kontakta henne för xxx men hon var så dum 2016". Det där gynnar ju ingen. Sen finns det självklart saker som jag anser vara totalt oförlåtliga men än så länge ligger det bara 2 på den listan och där viker jag inte en sekund.

vad har ni för taktiker?

Kan du vara Hypersensitive? Den typen av personlighet kan ju ställa till det för en del.

 

[MiniLi]

Olösta konflikter kan ju också orsaka lite sådär lågmälda långvariga negativa känslor mot en person. Jag har några personer i min omgivning som jag måste ha kontakt med där personerna upprepat har betett sig illa men där det varit typ omöjligt att lösa problemen eftersom de verkligen inte varit mottagliga. Där får man ju bara försöka att hitta lite ”zen” men det är också rätt normalt att irritationen blossar upp vid minsta småsak eftersom man har så mkt gammalt olöst mellan sig. Däremellan kan det ju fungera rätt bra och eftersom man måste ha kontakt så tycker jag att en ”avvaktande men trevlig” approach är det bästa. Dvs jag tänker inte försöka bli bästis med personen, men vi kan ha med varandra att göra utan konstigheter ändå.
Gör personen en ny otrevlig sak blir jag tokirriterad, sätter gränser men sen försöker jag släppa det och inte låta det stjäla så mkt energi.