Låta barn finna trygghet i sängen (utbruten från Vad gör vi? del 3 - Kids Edition)

[Roheryn]

Ja men absolut, och jag kan förstå att man på sikt behöver att barnet kan komma till ro själv om det är mycket uppvak och krångligt att få somna om, det jag reagerar på är när det gäller väldigt små barn.
Sen har jag ju haft tur med mina barn, de har alltid sovit i egen säng och somnar numera oftast själva, ibland kan jag bara uppleva en hets att barn ska kunna vara trygga utan föräldrar från några månaders ålder.

Jag vet inte om jag tycker det är någon hets? Tycker att man hör om hur många som helst som samsover med sina barn, antingen under de första månaderna eller i flera år. För min del var det en fråga om att kunna fungera på ett vettigt sätt som förälder att slippa samsova, så min dotter har sovit i egen säng sen vi kom hem från BB. Inte fullständigt utan undantag, men den absoluta majoriteten av nätterna. Det gick fint, hon var trygg så och fick den tid och närhet hon behövde under nattningen.

 

[Midsommarblomster]

Tack för alla svar, jag har tänkt på lite saker som jag gärna återkommer med nu när tråden ändå blev utbruten. Men sitter med deadline så jag hoppar in igen om någon dag!

 

[nyttnick]

Det finns barn och så finns det barn. Samma med föräldrar. Olika behov och olika lösningar.

Mitt ena barn sov bedrövligt dåligt. Aldrig mer än 20 minuter i sträck, 10-15 uppvak per natt, aldrig lång lunchvila, inte ens på förskolan när alla andra barn sov. Jag försökte det mesta, trodde att det var fel på mig eftersom alla andra lyckades. Barnet vägrade napp, vägrade vagn, vägrade gosedjur (om inte traktorer räknas som gosedjur) osv. Jag gav upp och sket faktiskt i alla råd om att det skulle bli problem i framtiden. Så vi samsov. Bara för att slippa kliva ur sängen, för helt ärligt så hade inte jag orkat det i den omfattningen som hade krävts. Det maximerade mina sovminuter per natt.

Det finns barn som gnäller, barn som gråter, barn som blir arga osv, men mitt barn hade bara två lägen: Lugn/nöjd eller total hysteri.

Och visst, det blev ett långt samsovande, för barnet hade i många år extremt svårt att komma till ro, med myror i både ben och brallorna. Så det blev "problem" i framtiden. Under några år. Men jag upplevde att andra tyckte att det var ett större problem än vad jag tyckte. Dubbelsäng med en vuxen och ett barn eller dubbelsäng med två vuxna? Jag var ändå ensam/utan partner, så för mig kvittade det. Jag tycker att de flesta vuxna är betydligt jobbigare att sova tillsammans med än barnet.

Jag tänkte alltid att barnet inte kommer att sova med mamma för alltid, särskilt inte som tonåring och precis så blev det. Det löste sig av sig själv på vägen.

Sen - med detta sagt - så är det inte säkert att det fungerar för en annan familj eller andra barn. Det vet familjen bäst själva. För mig har det alltid handlat om att få så mycket sömn att jag klarar av den vakna tiden på dagen. HUR vi sover har varit underställt ATT vi sover.

 

[julgrisen]

Jag vet inte om jag tycker det är någon hets? Tycker att man hör om hur många som helst som samsover med sina barn, antingen under de första månaderna eller i flera år. För min del var det en fråga om att kunna fungera på ett vettigt sätt som förälder att slippa samsova, så min dotter har sovit i egen säng sen vi kom hem från BB. Inte fullständigt utan undantag, men den absoluta majoriteten av nätterna. Det gick fint, hon var trygg så och fick den tid och närhet hon behövde under nattningen.

Ja, och jag kanske var otydlig, jag menar att man nog ofta gör det som ger bäst sömn för alla och jag har all förståelse för att det kan finnas anledningar till att man övar sina barn i detta, men jag har svårt för när det blir nåt slags självändamål att barnet som väldigt litet ska vara tryggt att somna utan sina föräldrar. Det är möjligt att det inte är vanligt och då är det ju bra, jag har bara upplevt det flera gånger i mina föräldragrupper.

Mina barn har också som sagt alltid sovit i egen säng, det är ju toppen när det funkar.

 

[Sofie.S]

Barn är olika och deras behov också.
Vår 9åriga dotter har alltid sovit i egen säng och i eget rum. Hon ville ha tyst och mörkt, samma som idag.
Vår yngsta som är 7 år nattas (bara lite prat, kram och puss) i dubbelsängen och somnar själv i sovrummet. Hon sover alltså i vår säng och inte i sitt rum. Vi försökte fram och tillbaka med stökiga nätter och ledset barn men när jag fick en utmattning (ej relaterat till barnet) så ”gav vi upp” och lät henne sova i dubbelsängen. Det blev prio att jag skulle få sova för att få återhämtning.

Jag tänker att det är ett behov och att det naturligt kommer växa bort med mognad.
Men sömn är viktigt för att fungera och det är nog svårt att generellt säga att barn ”ska” sova i sina rum. Det finns så många olika aspekter att ta med i det hela.

 

[Ninnurur]

Min dotter hade långa nattningar och sambon länge. Jag som ensamstående var på väg in i väggen många gånger. Men plötsligt så vände allt och det var bara att säga godnatt och gå ut. Nu är hon snart 13 och kan väl kanske gå med på att dela säng med mig på semester. Så att låta barn samsova länge innebär definitivt inte att de inte blir självständiga och aldrig kommer kunna sova ensamma. Bara en reflektion från en mamma som tog den enklaste vägen pga lathet

 

[Lingon]

Ja, och jag kanske var otydlig, jag menar att man nog ofta gör det som ger bäst sömn för alla och jag har all förståelse för att det kan finnas anledningar till att man övar sina barn i detta, men jag har svårt för när det blir nåt slags självändamål att barnet som väldigt litet ska vara tryggt att somna utan sina föräldrar. Det är möjligt att det inte är vanligt och då är det ju bra, jag har bara upplevt det flera gånger i mina föräldragrupper.

Mina barn har också som sagt alltid sovit i egen säng, det är ju toppen när det funkar.

Jag har snarare upplevt en hets i att man ska minsann samsova annars ger man inte barnet ALLT. Jag är ledsen och kanske unik, men jag behöver ha nåt kvar också. Jag kan inte ge allt. Det är nåt jag lärt mig under mina nästan 15 år som förälder. Jag måste ha tillräckligt mycket kvar för att kunna vara en bra förälder. Jag kan inte kompromissa om allt och ge allt till mitt barn för då finns det inget kvar av mig.

 

[nyttnick]

Min dotter hade långa nattningar och sambon länge. Jag som ensamstående var på väg in i väggen många gånger. Men plötsligt så vände allt och det var bara att säga godnatt och gå ut. Nu är hon snart 13 och kan väl kanske gå med på att dela säng med mig på semester. Så att låta barn samsova länge innebär definitivt inte att de inte blir självständiga och aldrig kommer kunna sova ensamma. Bara en reflektion från en mamma som tog den enklaste vägen pga lathet

Instämmer! Mitt barn är extremt självständigt och självgående, men vänder sig alltid till mig när behovet finns.

Jag tycker att det viktigaste är att aldrig gå emot sin egen magkänsla. Känns det inte bra, så gör det inte. Gör det du känner är rätt. Om det är att samsova - fint! Om det är att se till att barnet sover tryggt ensam i sin säng - också fint.

Så länge som barnet och föräldern mår bra och barnets behov (inte viljor) uppfylls.

 

[Lingon]

Instämmer! Mitt barn är extremt självständigt och självgående, men vänder sig alltid till mig när behovet finns.

Jag tycker att det viktigaste är att aldrig gå emot sin egen magkänsla. Känns det inte bra, så gör det inte. Gör det du känner är rätt. Om det är att samsova - fint! Om det är att se till att barnet sover tryggt ensam i sin säng - också fint.

Så länge som barnet och föräldern mår bra och barnets behov (inte viljor) uppfylls.

Jag ser ju folk som uppfyller barnens alla viljor och det tror jag inte är bra. Behov ja. En del viljor, absolut! Men när barnets vilja och förälderns vilja är motsatta så tror jag inte att det är bra att alltid ge barnet det barnet vill ha.

Jag tror att en del har svårt att se skillnad på vilja och behov.

Vilja: Barnet vill pilla i mammas hår. Mamma tycker inte om det då det gör ont. Är då det enda sättet att uppfylla barnets behov att låta det pilla i håret? Jag tror inte det eftersom behov i det här fallet kanske inte alls har med håret att göra utan kan vara ett behov av närhet som kan uppfyllas av att hålla handen eller att mamma lägger sin hand på barnet. Eller så är det ett fysiskt behov av att pilla på något och då kan en snuttefilt/gosedjur eller mammas hand ersätta håret.

 

[nyttnick]

Jag har snarare upplevt en hets i att man ska minsann samsova annars ger man inte barnet ALLT. Jag är ledsen och kanske unik, men jag behöver ha nåt kvar också. Jag kan inte ge allt. Det är nåt jag lärt mig under mina nästan 15 år som förälder. Jag måste ha tillräckligt mycket kvar för att kunna vara en bra förälder. Jag kan inte kompromissa om allt och ge allt till mitt barn för då finns det inget kvar av mig.

Och jag som av rent egoistiska skäl har samsovit (för att jag ville få sova så mycket som möjligt för att orka) har känt och upplevt en hets om att det är fel och onormalt och att jag förstör mitt barns möjligheter att bli en självständig och fungerande vuxen.

Jag tror att oavsett vad du gör så kommer en del andra ha svårt att låta bli att lägga sig i och framföra vad de tycker att du borde göra i stället. Då försöker jag tänka att det säger mer om dem än om mig. Det gäller allt. Har man inga barn är det fel, har man ett så är det taskigt att det inte har syskon, har man två är man förutsägbar, har man tre är det för många, har man fyra så förstör man miljön osv.

Så länge man inte skadar någon annan så står det var och en fritt att leva sin egen sanning och det ÄR jobbigt som fasen med alla "frälsta" som anser att det bara finns ett sätt att göra saker på. Men någonstans måste man bara försöka filtrera bort det. Jag lyssnar gärna på andra, men väljer sen själv vad som känns bäst för mig.

 

[nyttnick]

Jag ser ju folk som uppfyller barnens alla viljor och det tror jag inte är bra. Behov ja. En del viljor, absolut! Men när barnets vilja och förälderns vilja är motsatta så tror jag inte att det är bra att alltid ge barnet det barnet vill ha.

Jag tror att en del har svårt att se skillnad på vilja och behov.

Vilja: Barnet vill pilla i mammas hår. Mamma tycker inte om det då det gör ont. Är då det enda sättet att uppfylla barnets behov att låta det pilla i håret? Jag tror inte det eftersom behov i det här fallet kanske inte alls har med håret att göra utan kan vara ett behov av närhet som kan uppfyllas av att hålla handen eller att mamma lägger sin hand på barnet. Eller så är det ett fysiskt behov av att pilla på något och då kan en snuttefilt/gosedjur eller mammas hand ersätta håret.

Jag instämmer att en del har svårt att se skillnad (från mitt perspektiv) och det finns folk till allt. Men vi har alla olika förmågor.

Grejen är att när vi är myndiga så har vi rätt att bestämma själva. Så länge som det inte är olagligt/skadligt för andra. Och en del ungar får för mycket av det de vill, andra får på håret basbehoven uppfyllda.

Sen har inte alla barn samma behov. Inte alla vuxna heller. Då det finns ingen quick-fix, eller bara ett rätt sätt att göra saker på. Att göra våld på sig själv genom att göra något som går emot ens magkänsla är inte heller bra, även om just det var en bra lösning för någon annan.

 

[Otherside]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Att inte "erbjuda sin kropp när man inte vill", känns malplacerat i det här sammanhanget. Tycker jag. Som förälder till ett litet barn får man nog lägga såna principer åt sidan. Jag kan inte föreställa mig att barnet senare i livet skulle se det som ett avsteg från principen Min kropp, mitt val. Det känns som att dra det till sin spets.

Vi samsov med dottern tills hon var 3. Sen fick hon eget rum intill vårt, och till en början fick nån allt som oftast gå in och sova intill en stund men det är inte så att hon inte kan sova ensam idag vid 23 års ålder! Eller har svårt att säga Stopp min kropp! Snarare tvärtom.

 

[Lingon]

Att inte "erbjuda sin kropp när man inte vill", känns malplacerat i det här sammanhanget. Tycker jag. Som förälder till ett litet barn får man nog lägga såna principer åt sidan. Jag kan inte föreställa mig att barnet senare i livet skulle se det som ett avsteg från principen Min kropp, mitt val. Det känns som att dra det till sin spets.

Vi samsov med dottern tills hon var 3. Sen fick hon eget rum intill vårt, och till en början fick nån allt som oftast gå in och sova intill en stund men det är inte så att hon inte kan sova ensam idag vid 23 års ålder! Eller har svårt att säga Stopp min kropp! Snarare tvärtom.

Fast där har vi det jag menar: man hör väldigt ofta att man som förälder (speciellt som mamma) ska lägga sig själv helt åt sidan och fokusera på barnet. Som du skrev "lägga såna principer åt sidan" och sen fullt fokus på barnet i din text. Var ska förälderns behov och vilja få plats i ett sånt resonemang?

 

[Otherside]

Fast där har vi det jag menar: man hör väldigt ofta att man som förälder (speciellt som mamma) ska lägga sig själv helt åt sidan och fokusera på barnet. Som du skrev "lägga såna principer åt sidan" och sen fullt fokus på barnet i din text. Var ska förälderns behov och vilja få plats i ett sånt resonemang?

Man får hitta nån slags balansgång tror jag. Det är inte alltid lätt. Men att som princip inte "erbjuda sin kropp när man inte vill" känns inte helt riktigt när det gäller ett mycket litet barn som behöver närhet.

 

[Lingon]

Man får hitta nån slags balansgång tror jag. Det är inte alltid lätt. Men att som princip inte "erbjuda sin kropp när man inte vill" känns inte helt riktigt när det gäller ett mycket litet barn som behöver närhet.

Det beror på vad man menar med erbjuda sin kropp. För att använda ett exempel från tråden: ett barn pillar på sin förälders födelsemärke. Föräldern vill inte det. Där tycker jag inte att föräldern har nån som helst skyldighet att erbjuda sin kropp till barnet. Iaf inte just den delen av kroppen som består av födelsemärket. Där tycker jag att det är helt ok att dra en gräns och säga att du får inte pilla på mitt födelsemärke.

 

[Otherside]

Det beror på vad man menar med erbjuda sin kropp. För att använda ett exempel från tråden: ett barn pillar på sin förälders födelsemärke. Föräldern vill inte det. Där tycker jag inte att föräldern har nån som helst skyldighet att erbjuda sin kropp till barnet. Iaf inte just den delen av kroppen som består av födelsemärket. Där tycker jag att det är helt ok att dra en gräns och säga att du får inte pilla på mitt födelsemärke.

Jamen där håller jag med! Man får prata med barnet om vad födelsemärket är och att man inte tycker om att det pillas på. Jag tänker mer kring små barns behov av fysisk närhet till föräldrarna och hur otroligt viktig den är. Att man inte låter ett barn gråta ensamt för att föräldern inte vill ha kroppskontakt just då. Det var lite den känslan jag fick av citatet tidigare.

 

[Ainon]

Precis varit hos barnpsykolog och pratat om sonens sömn. Hon tycker att vi ska lära honom att somna själv. Vi kan sitta bredvid spjälsängen och visa att vi finns där men inte lyfta upp honom, oavsett hur arg han blir. Att han kommer lära sig att finna trygghet i sin säng, gosedjur och nappar även om det kan bli en tuff övergångsperiod. Vi kom också in på dottern som pillar mycket på oss och hon tyckte att vi skulle förbjuda det, och i stället få henne att ta sig an ett gosedjur. Hon säger att det finns en pedagogisk tanke i det att lära henne att man inte ska erbjuda sin kropp när man inte själv vill. Men också att hon ska kunna somna om själv utan att vi ligger intill.

Jag förstår ju allt det här, men det går ändå emot allt jag tänkt innan. Att alltid finnas där. Kramas vara nära. Ge trygghet. Känner att jag måste smälta detta innan vi kan ta beslut.

Vi har gjort lite så med barnen men har såklart fysiskt och verbalt tröstat de i sängen, bara inte tagit upp barnen ur sängen. Man finns ju ändå där tycker jag även om man inte tar upp barnen ur sängen. Har dock sett vissa metoder där man ska sitta ’kall’ och det skulle jag nog inte klara känslomässigt för för mig känns det fel.

I spjälsäng satt vi bredvid och sen när vi bytte till stor säng har vi suttit med de i sängen tills de somnat. Vi bytte rätt fort till vanlig säng för att det var bekvämare att natta, dock ökad risk att somna själv

Sitter fortfarande med både barnen i sängen vid nattning. 6åringen vill ibland somna själv men önskar ofta att vi sitter bredvid, hon kommer ibland över till vår säng på natten, ibland utan att vi vuxna ens märker det förrän vi vaknar .
3 åringen sitter vi alltid bredvid och går över till hans rum och gör om det igen om han vaknar på natten.
Har inget stort mål att barnen ska kunna somna själva, är rätt mysigt och märker på dottern att det verkar komma av sig själv ändå.

 

[vemsomhelst123]

Jag tror att jag har lite svårt för den här grejen att barn absolut ska kunna somna själva från väldigt liten ålder. Varför måste de lära sig det så tidigt? Jag fattar ju att man måste hitta ett sätt där man själv kan lämna barnet när de somnat och själv får sömn osv, men att det just ska kunna somna själv?

Det kanske redan kommit svar på det men jag tror de har lättare att somna om. Sen har jag av rent egoistiska skäl varken tid eller lust att natta barn i evighet, jag ligger där 5 minuter men sen börjar ”min” kväll som jag behöver till jobb eller vila. Mitt barn kan i lnd ligga och lyssna på saga 20-30 min innan hon somnar, så länge vill jag inte ligga där.

 

[Roheryn]

Jag har snarare upplevt en hets i att man ska minsann samsova annars ger man inte barnet ALLT. Jag är ledsen och kanske unik, men jag behöver ha nåt kvar också. Jag kan inte ge allt. Det är nåt jag lärt mig under mina nästan 15 år som förälder. Jag måste ha tillräckligt mycket kvar för att kunna vara en bra förälder. Jag kan inte kompromissa om allt och ge allt till mitt barn för då finns det inget kvar av mig.

Jag känner precis som du och har gjort så hela tiden - dvs sett till att jag har "tillräckligt mycket kvar" av mig själv. Det var ju MITT behov som gjorde att vi inte samsov när min dotter var liten, men jag tänker att det måste få vara så. Föräldrars behov är också viktiga!

 

[Roheryn]

Jamen där håller jag med! Man får prata med barnet om vad födelsemärket är och att man inte tycker om att det pillas på. Jag tänker mer kring små barns behov av fysisk närhet till föräldrarna och hur otroligt viktig den är. Att man inte låter ett barn gråta ensamt för att föräldern inte vill ha kroppskontakt just då. Det var lite den känslan jag fick av citatet tidigare.

Jag är ju en av dem som i tråden uttryckt att jag "vill ha min kropp för mig själv" och därför inte samsovit. För mig är det stor skillnad på att kunna ta upp ett barn för att trösta, ge en kram, ligga nära vid nattning osv och att samsova med ett barn (eller vilken annan person som helst, gäller i mitt fall även vuxen partner t.ex.) 8-10 timmar i sträck med den andra individen tätt inpå sig hela tiden. Det sistnämnda känns verkligen inte nödvändigt, särskilt inte när man känner att det fungerar ändå och verkar ha ett tryggt, nöjt barn. Jag har möjligen lagt mer tid och kraft på nattningen av min dotter just för att jag inte vill samsova, men har verkligen aldrig någonsin låtit henne gråta ensam för att jag inte vill ha kroppskontakt.