Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Nej det är det inte. Jag bestämmer mig inte för vad som är lögner. Det är fakta att tidslinjer inte hänger ihop med det han säger.
Och det spelar ingen roll om ni tror på detta eller inte, efter allt som jag har sett nu så inte en chans att jag tror att dom är ute efter mycket annat än pengar.
Men jössenamen, ta av dig de där femiglasögonen som gör detta till något som det inte är. INGEN har vad jag sett ömkat för någon av vare sig Michael Jacksons eller R Kellys barndom, det är något förövarna själva har använt i sin dupering av sin omgivning. Jag har sett exakt NOLL av empati för den, vare sig här eller i Leaving Neverland eller i Surviving R Kelly.
Hur menar du att det blir ett grövre angrepp på mammorna?
Jag tolkar det som om båda männen hade betydligt bättre kontakt med sina mammor, när den som ska ta hand om en och skydda en misslyckas, så tänker jag att det är väldigt "enkelt" att beskylla ens förälder (föräldrar) för det.
Sedan så handlar det om MJ och övergreppen, att även om mammorna är med, så handlar det ju bara till viss del även om hur de blev "tagen" om MJ. Inte så mycket om deras övriga relation, tänker att det finns säkert en del som inte vissas om den i LN.
Jag tänker även att om man blir utsatt för övergrepp, så inser man att det var kanske många olika faktorer i det hela. Att ta avstånd från någon som var med under tiden, som man tycker borde ha stoppat det hela, kan göra att man tar avstånd ett tag eller för alltid, tills man har lyckats reda ut det för en själv.
Grövre (inte alls vs offret såklart!!) som i att det i många fall verkar som att insikten om att även de blivit groomade inte riktigt finns där, trots att jag tycker det togs upp mycket bra genom dokumentären. Tom hur den påtalades att fansen var ju groomade redan innan de ens träffat MJ. Lite samma berördes i R. Kellyfallet. Att reaktionen snabbt blir att skuldbelägga mammorna när en hör om övergreppen barnen utsatts för. Att de pekas ut mer som en del i vad offret utsätts för av förövaren än som en del i vad offret blivit utsatt för av förövaren.
Håller helt med i resten av ditt inlägg! Det handlade inte alls om förövare eller offer vs mammorna utan isf snarare om reaktionen att säga 1. "Men var är föräldern då?!" och att det då alltid är just 2. "Men var är mamman?!".
Jag har en tanke om att dessa förövare ju väljer sina offer. De väljer kanske inte barnet med två engagerade och starka föräldrar och perfekt familjeförhållanden osv. De väljer kanske hellre barnet som saknar fadersgestalt (då blir det enklare för förövaren att ta den rollen). Riktar de in sig på barn med lite svagare föräldrar (en pojkarnas pappa hade väl en psykisk sjukdom som påverkade familjen om jag förstått det rätt, han som senare tog livet av sig) så blir det enklare att manövrera ut dem och sätta sig själv i den platsen. Då blir det kanske lätt så att det "bara" finns en mamma som förövaren måste ta sig förbi. Då får hon automatiskt "skulden" istället för att skulden läggs på den frånvarande (mentalt eller fysiskt) pappan. Eftersom hon trots allt var där. Rättvist. Nä. Mina tankar bara. Kanske uttryckt mig lite konstigt men jag hoppas att ni förstår vad jag försöker få fram.
Jag känner också att det är ok att ha tankar som säger mot varandra. Det är ju så människans psyke fungerar. Konflikten tankemässigt är ju ett faktum.
De älskar MJ men hatar honom samtidigt för vad han gjorde. De älskar sina mammor men hatar dem för att de inte kunde se. De förstår hur de kunde bli goomade men har svårt att förlika sig med tanken att resten av familjen också var det.
Det här ser man ju hos många offer, speciellt missahandel och övergrepp. Det är ju det förövarna gör, suddar ut gränsen och ser till att stegen är så små att man är över sin gräns helt plötsligt utan att veta när det hände.
Att stå utanför och ha åsikter (det är skillnad på åsikter och stilla undran och viljan att lära sig) om hur man ska förlåta, vem man ska förlåta och hur man minsann skulle veta, är ett oskick jag har svårt att förstå att man slänger sig med, speciellt om man själv inte varit utsatt för något liknande.
Det betyder i min värld att man inte är villig att lära sig, inte är särskilt påläst och bara vill lägga skuld på andra där man anser sig själv vara bättre och "minsann inte skulle".
Verkligen!
Vill bara förtydliga att mina inlägg handlar såklart inte om offren utan om strukturen och då framförallt hur folk utanför reagerat.
En intervju med MJs syster LaToya från 1993
Jag har en tanke om att dessa förövare ju väljer sina offer. De väljer kanske inte barnet med två engagerade och starka föräldrar och perfekt familjeförhållanden osv. De väljer kanske hellre barnet som saknar fadersgestalt (då blir det enklare för förövaren att ta den rollen). Riktar de in sig på barn med lite svagare föräldrar (en pojkarnas pappa hade väl en psykisk sjukdom som påverkade familjen om jag förstått det rätt, han som senare tog livet av sig) så blir det enklare att manövrera ut dem och sätta sig själv i den platsen. Då blir det kanske lätt så att det "bara" finns en mamma som förövaren måste ta sig förbi. Då får hon automatiskt "skulden" istället för att skulden läggs på den frånvarande (mentalt eller fysiskt) pappan. Eftersom hon trots allt var där. Rättvist. Nä. Mina tankar bara. Kanske uttryckt mig lite konstigt men jag hoppas att ni förstår vad jag försöker få fram.
Det var bara allmänt och givetvis inte riktat mot dig. Jag hoppas du förstod det......det var därför jag inte svarade någon specifik, det var liksom lite av en samling tankar efter de senaste inläggen.
Jag säger inte att mammorna är helt utan skuld, det jag menar är att jag anser att de får bära en orättvis skuld. De blev kanske inte sexuellt utnyttjade, men utnyttjade likväl.Hur skulle du berättat vad som skett utan att skuldbelägga mammorna?
Det var lite detta jag var ute efter.Håller helt med i resten av ditt inlägg! Det handlade inte alls om förövare eller offer vs mammorna utan isf snarare om reaktionen att säga 1. "Men var är föräldern då?!" och att det då alltid är just 2. "Men var är mamman?!".
Jag undrar fortfarande hur man skulle kunna göra dokumentären utan att skuldbelägga mammorna? Faktum är att det är de vuxnas ansvar att skydda sina barn och något har gått fel. Dokumentären visar verkligen på varför dessutom. Mammorna är också groomade, dock går det inte att komma undan vad mamman gjort och kanske skulle pappornas roll inte gjort det bättre när det gäller skuldbeläggande.Jag säger inte att mammorna är helt utan skuld, det jag menar är att jag anser att de får bära en orättvis skuld. De blev kanske inte sexuellt utnyttjade, men utnyttjade likväl.
Det var lite detta jag var ute efter.
Jag undrar fortfarande hur man skulle kunna göra dokumentären utan att skuldbelägga mammorna? Faktum är att det är de vuxnas ansvar att skydda sina barn och något har gått fel. Dokumentären visar verkligen på varför dessutom. Mammorna är också groomade, dock går det inte att komma undan vad mamman gjort och kanske skulle pappornas roll inte gjort det bättre när det gäller skuldbeläggande.
Är det att skuldbelägga människor att beskriva vad som skett, eller är det att visa deras skuld för att inte skuldbelägga barnen?
Men återigen så skriver jag inte att de är helt utan skuld, jag tycker bara det blir snedvridet att ingen annan i familjen eller ex personal/andra får ens en uns av skuld över sig. Mammorna hade en stor del i det hela, men enligt mig även utsatta.Jag undrar fortfarande hur man skulle kunna göra dokumentären utan att skuldbelägga mammorna? Faktum är att det är de vuxnas ansvar att skydda sina barn och något har gått fel. Dokumentären visar verkligen på varför dessutom. Mammorna är också groomade, dock går det inte att komma undan vad mamman gjort och kanske skulle pappornas roll inte gjort det bättre när det gäller skuldbeläggande.
Är det att skuldbelägga människor att beskriva vad som skett, eller är det att visa deras skuld för att inte skuldbelägga barnen?
Tycker det är en av de bättre sakerna med denna dokumentär. Att för en gång skull utpekas inte mammorna nämnvärt som de största bovarna utan fokuset ligger på offrets berättelser.Varför inte lägga skulden där den hör hemma - hos förövaren?
Är det inte vi som skuldbelägger mammorna? Filmen beskriver bara vad som hände, sett genom ögonen på pojkarna och deras mammor. Vi gör en tolkning.Jag undrar fortfarande hur man skulle kunna göra dokumentären utan att skuldbelägga mammorna? Faktum är att det är de vuxnas ansvar att skydda sina barn och något har gått fel. Dokumentären visar verkligen på varför dessutom. Mammorna är också groomade, dock går det inte att komma undan vad mamman gjort och kanske skulle pappornas roll inte gjort det bättre när det gäller skuldbeläggande.
Är det att skuldbelägga människor att beskriva vad som skett, eller är det att visa deras skuld för att inte skuldbelägga barnen?