- Svar: 6
- Visningar: 832
Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar på ett sätt jag inte kan göra med mina vänner irl. Tänker och grubblar mycket just nu, och det kan ju inte skada att testa en digital dagbok?
Idag sitter jag hemma från skolan igen. Nu låter det kanske som att jag alltid gör det, men så är verkligen inte fallet. Jag är i skolan för det mesta, och skolarbetet går toppen. Jag är omtyckt av lärarna och de verkar nöjda med hur jag presterar. Så själva skolan är det inte fel på, där jag ett mycket bra supportsystem. Det är allt runtomkring, tror jag. Jag är så trött och full av ångest att bara tanken av att sätta mig på bussen och ta mig iväg känns omöjlig ibland. En dag i veckan brukar jag vara hemma från skolan, i särskilda fall två dagar. Ibland går jag faktiskt hela veckan också. Jag vet att skolan går bra för mig, jag vet också att lärarna inte tycker jag är sämre för att jag inte orkar ta mig dit varje dag, men ändå får jag nån sorts "skuldkänsla" när jag stannar hemma. Som att jag skulle vara sämre för att jag inte kan ta mig dit. För det är verkligen en kamp. Just nu börjar kampen ögonblicket jag vaknar och ska tvinga mig upp ur sängen.
Varje dag vill jag skita i det, blunda, och somna om. Men jag går upp varje dag ändå, och kampen fortsätter. Oftast tar jag mig iväg, och väl i skolan mår jag bättre, men ibland går det bara inte. Idag är en sån dag. Måndag, för lite sömn, svårt att ta sig upp, ångest vid frukosten. Min mamma är väldigt förstående, och tvingar mig inte när det inte är någon idé att tvinga, eftersom hon vet att det jag gör i skolan inte påverkas av att missa en dag. För tillfället är hon arbetslös, så vi brukar spendera dagen tillsammans, vilket jag tycker är ganska skönt. Vi har vår egen rutin för mina hemmadagar, och ibland är det vad jag behöver så att jag orkar ta mig iväg resten av veckan. Efter nån timme brukar den där skuldkänslan jag får försvinna och jag mår bättre igen, ofta när jag inser att "men hallå, världen går inte under för att du missar en dag!". Brukar också påminna mig själv om att jag under sista halvan av högstadiet var sjukskriven och lite halvt död, både fysiskt och psykiskt. Att jag nu går gymnasiet, får ganska bra betyg, och till och med ligger före många i min klass ... då är det okej om jag behöver vila ibland. Även om min sjukskrivning tog slut 2021 så har mitt tillstånd faktiskt påverkat mig rejält även i efterhand.
Nog om skolan. Idag ska jag vara hemma med mamma, ta en promenad i snön (inget gör mig gladare än snö), se på TV och kanske spela något med henne. Imorgon har jag bara två lektioner att ta mig igenom.
Något annat som ligger och gnager är längtan efter häst. Var totalt borta från hästvärlden mellan 2019-2022, men sen jag tog upp det igen i höstas är hästar det enda jag kan tänka på. Jag känner mig som 8 år igen, när allting handlade om hästar, när det var allt jag ville prata om och allt jag tänkte på. Skillnaden mot nu och då är väl att det då gick så mycket smidigare. Det känns som att det går så långsamt nu! Jag blir så ivrig och samtidigt så ledsen, varje dag vill jag vara i stallet. Bara borra in näsan i mjuk päls och andas in, rykta, lyssna på deras tuggande. Har bara haft 3 privatlektioner sen i slutet på oktober. Min hästunderstödda terapi vet jag inte vad som hände med, personen har inte hört av sig på ett tag.. konstigt. I alla fall känns det som alldeles för lite häst. Sitter varje dag och kollar på filmklippen från mina lektioner, både nya och gamla. Ritar hästar, skriver om hästar, drömmer till och med om de. Kontaktade ridskolan i fredags om en till lektion, så chefen bör höra av sig i början av veckan. Blev klubbmedlem i höstas, sedan dess svarar de snabbare eftersom vi har en längre kontakt nu. Då tänker jag rida min lilla rara svarta irish cob Som jag har saknat henne. Ibland känner jag för att bara åka dit och mysa. Jag hade kunnat erbjuda mig att bara stå och rykta, eller putsa sadel/träns, bara jag får vara där. Men mamma har inte bil och pappa jobbar, så svårt att ta sig dit. Vet dessutom inte om det är okej att bara 'dyka upp?' Även om chefen såklart känner mig vid det här laget.
Aja, på nästa lektion ska jag prata ordentligt om ridgrupp, så då borde det rulla på. Idag får jag hålla mig till att sitta och dagdrömma om att rida. Nu ska jag äta en ordentligt frukost och försöka ta det lugnt.
Idag sitter jag hemma från skolan igen. Nu låter det kanske som att jag alltid gör det, men så är verkligen inte fallet. Jag är i skolan för det mesta, och skolarbetet går toppen. Jag är omtyckt av lärarna och de verkar nöjda med hur jag presterar. Så själva skolan är det inte fel på, där jag ett mycket bra supportsystem. Det är allt runtomkring, tror jag. Jag är så trött och full av ångest att bara tanken av att sätta mig på bussen och ta mig iväg känns omöjlig ibland. En dag i veckan brukar jag vara hemma från skolan, i särskilda fall två dagar. Ibland går jag faktiskt hela veckan också. Jag vet att skolan går bra för mig, jag vet också att lärarna inte tycker jag är sämre för att jag inte orkar ta mig dit varje dag, men ändå får jag nån sorts "skuldkänsla" när jag stannar hemma. Som att jag skulle vara sämre för att jag inte kan ta mig dit. För det är verkligen en kamp. Just nu börjar kampen ögonblicket jag vaknar och ska tvinga mig upp ur sängen.
Varje dag vill jag skita i det, blunda, och somna om. Men jag går upp varje dag ändå, och kampen fortsätter. Oftast tar jag mig iväg, och väl i skolan mår jag bättre, men ibland går det bara inte. Idag är en sån dag. Måndag, för lite sömn, svårt att ta sig upp, ångest vid frukosten. Min mamma är väldigt förstående, och tvingar mig inte när det inte är någon idé att tvinga, eftersom hon vet att det jag gör i skolan inte påverkas av att missa en dag. För tillfället är hon arbetslös, så vi brukar spendera dagen tillsammans, vilket jag tycker är ganska skönt. Vi har vår egen rutin för mina hemmadagar, och ibland är det vad jag behöver så att jag orkar ta mig iväg resten av veckan. Efter nån timme brukar den där skuldkänslan jag får försvinna och jag mår bättre igen, ofta när jag inser att "men hallå, världen går inte under för att du missar en dag!". Brukar också påminna mig själv om att jag under sista halvan av högstadiet var sjukskriven och lite halvt död, både fysiskt och psykiskt. Att jag nu går gymnasiet, får ganska bra betyg, och till och med ligger före många i min klass ... då är det okej om jag behöver vila ibland. Även om min sjukskrivning tog slut 2021 så har mitt tillstånd faktiskt påverkat mig rejält även i efterhand.
Nog om skolan. Idag ska jag vara hemma med mamma, ta en promenad i snön (inget gör mig gladare än snö), se på TV och kanske spela något med henne. Imorgon har jag bara två lektioner att ta mig igenom.
Något annat som ligger och gnager är längtan efter häst. Var totalt borta från hästvärlden mellan 2019-2022, men sen jag tog upp det igen i höstas är hästar det enda jag kan tänka på. Jag känner mig som 8 år igen, när allting handlade om hästar, när det var allt jag ville prata om och allt jag tänkte på. Skillnaden mot nu och då är väl att det då gick så mycket smidigare. Det känns som att det går så långsamt nu! Jag blir så ivrig och samtidigt så ledsen, varje dag vill jag vara i stallet. Bara borra in näsan i mjuk päls och andas in, rykta, lyssna på deras tuggande. Har bara haft 3 privatlektioner sen i slutet på oktober. Min hästunderstödda terapi vet jag inte vad som hände med, personen har inte hört av sig på ett tag.. konstigt. I alla fall känns det som alldeles för lite häst. Sitter varje dag och kollar på filmklippen från mina lektioner, både nya och gamla. Ritar hästar, skriver om hästar, drömmer till och med om de. Kontaktade ridskolan i fredags om en till lektion, så chefen bör höra av sig i början av veckan. Blev klubbmedlem i höstas, sedan dess svarar de snabbare eftersom vi har en längre kontakt nu. Då tänker jag rida min lilla rara svarta irish cob Som jag har saknat henne. Ibland känner jag för att bara åka dit och mysa. Jag hade kunnat erbjuda mig att bara stå och rykta, eller putsa sadel/träns, bara jag får vara där. Men mamma har inte bil och pappa jobbar, så svårt att ta sig dit. Vet dessutom inte om det är okej att bara 'dyka upp?' Även om chefen såklart känner mig vid det här laget.
Aja, på nästa lektion ska jag prata ordentligt om ridgrupp, så då borde det rulla på. Idag får jag hålla mig till att sitta och dagdrömma om att rida. Nu ska jag äta en ordentligt frukost och försöka ta det lugnt.